The Musical Box: september 2015

onsdag 30 september 2015

Välgjort av Jackson Browne

JACKSON BROWNE – LATE FOR THE SKY – 1974

Late For The Sky är den amerikanske singer/songwritern Jackson Brownes tredje album. Ännu ett briljant album med välgjord amerikansk västkustpop. Jackson Browne hade på 70-talet en osviklig känsla för bra melodier och snygga harmonier.
Lättsålt givetvis, men jag har en tendens att ibland falla för sån här musik. Late For The Sky var dock inte den första LP jag hörde med Jackson Browne, det var The Pretender som någon jag kände väl hade med sig hem efter ett år som utbytesstudent i USA.

Eftersom jag gillade den LP:n hamnade snart också föregångaren, Late For The Sky, i samlingen, som jag till skillnad från de flesta andra på den tiden tyckte bättre om.

Vilken av skivorna som är bäst kan givetvis diskuteras, men jag vet i alla fall var jag lägger min röst, även om jag också tycker om The Pretender.

Trots att Jackson Browne på den här skivan bara använder sig av ett ganska enkelt komp, gitarr, piano, sparsmakade trummor och violiner låter musiken fantastiskt bra.

Som alltid när det gäller Jackson Brownes 70-tal är det inte sån där musik man tar till sig vid första lyssningen.

Late For The Sky kräver visserligen en viss tid av tillvänjning. Men när man väl kommit över det där första hindret är detta västkustpop från sin allra bästa sida.

Nr: 673/2222

tisdag 29 september 2015

Grapefruit på djupt vatten

GRAPEFRUIT – DEEP WATER – 1969

Andra LP:n från okända storebrorsan till Malcolm och Angus Young i AC/DC ser intressant ut. Omslaget har alla de rätta attributen, lovar psykedelia och inrökt pop.
Det skulle kunnat vara den perfekta fortsättning på Grapefruits debutskiva Around Grapefruit från året innan, som var en psykedelisk pop-pärla i samma dimension som Sgt Pepper och Hollies Butterfly.
Men någonting hade hänt. I stället för att fortsätta på den inslagna vägen, som hade lovordats av både John Lennon och Paul McCartney gav sig George Alexander (AC/DC-brorsan) ut på djupt vatten (vilket man i och för sig skulle kunnat gissa sig till).

Deep Water är en lite märklig blandning av soulpop, psykedelisk beatpop, blues och country. För min del funkar det inte alls lika bra som på Around Grapefruit.

1969 års upplaga av Grapefruit påminner här mer om The Band än The Hollies, mer om Three Dog Night än Beatles.

Ibland har jag fått för mig att det skulle varit någon slags parodi, att efterlikna storheter som Lemon Pipers och Ohio Express, alltså bubblegumpop.

Men så är det inte. Deep Water är helt enkelt inget annat än en ganska tråkig och oinspirerad uppföljare till ett lysande debutalbum.

Att LP:n i sin originalpress räknas som en mindre raritet och därför betingar ett tämligen högt pris på andrahandsmarknaden beror enbart på George Alexander och AC/DC.
Han spelade förresten in en låt ihop med sina yngre bröder i mitten av 70-talet, I´m A Rebel, där Alexander stod för sångrösten i stället för Bon Scott. Låten gavs dock aldrig ut av AC/DC. Däremot gjorde hårdrockhjältarna Accept en cover av den senare.

Nr: 356/2222

måndag 28 september 2015

Dags att k-märka Dark Side Of The Moon

PINK FLOYD – DARK SIDE OF THE MOON – 1973

2013 fyllde den här skivan 40 år. En ansenlig ålder för en popskiva. Är det inte dags att den hamnar på UNESCO:s världsarvslista nu, eller åtminstone blir k-märkt?
Jag har nyligen bytt ut mitt slitna ex som jag köpte i mitten av 70-talet. I stället skaffade jag ett helt nypressat exemplar där ljudet är mycket bättre. Bra ljud krävs nämligen för att man ska uppskatta den här skivan på allvar.

En gammal knastrig DSOTM är bara en plåga. En gammal välskött skiva är naturligtvis att föredra före en nypress, men vad gör man när det låter skit?
Det där med originalskivor och olika pressningar bryr jag mig inte alltid så mycket om. Upplevelsen är viktigare.
Jag är ingen anhängare av devisen ”Allting har ett pris, men inget har ett värde”. Värdet för mig är upplevelsen, om priset är högt på skivan jag lyssnar på gör det inte saken bättre.
"Gamla skivan"

Att DSOTM är en av de största händelserna någonsin på den moderna musikens himmel är klart. Men varför det blivit så kan alltid diskuteras.

Kanske är det för den märkliga mixen av stämningsskapande musik tillsammans med Roger Waters dystopiska texter. Det är komplext och oerhört tekniskt samtidigt som musiken når direkt till hjärtat.
Kanske är det för att Pink Floyd egentligen för för första gången gick från riktigt långa musikstycken till kortare och mer bekväma. På skivan finns hela nio (tio) låtar. Å andra sidan blev det ingen regel, på uppföljaren Wish You Were Here var de bara fem.

För mig är ett av de starkaste ögonblicken Clare Torrys röst/sång/skrik i The Great Gig In The Sky. Det är så man ryser, fortfarande. Hennes berömmelse ligger dock inte här, utan att hon begärde att få betalt direkt och inte royalties på skivan...
Kanske är det också så att DSOTM numera är ganska sönderspelad (tillsammans med The Wall). Jag har liiite tröttnat på att lyssna på skivan.

Skillnad är det hemma hos polarn Per, som har DSOTM i alla dess tänkbara utgivningar, från svindyra masterpressar till den ”vanliga” svenska och allt där emellan. Hemma hos honom går skivan varm, fortfarande.

Nr: 27/2222

söndag 27 september 2015

AC/DC hamrar in riffen

AC/DC – THE RAZOR´S EDGE – 1990

Ett uppenbart försök att dölja alla extra kilon och rynkor sedan senaste plattan. Men vilken start på 90-talet det blev för AC/DC. The Razor´s Edge är ett stort nummer i hårdrocksvärlden.
Vi kan väl börja med Thunderstruck där AC/DC hamrar in riffen. Och så den där hemska pubertala bakgrundskören...oooh Thunder! En riktigt cool låt.

Något liknande hade AC/DC aldrig gjort tidigare. Och inte efter heller. Fortfarande ruskig, och ännu ruskigare var den 1990 (eller 1991) när jag såg AC/DC i Scandinavium.
Inte för att Thunderstruck bleknat särskilt mycket, men min favorit så här 25 år senare är låten efter, Fire Your Guns. Som jag bara inte kan ut ur huvudet.

Den tog sig in och nu sitter den där. Det är inte ofta AC/DC drar upp tempot så våldsamt. Och vilka riff!

Jag påstår att The Razor´s Edge är AC/DC:s 90-talssvar på Back In Black och en attack mot 70-talets Highway To Hell.

Detta trots att det dyker upp ett par skitlåtar också; Are You Ready och Goodbye & Good Riddance To Bad Luck.

Men säg det hårdrockalbum som inte har minst ett par utfyllnadslåtar.

Jag köpte skivan 1990, tröttnade(?) och gjorde mig av med mitt sönderspelade ex i början av 2000-talet. Det var under den tiden vinylskivor räknades som farligt avfall, så jag tror jag fick en tia för den på loppis.

Ångrade mig givetvis. Men hittade den, i nyskick, på loppis något senare och betalade tre spänn för den(!).

Nr: 1375/2222

Thin Lizzys mainstream metal

THIN LIZZY – THUNDER AND LIGHTNING – 1983

Jag skulle kunna hävda att Lizzys allra sista album är ett försök att hänga på en trend, att det bara är mainstream metal – vilket det är. Att Thunder And Lightning förlorar så mycket på den typiska 80-talsproduktionen att den därför bara blir ännu ett hårdrockalbum i mängden – vilket det gör.
Man skulle också kunna påstå att LP:n egentligen är en hyfsat bra rockplatta från Lynott – vilket det förmodligen är. Men i så fall måste man se bakom både de ylande stendöda metalgitarrerna och den bombastiska produktionen för att hitta skivans rätta jag.

Tar man sig in bakom den där glittriga ytan inser man att flera av låtarna faktiskt är bättre än vad man tror. Men då måste man ge Thunder And Lightning mer än en chans.
Metalgitarren kan man med säkerhet skylla på John Sykes som inför inspelningen ersatte gamle ärrade Snowy White. Jag är inte alls säker på att Thunder And Lightning fått det soundet annars. Då hade förmodligen LP:n låtit som ännu ett i raden av bra men till slut ganska tjatiga Lizzyalbum.

Så jag vet inte vad som egentligen var bäst...vilket å andra sidan kanske kvittar nu för tiden. Min slutsats blir dock att Thunder And Lightning är en helt okej LP att ha i samlingen, även om man nödvändigtvis inte behöver spela den allt för ofta.
The Sun Goes Down, Cold Sweat och Bad Habits är mina favoriter. Albumet kom förutom som enkel-LP dessutom i en version där en liveinspelning med fyra låtar skickades med på en egen vinylskiva. Det är den jag har.

Nr: 2015/2222

Mycket fernissa här

AEROSMITH – GET A GRIP – 1993

Mycket fernissa här. Blankpolerat linoleumgolv närmare bestämt. Innehållet är tveksamt. Jag påstår att Get A Grip är kommersiellt skräp. Albumet är så genomskinligt anpassat till vad man trodde folk ville höra att det är pinsamt. Spela inte den här skivan.
Albumets stora låtar är så kallade hårdrockballader som Cryin´, Crazy och Amazing, poplåtar invirade i cellofanplast med röda plastband som dekoration.

I början av 90-talet var det väldigt inne med powerballader. Det släpptes en rad samlingsalbum med hårdrockband som gjorde mjuka, ”känslosamma” poplåtar. Vi minns alla Scorpions Winds Of Change.
Det var så band som Mr Big, Foreigner och REO Speedwagon fick ny fart på sina karriärer. Aerosmith hade inte behövt göra det, men gjorde det ändå.

Det var Get A Grip som tog in Aerosmith i bakgrundsmusikens och plastleksakernas värld. Jämfört med föregångaren Pump från 1989 är Get A Grip bara en blek uppföljare. Och då påstår jag inte att Pump hör till rockhistoriens större album.

Nr: 76/CD

I en reaback på B&W i Bromma

HEAD EAST – HEAD EAST – 1978

Head East gjorde många försök, men nästan inget lyckades. Den här LP:n innehåller dock en av gruppens mycket få hits, Since You Been Gone. Inte för att den singeln fick särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige.
Låtens storhet bevisades i stället 1982 av Rainbow, som fick en ganska stor singelhit. Head Easts plattor kunde man däremot hitta hitta i diverse utförsäljningar redan i slutet av 70-talet.

Den här LP:n, som är Head Easts fjärde fullängdare, hittade jag i en reaback på B&W i Bromma förmodligen 1983 eller nåt sånt.
Nu kan man knappast jämföra Head East med Rainbow, det går inte, de opererade inte direkt i samma genre. Men om jag säger som så att de som har Rainbows Since You Been Gone i bakhuvudet kommer högst troligt att fnysa föraktfullt åt det Head East gjorde med låten.

Nej, Head East ska närmast ställas i samma fack som Boston och andra pudelrockband Inte mycket variation med andra ord.

Head East hade hittat ett tema som de sedan körde på, hela vägen. Den här LP:n känns alltså lite tjatig.

Nr: 151/2222

Status Quo tillbaka till Piledriver

STATUS QUO – IF YOU CAN´T STAND THE HEAT – 1978

1977 tappade jag tron på Status Quo. Det var det året de släppte LP:n Rockin´ All Over The World och singeln med samma namn...en cover. Den skivan blev inte långvarig i min samling.
Så det var med viss tveksamhet jag köpte uppföljaren If You Can´t Stand The Heat. Skulle det bli mer av samma? Men det blev det inte (då i alla fall). If You Can´t Stand The Heat är en bra rockplatta där Status Quo går tillbaka delvis till soundet från Piledriver och Blue For You.

Inte lika tungt rockigt som på de superplattorna, men absolut roligare än Rockin´ All Over The World. Möjligtvis kan man hävda att If You Can´t Stand The Heat är en blandning av det gamla och det ”nya”...
Nu kan jag väl knappast påstå att detta är en LP jag spelar särskilt ofta nu för tiden. Det håller den inte riktigt för. Här finns inga självklara monsterlåtar som Caroline, Paper Plane eller Big Fat Mama.

Men håller man till godo med saker som Again And Again, Gonna Teach You To Love Me och Like A Good Girl, med Status klassiskt svettiga boogieriff, är det så klart en skiva man ska ha.

Nr: borttagen ur samlingen.

Som ett brölande ånglok

FOGHAT – ENERGIZED – 1974

Det här är en av de allra bästa album som Foghat pressade ner i svart vinyl, Energized från 1974. Den är som ett brölande ånglok, en skenande elefant med dammet yrande. Svettig och stökig boogierock fullpumpad med adrenalin. Det är inte Foghats bästa - det är Fool For The City - men Energized är inte långt ifrån.
Det är dessutom en platta där Foghat för ovanlighetens skull lämnar sin vanliga boogierock för att experimentera. Och det lyckas. I låten Step Outside ger sig nämligen Lonesome Dave på funk och öser på i bästa James Brown-stil. Det funkade (!) för Foghat också.

Men den är inte skivans bästa spår. Det finns flera kandidater. Honey Hush är en brutal öppnare. Ruffiga, stökiga, helvilda Wild Cherry och fläskiga Home In My Hands är också lysande boogie.

Sen gillar jag när Foghat ger sig på Buddy Hollys That´ll Be The Day. Det finns säkert de som tycker att Foghat här massakrerar den låten med både köttyxa och slaktkniv, men den är bra!

Den här skivan kom in tidigt i min samling, jag köpte den ungefär samtidigt som den kom ut i affärerna.

Visst kan man anklaga Foghat för att inte vara särskilt nyanserade eller smarta. Men Energized håller ställningarna. Den är vild.

Nr: 861/2000

Robotrockens förlovade land

Fans till Rush uppmanas att inte läsa denna text. 

RUSH – A FAREWELL TO KINGS – 1977

Välkomna till robotrockens förlovade land. Till de stendöda gitarrernas ödsliga landskap och de urvattnade och kruttorra riffens rike.
Välkomna till A Farewell to Kings med Rush. Ett sömnigt, ocg ganska träigt alster från 1977. Jag gillar Rushs tidiga album. Men inte den här.

Egentligen är jag förvånad. Jag trodde att Rush med 2112 året innan nått gränsen för hur tråkigt det kan låta. Men jag hade fel. A Farewell to Kings är ännu värre...Robotrock?

Och att sen komma ut med det här samma år som Sex Pistols släppte God Save the Queen och Elvis Costello chockade rockvärlden med My Aim is True är inget annat än taskig tajming.

Nr: borttagen ur samlingen

En förgiftad doft av utedass

ZZ TOP – ELIMINATOR - 1983

Eliminator var ZZ Tops första riktiga hårdrockplatta. En skiva som aldrig borde gjorts.
Vänta! Avbryt mig inte!
När jag säger det är jag helt införstådd med att ett antal ZZ Top-fans börjar dregla av mordlust.
Så här menar jag: Historien om ZZ Top är inte alls ovanlig. Det började som ett välkryddat och lovande texas-blues-boogie-band som blev jättestora och gjorde en massa bra låtar och sen började lira vanlig hårdrock och blev döötråkiga och till sist försökte sig på att lira texasrock igen och då visade det sig att de fortfarande var kass och där är ZZ Top nu.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kunde blivit om ZZ Top fortsatt köra sin sydstatsboogie i stället...Det var ju det som gjorde dem så bra från början.
Och Eliminator var alltså där det började. En skiva som visserligen var hyfsat bra då den kom. Rätt tung och 1983 faktiskt ganska frisk och lite nyskapande hårdrock. Som ett av de första hårdrockbanden började de nämligen använda synthar (vad jag minns).

Men samtidigt var det Eliminator som spred den förgiftade doften av utedass. I den arom vilken ZZ Top sedan gjorde ett antal onämnbara album. Bara ett exempel: Antenna (brrr). Av den anledningen har jag ett ont öga till Eliminator. Men jag har givetvis kvar LP:n i samlingen.

Eliminator är en bra hårdrockplatta. Tro inget annat! Jag säger bara Sharp Dressed Man, Gimme All Your Lovin´, Got Me Under Pressure och TV Dinners.

Nr: 421/2222

lördag 26 september 2015

Sabbath inte Sabbath utan Ozzy

BLACK SABBATH – HEAVEN AND HELL – 1980

Jag har all respekt för Ronnie James Dio som sångare. Jag kan se storheten i hans låtskrivande och hans fascination för det överjordiska och underjordiska. Heaven And Hell är hans första platta som sångare i allas vårt kultband Black Sabbath. Tyvärr är också detta sabbathalbum det första på vägen mot mainstream metal.
Man kan säga vad man vill om Ozzy. Men vad han gjorde för och med Sabbath är något helt annat än Dio. Trots att sabbathskivorna innan, Technical Ecstasy och Never Say Die, är riktigt tråkiga plattor är det åtminstone Black Sabbath.
Nej, för en gammal hardcorefan är inte Heaven And Hell det man vill ha. Albumet har mer gemensamt med Alice Coopers 80-tal än med Paranoid. Det är med den här LP:n hålet uppstår som gör att man utan dåligt samvete kan hoppa av cirkusen.

Nog sagt om detta. Heaven And Hell är ändå ganska bra metal. Det är dock inte något Black Sabbathalbum i min mening. Stilmässigt har det inte mycket med originalet att göra. Är ni med på skillnaden?

Och jag tycker Ronnie James gjorde en bra insats. Här finns en rad riktigt sjyssta metallåtar, Children Of The Sea inte minst, som dock har mer med Rainbow än Sabbath att göra.

Nr: 237/2222

Demon hade inte full täckning

DEMON – THE UNEXPECTED GUEST – 1982

Bilderna på deras skivomslag påstod att Demon var hårdast av de hårda. Rykten om deras stentuffa liveframträdanden gick med djungeltelegrafen. Demon ville nog gärna jämföra sig med Iron Maiden och Black Sabbath.
Men låtarna på deras skivor sa något annat. I min skivsamling har Demon hamnat i facket för mainstream metal, alltså samma ställe där Def Leppard håller till. Ett lagom sällskap för Demon.
Nu är dock The Unexpected Guest en riktigt bra hårdrockplatta och en värdig representant för New wave of british heavy metal, nwobhm, även om Demon inte på långa vägar är så elaka gossar som de ville ge sken av.

Den där demonen på framsidan av skivomslaget har de inte riktigt täckning för. Men de har bra driv i låtarna, det måste jag säga. Lite tjatiga är de dock, det låter ganska lika hela vägen.
Det kan vara så att The Unexpected Guest är en av Demons bättre plattor. Jag har definitivt inte hört alla. Men den är klart roligare att lyssna på än den teatraliska debutskivan, den med likkistan.

Och den känns mer driven och inspirerad än skivan som kom efter, The Plague. Mer vet jag inte.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

För mycket av det goda

RAINBOW – RISING – 1976

Det här är egentligen en ruggigt bra Rainbow-platta. Nåt annat är ju svårt att säga. Rising blev ju Rainbows stora, enorma genombrott och placerade Blackmore och Dio så högt upp på hårdrockarnas egen stjärnhimmel det bara är möjligt.
Ritchie är i toppform, inget snack om det. Han klöser ut precis allt som är möjligt ur gitarren och gör andlös rock. Förstasidans Starstruck är skivans bästa låt, en riktig rysare, men de andra tre går i samma klass.

På b-sidan ligger bara två åttaminutare, Stargazer och A Light In The Black. De är inte lika kul, känns lite väl seg och fantasilös på sina ställen. Det blir lite för mycket av det goda.
Många anser Rising från 1976 vara Rainbows bästa album, men av ovanstående skäl håller jag inte med. Debutplattan – Ritchie Blackmore´s Rainbow från 1975, tycker jag bättre om.

Nr: borttagen ur samlingen.

Superdivorna Paice Ashton och Lord

PAICE ASHTON LORD – MALICE IN WONDERLAND – 1977

Superdivorna Ian Paice, Tony Ashton och Jon Lord, verkar på sin skiva Malice In Wonderland vara helt övertygade om att vad de än tog i skulle det förvandlas till guld.
De skulle kunna göra precis vad som helst, och folk skulle älska det. Det är så självsäkert gjort och med en så självklar attityd. Det är nog därför Malice in Wonderland låter som den gör.

Är det så himla bra då?
Nej, inte ett dugg. För trots att varken Paice, Ashton eller Lord kunde kallas gamla 1977 låter det som gubbrock. Ashton sjunger som han spelat in låtarna tillsammans med ett halvtaskigt pubrockband i Southend On Sea.

Och låtarna är knappast vad man skulle kunna önska sig. Mycket Deep Purple så klart. Men inget alls i klass med Mark II-upplagan.
Nej, den ende som egentligen kommer undan det här med hedern i behåll är så klart Jon Lord. Hans mäktiga orgel går inte att låta bli att älska. Det är han som räddar Paice Ashton och Lord.

Nr: borttagen ur samlingen.

Mer av samma av The Firm

FIRM – MEAN BUSINESS – 1986

Jimmy Pages The Firm fick rätt mycket skit redan efter sin första motorsågsplatta, The Firm. Att då göra en till på samma tema var kanske inte en särskilt bra idé.
Mycket riktigt fick Jimmy Page och Paul Rodgers efter Mean Business packa ihop sina väskor och börja leta nya projekt. Den här LP:n ses idag mer som en ganska ointressant sak, möjligtvis eftertraktad av extrema Led Zep-samlare.

The Firms första album fick inte särskilt mycket positiv kritik. Men i skenet från Mean Business blir den faktiskt ganska bra, inte minst hitlåten Radioactive.

Man hade kanske kunnat hoppas att Page/Rodgers skulle plocka upp stafettpinnen och åtminstone göra sin fortsättning åt samma håll som Radioactive, men inte.

I stället slätar de ut och putsar till. Mean Business består av en rad mer eller mindre osexiga arenarocklåtar.

Tråkigt att lyssna på i längden även om Jimmy Page ibland låter gitarren”tala”.

Nää, den här skivan kan man gott samvete lämna kvar till och med i en reaback.

Nr: borttagen ur samlingen.

Lite hopp om UFO

UFO – THE WILD, THE WILLING AND THE INNOCENT – 1981

UFO:s första utan Michael Schenker, No Place To Run, blev ett av tidernas största bottennapp. Så när den andra enligt den nya tideräkningen, The Wild, The Willing and The Innocent dök upp 1981, trodde åtminstone inte jag att det fanns nåt hopp om mina gamla hårdrockshjältar.
Fel, så klart! The Wild, The Willing and The Innocent är mycket bättre. Den är till och med lite rolig. Och så har de snott från en massa andra. Ibland blir det bra. På andra ställen bara konstigt.

Led Zeppelin till exempel - Det blev alldeles lysande i Chains Chains och Long Gone...Nåja, det funkar i alla fall... Men på titelspåret låter det som de börjat rota i Jackson Browns gamla hitlåtar. Man kan bli tveksam för mindre...

Och var fasen kommer det här med stråkar i från? Jag bara undrar...

Och trumpet?
Nja, vid närmare eftertanke. The Wild, The Willing and The Innocent är kanske inte så jättevass...

Men den är väldigt mycket bättre än No Place To Run. Och det är ju bra...

Nr: 1371/2000

John Coughlans sista med Status Quo

STATUS QUO – NEVER TOO LATE – 1981

Det här är den sista Status Quo-LP där trummisen John Coughlan är med. En och annan påstår därför att Never Too Late är deras sista klassiker. Nåja, den sista ”klassikern” spelade de in många år tidigare, men det blev ett ganska snyggt avsked för Coughlans del.
Never Too Late är en överraskande bra rockplatta, anpassad för 80-talets new wavepublik, även om det så klart handlar om en hel del ”tomgångskörning” också...

De flesta låtarna spelades in samtidigt med sin föregångare Just Supposin´ och det kan ibland vara svårt att skilja de båda skivorna åt. Soundet är väldigt likt på de båda.

Something ´Bout You Baby I Like blev en nästan lika stor hit som What You´re Proposin´ på Just Supposin´, så inte heller där går det att dra nån skiljelinje. Vilken av de båda LP-skivorna som är bäst kan därför diskuteras, men varför välja? Man kan ju ha båda...

Vad jag gillar särskilt med Never Too Late (och Just Supposin´) är Status Quos förmåga – faktiskt - att få sin patenterade boogierock att funka på 80-talet också.

De vågade prova ett och annat nytt grepp, lite halvpunkig new wave, och klarade det. Därför är Never Too Late en LP som går att spela alldeles utmärkt nu för tiden också.

De gör förresten en lysande cover på Chuck Berrys gamla rocker Carol. Take Me Away och Don´t Stop Me Now är också låtar jag gillar.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

Några gamla hårdrockskivor

Den här helgen ska det handla om hårdrock från det sena 70-talet, 80-talet och en liiten bit in på 90-talet också.

Men hoppa inte för högt. Det blir inte särskilt mycket glitter och glamour (typ Motorhead), utan mer ett drag med varpen längs botten för att fiska upp en del av de där skivorna man glömt och kanske inte skulle behöva minnas.

Och när man väl påminner sig om dem snart också kommer ihåg varför man inte kom ihåg dem första gången...

Jag är dock helt säker på att alla inte håller med mig om alla skivor här (särskilt inte gamla fans till Rush). Men kom ihåg att det jag skriver är mina högst personliga intryck. Det är aldrig några allmänna varudeklarationer utan bara vad jag tycker.

Men en helt hopplös helg blir det ändå inte. För att lätta upp stämningen något skickar jag med en och annan gammal svettig rockrökare också. Förhoppningsvis blir det bra blandning.

Den här sidan kommer att uppdateras med länkar.

Status Quo - Never Too Late
UFO - The Wild, The Willing And The Innocent
Firm - Mean Business
Paice Ashton Lord - Malice In Wonderland
Rainbow - Rising
Demon - The Unexpected Guest
Black Sabbath - Heaven And Hell
ZZ Top - Eliminator
Rush - A Farewell To Kings
Foghat - Energized
Status Quo - If You Can´t Stand The Heat
Head East - Head East
Aerosmith - Get A Grip
Thin Lizzy - Thunder And Lightning
AC/DC - The Razor´s Edge

fredag 25 september 2015

Frankrikes svar på Pink Floyd

PULSAR – HALLOWEEN – 1977

Har du spelat sönder dina Pink Floydskivor? Kan varenda ton på Dark Side Of The Moon, visslar i sömnen de inledande tonerna från Pigs on The Wing eller Echoes... 
För den som behöver något nytt, men ändå väldigt mycket Pink Floyd, kan franska Pulsar och gruppens tredje album Halloween vara något att lägga vantarna på.

Trots sitt tämligen misslyckade yttre, skivomslaget antyder något helt annat än progressiv symfonisk rock, snarare romantik, Liberace eller till och med soulpop. Den delen av detta album blev inte lyckad.
Resten, det vill säga det som finns på vinylskivan, är det precis tvärtom med. Det är lysande, det är fascinerande och när man är på rätta humöret – magiskt.

Det finns här ett antal sådana där musikstycken man bara längtar efter ska dyka upp på skivor, men ytterst sällan gör det. Referenserna till Pink Floyd och Dark Side Of The Moon, Wish You Were Here, Animals och Meddle finns där hela tiden.
Samtidigt har Pulsar ett mycket eget och säreget sound som ger gruppen en helt egen plats i progrockens himmel. Jag skulle vilja blanda in tidiga Genesis i sammanhanget också men jnser att då skulle den här texten blir ännu mindre begriplig än vad den redan är.

Halloween består egentligen av två musikstycken, de två sviterna Halloween Part 1 och Halloween Part 2 uppdelade på var sin sida av skivan.

Att det är ett konceptalbum med en löst sammanhållen historia (det är där skivomslaget kommer in i bilden) är tämligen ointressant (som nästan alltid när det hanmdlar om konceptalbum), det är musiken som är det intressanta och helt avgörande.

Kan inte annat än rekommendera detta album trots att jag är mycket väl medveten om att LP-skivor med franska progrockgrupper från 70-talet kan vara svåra att få tag på i Sverige.

Nr: 1231/2222