The Musical Box: januari 2016

söndag 31 januari 2016

Grobschnitt på Brains gröna etikett

GROBSCHNITT – JUMBO – 1975

Jag och ett par skivsamlarkollegor hamnade i en märklig diskussion om Brains gröna etikett är nödvändig eller inte för att man ska uppskatta vissa delar av tysk krautrock. Det är såna konstiga och meningslösa samtal man kan hamna i om man tillbringar för mycket tid med folk som har samma suspekta intressen och kunskaper som man själv.
Vi kom givetvis inte fram till något vettigt svar eftersom det inte finns något. Vad det egentligen handlade om var att det är prestigefullt att ha skivor med den tidiga gröna etiketten i stället för den gulblå...och därmed mycket svårare och dyrare skivor.

Och oftast också bättre, krautrockens storhetstid var nämligen det tidiga 70-talet, vilket sammanfaller med den gröna etiketten.
Folk som inte har det visuella perspektivet på rockmusik, utan gillar sina skivor för det som låter i stället för det som syns, kan ha svårt att förstå sånt snack och betraktar det förmodligen som kvalificerat svammel.

Jag håller till någonstans mitt emellan. Jag kan tycka det är rätt fräckt att ha en tidig press, men bryr mig egentligen inte så mycket om det om musiken på skivan är något jag gillar.

Grobschnitts tredje album, Jumbo, förenar de där både intressena.

Jag råkar ha den på Brains gröna etikett, det är dessutom den något mer ovanliga skivan där bandet sjunger på tyska.

Men jag gillar också det jag hör. Grobschnitt brukar ofta jämföras med Genesis från perioden då Peter Gabriel fortfarande var kvar i bandet. Jumbo är en LP där likheterna är större än på många andra album.

Tempot är dessutom högt, Grobschnitt kastar sig mellan olika melodislingor på ett högst innovativt sätt utan att det för den skull blir svårt att hänga med.

Den som har album som Selling England By The Pound, Foxtrot eller The Lamb Lies Down On Broadway borde även uppskatta Jumbo. Ljudet på skivan är förresten fantastiskt bra. Kristallklart.

Nr: 2088/2222

lördag 30 januari 2016

Tysk mjukporr på vinyl

GERT WILDEN & ORCHESTRA – SCHULMÄDSCHEN REPORT – 2009

Tysk porrfilm lär ha haft en storhetsperiod i slutet av 60-talet. Det producerades i Tyskland under en period mängder med mjukporr. Idag förmodligen helt oskyldigt och mindre naket än det man nu får se under en normal reklampaus på tv på bästa familjetid.
En som hade koll på den tyska porrens storhet var Robban Broberg, som gjorde genren odödlig i Sverige tack vare sin superhit Carola (dann will ich vråla Carola, kom hier zu meinen trista håla).

...vilket osökt gör att vi nu kommer in på musiken bakom de tyska porrfilmerna, som numera blivit både kult och kultur.
Och här handlar det inte om något så vulgärt som Isaac Hayes mullrande stämma eller Barry Whites honungsdrypande soulröst, Je t´aime eller ens Donna Summers Love To Love You Baby.

Nej, glöm inte bort att Tyskland är hemlandet för easylisteningmusikens urfader James Last och hans bror Kai Warner. Det var därför givet på förhand att musiken till tysk porrfilm i slutet av 60-talet storslaget skulle framföras av en hel orkester.
Ansvaret lades på storbandsledaren och easylisteningkompositören Gert Wilden som tog sig an uppdraget med så stor entusiasm att han därefter och fram till slutet av sin karriär inte gjorde något annat än skrev musik till porrfilm (han blev 98 år).

En del av hans livsgärning samlades för några år sedan på denna vinylskiva, Schulmädschen Report, en soundtrack med de bästa låtarna från filmer som Schulmädschen Report (som mer eller mindre blev en serie och släpptes i ett oändligt antal delar), Die dressierte frau, Madame und ihre nichte, Mädschen die nach München kommen och inte minst Die fleissigen bienen vom fröhlichen bock.

Nr: 757/2222

fredag 29 januari 2016

Airplanes comeback efter 20 år

Först Lemmy, sen Bowie och Glenn Frey. Och nu är Paul Kantner också död. Den senaste tiden har gått hårt åt våra gamla rockhjältar. Som en hyllning och påminnelse om legenden om Jefferson Airplane publicerar jag idag denna artikel.

JEFFERSON AIRPLANE – JEFFERSON AIRPLANE – 1989

Återföreningar brukar sällan bli lyckade. Förväntningarna är så höga att banden nästan aldrig kan nå upp till dem. Musikaliskt brukar det inte heller bli särskilt bra. Men tro det eller ej, Jefferson Airplanes comeback 1989 – som fick ske tämligen obemärkt – är ett undantag.
Efter 20 år av utsvävningar och ”sinnesvidgande aktiviteter” gjorde originalsättningen av detta legendariska 60-talsband comeback och gav ut en platta, avgiftade och troligen någorlunda nyktra.

Skivan togs dock emot ganska svalt, i slutet av 80-talet ansågs väl inte Jefferson Airplane som det mest intressanta i skivbranschen. Det var mer spännande med trummaskiner...
Jag var så klart där direkt. Hängde på låset och fick tag i skivan en av de första dagarna efter att den dykt upp i butikerna. För visst var det kul att ett av tidernas största psykedeliska rockband orkade, vågade, och klarade av att göra en ny skiva.

Frågan är bara vilka krav man ska ställa? Ska ett gammalt kultband låta som de alltid gjort...eller ska de förnya sig. Oavsett vilket lär de få kritik för att de inte valde det andra...

Airplanecomebacken landade nånstans mitt emellan. Det är både en nostalgitripp tillbaka till 1967 och Surrealistic Pillow.

Men det är också en rätt skön blandning av Jorma Kaukonens Hot Tuna och Grace Slicks Starship, vilket kanske kan sägas vara något nytt...

1967 års magi kunde Jefferson Airplane naturligtvis inte uppnå 22 år senare. Men efter några genomlyssningar är jag fast ändå.

Låtarna att välja mellan är flera, men favoriten är Madeleine Street där Jefferson Airplane nästan hitta tillbaka till Somebody to Love och White Rabbit, det lyckas inte helt, men är ändå nära The summer of love.

Nr: 718/2222

Engelska hitmakare i Amerika

ROLLING STONES – ENGLAND´S NEWEST HIT MAKERS – 1964

England´s Newest Hit Makers blev namnet på Rolling Stones första LP-skiva i USA. Förmodligen för att visa att det fanns engelska pojkar som kunde göra engelska hitlåtar. Det var bara det Rolling Stones började sin karriär med att spela in covers, de flesta amerikanska...
De flesta låtarna på skivan är skrivna av amerikanska låtskrivare; Buddy Holly, Chuck Berry, Willie Dixon. Bara en låt var The Glimmer Twins egen – Tell Me, som roande nog är den enda poplåten på skivan.

Stones första amerikanska LP skiljer sig inte särskilt mycket från den engelska. Vilken skiva man tycker är bäst är en smaksak. Tycker man att skivan får en fantastisk start med hjälp av Buddy Hollys Not Fade Away, är det naturligtvis fullt berättigat.

Eller – som på den engelska plattan – att starten sker via en glimrande helamerikanska Route 66 är det lika berättigat. I övrigt är det bara en låt som skiljer (Mona).

Rolling Stones hade redan 1964 hunnit skaffa sig ett rykte som busar och det gjorde de inget för att tvätta bort i USA.

De placerade sig längst ner på skalan med svettig rhythm´n´ blues, väl vald rock´n´roll och ett och annat mustigt bluesnummer, som I´m A King Bee och Willie Dixons I Just Want To Make Love To You.

Det roliga sett så här i backspegeln är att första LP:n långt i från är så stökig som man skulle kunna tro, eller att bandet var så oborstade som de ville påskina. Stones blev betydligt värre senare.

Idag är den här LP:n egentligen en ganska trevlig rockplatta som man utan större besvär skulle kunna ställa på samma hyllplan som Buddy Holly, Chuck Berry och Elvis.

Nr: 2020/2222

torsdag 28 januari 2016

Tilltalande radiopop av Boz Scaggs

BOZ SCAGGS – SILK DEGREES – 1976

Silk Degrees var en LP många hade i sin samling i mitten av 70-talet. Boz Scaggs blue-eyed soul och radiovänliga pop var lätt att tycka om. Låtar som Lido Shuffle, Lowdown och What Can I Say.
Utan att dra på allt för mycket går det nog att påstå att varenda låt på skivan har något tilltalande över sig. Bra radiopop från mitten av 70-talet, där Boz Scaggs ställde in sig i samma led som England Dan & John Ford Coley, Seals & Crofts, Hall & Oates...
Bekymret för min del med denna LP är att Boz Scaggs i princip skalat bort hela sitt ursprung i psykedelisk rock och blues. Att han en gång i tiden fanns med i Steve Miller Band och fanns med på legendariska album som Children Of The Future och Sailor går inte ens att ana, det måste man veta.

Det räcker inte med att Lido Shuffle är en läcker poplåt och att Boz Scaggs smäktande sammetsröst får de levande ljusen på flygeln att självantända.

Silk Degrees har fått lämna samlingen, liksom England Dan, Seals & Crofts och Hall & Oates...



Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

onsdag 27 januari 2016

Gäa – fruktbarhetens gudinna

GÄA – AUF DEM BAHN ZUM URANUS – 1974

Ljudkvaliteten på denna inspelning är stundtals usel. Men å andra sidan är Gäa ett lysande exempel på tysk hippierock från det tidiga 70-talet kraftigt influerad av Pink Floyds spacerock.
Gäa är kanske inte den kraftigast lysande stjärnan på denna avlägsna himmel, men de hade idéer, som trots att LP:n är mer än 40 år gammal, fortfarande känns intressanta och till och med fräscha. Jag drar mig inte för att jämföra med betydligt moderna akter som till exempel svenska Goat.

Auf Dem Bahn Zum Uranus är en riktig kultskiva. På 70-talet släpptes den bara i mycket liten upplaga och figurerade under många år enbart i de mest suspekta skivbackarna.

På 90-talet kom albumet äntligen på CD, vilket bandet (som då fortfarande höll igång) inte gillade på grund av ljudkvaliteten, men det gav dem åtminstone lite välförtjänt uppmärksamhet. Den LP jag har är en reissue från Garden Of Delights släppt 2011.

Gäa är tyska för Gaia, Moder Jord i den grekiska mytologin, jordens, moderlighetens och fruktbarhetens gudinna. Det är henne vi ser på skivomslaget.

Ska man nu dra en krystad parallell till gossarna i bandet Gäa, som givetvis sjunger på tyska, går det alltid att hävda att deras musik har en jordnära känsla, men ändå är väldigt långt ute i världsrymden.

Gäa lyckas på något sätt förena stålsträngad akustisk gitarr med svävande spacerocksekvenser, upplästa dikter med tunga hårdrockackord.

Skivan är inte på något sätt lättlyssnad, delvis med tanke på det stundtals dova inspelningsljudet, men är givetvis ett måste för (alla) dem som har ett mer än normalt invecklat förhållande till krautrock.

Nr: 1675/2222

tisdag 26 januari 2016

Delade meningar om Kraftwerks röda kon

KRAFTWERK – KRAFTWERK – 1971

Det råder delade meningar om Kraftwerks första album, den röda konen. Det finns dem som menar att skivan är ett mästerverk och att den haft stort inflytande på all senare krautrock. Sen finns det dem som anser att skivan är skräp.
Jag är ibland beredd att skriva under på mästerverksteorin, jag har kommit på mig själv med att gilla det här, ibland. Inte allt, men vissa delar.

Jag inser att det kan bli svårt att motivera varför. Det är en svårlyssnad skiva där jag inte är helt säker på att allt som förekommer verkligen kan kategoriseras som musik.

Skivan kan så klart har andra faktorer som gör den till ett intressant verk, den kanske har ”det”. Är det så?

Nja, frågan man kanske måste ställa sig är i stället om Ralf Hütters och Florian Schneiders förstlingverk är något att lyssna på?
Men nej, jag tycker inte det är så.

Den är stundtals skitjobbigt och påfrestande. På andra ställen är musiken ibland så tråkigt at den inte ens är störande. Att låta minimalismen tala är inte alltid effektfullt.

Men en spännande sak finns det att berätta om LP:n. En sån där grej som kan få de mest övertygade om Kraftwerks storhet som elektrohjältar att kanske sätta något i halsen.
Kraftwerks första album är nämligen ett album som befolkas helt och hållet av vanliga instrument. Det dyker till och med upp en flöjt. Någon synth, datorer eller liknande är det inte tal om. Det skulle komma först på andra plattan, så smått, för att några år senare brisera på Autobahn.

Nr: 1839/2222

måndag 25 januari 2016

Ett berättartekniskt fiasko

SHU BI DUA – 7 – 1980

Shu Bi Duas sjunde LP, den som finurligt nog fått namnet 7, ska jag berätta om idag. Det är som ni ser våra danska vänners svar på Oppfinnarjockes tänkarhatt.
Ni ska veta att jag planerat inför detta. Jag har lyssnat på skivan flera gånger, kollat skivomslaget igen och igen, till och med kontrollerat om vinylen har några repor eller tunna hairlines.

Det har den inte, eftersom den nästan aldrig har blivit spelad, vilket å andra sidan inte har nån som helst betydelse.
Men nu när jag sätter mig framför datorn och ska börja skriva upptäcker jag det som varit uppenbart hela tiden. Jag har inget att berätta om denna LP. Inte ett dugg. Vilket gigantiskt berättartekniskt antiklimax. Ett fiasko.

I och för sig skulle jag kunna berätta att första gången jag hörde skivan var i min gamla beige Saab V4 på väg hem från Burseryds folkets park.

Jag hade fått skivan inspelad på kassettband av en gammal lumparkompis jag varit och hälsat på.

Det tog ungefär en och en halv timme att åka till Jönköping, så jag hann höra skivan två gånger, inklusive snabbspolningen tillbaka.

Jag kommer ihåg att jag då tyckte det var en ganska kul skiva. Minus til plus tyckte jag till och med var en riktigt bra rocklåt. Men sånt kan man ju inte skriva om.

Nä, jag får inse att jag misslyckats den här gången. Jag har inte ett enda ord att berätta om Shu Bi Duas sjua. Tyvärr.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

söndag 24 januari 2016

En länk mellan Black Sabbath och Jethro Tull

GRAVY TRAIN – GRAVY TRAIN – 1970

Gravy Train skulle kunna vara länken mellan Black Sabbath och Jethro Tull. Men lika gärna Pink Floyd eller för den delen Canterburyscenen. Gravy Train har allt det där och gruppens första skiva är ett kap för den som är ute efter spännande och annorlunda progrock från 70-talet.
Gravy Train är ett av alla de band som försvann i mängden redan i början av rockmusikens barndom. Om allt hade gått rätt till skulle den här LP:n varit en av de stora, kansjke banbrytande på sitt område.

Men nu blev det inte så, skivor med Gravy Train är i stället obskyra samlarobjekt som bara ett fåtal har koll på.

Det är märkligt att det blev så för ett så här välgjort och idérikt album som Gravy Trains debut-LP.

Möjligtvis kan skälet vara att musiken på skivan inte var tillräckligt kommersiell ens för det tidiga 70-talets rockscen, där nästan allt var tillåtet men framför allt möjligt.

Idag är det dock en fascinerande platta att lyssna på. Gravy Trains sångare, Norman Barrett, har en mycket säregen röst med brett omfång vilket gör att låtarna ibland tar vägar man inte alls tänkt sig.

Som gitarrist har han definitivt likheter med Jimi Hendrix, men ett betydligt renare sound. Bandet håller sig också med en skicklig flöjtist som när han vill inte ligger särskilt långt efter Ian Anderson, därav jämförelsen med Tull.
Det mesta av musiken på skivan är instrumental, låtarna är långa och går gärna över i lätt okontrollerade jam som med sina influenser av allt från Black Sabbath och Jethro Tull till Pink Floyds Syd Barrett (en av låtarna heter Dedication To Syd) är fascinerande att lyssna på.

Gravy Trains musik är flummig psykedelisk progrock med spännvidd från råa distade gitarriff till finstämd folkrock. Rekommenderas!

Nr: 2065/2222

lördag 23 januari 2016

Blivande svensk rockelit

NATURE – EARTHMOVER – 1974

Det var inte många av mina kompisar som hade den här skivan. Det var nog ingen förresten. Svenska Nature blev av någon anledning aldrig några större hjältar för min generations ungdomar.
Det var först när de hoppade in som kompband till Ulf Lundell som åtminstone jag uppfattade att gruppen fanns. Det var då jag köpte den här LP:n, annars hade jag nog aldrig gjort det.

När jag nu lyssnar på Earthmover finderar jag på varför det blev så. Det är en rolig, påhittig och ganska tuff bluesrockplatta. Att Nature sen spelade in en något försvenskad version av Lovin´ Spoonfuls gamla Summer In The City borde placerat Nature på kartan. Men inte. Inte då i alla fall.
Det är nog så att jag uppskattar Earthmover betydligt mer nu än i mitten och slutet av 70-talet. Dels för att skivan som sagt är rolig att lyssna på och att Nature har ett skönt lite raspigt sound. Det är bluesrock med inslag folkmusik och en och annan instrumental låt.

Där påstår jag att sju minuter långa Mystery Brew är en stänkare, inte minst tack vare Björn J:son Lind, som inte var ordinarie medlem men hoppade in på flera av skivans spår. Jo, Nature var blivande svensk rockelit. Både Mats Ronander och Lasse Wellander var med i bandet. Deras blivande storhet kände man så klart inte till då.

Earthmover är Natures andra och sista studioplatta. Skamligt nog har jag aldrig hört den första, som kom ut 1972 och bara heter Nature.

Skivan de gjorde efter har jag däremot, Natten hade varit mild och öm, en stökig liveplatta med Ulf Lundell där Nature visserligen bara var med bakom.

Den är egentligen inte särskilt bra, tycker jag åtminstone nu för tiden. Då är Earthmover betydligt mer spännande. Märkligt, för så där 40 år sen tyckte jag precis tvärtom...

Nr: 2078/2222

fredag 22 januari 2016

Två äppelkindade moralister

SPARKS – PROPAGANDA – 1974

När Sparks 1974 gav ut LP:n Propaganda blev den omåttligt inne. Bröderna Ron och Russel Maels skärande men smarta överljudspop spelades precis överallt.
Jo då, Something For the Girl With Everything, Don´t Leave Me Alone With Her och Reinforcements var kul och annorlunda, mycket annorlunda jämfört med allt annat man hört innan.

Jag minns fortfarande den gången jag hörde skivan för första gången; hemma hos Lasse som hade egen lägenhet vid Barnarpsgatan trots att han bara var 17 år.

Propaganda blev en chock. Då hade nästan ingen hört talas om Sparks tidigare storverk,

Kimono My House, den dök upp bland mina kompisar efter att Propaganda tagit över luftrummet så att det knappt gick att andas utan att dra sig något av bröderna Maels humoristiska kamikazepop.

Det kanske borde göras någon akademisk avhandling om varför. För man skulle också kunna påstå, med full rätt, att Sparks våldsamma tempo och falsettröster blev ganska jobbiga i längden.

Det fanns också dem som tyckte bröderna Mael var två äppelkindade moralister vars texter enbart kommit till för att reta upp folk i största allmänhet. Att de inte var ironiska med en glimt av humor utan bara elaka cyniker.

Hur som helst är Propaganda en popklassiker. Det är experimentell pop i den högre skolan. Sparks gjorde 1974 saker som ingen annan då ens tänkt på.

Det är dock inte Sparks främsta verk. Den skivan hade redan kommit tidigare samma år - Kimono My House.

Nr: 791/2222

torsdag 21 januari 2016

Inflation i covers

MANFRED MANN´S EARTH BAND – CHANCE – 1980

Kiosken i hörnet vid Dunkehallavägen och Hallmansvägen sålde i slutet av 60-talet kola för ett öre. Det blev ohyggligt mycket kola, om man handlade för en hel tia, vilket bara hände en enda gång vad jag minns. Då festade vi i flera dagar på en jättepåse med lakrits-, gräddsmak-, hallon- och citronkola.
Annars brukade det räcka med en 25-öring för att fylla dagsbehovet av seg, ibland stenhård, kola i papper. När priset höjdes till två öre höll vi på att tappa tron på världens godhet. Bara fem kola för en hel tioöring.

Ännu värre blev det några år senare när de där små kolabitarna kostade en hel femöring. Då fanns det dem som planerade att bränna kiosken, men ingen vågade.
Och så ett raskt skutt i tid och rum till Manfred Mann´s Earth Band. För när Angel Station kom 1979 fick man rätt mycket för pengarna. Earth Band gjorde sin bästa LP på flera år.

Visserligen flera covers, bland annat på Dylan, men det var så snyggt gjort att plattan var värd varenda krona. Men när uppföljaren Chance (två-öringen) gavs ut året efter hade inflationen slagit till.

Det var det här med att göra andras grejer... På Chance finns visserligen inte många covers ”på pappret”. Men skillnaden är hårfin om flera av låtarna på Chance ska kallas citat, influens, stulet eller lånat.

Det mesta har varit med förr. Stranded är nästan mer ELO än Jeff Lynne själv. Heart on the Street är definitivt Dire Straits och On the Run är en hårresande riff-off på In the Army Now.

Det finns fler exempel, ungefär en för varje musikstil. En ”riktig” cover finns det, Bruce Springsteens For You.

Den där lilla kiosken i kanten vid jönköpingska Dunkehallaån bommade igen någon gång i slutet av 80-talet. Den stod och förföll i flera år tills någon förbarmade sig och rev den. Manfred Mann´s Earth Band håller tydligen fortfarande på med sitt.

Manfred Mann har förresten mer med den där kiosken att göra än man tror. Någon gång på 60-talet övernattade nämligen bandet* i en villa bara 100 meter från kiosken.

Nr: borttagen ur samlingen.

* Manfred Manns 60-talspopband alltså. Inte hans Earth Band.

onsdag 20 januari 2016

Krävande av Paternoster

PATERNOSTER – PATERNOSTER – 1972

Paternosters enda LP är inget man kan sätta i händerna på vem som helst. Albumet kräver mycket av sin lyssnare. Sångaren Franz Wippel har en lätt gnällig ton som dessutom är ganska entonig.
Sånt kan till och med få den mest hårdhudade krautfanatiker att må dåligt. Särskilt som musiken är malande, seg och oerhört påfrestande. Det är krautrock med doomtendenser ungefär 25 år före sin tid.
 
Man skulle dessutom kunna tro att Paternoster, både med tanke på sitt namn, strukturen på musiken och texterna skulle vara ett ultrareligiöst sällskap med rötterna i något medeltida kloster i de österrikiska alperna.

Så är det inte, visar det sig, österrikiska Paternoster är cyniker och mer antireligiösa än de flesta andra.

I det sammanhanget finns det förmodligen anledning att dra paralleller med Jethro Tulls Aqualung, men åt motsatt håll*.

Jag kan inte påstå att det är någon av mina favoritskivor. Det är nästan så jag tycker tvärtom.
Lite som en negativ upplaga Procol Harum, med en organist som har vissa likheter med Keith Emerson men enformigare, en malande gitarrist med stirrande oseende ögon som hittat sin egen introverta domedagsstämning. Och så den där gnällige Wippel uppbackad av en gregoriansk kyrkokör...

Nr: 1449/2222

* Ansågs vara antireligiös och fick massiv kritik för det, men budskapet visade sig egentligen vara tvärtom.

tisdag 19 januari 2016

Det var Nice så länge det varade

NICE – ELEGY – 1971

Jag gillar omslagsbilden, väldigt pinkfloydisk. Synd att det som finns på skivan inte är lika intressant. Elegy är ihopskrapat, bortglömt material som gavs ut efter att The Nice redan raderats ut från progrockens himmel, då Keith Emerson redan tagit flera steg med sin nya triumf Emerson Lake & Palmer.
Elegy är precis vad namnet säger. En avslutning. Skivan innehåller en del tidigare ej utgivet livematerial samt ett par studioinspelningar som inte fått plats på andra album.
Ett sånt urval kan naturligtvis inte vara bra för kvaliteten, det säger sig själv. Man får vara ganska mycket Keith Emerson och Nice-fan om man på allvar ska uppskatta det här.

Tyvärr finns det alldeles för många skivor av den här arten, se till exempel Led Zeppelins Coda som är nästan en kopia av den här skivan när det gäller valet av låtar.

Men för extremister finns det så klart saker att hämta ändå. Hang On To A Dream blir här en över tio minuter lång jazzimprovisation som egentligen inte har särskilt mycket med originalet att göra, dock inte helt ointressant.

En annan spännande låt är dylancovern My Back Pages, som inte går att hitta på någon annan niceskiva. Men ser du den här LP:n i nån reaback behöver du inte hoppa särskilt högt. Det är ett album mest för samlare.

Nr: 168/2222

måndag 18 januari 2016

Två sidor av Haystacks Balboa

HAYSTACKS BALBOA – HAYSTACKS BALBOA – 1970

Första intrycket är rå, tung heavy-psych i sista stadiet. En malande orgel får luften att vibrera och i bakgrunden är det nån som försöker plåga livet ur en katt (eller så lirar han gitarr). Det är så svettdropparna börjar rinna i pannan.
Men Haystacks Balboa visar sig har mer att bjuda på än bara tung, malande hårdrock i rakt nedstigande led från Mountain (Leslie Wests brorsa Larry har skrivit ett par av låtarna) och Black Sabbath (texterna har ett visst populistiskt inslag av satanism).

Efter den rasande inledningen tar bandet ner tempot och ger sig i stället ut på betydligt djupare vatten, progressiv artrock. Oanade melodislingor växer fram och tillåta ta plats.

Han bakom orgeln får stundtals dominera och sångaren visar sig ha större talang än man först trott. Det är den här teatraliska delen jag gillar bäst med Haystacks Balbo.

Det är oväntat, nyckfullt och gör bandet mer spännande än vad första intrycket påstod. Här vill jag hellre jämföra dem med artrockband som Good Rats eller möjligtvis Crack The Sky, men tyngre och absolut mer opolerade.

Ännu bättre blir jämförelsen om jag på grund av Haystacks Balboas humoristiska inslag också nämner franska progrockband som Mona Lisa eller Catharsis vars skivor innehåller nästan lika mycket teater och vaudeville som musik.
Jag är dock inte helt säker på att jag vågar rekommendera Haystacks Balbo. Jag tror det är så att antingen älskar man det här redan från början eller så tycker man instinktivt illa om den här typen av musik.

Nr: 2058/2222

söndag 17 januari 2016

Provokativt och fräckt av Neu

NEU – NEU – 1972

Först tänkte jag spela den här LP:n för Pelle. Men jag fick ganska snart en aning om att jag inte borde det. Fick känslan av att han kanske skulle ta till våld. Tysk experimentell krautrock kan gå folk på nerverna.
Neus recept är egentligen ganska enkelt, att kombinera progressiv rock med 60- och 70-talens dancepop. Att dessutom göra det som elektronisk musik var revolutionerande i början av 70-talet.

Resultatet är förvånande bra. Neu lyckas långt bättre än många senare tiders technopopartister. Musiken är både hypnotisk och lätt sövande, men känns ändå ohyggligt provokativ, rent av fräck. Det finns en desperation och ilska i musiken som gör den helt oemotståndligt.

Att den är gjord så tidigt som 1972 känns nästan overkligt. Om den här skivan dykt upp förra året hade folk älskat den minst lika mycket som Daft Punk.
Neu är en tyskt tvåmanna elektrogrupp i ett mycket nära släktskap med Kraftwerk. Men där Kraftwerk utvecklade en något mer lyssnarvänlig elektronica gick Neu en helt annan väg, mot den experimentella krautrocken, utan att behöva hämta intryck av den världsledande brittiska och amerikanska popmusiken.

Det blev i stället precis tvärtom. David Bowie och Brian Eno upptäckte Neus storhet i mitten av 70-talet, vilket troligen inspirerade dem till album som Low och Heroes.
Neus första album anses av många kännare vara deras mest intressanta. För egen del har jag inte bestämt mig. Jag spelar mycket gärna den här LP:n, får nästan lite abstinens av att inte göra.

Nr: 1229/2222

lördag 16 januari 2016

Svårlyssnat och humorbefriat av Dylan

BOB DYLAN – TOGETHER THROUGH LIFE - 2009

Det finns folk som efter varenda Dylan-konsert de ser ALLTID hävdar att det var det bästa de varit med om, oavsett hur bra det egentligen var. Samma är det givetvis med Dylans album.
Together Through Life fick när den kom 2009 självklart lysande kritik och musikskribenter ställde sig i rad för att hylla Dylans storhet.

Naturligtvis kan Bob Dylan göra precis vad han vill. Vill han göra meningslösa album kan han det. Vill han försöka att tråka ihjäl folk är det ingen som protesterar mot det heller.

Nu påstår jag inte att det är hans mening med Together Through Life, men han var nära att lyckas med mig. Detta är en svårlyssnad skiva och ett album som är svårt att tycka om, oavsett vad både riks- och lokalpressen skrivit om den.

Självklart är Dylans låtskriveri som nästan alltid helt oklanderligt. Det är bara det att den här gången blir det ganska trist.

Together Through Life fungerar definitivt inte bra på vinyl. Kanske för att det inte finns några särskilt minnesvärda låtar.

Förmodligen är det här en platta som blir bättre på cd-skiva. Då kan man låta den snurra på i bakgrunden utan att behöva bry sig särskilt mycket.

Nr: 604/2222