The Musical Box: There´s a starman waiting in the sky

måndag 11 januari 2016

There´s a starman waiting in the sky

Jag är så oerhört bedrövad idag. För bara några dagar sedan hämtade jag ut David Bowies Blackstar från paketutlämningen på Konsum i Norrahammar. Under några dagar fascinerades jag av musiken och Bowies högst anmärkningsvärda förmåga att ständigt sikta mot nya mål.
Idag möts jag av nyheten att han igår, 10 januari, dog i cancer. Ingen utanför hans familj visste något. Att han trots sin sjukdom ändå hann ge ut skivan är så mycket Bowie. Han kompromissade aldrig, inte ens med döden.
David Bowie har alltid funnits där och det har varit otänkbart att han inte skulle göra det. Ända sedan 1974, Pin Ups var den första bowieplatta jag fascinerades av, har hans musik följt mig. David Bowie var mer än bara en vanlig rockikon.

Som en hyllning till vår tids största rocklegend ska de närmaste dagarna på The Musical Box därför ägnas åt David Bowie och hans musik. Jag har berättat om många av hans skivor, men har ändå många kvar att berätta om. Det känns som en bra inledning att börja där det slutade, med Blackstar. There´s a starman waiting in the sky.

David Bowies svarta stjärna


DAVID BOWIE – BLACKSTAR – 2016

David Bowie har gjort allt. Experimenterat med allt från pop och techno till hiphop, krautrock och industri. Glamrock och soul. Ja, till och med hårdrock (tillsammans med Tin Machine). Att något nytt var på gång nu igen är därför ingen överraskning.
Förhandssnacket och de låtar som redan letat sig ut har hintat om jazz, möjligtvis fusion och en jazzklubb i New York. Videon med titelspåret har också antytt något åt det hållet, men har givetvis inte varit alldeles spikrakt självklart, där jag stundtals varit inne på spacerock.

Problemet med att skriva om ett nytt album med David Bowie är att han för länge sedan uppnått sådan stjärnstatus att allt han gör anses vara fantastiskt oavsett om det verkligen är så eller inte. De som är där är inte många. Bob Dylan, Bowie och kanske nån till. Metallica är det inte, knappast U 2.
Vad tycker då jag om Blackstar? Ärligt och ett försök att inte ta hänsyn till Bowies oantastliga stjärnstatus. Jo, jag gillar den. Verkligen! Att skivan dock skulle vara så långt från rock man kan tänka sig stämmer emellertid inte i min värld.

Blackstar är en rockskiva, även om jazzinfluenserna är tydliga. Bandet han har bakom sig lär vara ett jazzband, och det märks, särskilt i de delar man skulle kunna misstänka vara improviserade (men säkert inte är det).
Att Blackstar inte skulle likna något annat Bowie gjort tidigare håller jag därför inte med om. Jazz och jazzfusion var en av de mest verkningsfulla ingredienserna i den tyska krautrocken i början av 70-talet.

Krautrocken inspirerade Bowie till album som Low, Heroes och Lodger, skivor som han dessutom spelade in i Berlin. Vilket han återkom till även på förra albumet The Next Day.

När han nu använder sig av jazzmusik och jazzmusiker ser jag det delvis som en återgång till hans tyska period, men samtidigt en utveckling mot den mer avancerade form av krautrock där band som Out Of Focus, Can och Agitation Free höll till.

Här finns samma kolsvarta, hypnotiska malande melodislingor och skenbart improviserade långa vindlande musikstycken. Med andra ord är Blackstar en mycket underhållande LP för den som har hittat de rätta nycklarna.

Det är en synnerligen värdig avslutning för vår tids största och sista riktiga rockhjälte.

Nr: 2087/2222

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar