The Musical Box: april 2016

lördag 30 april 2016

Mellan bubblegumpop och psykedelia

TOMMY JAMES & THE SHONDELLS – GETTIN´ TOGETHER – 1968

Tommy James hade massor av låtar på hitlistorna i mitten och slutet av 60-talet. Det skulle inte förvåna om han var en av de mest produktiva amerikanska popartisterna på den tiden.
Gettin´ Together är inget undantag, flera av låtarna från skivan hamnade på amerikanska topplistan. Inte minst titelspåret, en sprittande liten bubblegumpop-låt som inte går att värja sig mot.

Jag vill inte räkna in Tommy James i samma genre som 1910 Fruitgum Company, Ohio Express och Lemon Pipers. Men jo, det är nog lite mer tuggummipop på den här skivan än Tommy James tidigare, som nog hade mer beatpop i sig än tuggummi, även om skillnaden är hårfin.
Vad som är mer intressant är att Gettin´ Together är något av ett övergångsalbum. Plattan efter hette Crimson And Clover, där Tommy James ganska tydligt orienterade sig mot psykedelia. Gettin´ Together är därför spännande, här finns både beatpop, bubblegumpop och psykedelisk pop.

Av den anledningen är Gettin´ Together inte ett Tommy James-album man bör hoppa över. Det kan man förresten inte med något av hans plattor. Att sen Tommy James ungefär vid den här tiden hamnade i trassel med skivbolaget Roulette, som visade sig vara styrt av amerikanska maffian, är en annan historia.

Nr: 886/2222

fredag 29 april 2016

Så funkar Ommadawn

MIKE OLDFIELD – OMMADAWN - 1975

Ommadawn är Mike Oldfields sista av hans tre stora. Den avslutar ”trilogin” ihop Tubular Bells och Hergest Ridge. Ommadawn är min favorit av dem. Det tycker säkert en och annan verkar konstigt. Men jag motiverar det så här.
Folk kan tycka vad de vill om Mike Oldfields första, största och mest välkända verk, Tubular Bells och Hergest Ridge. Men båda är ganska ”stökiga”. Man vet inte vad som väntar. Därför blir det ingen avkoppling att spela dem. Åtminstone jag sitter på helspänn, hela tiden.

Ommadawn från 1975 är något helt annat. Det finns nog en och annan som skulle vilja påstå att det Oldfields första ordentliga närmande till den ambienta musiken. Eller hans första new age-platta.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om vilket. Jag vet bara att den är skön och avkopplande att lyssna på. Lite extra förtjust är jag i avslutningen av andra delen (b-sidan) med en barnkör och Oldfield i bakgrunden mumlande obegripligheter.

Att lyssna på Ommadawn är ungefär som när man kör en väl invand vägsträcka. Och helt plötsligt upptäcker att man nästan är framme. Och inte har ett enda minne av hur färden gick till...
Så funkar Ommadawn.

Nr: 164/2222

torsdag 28 april 2016

Sista delen i Fripps MOR-trilogi

ROBERT FRIPP – EXPOSURE – 1979

Robert Fripps LP Exposure är något helt annat än samma låt med Peter Gabriel. Gabriel tar distans och skapar en nästan spöklik stämning. Fripp är i stället våldsam och brutal vilket tillsammans med Terre Roches sång ger låten en helt annan innebörd.
Låten Exposure skrevs av Peter Gabriel och Robert Fripp tillsammans inför inspelningen av Gabriels andra soloalbum, det som numera fått namnet Scratch eftersom det från början – i likhet med alla Gabriels tidiga plattor – inte hade något namn alls, vilket i sin tur innebar en viss förvirring, åtminstone för den lite yngre generation som inte var med i slutet av 70-talet.
LP:n Exposure, Gabriels tvåa och överraskande nog ena halvan av smörsångarduon Hall & Oates, Daryl Halls album Sacred Songs, planerades av Robert Fripp att ingå i en trilogi album (MOR-trilogy), eftersom det var album han medverkat på och dessutom producerat.

Men så blev det inte beroende på att skivbolaget under tre år vägrade ge ut Halls Sacred Songs och att Fripps egen platta också blev fördröjd.

Exposure är dock en högintressant skiva som fans av Genesis, King Crimson och experimentell progrock borde ha stort intresse av.

Robert Fripp rör sig lekande lätt mellan diverse genrer och skapar ett synnerligen musikaliskt album där man hela tiden sitter på helspänn för att inte missa något.

Låten Exposure är en höjdpunkt, som det dock tar tid att vänja sig vid för den som under många år haft Gabriels version som ledmotiv.

Here Comes The Flood, en annan låt från Gabriels tvåa där dessutom Peter Gabriel själv är med och sjunger, är en annan favorit.

Men att välja ut någon enskild låt på ett sånt här album är naturligtvis nästan omöjligt, det är helheten som är det viktiga.

Lägg sedan till att Robert Fripp fick hjälp av flera av den tidens storheter; Brian Eno, Peter Hammill, Phil Collins, Narada Michael Walden och dessutom Daryl Hall (sång på North Star).

Nr: 1173/2222

onsdag 27 april 2016

Amon Düüls egen ordning

AMON DÜÜL – PARADIESWÄRTZ DÜÜL – 1970

Jag hade först skivan hemma på lån, med möjlighet att köpa. Jag visste inte vad jag skulle ha den till...jo, det gjorde jag...
Jag köpte den så klart. Inte för att jag på något sätt kan påstå att den tillför samlingen något. Utan mest för att den är så ofokuserad. Det är hippieland, acid-folk-psych. Det är så nära man kan komma psykedelians europeiska rötter. Det är primitiv krautrock.

1968 gick radikala politiska böngrodds-, lins- och hampakollektivet Amon Düül två skilda vägar. Den andra delen, Amon Düül II, blev kollektivets framgångsrika musikaliska gren.

Amon Düül utan tvåan är den marijuanahandgripligt ideologiska delen som dock en kort tid verkade parallellt på den tyska musikscenen.

Fyra kaotiska album hann denna grupp med. En kännare av krautrock jag emellanåt brukar diskutera underliga LP-skivor med menar att de flesta skivor med Amon Düül är mer eller mindre olyssningsbara.

”Det är musik som plågar mig rent fysiskt, jag får ont i bröstet”, säger han. Den här LP:n anser han dock vara av något bättre kvalitet. De övriga skivorna är mer eller mindre improviserade jam, där gruppens medlemmar kom och gick lite som de ville under inspelningen. Den här LP:n är dock gjord under mer ordnade former.
Nåja, ordning...Paradieswärtz Düül är haschinrökt improvisation det också, där bristerna i de musikaliska kvaliteterna är uppenbara till och med för en lekman. Akustisk gitarr och kongas är de instrument som används flitigast, elgitarr, flöjt och sång dyker upp lite sporadiskt.

Det jag närmast kommer att tänka på är de album Marc Bolan spelade in under namnet Tyrannosaurus Rex i slutet ev 60-talet, med den skillnaden att Amon Düül inte på något sätt lägger lika stor vikt vid eventuella melodier.

Nr: 657/2222

tisdag 26 april 2016

Santanas Supernatural – ett trevligt album

SANTANA – SUPERNATURAL – 1999

Jag är inte helt överens med Grammisjuryn som gav Santana hela nio grammisar för Supernatural. Vågar jag kalla det ett ganska alldagligt album?
Jo, det gör jag. Det går nämligen inte alls att ställa Supernatural vd sidan av storheter som Abraxas, Caravanserai, Santana 3, Moonflower eller ens Borboletta, inte ens om man anstränger sig.

Det är dock ett ganska trevligt album och ett besked från Carlos Santana, som 1999 hade över 30 år som gitarristdemon bakom sig, att han fortfarande var i livet.

Det är också intressant att se hans flexibilitet och intresse av att samarbeta med en rad nya artister och blivande stjärnor i andra genrer.

Det gör Supernatural till ett ganska sjysst blandning av latinorock, AOR, Hiphop och jazzfusion...bland annat. Ett perfekt album för topplistorna, eller hur?

Det finns dessutom ett antal låtar som blev enorma superhits, vilket Carlos Santana egentligen aldrig varit särskilt bortskämd med. Låtar som Put Your Lights On, Maria Maria och inte minst Smooth är några av Santanas största listframgångar någonsin.

Men i min egen santanavärld är det inte nån av de stora favoritskivorna. Jag spelar den aldrig nu för tiden och hitlåtarna har för länge sedan tappat nyhetens behag.
Jag lyssnar hellreAbraxas, Santana 3, Caravanserai eller varför inte hysteriskt omfångsrika Lotus som ger den verkliga bilden av Carlos Santanas fantastiska musikvärld.

Nr: 45/CD

måndag 25 april 2016

Nu står den i hyllan...igen

STEVE FORBERT – STREETS OF THIS TOWN – 1988

Efter flera års tystnad kom Steve Forbert tillbaka med Streets Of This Town. En skiva som av många beskrivs som ett mästerverk, rent av som Steve Forberts allra främsta verk.
Jag föll dock aldrig pladask för detta album, som faktiskt åkt in och ut ur min skivsamling flera gånger. Ibland har jag bara älskat skivan, vid andra tillfällen tyckt den varit lite tjatig. Mer av samma typ.

Jag antar att jag kan komma att få på pälsen för detta, men om man har Forberts tidigare plattor känns det där gråtmilda receptet igen.

Det är visserligen så ohyggligt svårt att stå emot Steve Forberts like veka stämma och finstämda sånger, men samtidigt kan han bli...lite tjatig.

Streets Of This Town är dock en skiva nästan i samma nivå som storheterna Little Stevie Orbit, Jackrabbit Slim och främst av alla Alive On Arrival.

Dock saknar jag de där självklara popörhängena som det är så lätt att fastna för. Här finns ingen Romeo´s Tune, Song For Carmelita eller What Kinda Guy. Även om skivan för mig saknar självklara hits är Streets Of This Town av hög kvalitet.

Det finns egentligen inga dåliga låtar alls. Därför är det en platta som borde vara given i min samling...igen...
Jo, den var ute nyss, planen var att sälja den. Men först ville jag lyssna på den, för säkerhets skull. Nu står den i hyllan igen.

Nr: 2057/2222

söndag 24 april 2016

Rolling Stones vilse i new waveträsket

ROLLING STONES – STILL LIFE – 1982

I början av 80-talet var Rolling Stones tillbaka. Med albumet Tattoo You hade de satt hela 80-talets rockelit på plats och på köpet skaffat sig massor med nya fans. Still Life var liveplattan som skulle bekräfta det.
Men en nästan enig kritikerkår anser än i dag att denna inspelning är något av det värsta Stones gjort...
...vilket det förmodligen är.
Av någon anledning tyckte Mick Jagger det var dags att ta efter punk- och new wavebanden, vilket passade dem lika illa som en sydväst på en cockerspaniel.
Still Life går i ett rasande tempo. De vanligtvis något lugnare låtarna har här blivit smattrande rocklåtar. De redan rockiga går halsbrytande fort. Nya versioner på gamla låtar kan vara ganska uppfriskande.

Problemet med Still Life är att inspelningen känns alldeles för enahanda och ovarierad. Stones mal på i samma höga tempo hela tiden och låtarnas storhet försvinner med antalet bpm.

Det andra problemet är – underligt nog – att Stones aggressiva uttryck kommer bort. Låtarna förlorar sin själ och skivan blir mer en new wave-parodi än ett bra livealbum.

Still Life är en tråkig upplevelse efter ett så lysande album som Tattoo You.

Vem ville höra gamla gubbar (Stones var gamla redan då, rockhjältar blev fortare gamla förr) göra sig lustiga över den (då) nya rockgenarationen.

Nr: 1223/2222

lördag 23 april 2016

Psykedelia i sin renaste form

GRATEFUL DEAD – AOXOMOXOA – 1969

Jag gillar atmosfären och stämningen på den här skivan. Aoxomoxoa är psykedelia sin renaste form. Men det är ungefär allt. Grateful Dead hade massor att säga 1969, men fick inte fram det riktigt.
Numera är Aoxomoxoa en daterad skiva, för många förmodligen helt inaktuell för vidare lyssning. Att skivan skulle vara ”viktig” för att det var så här Grateful Dead skulle ha låtit på sina beryktade jamsessioner i mitten av 60-talet stämmer inte.

Det finns inte ett enda långt jam på skivan, vilket var själva grejen med deras acidtest. Nej, den här skivan är inte som ryktet sagt.

Dessvärre hittar jag inga riktigt bra låtar heller, även om Doin´ That Rag är ganska kul lyssning. Det märkliga, nästan spöklika, är att man nästan kan höra bandets frustration över detta. Var och en är så skickliga musiker, inte minst Jerry Garcia, men det händer ändå nästan ingenting.
Nej, Aoxomoxoa är ingen Surrealistic Pillow, Jefferson Airplanes psykedeliska monsterskiva. Det är inte ens en Crown Of Creation eller Volunteers heller. Möjligtvis kan man jämföra den med Airplanekollektivets After Bathing At Baxter´s, som sett genom den historiska luppen var en lite väl mycket skruvad psykedelisk platta.

Men det är kanske där det intressanta med Aoxomoxoa ligger? Grateful Dead lyckas trots allt förmedla en stämning och känsla som inte går att hitta på många andra ställen. Sånt är viktigt när det gäller psykedelia, kanske det viktigaste.

Nr: 319/2222

fredag 22 april 2016

I ett mörklagt ingenmansland

SPARKS – INTRODUCING SPARKS – 1977

Storhetstiden för Sparks tog inte slut med bröderna Maels magnum opus Big Beat. Men Ron och Russel Mael blev lite knepigare att följa. Uppföljaren Introducing Sparks hamnade av någon anledning i ett mörklagt ingenmansland. Men det är en LP som är betydligt bättre än sitt utseende.
Kanske var det omslaget som gjorde att Introducing Sparks glömdes bort så fort. Dess oinspirerade yttre höjer knappast intresset. Jag tänker Paul Paljett och svensktopp...
Albumet släpptes på CD först 2006 vilket kunde gjort att intresset för vinylskivan skulle ökat. Men Introducing Sparks blev aldrig ett dyrt samlarobjekt, vinylskivan kan man med lite tur fortfarande köpa för bara några kronor. Det händer emellanåt att den dyker upp i begagnatbackarna för en tia.
Nej, det där omslaget ställde till det för en av Sparks bästa plattor. Jodå, så är det, Introducing Sparks är nämligen en lysande popskiva. För varje gång jag lyssnar blir jag allt mer övertygad om att varenda låt på skivan är små mästerverk.

Man skulle möjligtvis kunna hävda att det inte hänt särskilt mycket jämfört med Big Beat, att bröderna Mael malde på i ungefär samma spår, vilket nog stämmer. Skillnaden är att Introducing Sparks har en något mindre experimentell sida, det är en renare popskiva med rakare och inte fullt så knepiga låtar som på Sparks tidigare album.
Det borde kanske göra Introducing Sparks mindre intressant. Men inte alls. Bröderna Mael gjorde det igen. Efter den här LP:n lämnade dock Sparks den experimentella popmusiken och gav sig iväg mot dancepop, elektro och disco.

Nr: 2041/2222

torsdag 21 april 2016

Inte nyskapande, men energi och glädje

PHLUPH – PHLUPH – 1968

Amerikanska Phluph ska uttalas ”Fluff” och inget annat. Detta psykedeliska popband har alltså inget med ett blåhårigt norrländskt skogstroll (Plupp*) att göra även om man som 60-talsbarn gärna vill dra den kopplingen.
Å andra sidan skulle ett blåhårigt troll förmodligen inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet under ”the summer of love”, även om jag inte tror att just denna norrländska osynling (Plupp är som vi alla minns osynlig för människor) har något med psykedelia att göra...eller?
Bandet Phluph är dock helt och hållet inne på den linjen - beatpop och psykedelia – som så många andra amerikanska band vid den här tiden.

Jag gissar att storheter som Beatles, Hollies och Kinks spelat ganska stor roll för de fyra gossarna i Phluph, samtidigt som de säkert också sneglat på amerikanska storheter som Jefferson Airplane och dessutom kollat in vilka olika skojiga ljudeffekter man kunde använda sig av i inspelningsstudion.

De fick ihop det ganska bra tycker jag. Gruppens debutplatta är en helt okej psykedeliska popskiva som är rolig att lyssna på.

Framför allt är skivans två singlar Doctor Mind och Another Day riktigt trevliga små poplåtar.

Phluph är inte direkt nyskapande i det dem gör, men de gör det med energi och spelglädje. Det hörs på musiken att de haft roligt och att de verkligen trodde på sin grej.

Därför är detta en LP jag gärna rekommenderar till alla nostalgiker med svaghet för psykedelisk 60-talspop.

Nr: 2009/2222

* Svensk barnboksfigur som var mycket populär när jag var barn. Osynlingen Plupp, med blått hår och röd näsa, bodde i en kåta i fjällen och kunde tala med djuren. Första boken kom ut 1955 och det har sammanlagt getts ut över 25 böcker om Plupp.

onsdag 20 april 2016

Välinvesterade rock´n´roll-pengar

ROY LONEY & THE LONGSHOTS – DRUNKARD IN THE THINK TANK – 2004

Jag vet inte vad Roy Loney höll på med under 80- och 90-talen, men Drunkard In The Think Tank skulle kunna vara skivan i rakt nedstigande led efter Out After Dark och Contents Under Pressure, med enda tillägget att det är nästan 25 år mellan dem.
Kultbandet Flamin´ Groovies var i början av 70-talet ett av de tuffaste och råaste garagebanden i USA vid sidan av Stooges och MC 5. Trots att deras skivor var befriade från sånt trams som hitlåtar anses bandet varit mycket inflytelserikt.

Roy Loney lämnade bandet så tidigt som 1971 för en kringflackande tillvaro i rockvärlden som genererade en och annan fullblodsrocker men också en del album som av någon outgrundlig anledning lyckades passera obemärkt förbi nästan varenda möjlig kanal till berömmelse.

Våldsamma och kompromisslösa Out After Dark och Contents Under Pressure från 1979 respektive 1981 är mina bäst bestående minnen av Roy Loney, innan han försvann utom synhåll... ..ända fram till nu.

Jag dammade av Drunkard In The Think Tank i en hög femkronors CD-skivor på en loppis utan att egentligen ha några förhoppningar alls. Men den där femman var väl investerade rock´n´roll-pengar.

För överraskande nog var det nästan samma Roy Loney som var där igen, efter 25 år. Drunkard In The Think Tank är en blixtrande, stenhård, fräck och hänsynslös rock-platta där den ena rockrökaren efter den andra dyker upp.
Det är massor av rock, massor av roll, det är lite rockabilly, det är roligt.

Nr: 168/CD

tisdag 19 april 2016

Wings gigantiska världsturné

WINGS – OVER AMERICA – 1976

I mitten av 70-talet var det bara progrockband som vågade sig på något så gigantiskt som trippelalbum. Men det var inte progrock Paul McCartney tänkte erövra världen med. Det var i stället ett mastodontiskt statement efter en gigantisk turné, Wings första varv runt jorden.
För att ingen skulle missa detta sattes ett enormt flygplan på skivomslaget, som var så satans stort att de flesta missade att det var ett flygplan...
Det jobbiga med detta album är dock att innehållet inte blev så förtvivlat genombra som man ville att alla skulle tro och hoppas när de fick syn på den flygplanssidan i skivbacken.

Det blev bara ”så där”, trots att Paul McCartney dundrade på med det bästa från Venus And Mars, det bästa från Band On The Run och de flesta andra wingsplattor och en och annan gammal beatlessnyftare.
Men en trippel är en trippel och inget annat än en trippel. Det blev väldigt många låtar på en gång som man på något sätt skulle försöka sortera i hjärnan...vilket för det mesta slutade med att det enda man kom ihåg var den lite småroliga wingsversionen av Yesterday och den där fantastiska storslagna inledningen med Rock Show och Jet.

Men dåligt är det sista det här albument är. En skiva som är ”så där” med Paul McCartney och dessutom från mitten av 70-talet är naturligt storslaget bra och givetvis en skiva som alla bör ha hört någon gång (om man har tålamodet).

Nr: 880/2222

måndag 18 april 2016

”Det roliga börjar när de jammar”

GRAND FUNK RAILROAD – GRAND FUNK LIVE ALBUM – 1970

Ett livealbum med Grand Funk kan inte beskrivas utifrån låtvalet. Oavsett vilka låtar de valt kan man vara rätt säker på att få med en hel del skräp.
Det enklaste är nog att sitta och stirra ut i tomma luften medan Mark Farner och hans kollegor dundrar på så mycket det bara går oavsett vilken melodi det råkar vara. Det roliga börjar när de jammar.

Nu påstår jag inte heller att Grand Funks jam egentligen är särskilt intressanta. Jag är ingen musiker, men till och med för mig är det uppenbart att Mark Farner inte är någon gitarrtekniker och virtuos.

Han döljer det dock bra genom att gasa på så mycket det går och använda så mycket effekter som det bara finns.

Särskilt vänligt mot örat blir det kanske inte, men hans Grand Funk spelar med hjärtat och lägger ner hela sin själ i vad de gör.

Det är där bandets storhet ligger. Det är också därför Grand Funk Railroads första liveplatta är en dubbel-LP det är svårt att låta bli att älska.

Den har det där som man skulle kunna kalla magi och ett gnistrande, skimrande energifält utan att på något sätt vara något musikaliskt storverk.
Jag gillar som sagt när Grand Funk börjar jamma. Och det gör de hela tiden på den här inspelningen. Det är gitarronani i låt efter låt och de drar gärna ut på det så länge som möjligt. Att publiken älskar det är det ingen tvekan om,. Det hörs.
Det hörs i mina högtalare också. Ljudet är ovanligt rått och rakt. Det verkar nästan som ljudteknikerna nånstans mitt under konserten gav upp, släppte reglerspakarna och lät Grand Funk göra precis vad de ville.

Nr: 2014/2222

söndag 17 april 2016

”En klockren musikalisk upplevelse”

SANTANA – SANTANA IV – 2016

När Carlos Santana återförenas med sin line-up från Woodstock 1969 går det så klart inte att undvika att det blir nostalgiskt. Santana IV, som är ”uppföljaren” till 1971 års Santana 3, den senaste LP där Carlos spelade tillsammans med Gregg Rolie, Mike Shrieve, Michael Carabello och Neal Schon, är ett tidshopp tillbaka 45 år i tiden.
Jag går givetvis igång på alla växlar av en sån här LP (en dubbel dessutom). Självklart hittar jag alla de där förväntade kopplingarna. Här finns en känsla av Samba Pa Ti, ett anslag från No One To Depend On, Everybody´s Everything och Guajira.

Farbröderna i bandet har nog redan passerat ”gubbstadiet” men levererar en i det närmaste klockren musikalisk upplevelse, där den som har album som Santana 3 och Abraxas i någorlunda färskt minne kan luta sig tillbaka och bara njuta.

Okej, det är kanske inte direkt nyskapande, men måste musik alltid vara det? Trots sådana invändningar är det gnistrande latinorock, här finns en struttigt funksound och en skön soulkänsla. Vi är tveklöst tillbaka till Santanas tidiga 70-tal.

Men ställa skivan vid sidan Santana 3 eller Abraxas kan jag inte göra.

Där Santanas 70-talare var oskuldsfulla och fulla av naiv tillförsikt är Santana IV i stället en vältrimmad 2000-talsprodukt.

Vad man skulle kunna tycka vara en nackdel är att bandet dessutom har en tendens att dra ut på låtarna lite väl långt (det stör dock inte mig, tvärtom, bandet håller stilen från Santana 3).

Jag tvivlar på att de som hört Santanas musik först via album som Supernatural eller andra senare alster förstår eller kommer att ha så mycket nöje av Santana IV.

Visserligen finns det låtar och arrangemang som påminner om Santanas mer kommersiella sida, men det är i korta sekvenser som tack och lov för det mesta bara blixtrar förbi.
Soundet är modernt och kraftfullt, Santana IV:s huvudspår är dock progressiv rock, världsmusik en het salsadoftande crossover.
Jag är barnsligt förtjust i skivan just nu. Med bara en kort inlyssningsperiod tycker jag dock inte att Santana IV är Carlos mest intressanta album på den här sidan tusenårsskiftet. Där står fortfarande nyskapande Shape Shifter från 2012 i en klass för sig.

Men att Carlos, Gregg Rolie, Mike Shrieve och de andra visste vad de var ute efter – och lyckades hitta det – är tveklöst.

Nr: 968/2222

lördag 16 april 2016

Ett album för den innersta kretsen

FRANK ZAPPA – FINER MOMENTS – 2012

Zappa Family Trust är nu uppe i en utgivningstakt som påminner om Franks eget 80-tal. Då kunde det dyka upp boxar med gitarrsolon bara med några veckors mellanrum.
Finer Moments kom 2012, flera album har kommit efteråt, sammanlagt har det nästan släppts ett 40-tal album sedan Franks död 1993.

Som alltid är dessa album enbart till för de riktiga zappafansen, de som hör skillnad på vilket märke Zappa använde på gitarrsträngarna. Det här dubbelalbumet är till skillnad mot nästan allt tidigare postumt material dock utgivet på vinyl, vilket så klart är bra.
Men behövde jag verkligen Finer Moments?
Nej, skulle inte tro det. Det handlar här om material inspelat i början av 70-talet. Dock handlar det om avantgardejazz, där viss gemensamma linjer kan dras till album som Hot Rats, The Grand Wazoo och Ahead Of Their Times.

Dock är det inte lika intressant. Den övervägande delen av inspelningarna är instrumentala stycken. En del av dem finns tydligen redan utgivna, men då under annat namn.
Finer Moments är inte ett album att rekommendera till dem utanför den innersta zappakretsen.

Nr: 854/2222

fredag 15 april 2016

Texterna viktiga för Ihre Kinder

IHRE KINDER – EMPTY HANDS – 1970

Ihre Kinder var ett av de tidiga progressiva tyska rockbanden. Gruppens musik är dock inte särskilt progressiv i den meningen. Åtminstone Ihre Kinders första plattor har mer med den svenska politiska proggen att göra än med krautrock.
Till skillnad från de flesta svenska proggbanden var dock Ihre Kinder skickliga musiker och inte bara ideologiskt intresserade. Gruppens tredje platta, Leere hände, eller som den heter i min engelska version, Empty Hands, är en sjysst rockplatta med en hel del inslag av country, amerikansk västkustpsykedelia och pop. Låtarna påminner mer om Moody Blues i mitten av 70-talet än krautstorheter som Amon Düül 2.
Experimenterande med ljud var inte grejen för Ihre Kinder, som såg texterna som viktigare. Gruppens musik ska därför jämföras mer med till exempel Floh De Cologne, ett annat politiskt orienterat tyskt band från samma tid.

Kanske var det gruppens politiska ställningstagande, inte minst mot den sydafrikanska apartheidregimen, som gjorde att den här LP:n gavs ut även med engelsk text.

De som hört båda den tyska och engelska hävdar att den tyska är bättre, den engelska sägs låta något mer krystad även om Ihre Kinder till skillnad från de flesta andra tyska band hade en sångare vars engelska uttal var bra.

Nr: 1775/2222

torsdag 14 april 2016

Hippiepop på svenska

MIKAEL RAMEL – TILL DEJ – 1972

Det finns skivor – inte många – som man oförklarligt dras till. Skivor som hamnar på skivtallriken trots man först inte tänkt det. Skivor det inte går att låta bli. Till dej är en sådan.
Det är Mikael Ramels första skiva. Här finns fantastiska låtar som Nå då så, Pengar, Imorron e en ny da, magiska Långt in i naturen och elva minuter långa, sagolika, psykedeliska Artificiell prana, som man tror är drogromantik...men visar sig vara något helt annat.

Jag bara älskar det där ”santanajammet” som dyker upp i mitten och att man till slut förmodligen hamnar mitt ute i naturen. I mina anteckningar har jag i kanten noterat ”Zappa”, minns inte varför.

Avslutningen med Vi må oxå är bara lysande roligt. Här står det i mina anteckningar ”The laughing gnome”.

Det är låtar det inte går att slita sig från. Texterna är underfundiga, humoristiska och har utan att bli det minsta pretentiösa en allvarlig underton.

Man skulle kanske kunna kalla det hippiepop på svenska. Man kan nog påstå att Mikael Ramel var en del av den svenska proggen. En tid spelade han med legendariska Fläsket Brinner.

Till dej följdes senare upp av ännu ett album, Extravagansa, i ungefär samma stil innan han gick över till något mindre expertimentell popmusik.
Jag har försökt hitta liknande album inom den svenska proggen men har med mina något begränsade vyer inte hittat något.

Känslan säger dock att Ola Magnell, för de kryptiska texternas skull, och Anders F Rönnblom, för det politiska engagemanget och för jazzinspirerade Måsarna lämnar Gotland, är några man skulle kunna jämföra med.

Mikael Ramel är son till Povel,vilket han säkert haft både för- och nackdelar av. Jag nöjer mig med att konstatera att även Mikael är en ordsnickare av rang.
Tyvärr har min skiva på grund av omfattande spelande fått sig en ganska lång repa på a-sidan. Som tur är hörs den inte. Men den finns där, vilket alla som är skivsamlare förstår hur jobbigt det är.

Att hitta Till dej på vinyl är mer eller mindre omöjligt nu för tiden. Men jag har sett att den går att köpa på CD.

Nr: 2084/2222