The Musical Box: december 2015

torsdag 31 december 2015

Årets bästa 2015

Årets sista dag är det traditionsenligt dags att presentera de bästa skivor som under året hamnat i min samling. 219 nya skivor har det sammanlagt blivit det här året och lika många har fått lämna. Min samling ska innehålla 2222 skivor, så inskaffas något nytt åker något gammalt ut. Samlingen blir alltså, i mitt tycke, bättre och bättre, men inte större.
 En bild från årets stora musikhändelse i Sverige; när Amon Düül II spelade på Fest i logen i Dädesjö utanför Växjö. Jag var där. Foto: Olle Assarsson

Årets trendbrott är dock att antalet begagnade skivor som köpts in blivit färre. Intresset för vinylskivor har ökat kraftigt vilket inverkat både på priserna, som stigit, och kvaliteten, som sjunkit. Skivhandlare ställer idag ut skivor i backarna som de bara för något år sedan inte ens tänkt tanken att försöka sälja.

Men å andra sidan har nytryck av gamla skivor ökat ordentligt och utbudet har nu blivit riktigt spännande. Det går numera att köpa nypressningar av gamla klassiker och rariteter som man aldrig trodde man skulle få lägga vantarna på, till ett hyfsat pris dessutom.

För min lilla specialavdelning, krautrock, har det varit positivt. Den delen av samlingen har blivit betydligt större under 2015, och jag har nu skivor i min samling vars originalpressar skulle kostat 1000-lappar att köpa.

När det gäller nypressade skivor har jag nämligen inga som helst problem med det. De låter precis lika bra som de gamla och det är givetvis musiken på skivorna jag är ute efter. Men nu dags för årets favoriter, presenterade helt utan inbördes ordning, sådana listor gör jag inte.
En upplevelse långt utanför det vanliga. Italienska Museo Rosenbach drar direkt in sina lyssnare i en spännande musikalisk intrig som det sen är svårt att slita sig från. Långa melodislingor indränkta i mellotron och hammond, en närhet till opera går att ana.
Mer än 45 år efter Phallus Dei visar tyska Amon Düül II att bandet i högsta grad lever. Nya albumet Düülirium är 2000-talets krautrock, ett bedövande sound och ett mäktigt statement.
En mycket märklig experiment-LP som tog krautrocken ännu längre ut i det okända. Dzyan är på den här LP:n kraftigt influerat av österländska toner och ljud vilket ger skivan en mycket säregen ljudbild. Rekommenderas bara till folk med starka nerver.
Fräck progressiv från det tidiga 70-talet i rakt nedstigande led från Jethro Tull, Deep Purple och Uriah Heep. Här finns inslag av jazz, psykedelia, folkmusik och en elak frustande orgel. Bäst av allt – bandet kommer från Norge.
Tour De France var en kraftwerksingel från 80-talet, 20 år senare kom albumet, epilogen om man så vill. Inspirationen är hämtad från världens tuffaste cykellopp och Kraftwerk har hittat det perfekta anslaget. Att lyssna på den här skivan är som att vara en av cyklisterna.
En riskabel utgivning två år efter Ronsons död. Det kunde blivit en smaklös avslutning, men är en känslofylld och laddad skiva med en av rockhistoriens största gitarrister.
Jodå, Stones kunde göra starka album på 90-talet också. Bridges To Babylon är så pass bra att den bör räknas in bland bandets stora. Det inte minst tack vare Flip The Switch.
Här luktar det bränt gummi och överhettad metall. Långa och svårtillgängliga gitarrjam och psykedeliska otidigheter av krautrockens mästare. Tanz der Lemminge är ett av krautrockens stora album.
Många hävdar att Skylarking är XTC:s stora ögonblick. Men då har de inte hört Nonsuch som lite anonymt dök upp mer än tio år senare. Aldrig har Andy Partridges låtskrivande varit bättre. Nonsuch är ett eldorado av finstämd pop.
Musiken är ruffig, stökig och hård. Låtarna är långa och gitarrerna distade. Att tyska Virus inspirerats av Uriah Heep och Deep Purple är klart. De tar den musiken med sig ut i krautrockens ödsliga landskap och gör en helt egen grej. Spännande.

...och så de som nästan kom med...

Amon Düül II – Vive La Trance
Amon Düüls eget svar på den brittiska glamrocken på 70-talet. Men Vive La Trance är knappast glam om nu nån trodde det, det är krautrock, förädlad och förfinad och med mycket humor. Räknas som ett av Amon Düüls storverk.
Fuchsia II – From Psychedelia To A Different Place
I början av 70-talet spelade brittiska Fuchsia in sin enda LP, som numera en samlarraritet. 45 år senare är Tony Durant tillbaka med ett nyvaknat Fuchsia. Jag träffade Tony på Fest i logen-festivalen i Dädesjö och på kom på så sätt över denna CD-skiva.
Faust – IV
Svårtuggad krautrock av ett band som till och med i Tyskland var långt före sin tid. Elektromusik som får Kraftwerk att verka mainstream, men med så mycket humor att den är svår att inte tycka om.
Golden Earring Eight Miles High
Holländska Golden Earrings definitiva uppbrott från beatpopen och steg in i den progressiva rocken. Eight Miles High är föraningen om Radar Love som skulle bli Earrings största hit genom alla tider.
Kraftwerk – The Man Machine
Kemiskt ren synthpop och en skiva som blev en av förebilderna för nästan all senare elektronisk pop. The Robots är den perfekta hitlåten. Den är så välgjord att den nästan lite för perfekt.
Orange Peel – Orange Peel
En av urkunderna inom den tyska krautrocken. Orange Peels enda LP är kanske inte direkt välkänd, men den var ett av de första krautrockalbum som spelades in och därmed hade stor inverkan på hela genren.
Rufus Zuphall – Weiss der teufel
Tysklands svar på Jethro Tull, men inte alls lika fokuserade och välartade som Ian Anderssons gossar. Här blandas allt från tung hård rock till jazz och tysk oumpa-oumpa schlager. Fan vet vad det här är egentligen...
Shylock – Ile de fievre
En alldeles fantastisk fransk progrockskiva från det sena 70-talet, som påminner om Genesis, Camel, Gentle Giant. En mycket välgjord LP som blir nästan fysiskt påfrestande att lyssna på.
Sparks – Sparks
Inte Sparks bästa album kanske, men det räcker med att det är bröderna Maels första album för att det ska på plats här. Skruvad pop i överljudsfart gjort av två galningar är väl en bra beskrivning?
Analogy – Analogy
Tysk psykedelisk pop från det tidiga 70-talet. Utgiven några år för sent och att skivan spelades in och gavs ut bara i Italien gjorde den till en riktig samlarraritet. Det är dessutom en mycket välgjord och underhållande popskiva som borde fått mer uppmärksamhet än den fick.

onsdag 30 december 2015

Gilmour nästan Pink Floyd

DAVID GILMOUR – DAVID GILMOUR – 1978

”I brist på bröd får man äta limpa”, som farsan alltid brukade säga... Vid tillfällen när jag vill höra något pinkfloydiskt men inte orkar med Pink Floyd, brukar jag nån gång ibland plocka fram David Gilmours soloplatta från 1978.
Det är inte Pink Floyd, men ganska nära. I alla fall om man nöjer sig med David Gilmours lite atmosfäriska gitarr och inte saknar Waters bitska texter. Då är den här skivan okej.
Den kom ut samma år som Animals, men har inte särskilt många likheter med denna gigant att göra. Framför allt nöjer sig herr Gilmour med att göra betydligt kortare låtar.

Sen är det väl, om man ska vara gnällig, inte riktigt lika roligt att lyssna på, även om herr långhårige gitarristen verkar vara på väldigt gott humör.

Kanske beror det på att jag inte tycker han fått till det i sitt låtval. Gilmour gör det så klart väldigt stämningsfullt och vackert, men det där bettet och drivet som Pink Floyd hade de där åren saknas.

Så den här skivan sorterar jag in under avdelningen ”trevligt”. Några låtar värda att minnas kan jag inte plocka fram.

Nr: 1597/2222

tisdag 29 december 2015

Den felande länken mellan Pink Floyd och Black Sabbath

MESSAGE – FROM BOOKS AND DREAMS – 1973

Inledningen av From Books And Dreams skulle kunna vara hämtat från en gammal science fiction-rulle. En ekande röst, soniska ljudeffekter och ett hotfullt bakgrundsmuller som kommer allt närmare.
Message kunde inte gjort det bättre än så. Det är den perfekta inledningen på detta spacerockalbum där man sedan kastas ut i ett märkligt universum av riffig gitarrock uppbackad av synth, mellotron och en aldrig tröttnande ylande saxofon. Soundet är mörkt och dystert, som om The Cure tagit ett steg tillbaka till 70-talets musikscen.
Message är ett tyskt krautrockband, men bara till hälften. Den andra halvan består av två engelska musiker vilket gör gruppen till en märklig crossover mellan brittisk 70-talsprog och tysk krautrock.

Man skulle kanske inte tro att den kollisionen, det mötet, blir så effektfullt, men det gör det. Musiken är både ruffig och påfrestande men samtidigt hänförande gnisslig.
Man kan nog påstå att Message hittat en del av det som Pink Floyd skapade på sitt album Meddle och främst då 20-minuterseposet Echoes, som i sitt upplägg påminner mycket om The Books And Dreams. Men precis lika mycket som Message är länken mellan kraut och brittisk prog skulle dem kunna vara den felande länken mellan Pink Floyd och Black Sabbath.

From Books And Dreams har ett av krautrockens fräckaste omslag och är andra albumet från Message. Första skivan sägs vara ännu bättre.

Senare album ska man dock vara lite försiktig med. Message gick med tiden över till något som man närmast kan karaktärisera som ”mainstream symfonisk hård rock”.

Nr: 392/2222

måndag 28 december 2015

Elton Johns bästa år

Jag köpte min sista Elton John-skiva 1978, A Single Man. Den var droppen som fick bägaren att rinna över. Det var då jag tröttnade. De tidiga skivorna har jag däremot, allihop. I början av 70-talet gjorde Elton en rad ruggigt bra album, milstolpar i rock- och popmusiken.
Här kommer därför en avhuggen Elton John-diskografi för de – som jag tycker - intressanta åren. Resten överlämnar jag till nån annan... Samtliga skivor fram till 1978 är recenserade och är länkade till respektive artikel.

Empty Sky (1969)
En debut i det tysta, kan man väl säga. Inga av låtarna här har överlevt till några Greatest Hits-samlingar. Men en rätt rolig platta ändå, den skiljer sig en hel del från det Elton John skulle göra senare.
Elton John (1970)
Inte Elton Johns första, som många tror. Däremot hans första egentliga pianopop-skiva. Innehåller flera välkända låtar, som Your Song, Take Me to the Pilot och Border Song. Trots det ett ganska ojämnt album, som bara får precis godkänt.
Tumbleweed Connection (1970)
Nu börjar det likna något och det väl här det hela börjar egentligen. Här finns inte en enda hit, men skivan är briljant. Många påstår att det är Elton Johns allra bästa album. Löst uppbyggd på ett vilda västern-tema men väldigt snyggt gjort.
11-17-70 (1971)
En riktig höjdare om man vill ha tag på ett bra livealbum. Elton John överraskar, leker Jerry Lee Lewis och slår till med Stones Honky Tonk Women. Hans bästa liveplatta, trots att han då bara kunde plocka låtar från sina två första album.
Madman Across The Water (1971)
Här pratar vi kreativitet på riktigt. På bara några år, 1969-1975, öser Elton John ut album. Och det är bra grejer nästan alltihop. Allvarliga Madman är ett i raden, där inte minst låten Tiny Dancer är lysande.
Honky Chateau (1972)
Också en skiva som skulle kunna påstås vara Elton Johns bästa. Med låtar som Honky Chateau och obetalbara Rocket Man, ligger det väldigt nära. Men det är inte en skiva som ger med sig direkt, det krävs några lyssningar innan den sitter.
Don´t Shoot Me I´m Only The Piano Player (1973)
Allt blev inte bra. Don´t Shoot Me är en av de sämre i Elton Johns tidiga skivutgivning. Det hjälper inte att singelhiten Daniel finns med här. Mellan Honky Chateau och Goodbye Yellow Brick Road känns den lite tråkig.
Goodbye Yellow Brick Road (1973)
Ett dubbelalbum där Elton John visar prov på mångsidighet och gör allt från smäktande ballader till reggae, pop, rock och nästan progressiv rock. Lite ojämn, men en av hans stora och mest välkända.
Caribou (1974)
Bara en titt på omslaget räcker. En halvkalkon som nu för tiden känns ganska töntig. Men samtidigt finns det flera starka nummer på skivan, så såga den fullständigt går inte.
Captain Fantastic And The Brown Dirt Cowboy (1975)
Oj, vad bra. En stark kandidat till ”bästa plattan”. Ett konceptalbum som har det mesta och dessutom är mycket välgjort. Men vad det gäller antalet sålda skivor står den sig slätt mot till exempel Goodbye Yellow Brick Road.
Rock Of The Westies (1975)
Kom ut samma år som Captain Fantastic och verkar vara ett snabbjobb utan större fokus. Kanske hade inspirationen försvunnit. Enda Elton John-skivan, så här långt, med mer gitarrock än piano.
Here And There (1976)
Imitten av 70-talet var Elton John stor på allvar. Och väldigt förutsägbar. Det här livealbumet, från både London och New York, är snyggt gjort, men tråkigt, trots att nästan alla hans stora hits finns med.
Blue Moves (1976)
Aj, aj, det här var inte bra. Blue Moves är en riktigt seg skiva där varenda ackord verkar gå i moll. Dessutom ett dubbelalbum, så lidandet tar inte slut på ett bra tag. En tillfällig svacka trodde man väl då...
A Single Man (1978)
...men det var det inte. A Single Man är precis lika trist som föregångaren...

söndag 27 december 2015

Nya vågens mest originella band

XTC var nya vågens – kanske hela 70- och 80-talens – mest originella band. Deras knepiga och udda låtar influerades av allt från punk och new wave till Beatles och Kinks. Lägg sedan till en underfundig och svart humor kryddad med ett nästan överdrivet intresse för 60-talets psykedeliska pop.
XTC letade efter nya vägar och utforskade på sin tid en då än så länge oupptäckt sida av popmusiken. Därför är det inget lätt band att förstå sig på, eller att ta till sig. Musiken kan vara svår att tycka om, även om bandet under mitten av 80-talet flyttade fokus allt mer mot snygga och välgjorda popmelodier.

XTC blev väl egentligen aldrig nån av de riktigt stora, troligen på grund av att de under senare delen av sin karriär vägrade göra offentliga framträdanden och absolut inga konserter, vilket hängde på Andy Partridges scenskräck.

XTC är ett av mina favoritband från det magiska popåret 1978. Sen har de fått hänga med ända fram till sammanbrottet och splittringen i slutet av 90-talet. Mellanspelet på 80-talet med psykedeliska hobbyprojektet Dukes Of Stratosphear, identiskt med XTC, måste jag också nämna. Det var menat som ett skämt men blev en nytändning bandet behövde.

Jag har skrivit om alla gruppens studioalbum här på bloggen. Nu är det dags för en sammanställning, en guidning genom XTC:s skruvade musikvärld. Länkar till de olika artiklarna finns i rubrikerna till respektive album.

White Music (1978)
En spännande debut där man knappast anar vad som ska komma sen. New wave, lite punkigt, mycket udda. Gillar alldeles extra Andy Partridges version av All Along The Watchtower.
Go 2 (1978)
Mer av samma, new wave, punk, ganska rörigt och obekvämt. Men ändå en LP som har väldigt mycket charm.
Drums And Wires (1979)
Anses vara XTC:s första storverk. Här har de lämnat new wave och punk bakom sig för ett något mer friserat popsound. Making Plans For Nigel är en av XTC:s bästa låtar någonsin.
Black Sea (1980)
Min egen XTC-favorit. Pop med en knepig underton som inte går att värja sig mot. Låtar som Living Through Another Cuba och Generals And Majors är precis lika bra nu som då. En måste-skiva i samlingen.
English Settlement (1982)
Mer av Black Sea...och kanske bättre. Lite mer välfriserat, men tidlös pop utan att XTC vek en tum. Det är fortfarande knepigt och svårlyssnat. Senses Working Overtime är en favorit.
Mummer (1983)
Nja, inte min favorit direkt, men självklart intressant. XTC vrider klockan tillbaka till tiden före Black Sea, vilket gör Mummer till en riktigt skum skiva. Artrock kanske...
The Big Express (1984)
Ett övergångsalbum mellan artrock och pop. Tydliga spår av tidigare album men också en klar inriktning mot mer renodlad beatlespop. En intressant LP, men inte något storverk. Möjligtvis är den underskattad.
Dukes Of Stratosphear - 25 O´Clock (1985)
Bakom namnen Sir John John, The Red Curtain, Cornelius Plum och E.I.E.I Owen döljde sig XTC. Ett minialbum, en parodi på psykedelisk 60-talspop. Ett skämt som blev alldeles fantastiskt bra. Ännu en av mina favoriter.
Skylarking (1986)
Den LP nästan alla är överens om att det är XTC:s bästa. Jag är inte lika säker. Här finns visserligen en rad hits, men det är mer ”vuxenpop” än artrock.
Men å andra sidan...60-talspop på 80-talet...varför inte?
Dukes Of Stratosphear - Psonic Psunspot (1987)
The Dukes uppföljare till 25 O´Clock i samma psykedeliska stil. Inte riktigt samma magiska känsla, men ändå riktigt kul att lyssna på. En rolig parentes i pophistorien.
Oranges And Lemons (1989)
Inspirerade av framgångarna med Dukes Of Startosphear släppte XTC denna psykedeliska LP i eget namn. Dock inte lika ohejdat rolig som Dukes båda album. Lite som att jämföra Beatles vita med Sgt Pepper.
Nonsuch (1992)
Nä, XTC:s storverk på popscenen är inte Skylarking, det är Nonsuch. Vilken fantastisk liten popskiva det här är! Underskattad av nästan alla. Här finns det bästa från Skylarking men även psykedelian från Dukes båda album.
Apple Venus, Pt 1 (1999)
Bortglömda och uträknade skapade XTC detta lilla mästerverk. Ett album minst lika bra som Nonsuch. Låter dock inte direkt som något tidigare album. Här tar XTC hjälp av en hel symfoniorkester.
Wasp Star (2000)
XTC:s sista riktiga album. En snygg avslutning, som var någon slags obestämd fortsättning på Apple Venus Pt 1. Men betydligt mer lågmäld, här är det gitarrer som gäller i stället för orkester.
Homespun (1999)
Outtakes och borttaget material från Apple Venus Pt 1. Nödvändigheten av detta album kan diskuteras. Förmodligen har bara de mest extrema XTC-fansen någon större glädje av skivan. Ska inte räknas in i den officiella diskografin.
Homegrown (2001)
Ännu en utgivning för hardcore-fansen. Demotejperna från Wasp Star intresserar bara de mest hängivna gissar jag. Ska inte räknas in i den officiella diskografin.