The Musical Box: oktober 2015

lördag 31 oktober 2015

Inte vilken LP som helst

JEFF BECK – BLOW BY BLOW – 1975

Oj, vilken platta. Skivan är helt instrumental, men Jeff Beck hanterar sin gitarr med sån känsla, fantasi och skicklighet att det inte går att slita sig. Blow By Blow är inte vilken LP som helst, jag påstår att den borde räknas som en av de stora.
Efter en rad framgångsrika rockalbum kom Jeff Beck 1975 ut ur garderoben. De tidigare skivorna, med bland andra Jeff Beck Group (med diverse olika sättningar), var rockplattor.

Legendariska Truth från 1968 och Beck-Ola från året efter anses vara några av de album som påverkat hårdrockens utveckling allra mest, inte minst Led Zeppelin.

Blow By Blow är Becks första riktiga soloplatta, men här visar han upp en helt annan sida. Blow By Blow är lite överraskande en jazzrockplatta.

Resultat är mycket bättre än jag skulle våga tro. LP:n går att mäta med vilken annan som helst i genren. Tuffa stenhårda funk- och rockriff blandas med väl avvägda jazztoner och i bakgrunden nästan svävar trummisens finstämda komp.

Blow By Blow är en av de där plattorna det är svårt att slita sig från när man väl lycjkats ta sig in i musiken. För en gammal rocksnubbe kan den till en början så klart tyckas lite väl softad, men det är ett hinder man enkelt tar sig förbi via ett par genomlyssningar.
Men så är Jeff Beck också en av de tre stora gitarristerna som i mitten av 60-talet kom fram genom Yardbirds, Jimmy Page och Eric Clapton var de andra två.

Nr: 2052/2222

fredag 30 oktober 2015

Ingen vet, alla har glömt

KREISCHER GANG – SEXTEUFEL – 1982

Kreischer Gang placerar vi raskt i in grupperingen ”bortglömda-tyska-rockgrupper-från-80-talet”. Det är ingen stor gruppering...eller så är det precis tvärtom. Ingen vet, alla har glömt...
...vilket osökt får mig att tänka på Sveriges bidrag till Melodifestivalen 1967, Towa Carlssons Alla har glömt...vilken Anne-Lie Rydé på 90-talet gjorde en cover av på sitt 60-talsnostalgiska album Stulna kyssar.

Från den skivan till Sexteufel med Kreischer Gang är det onekligen en lång väg att gå... ...vilket nu får mig att tänka på Torssons låt Det vore lång väg att gå...från En rökare i krysset, den med en hockeyspelare i plåt på omslagsbilden...
Suck, ni anar inte vad jobbigt det bli att skriva om vissa band. Vad har Kreischer Gang med hockeyspel att göra? Enda kopplingen jag kan se är Göran Agdur, som förutom att han är en välkänd musiker också är en jävel på hockeyspel*.

Aha, det är kanske där vi har det! En jävel på hockey. Och en tysk sexteufel! Att jag inte tänkte på det från början...

Ni har säkert listat ut vad det här handlar om. Jag vet alltså ingenting om dessa tyska långhåriga 80-talshjältar.

Det finns förvånansvärt lite information om bandet ute på nätet. Och skulle det finnas har jag i så fall missat det.

Men Sexteufel är en helt okej hårtdrockplatta från det tidiga 80-talet. Den är till och med ganska bra. Kreischer Gang var lite för tidigt ute för att ha påverkats allt för mycket av det där bedövande 80-talssoundet (läs Styx).

Jag vill påstå att den här skivan innehåller en rad ganska bra hårdrockgrejer i sann 70-talsanda, vilket faktiskt gör LP:n till tämligen rolig lyssning.

Lite glamrock nästan, Sweet och lite Slade. Musiken påminner också ibland om våra danska vänner Gasolin. Att Kreischer Gang sjunger på tyska har ingen negativ inverkan alls, tvärtom.

Nr: 481/2222

* Världsmästare i bordshockey 1982.

torsdag 29 oktober 2015

Politiskt korrekt av Lynyrd Skynyrd

LYNYRD SKYNYRD – SECOND HELPING – 1974

Det finns många som menar att Second Helping är sydstatsrocken urkund och bibel. Förmodligen mest för Sweet Home Alabama, sydstatsrocken egen nationalsång. Och bara för den låten skulle man kanske kunna hålla med.
Men vid närmare eftertanke är Second Helping lite för pretentiös och alldeles för politiskt korrekt för det. Lynyrd Skynyrd verkar här försökt ställa sig in hos alla möjliga.

Hos liberalerna via Workin´ For MCA, de hyllar svarta musiker i The Ballad Of Curtis Loew och ställer sig på barrikaderna som drogmotståndare i The Needle And The Spoon. Jag ska inte påstå att det blir fånigt, men det blir lite för mycket.

När dessutom låtarna på grund av det blir liite tråkigare än på debutskivan tappar Second Helping rätt mycket av sin glans.

Kanske är det så att det är whiskeyindränkta första LP:n Pronounced som borde vara både Lynyrd Skynyrds och hela sydstatsrocken viktigaste album i stället?

Den är råare, har en vild och otyglad underton som Lynyrd Skynyrd på sitt andra album verkar försöka släta över och dölja.
Men å andra sidan finns det en del rätt fräcka låtar på Second Helping också, förutom Sweet Home Alabama. Swamp Music är en sjysst rocker, J.J Cales Call me The Breeze gör Lynyrd Skynyrd riktigt bra och The Ballad Of Curtis Loew är precis lika läcker som man skulle kunnat gissa på förhand.

Nr: 462/2222

onsdag 28 oktober 2015

Med pondus och kattlik smidighet

TOTTA´S BLUESBAND – TOTTAS BLUESBAND – 1981

Den här LP:n är spåren efter Totta Näslunds första steg in på bluesscenen. De stegen var inte på något sätt stapplande eller osäkra. Nej, det var med pondus och kattlik smidighet den gamle sångaren i Nationalteatern bytte skepnad.
Denna liveplatta är inspelad på Renströmska jazzklubben i Göteborg sensommaren 1981. Med sig på scenen hade Totta en rad gamla vänner från förr. Tillsammans levererar dem ett sanslöst gung och en rad fläskiga men oförglömliga blueslåtar. Man skulle så klart varit där, men det var jag givetvis inte. Det här är en av alla dem konserter man borde sett men aldrig gjorde.
Totta´s Bluesband resulterade under mitten av 80-talet, förutom den här liveskivan, även i två studioalbum; Saturday Night Boogie Woogie och Combination Boogie. Men framför allt gjorde Bluesbandet en lång rad konserter och turneér, både i Sverige och USA.

LP:n har fått det inofficiella namnet ”Live at Renströmska” eftersom den vid tiden för utgivningen inte fick något namn alls.

Kanske var det så att Totta inte tänkt sig att bluesbandet skulle bli någon fortsättning utan att inspelningen bara var en kul grej?

Men bra blev det, och roligt att lyssna på, även om Bluesbandet aldrig gjorde egna låtar utan oftast höll sig till de gamla bluesmästarna eller plockade fram bortglömda blueslåtar från förr.

Nr: 1854/2222

tisdag 27 oktober 2015

En revansch för Peter Green

PETER GREEN – IN THE SKIES – 1979

Det måste ha känts som en revansch för Peter Green när han efter nästan tio års tystnad kunde ge ut den här skivan. Inte bara materialet var fantastiskt, Peter Greens gitarr låter bättre än på många år och till och med hans sångröst är stark.
Peter Green var i slutet av 60-talet en av popvärldens mest lovande gitarrister. Han spelade med John Mayall i Bluesbreakers och startade efter det den legendariska första upplagan av Fleetwood Mac, kallad Peter Greens Fleetwood Mac, tillsammans med Mick Fleetwood och John McVie.
Från den tiden är Peter Greens instrumentala låt Albatross en av de allra största och mest välkända 60-talslåtarna. Men Greens ”intresse” för droger tog snart över. Efter en ödesdiger fest i München, där Green enligt ryktet fick i sig någon form av syntetisk drog som förändrade hela hans värld.

Efter det blev han sig aldrig mer lik, opålitlig och lynning sägs det, vilket till slut gjorde att han inte längre kunde vara kvar i Fleetwood Mac. Efter ett kaotiskt och sorgligt misslyckat soloalbum – The End Of The Game (1970) – blev det tyst.
Peter Green hördes sedan inte av förrän 1979 när In The Skies dök upp, skivan som blev, Peter Greens stora comeback och revansch. Han hade här fått hjälp av en rad synnerligen skickliga musiker, inte minst av Peter Bardens (Camel), hans gamle kompis från tiden innan Bluesbreakers.

Det gör In The Skies till ett riktigt, riktigt bra bluesrockalbum där Peter Greens nästan magiska melodislingor väver in sina lyssnare i ett nät det inte går att komma loss från.

Musiken är suggestiv och fantasieggande. Mer än hälften av låtarna är instrumentala, något annat var inte att vänta.

Men min favorit är ändå inledningen med titelspåret In The Skies, som är ett sagolikt nummer.

Nr: 160/2222

måndag 26 oktober 2015

”Det här bandet har en skön stil”

FREEWAY 75 – BOOZED – 1974

Bara för att ett 70-talsband kommer från Tyskland behöver det inte vara krautrock. Freeway 75 har inget med experimentell progressiv rock att göra. Boozed är en bluesplatta i rakt nedstigande led från storheter som Chicken Shack, Peter Greens Fleetwood Mac och John Mayalls Bluesbreakers.
Det är nästan så jag vågar påstå att Boozed står sig väldigt väl i den konkurrensen. Det här tyska bandet har en skön stil som är sagolikt laid-back. Såna där låtar som man inte kan låta bli att lyssna på igen och igen trots att de nästan släpar sig fram och sångarens röst är så härligt seg att den inte går låta bli att älska.
Freeway 75 använder sig både av munspel och flöjt i sina låtar vilket gör att musiken inte bara blir avkopplande att lyssna på utan även innehåller ett ganska stort mått av spänning.

Jag kommer att tänka på Jethro Tulls This Was, utan att skivorna egentligen är särskilt lika. Det är nog attityden som är ungefär den samma skulle jag kunna tro.

Boozed är en betydligt bättre LP än jag trodde från början. Jag var först lite tveksam till detta tyska bluesgäng, men skivan visar att musiker nödvändigtvis inte måste vara födda i USA för att göra bra blues.

Nr: 151/2222

söndag 25 oktober 2015

Ängel med krossade höfter

CURT JALMO – ÄNGEL MED KROSSADE HÖFTER - 1972

Om det inte vore för de tre sista spåren på Ängel med krossade höfter skulle man utan större ansträngning putta in Curt Jalmo i facket ”ambitiösa men bortglömda svenska rockpoeter”.
De ”normala” låtarna på LP:n går i samma anda som tidiga verk av Ola Magnell eller Anders F Rönnblom. Åtminstone funkar den jämförelsen om man ser till de kryptiska texterna.

När det gäller den musikaliska delen är dock Ängel med krossade höfter överlägsen. Till sin hjälp har Curt Jalmo nämligen bland andra gitarristerna Jukka Tolonen och Lasse Wellander, Arne Domnerus spelar altsax och i doakören hittar vi både Göran Fristorp och Clabbe af Geijerstam.

Detta bara som exempel, de är fler. Bara den laguppställningen är minst sagt uppseendeväckande eftersom Ängel med krossade höfter idag knappast brukar räknas upp då folk i allmänhet pratar om det svenska musikarvet från 70-talet.

Orsaken har jag inte en aning om, men Curt Jalmo verkar ha lyckats övertala Sonet Records att satsa ordentligt.
Det är dock inte de ”vanliga” låtarna och dem som medverkar som är skivans huvudnummer. Det är de tre avslutande styckena – skivans tre viktiga spår – vilket man kan sluta sig till eftersom det är de enda vars texter finns med på konvolutet, låtar som fått namn efter personer; Janis Joplin, Willie B Huff och Jim Morrison.
Det är här någonstans precis allt går överstyr. Här vänder Curt Jalmo, som i sin ungdom vann pris för sina dikter, på hela den musikaliska världen och ger sig med tre beatnikpoem ut i en surrealistisk värld fylld av vrålande getton av vindruvor, nedbrunna motell, flugor ensamhet och blues, en döende tandläkare med händerna fastbundna vid bilratten...

Här sjungs inga texter, här läser Curt fram dem med känsla och närvaro. Här nånstans stannar också världen att snurra och man blir alldeles tagen. Gick det att göra såna här inspelningar ens i mitten av 70-talet?

Nr: 1386/2222

lördag 24 oktober 2015

Venus And Mars kan vara skivan du behöver

WINGS – VENUS AND MARS – 1975

Listen To What The Man Said blev en av hitlåtarna på Venus And Mars. Men det är en poplåt, den har egentligen inte mycket med LP:n att göra...som framstår som ett konceptalbum, vilket inte heller har med innehållet att göra.
Det så kallade ”konceptet” sträcker sig nämligen bara över två låtar, inledningen med akustiska lilla Venus And Mars och b-sidans repris av samma lilla akustiska stycke. Bra grejer förresten, men lite väl kort för ett konceptalbum.

Men det gör inget. Venus And Mars har kvaliteter som inte går att bläddra förbi i en skivback. Hittar du den här plattan, har lite sug efter Beatles pop, är lite nyfikenhet på det annorlunda och gärna skulle vilja ha reda på hur det skulle gå om Paul McCartney, världens gulligaste popkille, skulle ge sig på rock, hårdrock, kanske till och med metal(!).
Då är Venus And Mars skivan du behöver. Det är Paul McCartneys rockigaste LP all-time-high. Det har hans mest experimentella skiva någonsin. Förmodligen är det det också den roligaste.

Kanske är det den perfekta skivan att börja med för den som vill ge sig in i Wings popvärld. Möjligtvis kan det vara det sämsta valet också, för det finns inte många andra Wingsskivor som är bättre.

Rock var det som sagt, en Rock Show, precis så som andra spåret säger. Paul McCartney sätter nämligen agenden direkt. Den som inte blir övertygad då får vänta till Letting Go (vilket lysande rockintro) eller hela vägen till svettiga Medicine Jar, en anti-drog-protest-låt som nästan är punkig eller åtminstone låter som den kunde vara skriven av Ray Davies i Kinks under ungefär samma period, med den skillnaden att Paul McCartney aldrig blir tråkig.
Venus And Mars var den första LP med Wings jag fick höra i mitt liv. Ni kan ju tänka er vilken effekt det blev av att sätta den i händerna på en nyfiken 15-åring. Att denna LP fortfarande är en av mina favoritplattor tillskrivs helt och hållet den perfekta tajming som den dök upp med i mitt liv.

Nr: 45/2222

fredag 23 oktober 2015

Älskad eller hatad Street Legal

BOB DYLAN – STREET LEGAL - 1978

Street Legal räknas knappast till Bob Dylans stora. Snarare är det tvärtom. Dylankännarna fnyser lite föraktfullt åt den här skivan från 1978 och menar att så här ska minsann inte Bob Dylan låta.
Och dessutom finns det inga bra låtar, säger de. Och det är såå deprimerande saker han sjunger om, som han hamnat i nån slags medelålderskris...och vad skulle han med en hel orkester och en kör till...

Men jag som är uppväxt med Live At Budokan tycker naturligtvis nåt helt annat. Street Legal kom nämligen ut ungefär samtidig.

För dig som inte har koll på Budokan-skivan ska jag berätta att Dylan till de där konserterna i Japan arrangerat om sina gamla klassiker, skakat fram en hel orkester, lagt till stråkar och körer, sånt som alla ”rättroende” dylanfans avskyr ända in i märgen...och så klart kallades det ett svek...igen...

Det där soundet använder sig Dylan av också på Street Legal. Förmodligen är det väl så att antingen så älskar man den här skivan... eller så är det precis tvärtom...
Jag hör till den första kategorin. När jag spelade skivan nu igen upptäckte jag att jag kom ihåg nästan varenda låttext. Inte helt och hållet, men nästan. Och det är inte illa för en skiva jag säkert inte plockat ur sitt fodral på över 25 år!

Skivan får anses vara hur deprimerande och banal som helst. Jag tycker fortfarande att en låt som Is Your Love In Vain är fantastisk. Baby Stop Crying och Changing Of The Guards är också väldigt bra...i min värld alltså...

Nr: 102/2222

torsdag 22 oktober 2015

Kraan och Andy Nogger

KRAAN – ANDY NOGGER – 1975

En riktigt kul jazzrock-LP det här. Kraan har ett lätt förvirrat och lagom psykedeliskt anslag som gör Andy Nogger till stor underhållning. Nackdelen är att de kan bli lite tjatiga, det går i ungefär samma tempo hela tiden och det är svårt att skilja låtarna från varandra.
Skivans bästa spår och även det längsta hittar man på b-sidan, Holiday Am Matterhorn, nästan åtta minuter lång. Därmed inte sagt att övriga spår inte är intressanta, tyska Kraan tummade aldrig på kvaliteten.
Skivan är dessutom inspelad och producerad med hjälp av tyske häxmästaren Conny Plank, vilket gör att det dyker upp en och annan skum och märklig psykedelisk ljudeffekt på de mest oväntade ställen. Sånt piggar givetvis upp stämningen.

Om detta är krautrock eller jazzrock, möjligtvis jazzfusion, är svårt att avgöra.

Kraan höll till i båda de musiklandskapen och levererade en rad album som nog skulle kunna kategoriseras i båda eller i flera genrer. Rock är det förmodligen dock inte.

Andy Nogger anses av flera kännare höra till Kraans absolut främsta album. Andra menar att de två tidigare skivor de släppte är intressantare.

Nr: 1661/2222

onsdag 21 oktober 2015

När Golden Earring lämnade beatpopen

GOLDEN EARRING – EIGHT MILES HIGH – 1969

Det var med Eight Miles High som holländska Golden Earring lämnade beatpop och psykedelia bakom sig och började sikta mot hårdrock och progrock. De lyckades. Om den här skivan spelats in 20 mil längre öster ut, i Tyskland, skulle den idag varit en obskyr krautrockklassiker.
Det kan ha varit så, vilket inte är alls omöjligt, att Golden Earring vid den här tiden tog större intryck av det som hände på den tyska rockscenen än vad som hände i England och USA, vilket annars holländska band hade en tendens att göra. Det går utan större besvär att jämföra Eight Miles High med ganska många krautrockalbum från samma tid.

Nåja, det där vet andra säkert mer om. Jag har bara lyssnat på skivan. Men man kan bli förvånad och imponerad av att Eight Miles High kom ut innan många av de stora brittiska progrockbandens första skivor.

Ännu mer intressant blir det om man i stället jämför LP:n med tyska krautdemoner som Amon Düül II och Orange Peel. Där är likheterna nästan större.

Oavsett vilket är Golden Earrings femte LP ett övergångsalbum. Eight Miles High visade att bandet hade helt andra ambitioner än att lira fuzzgitarr och svänga ihop korta treminuterslåtar. På den här LP:n är låtarna långa, soundet mycket råare och tyngre än tidigare.
Storverket – anser en del – är 19 minuter långa, proggiga och svårt gitarranfrätta Eight Miles High, som täcker hela b-sidan. Jag är inte lika övertygad om den låtens storhet. Den är för lång till och med för att vara inspelad 1969. Byrds klassiker hade mått bra av en nedkortning till ungefär hälften, det hade räckt.

Nr: 811/2222

tisdag 20 oktober 2015

Bakom Milwaukees grå fasad

ELLIOTT MURPHY – MILWAUKEE – 1986

Att få sympatier för en LP med namnet Milwaukee, som fick heta så bara för att skivan spelades in där, är inte lätt. Det luktar rent av apati. Att den sedan är från 1986, detta skammens år, och att Elliott Murphy och hans band ser lite luggslitna och trötta ut på omslagsbilden gör det inte enklare.
Men naturligtvis är det en bra platta. Bakom den grådaskiga fasaden och den massiva 80-talsproduktionen döljer sig ännu ett välgjort, för att inte säga fint, album av Elliott Murphy, som en gång i tiden jämfördes med först Dylan och sen Springsteen.

Det tog ganska lång tid att få kontakt med Milwaukee. Men när jag till slut kommit över de där fläskiga arrangemangen med både stråkar och körer blev skivan något helt annat.

Elliott Murphy är på sitt åttonde album en precis lika intelligent låt- och ordsnickare som tidigare.

Varenda låt är som en egen berättelse, där man kan misstänka att det till stora delar handlar om självbiografiska texter.

People Don´t Listen, Out For The Killing och Niagara Falls är starka saker. Men mina favoritrader kommer i sista låtens sista strof
Caught in the grip of a rock and roll dream, like twenty years of loving someone you´ve never seen”...

Visst är det lysande?

Nr: 760/2222

måndag 19 oktober 2015

Ljudexplosioner och skrapiga gitarriff

DZYAN – TIME MACHINE – 1973

Time Machine är både lättlyssnad och svårtillgänglig. Musiken kan vara improviserad eller oerhört strukturerad, jag vågar inte säga vilket. Time Machine är andra albumet från tyska Dzyan. Det är avantgardistisk jazzrock med inslag av kraut och elektronica.
På detta album visade gruppen sig ha en viss förkärlek för österländska toner, idéer kanske hämtade från ett buddistiskt tempel i Tibet eller i djupet av Laos djungler. Musiken är på sitt sätt fascinerande. Det är lätt att dras in i Dzyans märkliga värld av melodislingor utan början eller slut.

Men det är inte musik att koppla av till, Dzyan är oberäknerligt och kan gå från nästan total tystnad till ljudexplosioner med skrapiga gitarriff eller mullrande basgångar.
Att lyssna på Time Machine är inte alltid en njutning, musiken kan reta nervändar och göra lyssnaren nervös och lättirriterad. Hur som helst är det musik som berör och skapar känslor.

För den som vill jämföra kan jag bland annat tipsa om album som Frank Zappas Hot Rats eller The Grand Wazoo när det gäller de gitarrorienterade styckena.

På sina andra LP hade gruppen reducerats från fem till tre medlemmar där bara en av dem fanns med i originalsättningen.

På första LP:n fanns ganska klara spår av krautrock, men vad gäller Time Machine är jag inte alls lika säker.

För det första finns inga som helst spår av rock, förutom ett och annat blixtrande gitarriff, det är jazz men troligen mer konstmusik. Den stora skillnad är dock de etniska österländska tonerna som ger Dzyan ett skarpare men djupare sound.

Bättre än så kan jag inte förklara det. Mitt förslag är att du lyssnar själv, Time Machine borde finns på Youtube. Jag måste bara rekommendera den här LP:n.

Nr: 1883/2222

söndag 18 oktober 2015

Det enklaste blir genialt

BLACK SABBATH – PARANOID – 1970

Antar att Paranoid kan vara rätt tråkig för folk som gillar riktigt tung hård rock. Men det är en LP i min smak. Jag gillar det här.
Även om musiken egentligen inte är särskilt avancerad, experimentell eller vågad. Men på något sätt lyckas Black Sabbath nästan alltid förvandla det enklaste och mest imbecilla till något genialt.

LP:n Paranoid är en gammal hederlig rockklassiker. Det är en LP nästan alla som var med på den tiden, och då lyssnade på rock, har någon slags relation till.

Skam vore väl annars med låtar som War Pigs, Iron Man, Electric Funeral, sagolika Fairies Wear Boots och givetvis tidernas stora hårdrockhit alla kategorier, Paranoid.
Det där är låtar som kan få det att krypa i kroppen på nästan vem som helst, även nu för tiden. Det är sådana låtar som är svaret på varför Sweden Rock är Sveriges största och mest välbesökta rockfestival.
Känner att jag måste nämna Planet Caravan också, Sabbaths första riktiga hårdrockballad. Inte för att det är enav  de låtar på skivan jag tycker bäst om. Nej, det är för det suggestiva drömska soundet och för att (det är nu det viktiga kommer!) Toni Iommi någonstans mitt i låten river av ett alldeles briljant jazzsolo.

Det är där man förstår varför han under en kort period (två veckor) var utsedd till gitarristen som skulle ersätta Mick Abrahams i Jethro Tull (men sen hittade Ian Anderson Martin Barre och då åkte Iommi ut).

På listan över dåliga saker har jag endast Rat Salad som möjlkigtvis är en rip-off på Led Zeppelins Moby Dick. Låten kom säkert till bara för att Bill Ward skulle få riva av ett extra fläskigt trumsolo. Men å andra sidan. Varför skulle han inte få det?

Nr: 2024/2222

lördag 17 oktober 2015

Sega kulor med giftgröna funkriff

ROLLING STONES – UNDERCOVER – 1983

Undercover är så nära självparodi Rolling Stones någonsin varit. Det är för mycket av allt. För mycket stötande sexistiska texter, för mycket elektronik och synthar, och så 80-talsproducerat att det blir jobbigt att lyssna på.
Skivomslaget i sig är utmanande. Men lägg dessutom till ett antal videos i samma bad-boy-anda, som på sin tid uppfattade som så sexistiska och stötande att de förbjöds av flera tv-kanaler runt om i världen. Detta var dock helt i sin ordning och lär ha uppskattats av både Rolling Stones och fansen.

Självklart går det ändå att lyssna på den här LP:n idag med ganska stor behållning. Det var sällan Mick Jagger släppte ifrån sig dåliga låtar. Det gör han inte på Undercover heller, även om skivan knappast befäste Rolling Stones som världens då största levande rockdinosaurie. Ingen av låtarna lär gå till rockhistorien.
Först och främst handlar det om funk och allmän huliganism, där högtalarna stöter ut giftgröna funkriff, sega kulor som fastnar på väggar, fönster och kletar sig fast i textilier. De fräna texterna och låtarna ställs på rad, men knäar betänkligt av allt för mycket stråkar, blås och fläskiga synthar.

Med viss tvekan går soundet på Undercover att jämföra med det Jagger åstadkom på sina soloalbum Primitive Cool och She´s The Boss.

Det är synd, för låtar som Undercover Of The Night, She Was Hot och inte minst fräcka Too Much Blood förtjänar bättre än så.

Min favorit är med viss tvekan hånfulla och suggestiva Too Much Blood, även om jag där blir osäker på om det verkligen är Keith Richards som spelar gitarr. Det låter mer som David Byrne i Talking Heads.

Nr: 415/2222

fredag 16 oktober 2015

Mer dancepop än new wave

THE THE – SOUL MINING – 1983

Soul Mining är en lagom tuff dancepop-LP som dök upp mitt i nya vågen. Men Matt Johnsons The The konkurrerade då främst med storheter som Blondie vilka vid den tiden lämnat punk och new wave för att ge sig ut på dansgolven.
Men The The försökte aldrig gå i Debbie Harrys fotspår, åtminstone inte frivilligt, även om Soul Mining har mer med dancepop än new wave att göra. Skillnaden är att Matt Johnson var alldeles för egensinnig och envis för att passa in i några normala popmallar.

Låtarna på Soul Mining funkade nog på dansgolven, men hade mer gemensamt med Sparks småknepiga ironier, Steve Harleys ohedjade cynismer och andra artrockare långt ut på vänsterkanten.

En sak var säker, The Thes låtar var absolut inga självklarheter och såna där dängor som spelades så ofta att man hann tröttna på dem.

Med facit i hand kan man självklart hävda att Matt Johnson på sin första LP ännu inte hittat sin rätta form, att Soul Mining därför egentligen är en tämligen oengagerande skiva jämfört med vad som skulle komma senare.
Det kan jag hålla med om. Senare album som Infected, Mind Bomb och Dusk är betydligt intressantare och djupare. Men nånstans måste det ju börja, eller hur?

Nr: 658/2222