GROBSCHNITT – JUMBO – 1975
Jag och ett par skivsamlarkollegor hamnade i en märklig diskussion om Brains gröna etikett är nödvändig eller inte för att man ska uppskatta vissa delar av tysk krautrock. Det är såna konstiga och meningslösa samtal man kan hamna i om man tillbringar för mycket tid med folk som har samma suspekta intressen och kunskaper som man själv.
Vi kom givetvis inte fram till något vettigt svar eftersom det inte finns något. Vad det egentligen handlade om var att det är prestigefullt att ha skivor med den tidiga gröna etiketten i stället för den gulblå...och därmed mycket svårare och dyrare skivor.
Och oftast också bättre, krautrockens storhetstid var nämligen det tidiga 70-talet, vilket sammanfaller med den gröna etiketten.
Folk som inte har det visuella perspektivet på rockmusik, utan gillar sina skivor för det som låter i stället för det som syns, kan ha svårt att förstå sånt snack och betraktar det förmodligen som kvalificerat svammel.
Jag håller till någonstans mitt emellan. Jag kan tycka det är rätt fräckt att ha en tidig press, men bryr mig egentligen inte så mycket om det om musiken på skivan är något jag gillar.
Grobschnitts tredje album, Jumbo, förenar de där både intressena.
Jag råkar ha den på Brains gröna etikett, det är dessutom den något mer ovanliga skivan där bandet sjunger på tyska.
Men jag gillar också det jag hör. Grobschnitt brukar ofta jämföras med Genesis från perioden då Peter Gabriel fortfarande var kvar i bandet. Jumbo är en LP där likheterna är större än på många andra album.
Tempot är dessutom högt, Grobschnitt kastar sig mellan olika melodislingor på ett högst innovativt sätt utan att det för den skull blir svårt att hänga med.
Den som har album som Selling England By The Pound, Foxtrot eller The Lamb Lies Down On Broadway borde även uppskatta Jumbo. Ljudet på skivan är förresten fantastiskt bra. Kristallklart.
Nr: 2088/2222
Jag och ett par skivsamlarkollegor hamnade i en märklig diskussion om Brains gröna etikett är nödvändig eller inte för att man ska uppskatta vissa delar av tysk krautrock. Det är såna konstiga och meningslösa samtal man kan hamna i om man tillbringar för mycket tid med folk som har samma suspekta intressen och kunskaper som man själv.
Vi kom givetvis inte fram till något vettigt svar eftersom det inte finns något. Vad det egentligen handlade om var att det är prestigefullt att ha skivor med den tidiga gröna etiketten i stället för den gulblå...och därmed mycket svårare och dyrare skivor.
Och oftast också bättre, krautrockens storhetstid var nämligen det tidiga 70-talet, vilket sammanfaller med den gröna etiketten.
Folk som inte har det visuella perspektivet på rockmusik, utan gillar sina skivor för det som låter i stället för det som syns, kan ha svårt att förstå sånt snack och betraktar det förmodligen som kvalificerat svammel.
Jag håller till någonstans mitt emellan. Jag kan tycka det är rätt fräckt att ha en tidig press, men bryr mig egentligen inte så mycket om det om musiken på skivan är något jag gillar.
Grobschnitts tredje album, Jumbo, förenar de där både intressena.
Jag råkar ha den på Brains gröna etikett, det är dessutom den något mer ovanliga skivan där bandet sjunger på tyska.
Men jag gillar också det jag hör. Grobschnitt brukar ofta jämföras med Genesis från perioden då Peter Gabriel fortfarande var kvar i bandet. Jumbo är en LP där likheterna är större än på många andra album.
Tempot är dessutom högt, Grobschnitt kastar sig mellan olika melodislingor på ett högst innovativt sätt utan att det för den skull blir svårt att hänga med.
Den som har album som Selling England By The Pound, Foxtrot eller The Lamb Lies Down On Broadway borde även uppskatta Jumbo. Ljudet på skivan är förresten fantastiskt bra. Kristallklart.
Nr: 2088/2222