The Musical Box: november 2015

måndag 30 november 2015

David Byrnes Psycho killer

TALKING HEADS - :77 – 1977

Uh-Oh Love Comes To Town är en förvånansvärt alldaglig new wavelåt för att komma från Talking Heads, om man inte räknar Tina Weymouths bloddrypande, fläskiga bas.
Men det är å andra sidan allra första låten på gruppens debutplatta och jag tror knappast, med tanke på det minst sagt oansenliga skivomslaget, att David Byrne trott eller hoppats på några större framgångar med skivan.

Men nu är det egentligen bara första låten som känns som en normal new wavelåt. För den som tar sig förbi den har skivan betydligt mer udda saker att bjuda på.

Psycho Killer, som blev en hyfsat stor hit, kan jag inte låta bli att nämna även om den inte är alls lika farlig eller otäck som man skulle kunna tro, utan egentligen bara skum.

Trots det tråkiga omslaget är :77 tveklöst en spännande LP. Talking Heads var ett av få amerikanska new waveband som inte hade sina rötter i punken, utan hämtade sin inspiration från dancepop, funk och psykedelia.

David Byrne hade nog tanken klar för sig hur han ville att bandet skulle låta, men hade inte utvecklat sitt sound helt och hållet direkt. :77 går knappast att jämföra med de album som skulle följa efter, inte minst magiska Fear Of Music och Remain In Light.
Den stora skillnaden jämfört med de skivorna är att på första LP:n hade producenten Brian Eno ännu inte kommit in i handlingen. Utan att blinka påstår jag att det var han som gjorde Talking Heads till vad de blev. Det hör man tydligt här.

Nr: 2050/2222

söndag 29 november 2015

Kalle Pedals tredje LP

KAL P DAL – ROCK E NOCK – 1979

Kal P Dals två första LP-skivor, Till Mossan och Gräd ente fassan, går att få tag på. Värre är det med de två sista skivor som spelades in före Karl Ljunggrens död 1985. Det här är den tredje plattan, inspelad 1979.
Alla ni som har Kal P Dals två första album vet hur det här låter. Skramlig rock på skånska, gärna covers på gamla rock and roll-hits.

På den här LP:n tar Karl Ljunggren ett steg framåt och ger sig på låtar av Rory Gallagher, Thin Lizzy, Bachman Turner Overdrive och Bob Seger. Skillnaden är dock ganska liten, Kal P Dals ruffiga stil sätter naturligtvis sin prägel på låtarna.

Kalle Pedel har också tagit med ett antal egna låtar, som är minst lika roliga. Så här i efterhand kan man tycka att bandet borde satsat ännu mer på eget material, för de gjorde bra grejer själva.

Men då kanske en del av Kal P Dals bonnaskånska charm gått förlorad, så vem vet...?

En stor skillnad jämfört med bandets tidigare inspelningar är ljudet. De två första LP-skivorna spelades visserligen in i studio men med publik på plats.

Det gav dem ett ganska stökigt och skramligt ljud. På den här plattan finns dock inga skrikande fans i bakgrunden. Ljudet blir därmed renare, men kanske inte lika stökigt.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

Vad gjorde Jon Anderson i Los Angeles?

JON ANDERSON – IN THE CITY OF ANGELS – 1988

När det gäller Jon Andersons soloalbum blir jag lite ibland fundersam. Hur tänkte han egentligen? I början av 80-talet gav han ut en julskiva... Sen fem år i Yes... Sen hoppar han av och så kommer det här - En popskiva...
Inte för att In The City Of Angels är dålig. Nej, inte alls. Det är sjysst kommersiell pop, i alla fall delvis. Det är snyggt producerat (för att vara 80-tal) och de amerikanska musiker Anderson har med sig är enastående.

Han fick dessutom hjälp med låtskrivandet och producerandet av gamle motown-hjälten Lamont Dozier, vilket nog är förklaringen till soundet. Stewart Levine är en annan.

Hittar två låtar som jag gillar, If It Wasn´t For Love och New Civilization. Men för varje hyfsad låt på LP:n dyker det upp en, eller två, som inte alls är lika roliga...så man måste till slut ställa frågan: Vad hade Jon Anderson i Los Angeles att göra..?

...jag kan inte tänka mig att gamla Yes-fans kan ha uppskattat hans besök där. Att det inte funkar så bra hela tiden hänger, vad jag tror, på Jon Andersons röst, som nog får sägas var avsedd mer för yttre rymdens egenheter och Yes introverta melodislingor i stället för vanlig pop.

På In The City Of Angels låter det därför bara konstigt...och påminner om, för mig, inte så roliga Yes-album som Big Generator och 90125...där hans röst dock kommer bättre till pass än här. Eller till och med Styx...

Nr: Borttagen ur samlingen, säljes.

Lite för enkelt av Hackett

STEVE HACKETT – HIGHLY STRUNG – 1983

Highly Strung är en av få Steve Hackett-skivor jag har lite svårt för. Den känns av någon anledning inte som en riktig Hackett-platta. Det är lite för mycket konstgjort och lite för enkelt, primitivt skulle man väl kunna säga.
Highly Strung kom 1983. En period då Hackett var väldigt inne på det här med synthar och andra konstgjorda ljud. Cured från 1981 hör väl till de där plattorna också. Och ibland jämför folk gärna Highly Strung och Cured och menar att de är väldigt lika. Delvis är det så. Det hänger på syntharna.
Men det finns en avgörande skillnad, som gör den här plattan lite, lite tråkigare. Melodierna känns nämligen lite för enkla och lite för poppiga för att vara Steve Hackett. Rent allmänt är det kanske inte så illa, inte om man jämför med all annan synthpop som kom ut vid den här tiden. Men för att vara en Steve Hackett, då är det inte bra.

Två låtar har jag fastnat för. India Rubber Man – det är en låt som nog borde kunna räknas in bland Hacketts klassiker någon gång i framtiden. Och då spelar han inte ens gitarr! Sen är första låten, Camino Royale, en sån där låt som går att spela flera gånger.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

Specials rörde till det

SPECIALS – MORE SPECIALS – 1980

Nej, Specials tappade stilen ganska snabbt. Gruppens debutskiva var lysande. Andra LP på kort tid, More Specials, blev inte alls lika spännande.
Specials var ohyggligt bra när gruppen släppte sin första platta 1979. Ska-bandet från Coventry lirade smart och kul musik i ilsket högt tempo. Debutplattan var producerad av Elvis Costello och innehöll både gamla ska-hits och flera egna låtar.

Specials var först med att i slutet av 70-talet återuppliva ska-musiken. De fick snabbt flera efterföljare, Madness, Selecter, Bad Manners. Men Specials var utan tvekan det ledande skabandet och bildade till och med sitt eget skivbolag, 2 Tone Records.
Men ska-musikens popularitet var en snabbt övergående fluga. Redan 1980 började den tappa både färg och form. Trots det var Specials andra album efterlängtat när det väl dök upp. Men LP:n blev en besvikelse.

Specials lirade visserligen en och annan ska-låt här också, men experimenterade lite för vilt med olika musikstilar, soul, pop och till och med muzak.

Kanske var det brist på bra material, eller inspiration, eller något helt annat. Men albumet är faktiskt en enda röra av allt möjligt, och inte alls det jag hoppats på när jag köpte den.

Okej. Ett par bra ska-låtar finns på LP:n, Hey Little Rich Girl och Enjoy Yourself borde kunna bevaras för framtiden. Men vad det gäller resten är jag tveksam,

Specials må ha varit hur stilbildande och ledande som helst. Men den här plattan är lite för underlig. 

Nr: 388/2222

Lite roligt är det trots allt...

OHIO EXPRESS – MERCY – 1969

Ohio Express var ett av de mest framgångsrika bubblegumbanden. I slutet av 60-talet hade de en rad hits. Vem minns väl inte låtar som Yummi Yummi Yummi, Chewy Chewy och legendariska Mercy Mercy...
Jaså inte?
Nåja, du behöver inte bli deprimerad för det. Bubblegumpopen levde inte särskilt länge. Det var en amerikansk kortlivad fluga, inspirerad av (de bättre) brittiska beatpopbanden. Men amerikanarna försökte skoja till det lite.

Och det var väl roligt...en stund. Mercy Mercy är Ohio Express fjärde album på mycket kort tid, två år, och deras sista. Efter det försvann både gruppen och hela bubblegumpopen i glömska.

Det finns säkert en och annan som menar att man inte ska rota i gamla sophögar. Då kan ju såna här saker dyka upp... Men samtidigt är det faktiskt lite roligt.

Men då får man ta det i mindre och väl avvägda doser. Att lyssna på en hel LP med Ohio Express är väldigt påfrestande.

Inget av de där banden var egentligen särskilt bra. Och inte gjorde de särskilt bra låtar heller. Förmodligen skrev dem inte dem själva. De flesta banden var ihopsatta av skivbolagen...vilket påminner ganska mycket om upplägget för 90-talets (och nutida) pojkband.

Och man kan nog påstå att man redan i slutet av 60-talet hade kommit på idén att bygga upp en hel LP runt bara en låt...där resten var utfyllnad. Känns det igen?
Jo, det var skivindustrins stora grej på 80-talet...och senare också.

Utan att vara allt för elak kan jag nog påstå att den stora behållningen på den här plattan är hitlåten Mercy Mercy. Sen finns det ett antal låtar till, som går i ungefär samma tempo, och låter ungefär likadant.

Vad låtarna heter är bara så svårt att komma ihåg (så det är möjligt att jag missat nån mindre hit). En sak är dock säker. Ohio Express är jobbiga att lyssna på i längden...

Nr: Borttagen ur samlingen, såld.

Hyfsad amerikansk gitarrock

BAROOGA BANDITS – COME SOFTLY – 1979

Ibland får man gå på känsla när man köper begagnade LP-skivor. Exakt vad det var när Barooga Bandits album Come Softly hamnade i skivsamlingen vågar jag inte svara på. Kanske berodde det på att de gör en version av Beatles Good Day Sunshine.
Vadå hamnade i samlingen förresten. Så långt kom aldrig Barooga Bandits. Visst är det rätt hyfsad gitarrock, bättre än jag först trodde. Men samtidigt låter det lite för mycket som Foreigner och Journey för att jag egentligen ska tåla det.

Det där att man nu för tiden kan köpa LP-skivor lite på chans öppnar en massa stängda dörrar.

Jag gav en tia för plattan, vilket är ett rätt lagom pris om man inte har en aning om vad man får.

Så gick inte att göra förr. Då var det dyrare med LP-skivor och det gällde att ha lite koll på vad man köpte. Ofta blev det de säkra korten som fick gå före, på gott och ont.

Numera dyker det ibland upp små guldkorn som jag aldrig skulle upptäckt på den tiden det begav sig.

Men Barooga Bandits var inte ett sånt korn. Amerikansk rock i slutet av 70-talet var rätt likriktad. Det skulle möjligtvis vara för den där Beatleslåten...

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Utvisade från källaren

Väl medveten om att jag i det här fallet har nästan hela världen emot mig publicerar jag ändå denna text. Det är så här jag känner det.

U 2 – THE JOSHUA TREE – 1987

En eftermiddag i maj satt plötsligt U 2 i min gröna sammetssoffa. De påstod att de bara hade vägarna förbi, men hade bjudit in sig själva. Jag anade att en predikan var i antågande.
Medan upprörda dammråttor förvirrat fladdrade runt på golvet och solen utan framgång försökte tränga sig in mellan de fördragna persiennerna envisades Bono och The Edge med att förklara sin egen storhet.

Med fradgan sprutande ur mungiporna blev de allt mer ivriga när de förstod att jag inte orkade lyssna. Som en tecknad ilsken seriedvärg hoppade till slut Bono upp på det fyrkantiga danska designbordet i valnöt och och stampade våldsamt.

Bordsskivan sprack på mitten (jävla typ). Men då blev jag lite grinig. Vände man på den tjocka bordsskivan blev det en fruktskål i stället för bordsskiva. Men nu gick det ju inte att lägga vare sig äpplen eller bananer där. De skulle ju bara bli fastklämda i den där jävla sprickan och börja ruttna.

Det var inte så att jag blev arg. Men U 2 fick finna sig i att bli bortvisade från min källarlokal. Med gamnackar och skygga blickar lämnade sina självupptagna platser i den gröna sammetssoffan. Där ville jag ha pålitligt folk.

Som försoning blev jag erbjuden The Joshua Tree. Jag tog emot den, men ställde den omedelbart utanför dörren. Jag hade ingen plats för U 2 i min skivsamling.

The Joshua Tree kom 1987 och anses av många kännare vara ett av denna irländska supergrupps bästa album. Plattan är producerad av Daniel Lanois.

Nr: Borttagen ur samlingen, såld.

Neil Young som rockabillykung

NEIL YOUNG – EVERYBODY´S ROCKIN´ - 1983

Det finns anledning att uppskatta Neil Youngs mångsidighet och mod att experimentera. Men brylcremesflottig rockabilly?
Neil Young går hela vägen på Everybody´s Rockin´ och lirar verkligen rockabilly och gamla rock´n´roll-örhängen.

I mina mest förlåtande stunder försöker jag jämföra den här LP med Zappa när han gav sig på doo-wop på den där beryktade plattan Ruben and The Jets från 1968 där parodin var glasklar.

På Everybody´s Rockin´ låter Neil Young verkligen som en gammal 50-talsrocker, men parodi är det inte.

Han ville göra det här, och blandar dessutom en rad gamla covers med egna skapelser. Det här blev den sista LP med Neil Young jag skaffade på många år.

Efter att först ha experimenterat med hårdrock, techno och sen rockabilly blev Everybody´s Rockin´ lite för mycket för mig.

Fler än jag tänkte så. Den här LP:n är Neil Youngs sämst säljande platta någonsin (vad jag vet, har inte inte riktig koll på de senaste åren). Själv tog han en två år lång paus...

Nr: Borttagen ur samlingen, såld.

Camel bäst som bakgrundsmusik

CAMEL – THE SINGLE FACTOR – 1982

The Single Factor blev den sista Camel-platta jag köpte. Sen fick det vara nog. Efter att Peter Bardens lämnat gruppen i slutet av 70-talet låg nog Camels största talang i att skapa snygga ljudbilder.
Bakgrundsmusik som i bästa fall kunde skapa stämningar och i sin motsats vara just bara en bakgrund. Att vid den här tiden kalla Camel för ett progressivt rockband är nog att ta i lite för mycket.

Det som gjordes blev lite för vanligt och för uppenbart. Gruppen försökte nog att hitta en ny väg. Men det blev inte så där jättebra.

Musiksajten Allmusic.com liknar The Single Factor vid Alan Parsons Project och skivan Eye In The Sky.

Sajten menar att det här var ett försök från Camel att ge sig in på samma område, snygg och välproducerad pop, artrock.

Men som jag ser det föll Camel på sin egen begränsning. Pop var inte deras grej. 1982 var de bättre på bakgrundsmusik.

Nr: Borttagen ur samlingen, såld.

Jag hade inte behövt hoppa

KAIPA – HÄNDER – 1980

Jag tog ett hopp rakt upp i luften när jag hittade den här LP:n med Kaipa. I mitten av 70-talet var det ett av Sveriges främsta progressiva rockband. Man till och med jämförde dem med Genesis och Yes. Men jag hade inte behövt att hoppa så högt...
Jag hade inte behövt hoppa alls förresten. Händer är Kaipas fjärde album, det första efter min favoritplatta Solo. Men likheterna är små, eller för att inte säga obefintliga. Här handlar det egentligen bara om vanlig 80-talspop, ganska tråkig sådan dessutom. Jag borde stampat i marken och svurit i stället...

Förklaringen hittade jag på nätet, jag var naturligtvis för lat för att läsa på skivomslaget...
1980 hade Kaipas konstnärliga pådrivare Roine Stolt lämnat bandet. Folk som har koll på svensk progressiv musik vet då vad jag snackar om.

De vet också skillnaden, som Camel utan Peter Bardens eller Genesis utan både Peter Gabriel och Steve Hackett. De som har koll på dessa brittiska prog-giganter vet också vilken skillnaden det gjorde för dem. Båda gick från progressiv nytänkande symfonisk rock till pop. Exakt detsamma hände alltså med Kaipa.

När jag sedan fortsatte klicka mig runt i cyberrymden insåg jag att Händer fått mycket stryk genom åren. Den har sågats och sågats och sågats...av alla kritiker som kommer åt.

Det känns lite tråkigt att stämma in i den kören också. Men Händer är faktiskt inte särskilt rolig. Inte för att vara Kaipa. Däremot är det väl helt okej, men som sagt lite tråkig, svensk 80-talspop.

Två undantag, nåja, hittar jag dock, titelspåret Händer och långa (för långa) Elgrandi. Där känner man igen lite av Kaipas storhet.

Nr: Borttagen ur samlingen, såld.

Kula Shaker kom aldrig till pyramiderna

KULA SHAKER – K – 1996

När jag hörde den här skivan första gången tyckte jag det lät ganska intressant. Britpop med tydliga spår av psykedelia – lite som XTC:s 60-talsparodi Dukes Of Stratosphear – men mer seriöst.
Dessutom hade Kula Shaker en klar dragning åt Indien, mystisism och hinduism. Tydligen hämtade de delar av sina texter från Vedaböckerna.

Men den där första känslan byttes rätt snart mot en gäspning. K blev ganska snart lite småtråkig. Delvis tror jag det hänger på ett egentligen ganska svagt låtmaterial. Bra – men inte tillräckligt bra.

Jag tvivlar inte en sekund på bandets musikaliska kunnande, men efter ett par lyssningar flyter låtarna ihop och blir till enda – jobbig - ljudmatta.
Jag misstänker att det var orsaken till att Kula Shaker aldrig blev så stora som de själva tyckte att de var...eller trodde de skulle bli. ”I slutet av århundradet kommer vi att vara världens största band och för att fira det ska vi ge en konsert vid pyramiderna 1999”.

Någon sådan konsert blev vad jag vet aldrig av. Det visade sig nämligen snart att Kula Shaker inte hade mycket att komma förutom sin debutplatta. Uppföljaren till K floppade ganska rejält.

När det sedan påstods att bandet sympatiserade med diverse högerextrema åsikter (eller om det bara var korkade uttalanden i pressen), var det slut med Kula Shaker.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

80-talet var inte McCartneys

PAUL MCCARTNEY – PIPES OF PEACE – 1983

Paul McCartneys album Pipes of Peace börjar rätt bra. Titelspåret är en ganska snygg och trevlig ballad. Inte en av hans bästa, men klart godkänd.
Men sen är det slut på det roliga. För andraspåret är den där märkliga duetten han gör ihop med Michael Jackson, Say Say Say. När skivan var ny var det den stora hiten. Och en sån där supersäljande singel alla skulle ha.

Men nu för tiden låter den rätt tråkig. Den har liksom ingenting som skulle kunna göra den till en av de där odödliga låtarna. Snarare är det så att man helst skulle vilja begrava den ganska djupt...

Får jag bestämma skulle det där 80-talssoundet begravas samtidigt. På den tiden trodde man att synthar var framtiden. Men man ska väl inte gnälla för mycket.

På 80-talet var ju faktiskt synthpop något nytt...
Nu är väl inte Pipes Of Peace någon synthplatta direkt, även om McCartney säkert kände av det där också.

Det gjorde ju alla. Problemet med skivan är dock närbesläktat. Den känns plastig. Och trist!
Jag vet inte varför. Men Pipes Of Peace verkar oinspirerad och bara allmänt låg. Förutom titelspåret hittar jag ingen låt som är direkt rolig att lyssna på, däremot flera rätt sega saker. Nej, 80-talet var inte Paul McCartneys. Så mycket är säkert.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Osannolikt av Roger Daltrey

ROGER DALTREY – ROGER DALTREY – 1973

Detta är en helt osannolik LP. Det är första soloplattan med The Whos karismatiske sångare Roger Daltrey, vilket givetvis höjer förväntningarna skyhögt. Men här kommer twisten. Och den är inte dålig – alla låtarna är skrivna av Leo Sayer.
Jo, det är sant. Jag trodde det inte förrän jag läste det på skivetiketten. Och knappt då heller. Varenda en av dem. Det här är ingen LP med The Whos sångare, det är en Leo Sayer-platta där Roger Daltrey lånat ut sin röst.

Den där lejonmanen han visar upp på omslagsbilden har inget med vilda djur att göra. Jag tror han lånade frisyren av Leo Sayer också...
Inget ont om Leo Sayer (till hans fördel kan man hävda att han ensam var orsaken till hela punkvågen, han retade upp folk till vansinne). Denne brittisk/australiske popsångare gjorde en rad trevliga och fina poplåtar i mitten av 70-talet.

Thunder In My Heart, You Make Me Feel Like Dancing, Raining In My Heart, One Man Band (som förresten Daltrey inleder hela sin solokarriär med) och en drös till. Softrock på gränsen till disco.

Den här skivan tänker jag med andra ord inte rekommendera alls, utom möjligtvis till folk som gillar Leo Sayer. Jag ifrågasätter faktiskt hela idén.

Var detta verkligen nödvändigt?
Nej, soloplattor ska göras av folk som har något att säga. Av folk som vill utveckla sina egna idéer, av artister som vill gå vidare mot nya mål. Inte på det här sättet.

Nr: borttagen ur samlingen, bortskänkt.

Bakgrundsmusik på stökiga pubar

ALAN PRICE – ENGLAND MY ENGLAND – 1978

Alan Price var organisten bakom de flesta av The Animals tidiga 60-talshits. Men han lämnade gruppen redan 1965 på grund av sin flygrädsla. I stället satsade han på en och egna gruppen Alan Price Set, men lyckades aldrig nå lika högt som med Animals.
Alan Price Set levde fram till slutet av 60-talet, men Alan Price slutade inte göra musik och spela in skivor. Bland annat samarbetade han en hel del med Georgie Fame.

England My England är en LP från så sent som 1978. En skiva som jag haft i min samling sedan tidigt 80-tal. Jag kommer inte ihåg varför jag köpte skivan. När jag nu lyssnar på den förstår jag det inte alls.
Förmodligen inköptes den av anledningen att Alan Price en gång i tiden varit med i Animals, vilket kan vara ett så gott skäl som något annat. Men något annan orsak kan jag inte se, England My England är nämligen inte skiva som nu för tiden tilltalar mig det allra minsta.

Alan Price håller här till någonstans mellan schlagerpop och bakgrundsmusik på stökiga pubar. Jag tror inte jag kan rekommendera denna platta till någon utom extrema gamla fans till The Animals.

Det är dock lite spännande att jag fortfarande hittar en sådan här skiva som levt så länge i min samling utan att jag fått ögonen den. Vad kan mer finnas för underligheter?

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Bara lättlyssnad smörpop

CASHMAN & WEST – A SONG OR TWO – 1972

Det är kanske inte nödvändigt att ha en platta med Cashman & West. Inte om man, som jag, har svårt för det här med amerikansk smörpop tidigt 70-tal. Men eftersom den här duon gav ut alla sina tre album på Dunhill Records*, så va fan...
Inte för att Cashman & West på något sätt är otrevliga. Deras debutalbum från 1972 – A Song or Two – är lättlyssnad pop. Lite som Simon & Garfunkel på sin tid.

Eller varför inte Seals & Croft eller England Dan & John Ford Coley, om nu någon minns dem...det var väldigt smörigt... Cashman & West är lite bättre, det dryper i alla fall inte av fett i mungiporna på dem.
Men Cashman & West håller den amerikanska poptraditionen högt. Och är det så att man vill ha lite lagom bakgrundsmusik, svalt och smågulligt, då passar A Song or Two bra.

En låt är riktigt bra, American City Suite. Den består egentligen av fyra fristående sånger, Sweet City Song, Hello Jack, All Around the Town och A Friend is Dying, som tillsammans blir väldigt snyggt.

Terry Cashman och Tommy West gjorde bara tre album tillsammans, alla på Dunhill. Mest kända, åtminstone i USA, blev de däremot för att de var med och producerade och spelade in tillsammans med Jim Croce.

Nr: Borttagen ur samlingen, säljes.

* Av någon outgrundlig anledning samlade jag en tid skivor från Dunhill. De gjorde bra grejer på 60-talet, men när man kommer in på 70-talet sjunker kvaliteten...

Här krävs svordomar och könsord

MIKE OLDFIELD – EARTH MOVING – 1989

Det är nu dags att ta upp Mike Oldfields album Earth Moving. Ska man se det rent generellt för 80-talet är nog Earth Moving inte nån särskilt dålig platta.
Det är en rad snygga popmelodier Mike Oldfield radar upp, lite som syrran Sally gjort på sina plattor, lite ansträngt som Meat Loaf...lite som alla andra.

På 80-talet höll han ju på med sånt. Det började med Crisis – som blev rätt lyckad. Islands – som var den näst sista – kanske aldrig borde gjorts.

Earth Moving blev tack och lov den sista, som han nog också skulle låtit bli...

Man kunde använt vinylen till något nyttigare, som till exempel att göra små skålar av (som tydligen är väldigt populärt nu för tiden), eller nåt annat trevligt.

På sina andra 80-talare räddade Oldfield situationen genom att slänga in en eller kanske två lite längre grejer. Nåt som gjorde att man kunde hävda att han åtminstone inte sålt ut hela sin själ. Det har han inte gjort på Earth Moving...

Jag kom över skivan tokbilligt, fem spänn. Men nu åker den ut trots att det är en Mike Oldfield-platta. Det finns gränser.

Nr: Borttagen ur samlingen, såld.

Ragtime, spikpiano och Broadway

MICKIE FINN – PLAYS GEORGE M - 1968

Om man fått den konstiga idén att samla alla skivor från ett skivbolag kan det hamna sådana här LP-skivor i samlingen. Dunhill Records gav inte bara ut skum psykedelia och sunshinepop. De hade annat också...
Det här är en LP med den för mig okända storheten Mickie Finn, där han med sin orkester spelat in en rad amerikanska ”Yankee Doodle Tunes” av George M (...som jag inte heller har koll på...ber om ursäkt...).
På ett sätt ganska trevlig musik. Jag har faktiskt spelat den här plattan flera gånger med viss behållning. Det lite ragtime, lite spikpiano, banjo och en rad förmodligen tämligen välkända amerikanska evergreens.

Troligen handlar det om musik från musikaler uppsatta på Broadway och tidsmässigt känns det som 20-talet och 30-talet. Jag har som sagt ingen som helst koll på detta.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

lördag 28 november 2015

Svår, negativ och grinig

TOM TRICK – NYA ÄVENTYR I TID Å RUM – 1980

Tar man ett namn som Tom Trick, efter en gammal svartvit serietidningshjälte, är man illa ute i min värld. Utan att ens hört dem placerade jag dem nämligen direkt i samma fack som Kenneth & The Knutters och Eddie Meduza.
Det var naturligtvis ett misstag. När jag fått lyssna på skivan blev det så klart annat. Tom Trick var ett hårt arbetande hårdrockband med punktendenser och en ganska butter attityd.

Seriehjälten Tom Trick är kanske en bortglömd storhet nu för tiden. Han blev aldrig lika stor som Blixt Gordon, men höll till i samma genre, science fiction. Med sin tidsmaskin ”Tidssnurran” färdades han både genom tiden och världsrymden och uträttade stordåd.

Det här stockholmsbandet var förresten inte ensamma om att ta namn efter seriefigurer. Ett av de mer kända svenska är ju Clark Kent, som efter en upphovsrättsstrid fick stryka den första delen av namnet.

Nya äventyr i tid å rum är Tom Tricks enda fullängdare, om man inte räknar deras mini-LP från 1982. Och för att förstå den på rätt sätt skulle det nog behövas en ”Tidssnurra” för att ta sig bakåt i tiden.

Kanske berodde det på synthpopen, men i början av det förvirrade 80-talet handlade det mycket om att vara svår, negativ och grinig.

Det är precis vad Tom Trick musik är, även om man kan se likheter med band som Bad Company (tidiga alltså, på den tiden de var bra...) och andra såna där gamla hjältar med feta gitarrackord och håret hängande i ögonen.

Nu för tiden får man nog säga att skivan mest är ett intressant tidsdokument.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

Manzanera på gränsen

PHIL MANZANERA – PRIMITIVE GUITARS - 1982

Phil Manzanera är besvärlig. Den gamle Roxy Music-gitarristens soloplattor kan vara jobbiga att lyssna på. Det gäller att vara på rätt humör. Det han gör på sitt album Primitive Guitars från 1982 är verkligen nervpåfrestande.
Experimentell artrock kan man väl kalla det om man vill vara snäll. Halvtaskig synthpop med gitarrinslag, om man vill vara elak.

Som en blandning mellan Mike Oldfields musik och Pet Shop Boys. I vilket fall som helst finns det inget av Roxy Music på den här skivan. Inte ett spår.

Om man nu kan stå ut med torra synthtrummor, loopade melodislingor och långa sekvenser av ljudeffekter utan direkt början eller slut, då kan nog det här vara rätt intressant.

För min del funkar skivan bäst som avslappningsmusik att ha på i bakgrunden. Den musikaliska frihet Phil Manzanera aldrig fick i Roxy Music tog han tillbaka här med råge.

Primitive Guitars är helt instrumentell och jag tror att musikstyckena här möjligtvis skulle kunna vara en liten inspirationskälla för dagens electropoppare. För min del är det väldigt tveksamt.

Nr: bortsorterad ur samlingen, säljes.

Disintegration – ett monster

THE CURE – DISINTEGRATION – 1989

Jag har en känsla av att Disintegration kan ta tid att smälta. Det är hårdkokta grejer Robert Smith och hans bandkollegor serverar. De besvärar sig inte med att slänga till folk några köttben i form av någorlunda lättsmälta låtar.
Disintegration handlar om långa saker, ljudmattor, monotona upprepningar av samma melodislingor och Smiths entoniga mässande. Disintegration kan bli ett monster som till slut kväver lyssnarna med sin frätande andedräkt.

Disintegrations sägs vara ett av The Cures allra bästa album på ”senare år”*. Det har hyllats av många kritiker. Därmed inte sagt att jag har den som nån slags favorit.

Men på ett sätt tycker jag om hur The Cure lagt upp sin plan. Disintegration är både ljudmässigt minimalistisk, kan tänka mig att jämföra med ambient musik, och överfull av ljudeffekter, bistra gitarrer, vrålande, skrikande, klagande och stönande synthar i lager på lager. Det är effektfullt.

Jag orkar inte längre ha den här tunga pjäsen stående i samlingen. Den framkallar både andnöd och panikkänslor.

Den tidigare ägaren till denna LP lär inte hålla med mig. Jag hittade nämligen två exemplar av vinylskivan i fodralet. Den ena med en lång repa, den andra i perfekt skick.

Vad som hänt är givet. Hans favoritskiva fick sig en oreparerbar repa som bara kunde rättas till genom att köpa en skiva till...men tyckte den repiga skivan var för bra för att slängas...

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

* Disintegration kom så att säga till i The Cures ”andra andning” på 90-talet.

Psykedeliskt omslag, men inte psykedelia

SECOND COMING – SECOND COMING – 1970

Den här LP:n brukar av en del säljare på nätet lite slarvigt anges som psykedelia. Det är lätt att tro på grund av det LSD-inspirerade skivomslaget. Eller för att skivan gavs ut 1970, då väldigt mycket lät väldigt psykedeliskt, vare sig banden ville eller inte. 
Vad jag vill komma fram till är alltså att Second Coming inte är psykedelia. Det handlar i stället om ganska fläskig jazzrock. Jag jämför dem gärna med de album Chicago (bandet alltså) gjorde innan Peter Cetera tog över där och givetvis också med Al Koopers Blood Sweat & Tears.
Detta ganska kortlivade band bestod av ett gäng vältrimmade musiker från Chicago (staden alltså) och har en riktigt svettig blåssektion. Eftersom Second Coming på sin tid var ett flitigt anlitat kompband till de större artisterna och dessutom spelade ganska ofta på lokala klubbar har de naturligtvis känsla för hur sjysst jazzrock ska låta.

Med andra ord skulle den här skivan kunna vara intressant för samlare av den typen av musik. Blåset är tungt och gungigt, bandet är tajt och låtarna är helt okej.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

Neil Young gick för långt

NEIL YOUNG – LIFE – 1987

Är det nån mer än jag som tycker att stämningen är på väg att bli pinsam? Och då har jag inte ens kommit till vilken skiva jag ska ge mig på nu...Neil Youngs monster från 1987, Life.
En LP som till och med får mig att uppskatta och se hans synthrockplattor Trans och Re-Ac-Tor i ett betydligt bättre ljus (om än något ofokuserat)...

Den här gången tog Neil Young hjälp av Crazy Horse och lyckades koka ihop ännu en 80-talssoppa, ett långkok med massor av ingredienser som till slut blev lite för mycket.

Det är möjligt att den här LP:n lät bra på 80-talet. Men nej, Life gillar jag inte alls. Jämförd med flera andra av Youngs album från samma tid, 80-talet, är den kanske inte helt kass.

Det kan till och med vara så att melodierna är bättre här på länge. Men problemet för min del är mixningen.

För av någon anledning fick Neil Young för sig att vrida upp volymen på både trummor och synthar och sen dra ner gitarrljudet till ett halvskramligt bakgrundsstök.

Det ger Life ett för mig konstigt och sjukt ljud, ungefär som när man lyssnar på musik och samtidigt har hög feber. Ljudbilden blir på något sätt förvriden och svår att uppfatta.

Kanske insåg Neil Young själv att han gått lite för långt. På den LP som kom året efter, This Note´s For You, experimenterade han i stället med jazz.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.