The Musical Box: februari 2016

måndag 29 februari 2016

She Loves You på tyska

Skottdagen idag, en extra dag som bara dyker upp var fjärde år. En raritet med andra ord. Därför blir det denna LP idag, full med rariteter...

BEATLES – RARITIES – 1980

She Loves You på tyska, kan det va´ nåt?
Eller Love Me Do där Ringo spelar tamburin och trummandet fixas av inhyrde Andy White?
Det är såna låtar man hittar på LP:n Rarities, en skiva som var helt och hållet avsedd för den amerikanska marknaden. En skiva med samma namn hade släppts några år tidigare i Europa men har inget som helst med den amerikanska plattan att göra.

Sånt där intresserar mig inte särskilt mycket. Men ett stort undantag finns. På denna LP hittar man nämligen b-sidan av singeln Lady Madonna, The Inner Light, en George Harrisonlåt som spelades in i Indien och anses vara en tämligen obskyr låt i beatleskatalogen.

The Inner Light skulle egentligen varit med på George Harrisons soloplatta Wonderwall, som var en soundtrack och den första soloplatta som gavs ut av någon beatlesmedlem.

Nu blev det inte så, vilket därmed gör att den där Lady Madonnasingeln (utgiven i mars 1968) är ett ganska hett eftertraktat byte för (alla) dem som vill ha sin George Harrisonsamling helt komplett.

Låten är säkert intressant för ”vanliga” beatlessamlare också eftersom både John Lennon och Paul McCartney är med och körar.
Men resten av låtarna på Rarities är tämligen välkända saker; I´m The Walrus, Help, Across The Universe...

Skillnaden är att låtarna i samtliga fall är alternativa inspelningar. Exakt vad som skiljer dem från de inspelningar som till slut kom med på skivorna är för den vanlige beatleslyssnaren mest av akademisk betydelse.

För alla dem som fortfarande är besatta av Beatles är skivan säkert väldigt spännande. Jag kan tänka mig att det finns dem som sitter och jämför hur det låter när Ringo spelar tamburin på Love Me Do jämfört med när han spelar trummor.

Det har jag all respekt för även om jag själv inte tycker det är särskilt intressant. Jag tycker utan tvekan den tyska versionen av She Loves You och den där skumma Gerorge Harrisonlåten är skivans största ögonblick.
En annan raritet är slakteribilden på vänstra insidan. En bild som ursprungligen fanns på framsidan till amerikanska samlingsplattann Yesterday And Today, men drogs tillbaka av Capitol då de negativa reaktionerna blev så kraftiga.

Nr: 84/2222

söndag 28 februari 2016

Med en spöklik orgel i bakgrunden

CATHARSIS – 32 MARS – 1971

32 Mars börjar så där trivsamt planlöst som gör att jag bara måste få höra vad som ska hända sedan. Men inser snart att franska Catharsis medvetet bryter mot alla självklara regler, vilket till slut gör att man känner sig underlig till mods.
Så trots den lätt mysiga inledningen lämnar 32 Mars i stället ett något plågat avtryck efter sig. Det är kanske inte det mest önskvärda, men gör å andra sidan att skivan ändå blir ohyggligt svår att motstå.

Catharsis är ett av alla dessa franska progressiva och mycket excentriska rockband från det tidiga 70-talet som egentligen aldrig nådde utanför Frankrike. Musiken är påträngande och äventyrlig.

Med en spöklik orgel i bakgrunden utforskar Catharsis en musikalisk fantasivärld där både Pink Floyd och Amon Düül 2 säkert haft ett finger med i spelet.
Dock tar Catharsis det ett steg längre och tvekar inte att visa upp sitt intresse för psykedelia. Här finns också starka inslag av arabisk musik och mysticism. På 32 Mars visar det sig inte minst i elva minuter långa titelspåret som är det starkaste numret på skivan.

32 Mars är Catharsis tredje album och anses i Frankrike vara ett av gruppens främsta verk. Dock är skivan i kortaste laget, bara drygt elva minuter på varje sida.

LP:n är förmodligen svår att hitta utanför Frankrike. Men är man där lär skivan går att få tag på för strax under 200 kronor. 32 Mars släpptes också på CD i mitten av 90-talet.

Nr: 2033/2222

lördag 27 februari 2016

Hypnotiska Remain In Light

TALKING HEADS – REMAIN IN LIGHT – 1980

Det var med Remain In Light Talking Heads definitivt tog steget från underground och new wave till artrock, psykedelia, nästan industrirock. Talking Heads blandade stenhård synthrock med new wave, världsmusik med rå funk och skapade något helt nytt.
Remain In Light är en märklig och hypnotisk upplevelse som 1980 var så ohyggligt långt före sin tid att det är svårt att ens hitta något liknande nu för tiden. LP:n är en av mest kontrollerade och välplanerade album jag hört.

Brian Eno, som producerade, verkar haft stenkoll på varje synthblippade, varenda gitarriff och textrad, allt är så perfekt synkat.
Trots det är Remain In Light ett av de mest oförutsägbara album jag kan tänka mig. Varje rytm, riff, eller till och med basgång skulle kunna ta musiken i en helt annan riktning än där den till slut landar, men aldrig stannar.

Här finns fräcka och opålitliga Born Under Punches, hypnotiska The Great Curve med sina råa synthslingor, Crosseyed And Painless.

Men när man tror man börjar komma skivans innersta på spåren byter David Byrne och Eno kurs helt och hållet och styr mot helt andra mål, Once In a Liftetime, Listening Wind.

Peter Gabriels Biko, från hans tredje album (som kom samma år som Remain In Light) är den enda låt eller skiva, jag kan komma mig för att jämföra med.

Men om någon artist eller musikstil senare inspirerats av Remain In Light är jag inte säker på, techno kanske?

Nr: 190/2222

fredag 26 februari 2016

Ingenting är heligt i Waits värld

TOM WAITS – BLUE VALENTINE – 1978

Tom Waits inleder Blue Valentine med Somewhere från West Side Story. Det temat återkommer han sedan till, men har då solkat ner det genom låttitlar som Christmas Card From A Hooker In Minneapolis, Whistling Past The Graveyard och A Sweet Little Bullet From A Pretty Blue Gun.
Ingenting är heligt i Tom Waits egen värld. Blue Valentine är ändå en skiva från tiden innan han med öppna ögon gick in i ljuset och kom ut på andra sidan med en helt ny form av medvetenhet och album som Swordfishtrombones och Rain Dogs.

Blue Valentine är därmed en tämligen tillgänglig skiva för att vara Tom Waits, om man nu kan beskriva hans musik på det sättet.
Det finns inget normalt eller vanligt med denne bakgatornas häxmästare. Blue Valentine är inte en LP där Waits går att avfärda så enkelt som till exempel ”amerikansk singer/songwriter”. Det går inte att säga så om en man med en sångröst nånstans mellan Captain Beefheart och Howlin´ Wolf.

Inte om en man med en så egen musikalisk tonskala att den bara går att jämföra med Robert Fripps dystopiska musikvärld. Inte ens när han tar avstamp i West Side Story.

Nr: 486/2222

torsdag 25 februari 2016

Ett i raden av anonyma Walshalbum

JOE WALSH – SONGS FOR A DYING PLANET – 1992

Joe Walsh fortsatte på sitt invanda 80-talsspår även på 90-talet. Songs For a Dying Planet är ett i raden av flera tämligen anonyma album med den gamle eaglesgitarristen, James Gang- och Barnstormledaren.
Om det inte varit för Coyote Love, som jag påstår är en av de bästa låtar Joe Walsh någonsin spelat in skulle man kunna leva ett ganska bra liv även utan denna CD.

För säkerhets skull kan jag väl lägga till Shut Up och Fairbanks Alaska, som också är starka spår, om än inte direkt sådana där låtar man 20 år senare plockar upp igen och lyssnar på.
Undrar om nån blir ilsken när jag säger att jag tycker Joe Walsh är lite tråkig i längden?

Men visst kan man uppskatta hans ibland fantastiskt och överraskande kreativa gitarr. Men mest kanske det där lätt ofokuserade och spretiga soundet som på något sätt är en del av hans ”grej”.

Den där oförskämda humoristiska glimten han alltid har i ögat är så klart charmig, men gör inte att mitt förtroende för Joe Walsh blir högre. Songs For A Dying Planet är ett album för fansen.

Nr: 104/CD

onsdag 24 februari 2016

Santanas hyllning till John Coltrane

CARLOS SANTANA – ILLUMINATIONS - 1974

Illuminations är ännu en skiva med Carlos Santana där han kallar sig Devadip och söker den buddistiska meningen med livet. Med sig som bärare av lyktan den här gången har han Alice Coltrane, änka efter John Coltrane, på harpa och piano. 
Hon stör dock inte så mycket...som säkert en och annan Santanafanatiker skulle kunna uttrycka det. Inte lika mycket som Herbie Hancook eller John McLaughlin som Carlos samarbetade med i tidigare liknande projekt.

Illuminations är till skillnad från de tidigare ”sökarna” annorlunda på så sätt att den kanske är ännu mer sökande och meditativ. Santana, förlåt Devadip, glider här gärna ut i långa experimentella stycken, gärna med österländska undertoner.

Det gör skivan till en delvis skön upplevelse, för detta gäller nämligen enbart förstasidan. B-sidan med Angel Of Sunlight, en 15 minuter lång hyllning till John Coltrane, är alldeles för svår för mig.
Självklart handlar det om jazzfusion. Hur väl sig den här skivan står sig i förhållande till andra på området låter jag de som är mer kunniga än mig bedöma.

Jag nöjer mig med att konstatera att det – på sina ställen – är en skön skiva att lyssna på. Även om jag tycker att Carlos delvis mer eller mindre utplånar sitt eget briljanta gitarrspel.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

tisdag 23 februari 2016

Fel beslut av J Geils Band

PETER WOLF – LIGHTS OUT – 1984

Flera av låtarna på den här LP:n skrev Peter Wolf för J. Geils Band, men fick inte med någon av dem. Det blev orsaken till att han lämnade bandet 1983 och att J Geils Band till slut gick i graven. Det visade sig att J Geils och Magic Dick hade behövt sin karismatiske sångare.
Historien visar att J Geils Band tog fel beslut. Den LP Peter Wolf själv spelade in i stället, Lights Out, är nämligen en lysande rockplatta. Nästan varenda spår på skivan har det där lilla extra som man som skivlyssnare så gärna letar efter.

Inledningen med Lights Out, I Need You Tonight och Oo-Ee-Diddley-Bop är så fräck.

Den starten är minst lika bra som den J. Geils Band gjorde på Love Stinks.

J Geils Band hade en nästan slående likhet med Rolling Stones.

Att därför Peter Wolfs första soloplatta påminner mycket om Mick Jaggers egna album är alltså inte konstigt alls.

Jämför gärna Lights Out med Jaggers Primitive Cool eller rent av Wandering Spirit. Vad man möjligtvis skulle kunna tycka är negativt med Lights Out är syntheffekterna som man nog kan mena är aningen överdrivna.

Men det var ju mer eller mindre standard i början och mitten av 80-talet. Det märkliga är att på den tiden tyckte man det var bra.
Att Lights Out blev en framgång för Peter Wolf behöver man väl knappast nämna. Det ironiska i sammanhanget är att den J Geils Bandplatta där Wolf först ville ha med låtarna gick den precis motsatta vägen. You´re Gettin´ Even While I´m Gettin´ Odd blev bandets sista album.

Nr: 360/2222

måndag 22 februari 2016

Police kopierade sig själva

POLICE – GHOST IN THE MACHINE – 1981

Det här är en ypperlig rockplatta. Underskattad och faktiskt rätt hårt kritiserad när den var ny. Men jag har alltid gillat den, jag fattade aldrig vad folk menade när de sa att det var ett nedköp för Police.
Men å andra sidan är det ohyggligt svårt att göra en lika bra, eller bättre, uppföljare till en succéplatta (för er som inte kommer ihåg det så var det Zenyatta Mondatta, som åtminstone jag hävdar är Police odiskutabla storverk, bättre än så blev de aldrig).

Möjligtvis var det så att det var med den här LP:n Police började kopiera sig själva. Ska man hålla sig helt till sanningen borde de nog köpt rättigheter till en hel del låtar...av sig själva.
Mycket av det man hittade på Ghost In The Machine fanns redan på allt från Outlandos d´amour till Zenyatta-monstret, men med lite nya reggaerytmer eller skabeats.

Men å andra sidan, vilket band gör inte så. Har man hittat en bra grej så kör man naturligtvis vidare på det ända tills det säger stopp. Och det hade det inte gjort för Police 1981.

Men den stora skillnaden mot den svåröverträffade föregångaren var soundet. Police verkade ha lagt ner betydligt mer tid på produktion och teknik än på sina tidigare album.

Med den effekten att det blev en lite rörig ljudbild. Följaktligen blev kritiken den att LP:n var överproducerad...

Men vad gör det när det på plattan finns låtar som Everything Little Thing She Does Is Magic, Demolition Man, som var så himla bra att till och med Manfred Mann gjorde en cover på den...

Vilket å andra sidan kanske inte säger så mycket, Lubowitz gjorde på 80-talet covers på varenda låt han kom över. Sen kan man inte heller gå förbi Rehumanize Yourself och oöverträffade superlåten Invisible Sun (tror du mig inte, spela den högt, så förstår du).

Nr: 270/2222

söndag 21 februari 2016

Nationalteaterns Rockorm

NATIONALTEATERN – ROCKORMEN – 1979

Jag fick skjuts till stan av farsan när jag skulle se Rockormen. När vi kom i närheten av Cirkusplatsen i Jönköping, där Nationalteatern satt upp sitt tält, insåg han vad det var frågan om. Han körde förbi och släppte av mig två kvarter därifrån, ville inte nån skulle se honom i närheten av ”de där jävlarna”.
Att mina LP-skivor med Nationalteatern inte var särskilt populära i mitt barndomshem är därmed underförstått. Jag tror inte att farsan någonsin hörde Rockormen. Och gjorde han det hade han förmodligen inte kommenterat det, åtminstone inte till mig.

Nationalteatern turnerade med sin musikteater Rockormen hösten 1978 och våren 1979.

Senare det året kom LP:n, som trots att det inte är en renodlad rockplatta måste räknas in i raden av Nationalteaterns stora album.

Rockormen var en teater om arbetslöshet och mygel, en deckare menade Nationalteatern, och samtidigt en resa, Från Hå-Jis fik i Åmål till medvetenhet.

Men när Veronika sticker från Åmål vet vi redan hur det slutar. Hon kom sanningen för nära och hittades död i en lägenhet i Upplands Väsby.

Musiken är dramatisk och suggestiv där texterna hela tiden finns i centrum och för handlingen framåt. Rockormen är väl värd att lyssna på även i dag, för att hänga med i historien kan det dock vara bra att ha textbladet till hands, där inledningen till historen finns med.
Rockormen är absolut en av mina favoritskivor med Nationalteatern. Låtar som Veronika, Hå-Jis, Ut i vida världen och Japp Co Co står sig än idag som lysande rocklåtar. De politiska budskapen i Ekon från barndomen och Rädda jobben är precis lika aktuella idag också.

Man måste också förstå svårigheten med att överföra en teaterpjäs till skiva, mycket går förlorat på vägen.

Rockormen klarade den övergången vilket man däremot inte kan säga om alla andra av Nationalteaterns teaterprojekt som också blev vinylskivor.

Nr: 136/2222

lördag 20 februari 2016

Kraftfull och syrekrävande krautrock

SATIN WHALE – DESERT PLACES – 1974

Det är jammigt, spretigt och lite fuzzigt. Satin Whale har dessutom ett anslag som gör att man kopplar ihop dem med Jethro Tull. Det är krautrock, men i sista andetaget, Desert Places kom så sent som 1974.
Jag är inte helt säker på att Satin Whale ansågs vara ett progressivt rockband vid den tiden.

Kanske var det därför bandet aldrig nådde särskilt långt utanför tyska gränsen. En av Satin Whales höjdpunkter lär ha varit då de fick vara förband till Barclay James Harvest på europaturné...

En turné som påverkade tyskarna i sådan riktning att de tappade fokus på det som verkligen var originellt och efter det hängav sig åt symfonisk rock, vilket bland vissa gamla progrockare betraktas som tämligen mainstream...
Desert Places har dock inget med mainstream att göra. Det är en fräck och oförutsägbar LP som jag gärna jämför med Jethro Tulls This Was. Kraftfull och syrekrävande bluesig rock som är svår att inte tycka om.

Satin Whale har också en mäktig orgel som vapen med vars hjälp de ger sig ut i jammiga musiklandskap som kanske inte är direkt hypnotiska men fascinerande och skulle kunna ha med ett band som Ekseption att göra.

LP:n är av sent årtal i krautrockvärlden, men känns absolut inte som en upprepning av tidigare storverk. Rekommenderas!

Nr: 1480/2222

fredag 19 februari 2016

Magnell på Neurotikas motell

OLA MAGNELL – NEUROTIKAS MOTELL – 1989

Den här LP:n missade jag när den var ny. I slutet av 80-talet hade de gamla hjältarna bleknat och nya dykt upp. När den här skivan hittade till skivaffärerna tänkte jag inte ens tanken att köpa den.
När jag nu hör skivan inser jag att det borde jag nog gjort. 1989 hade jag gillat Neurotikas motell. Men å andra sidan. Då hade jag inte fått den aha-upplevelse jag fick när jag nyligen hörde skivan för första gången.

Allt det där från 70-talets Nya perspektiv, Höstkänning och Straggel och strul kom tillbaka. Inte för att Neurotikas motell är nån slags retroskiva där Magnell håller sig till gamla recept, inte alls. Det här är Ola Magnell på väg in i 90-talet, med pondus och styrka.
Vad som slår mig först är att musiken är så välgjord. Bandet bakom är kompetent och kraftfullt. Här finns också en hel del inslag av jazz.

För det andra konstaterar jag att Magnell 1989 hade kvar sin känsla för ordvändningar, till synes banala textrader, ofta med svidande underton och ett lätt melankoliskt skimmer.

Som i Opportunisten där 1967 års barrikadhjältar häcklas; ”Kommunist igår/kapitalist idag/Det ska va en egoist i år/Och denna egoist är jag”.

Samhällskritiken fanns där i slutet av 80-talet också, så klart. Men budskapen är mer på det personliga planet.
”För av alla djävlar är det vi som kommer främst/vare sig vi slåss och tävlar om att få må sämst/Eller tar oss fram där Martin Luther håller koll/Så att alla drömmar klingar ut i moll/...på Neurotikas motell där mentaliteten är materiell.”

För mig kan Neurotikas motell aldrig bli som Nya perspektiv eller Straggel och strul. Men det är en betydligt roligare platta att lyssna på än jag först trodde...

Nr: 1947/2222

torsdag 18 februari 2016

Ett i raden av hyfsade Golden Earring-album

GOLDEN EARRING – PRISONER OF THE NIGHT – 1980

I slutet av 70-talet spottade Golden Earring ur sig skivor i en rasande fart. Det var svårt att hänga med. Men å andra sidan skilde inte de där albumen sig särskilt mycket åt, så det gjorde inget...
Prisoner Of The Night är inget undantag. Här låter Golden Earring ungefär som de alltid gjort. Hyfsade rocklåtar, bra driv och mycket energi, men egentligen inget extra...och definitivt ingen Radar Love, deras stora hit från 1973 som de under alla år sen letade en uppföljare till men aldrig hittade.

Man skulle dock kunna påstå att Prisoner Of The Night är en av de sista album där Golden Earring lät som de gjort under 70-talet.

Soundet från storheter som Moontan och Contraband finns nämligen här också. På LP:n efter, Cut, hade Golden Earring köpt hela 80-talsgrejen med synthar och bombastiska arrangemang.

Lite av ”den nya tiden” finns på den här skivan också, dock inte så att det blir jobbigt att lyssna på. Våra holländska vänner lyckades till skillnad från de flesta andra att hålla sig på rätt sida gränsen.

Utan att ha några egentliga ”bevis” påstår jag att Prisoner Of The Night är Golden Earrings övergångsalbum från rock till AOR och synth. Detta i sin tur borde innebära att det borde vara en intressant platta att ha i samlingen. Men inte.
Vad Prisoner Of The Night saknar är nämligen riktigt bra låtar. Eventuellt är Long Blond Animal en låt som borde finnas med på deras Greatest Hits-samlingar, men sen är det ganska tunt.

Det är till och med så att jag tycker skivan som kom efter (Cut, den med 80-talssoundet ni vet) är något roligare. Och det är inget bra tecken.

Nr: 2038/2222

onsdag 17 februari 2016

The Pretender skulle bli kronan på verket

JACKSON BROWNE – THE PRETENDER – 1976

Jackson Browne inledde sin musikkarriär med en rad riktigt starka album, Late For The Sky, For Everyman och så givetvis den där legendariska debutplattan från 1972. Men 1976 dök den här upp, The Pretender.
Det sägs att det var med den här LP:n som Jackson Browne hade tänkt sig att få sitt stora genombrott som singer/songwriter. The Pretender skulle bli kronan på verket, men...

Sett så här en massa år senare gick det faktiskt ganska snett. Som jag ser det är The Pretender nog den Jackson Browne-platta från 1970-talet som är minst intressant. Här handlar det mer om välpresenterad amerikansk radiorock och ljummen pop.

Kanske var en av orsakerna till detta att Browne här för första gången anlitade en rutinerad producent, Jon Landau. De tidigare skivorna hade Browne själv gjort jobbet.

Resultatet lät säkert proffsigt och bra på den tiden. Men nu för tiden är detta en LP som sticker ut...och det på alldeles fel sätt...

På den här plattan saknar jag Jackson Brownes tilltal som kändes så äkta och ärligt på de tidigare skivorna.

Den påminner i stället mer om 8o-talarna Lawyers In Love, Hold On och några till som jag inte lagt på minnet.

Men det är klart. Det finns en låt på den här skivan som väger upp allt det negativa, titelspåret The Pretender, som nog måste sägas vara en av Jackson Brownes allra största låtar någonsin.

Allt det här kände jag till när jag köpte skivan för inte så länge sedan. Men jag ville själv höra om det verkligen var på det viset alla sa. Och det var det.

Nr: 2061/2222

tisdag 16 februari 2016

Doowop och jazzfusion

FRANK ZAPPA – BURNT WEENY SANDWICH – 1969

Första låten på Burnt Weeny Sandwich är en doowoplåt. Den sista också. Där emellan handlar det om något helt annat; jazzfusion, improvisation under synnerligen strikta former, övervakad av Frank Zappas skarpa och kritiska blick. 
Nu är jag ute på väldigt hal is. Jag kan inte alls mycket om jazz eller fusionjazz. Vad jag däremot vet är att det är läckert. Oerhört svårt att slita sig från.

Burnt Weeny Sandwich är mellan de båda doowoplåtarna, WPJL och Valerie, en resa genom ett synnerligen udda musiklandskap.

Zappa och Mothers Of Invention tar med sina lyssnare på det ena märkliga och fascinerande äventyret efter det andra.

Blixtrande gitarrsolon, irriterande musikslingor, galna infall och rena thrillern. Det är både kaos och mycket välorganiserat, varenda ton känns i hela kroppen...och märkligt nog känns det så rätt.
Utan att riktigt veta varför är Burnt Weeny Sandwich en sån där LP jag gärna återkommer till. Men knappast för att bara njuta av musiken. Det är lätt att dras med och nånstans mitt i plötsligt upptäcka att man är på ett äventyr man inte alls tänkt sig från början.

Nr: 621/2222

måndag 15 februari 2016

Den tredje skivan

PUGH ROGEFELDT – MÄNNISKORS HANTVERK – 1991

Ni vet såna där reaförsäljningar där man erbjuds ”en för 40, tre för 100”...och så vidare. Människors hantverk var den tredje skivan...
Jag hittade ingen annan som jag kunde tänka mig att släpa hem förutom de två jag redan valt ut (en med Steve Miller Band och en med J Geils Band). Tänkte väl att jag kunde ge bort eller sälja den om jag inte gillade den, eller hade plats.
Det är en helt okej LP för att vara en svensk 90-talare. Pugh Rogefeldts 80-tals och 90-talsplattor är annars inget som tilltalat mig alls. Grymlings har definitivt aldrig hört till mina favoriter. Men Människors hantverk tycker jag är bättre än så.

En sak är att jag gillar ljudet. Ljudproduktionen på 90-talet blev mycket bättre, och framför allt mer sansad, än årtiondet innan. Man slipper den där bombastiska och fullproppade ljudbilden, och det är bra.

Snart kommer det en vind var en ganska stor radiohit på sin tid. Kanske mest för att den delvis påminner om låtarna på Pughs 70-talsalbum...en fortsättning på Små lätta moln kanske..?

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

söndag 14 februari 2016

Peter Greens perfekta uppföljare

PETER GREEN – LITTLE DREAMER – 1980

Little Dreamer är den perfekta uppföljaren till In The Skies, Peter Greens comeback efter många års tystnad. Den är som Communique var för Dire Straits, som You´re Gonna Get It för Tom Petty eller för all del Led Zeppelins tvåa. Alltså den där svåra andra skivan efter en bländande start.
Okej, nu var inte In The Skies Greens första, utan hans andra. Första soloplattan, The End Of The Game, var en desperat katastrofskiva som släppts strax efter att Peter Greens på grund av sina drogproblem lämnade Fleetwood Mac. In The Skies var omstarten tio år senare. Little Dreamer är nästan lika bra.
Inledningen med Loser Two Times och Momma Don´tcha Cry är dock tveksam. Av någon anledning ger sig Green på disco(!) och funk, vilket kanske inte var det man väntade sig av en bluesgitarrist som Peter Green.

Men redan i tredje låten, Born Under A Bad Sign, är Green tillbaka i bluesspåret, han håller sig där resten av skivan och därmed är allt förlåtet.

Ska du börja lyssna på Peter Greens skivor efter Fleetwood Mac är det In The Skies du ska börja med. Den skiva du ska lyssna på sen är Little Dreamer.

Nr: 159/2222

lördag 13 februari 2016

Lucifer´s Friend manglar allt

LUCIFER´S FRIEND – LUCIFER´S FRIEND – 1970

Bra drag här! Blytunga grejer. Lucifer´s Friend sparar inte på effekterna utan manglar på från första till sista tonen. En våldsamt övertänd organist och sångaren John Lawton sätter sin prägel på låtarna och ger Lucifer´s Friend ett fräckt sound.
Jag skulle kalla det ett ganska typiskt 70-tals hårdrocksound, närheten till Uriah Heep och Deep Purple går inte att ta fel på. Givetvis Uriah Heep eftersom John Lawton tidigare varit sångare där, han hade säkert med sig en och annan idé till sina nya tyska vänner.
Det sägs att Lucifer´s Friend hörde till föregångarna i genren doom-metal. Det är fullt möjligt, traditionell doom hade sina rötter i 70-talets hårdrock. Och det är sant att Lucifer´s Friend med den sin inställning och helt hämningslösa attityd tog hårdrocken ännu längre ut på okänd mark än vad Uriah Heep och Deep Purple vågade göra.
Lucifer´s Friend sparar inte på något på denna sin första (andra) LP. Det är fullt pådrag från första till sista spåret. Ibland blir det nästan punkigt. Alltså ett album man borde kunna rekommendera både till Sweden Rock-fanatikerna och gamla punkare.

LP:n står som den första i Lucifer´s Friends diskografi men är egentligen gruppens andra. Den första LP:n spelades in året innan, 1969, men då under namnet Asterix.

Asterixskivan är en riktig raritet. Den här LP:n i sin förstapress är också ett tämligen eftertraktat byte bland skivsamlare.

Nr: 1614/2222