The Musical Box: september 2016

fredag 30 september 2016

Ingenting ändrar sig

SUPERTRAMP – SOMETHING NEVER CHANGE – 1997

Där träffade Supertramp minsann rätt – Something Never Change. Den här CD:n låter precis som allt annat Supertramp gjort innan. Precis som Brother Where You Bound och Free As A Bird tio år tidigare...
Something Never Change är ett comebackalbum av Supertramp som efter tio års uppehåll 1997 bestämde sig för att göra en skiva igen. Det är märkligt vad lite som hände de där åren emellan. Den här plattan skulle mycket väl kunnat vara inspelad 1987 eller 1988. Supertramp, utan Rodger Hodgson, låter som de gjorde då.
Something Never Change är dock en riktigt skön platta att lyssna på. Den rör inte upp några känslor eller får håret att resa sig på underarmarna, men den har en skön och avslappnad stämning som lätt smittar av sig. Supertramps album efter Rodger Hodgson (han lämnade gruppen 1982) anses allmänt inte vara särskilt intressanta.

Men det tycker jag är fel. Gruppen gick då mot ett jazzigare sound som i alla fall jag uppskattar mer än den fluffiga lättviktspop bandet höll på med under Hodgsons tid. Det här är en bra jazzrock-LP, av ett bra jazzrockgäng. Men jag är tämligen övertygad om att det bara är Supertramps få kvarvarande hardcore-fans som verkligen uppskattar skivan.

Nr: 8/CD

torsdag 29 september 2016

Kinks bortglömda album

KINKS – PERCY – 1971

Percy brukar ibland kallas ”Kinks lost album”, vilket det enligt ganska många gärna får fortsätta vara. Percy kan vara svår att att tycka om. Men man ska komma ihåg att det är en soundtrack, specialskriven till en ganska udda film.
Jag har inte sett filmen och tror inte jag kommer att göra det heller. Den sägs handla om världens första penistransplantation och vad som hände sen.

Soundtracks brukar sällan bli särskilt intressanta, filmmusik utan film är som bekant inte alltid roligt. Delvis är det ett syndrom den här skivan lider av.

Det finns en del instrumentala sekvenser som man när man lyssnar på skivan inte alls uppskattar.

De delarna gör tyvärr att Percy, om man ser det som en ”vanlig” LP, känns som ett tämligen skruvat album, svårt att förstå.

Till exempel hittar man på skivan en instrumental version av Lola, en låt som Kinks året innan fått en gigantisk hit med, men här med Ray Davies sång ersatt av keyboards och gitarr. Den tycker jag rent ut sagt är jobbig.
Men det går inte att såga Parcy som musikaliskt undermålig. Ray Davies gjorde ett bra jobb, utan att vara något mästerverk är musiken välgjord och tillsammans med filmen säkert en harmonisk enhet.

Man ska inte heller glömma bort att ett antal av låtarna dessutom släpptes på singel, bland annat God´s Children (som emellanåt dyker upp på Kinks samlingsalbum) som nog kunde blivit en hitlåt om nån bara lagt ner lite energi på det.

Nr: 2090/2222

onsdag 28 september 2016

Krautrock i dess mest absoluta form

SIDDHARTHA – WELTSCHMERZ – 1975

Weltschmerz, världssmärta eller livsleda, ett begrepp myntat av tyske författaren Jean Paul. En melankolisk och pessimistiskt syn på livet med insikten att en enskild person inte kan göra så mycket åt grymheten och ondskan i världen.
Det är också namnet denna synnerligen obskyra LP med tyska Siddhartha, den enda LP gruppen gav ut för att sedan för alltid försvinna in i skumrasket i krautrockhistorien. Skivan trycktes ursprungligen bara i 500 exemplar, musikerna var studenter när skivan spelades in, för att på senare år ha getts ut både på CD och nu också vinyl.

Möjligtvis var det insikten att skivan aldrig skulle bli var mans egendom eller en källa till rikedom för bandet som gjorde att den fick det namn den fick.

Siddhartha är också namnet på en roman av Herman Hesse, från vilken bandet tog sitt namn. Siddhartha var en asket som lämnat sin familj för att följa sin egen övertygelse.

Musiken på skivan är dock inte asketisk, pessimistisk eller negativ i den bemärkelsen. Siddhartha har absolut inget med 80-talets deprimerade svartrockare att göra; The Cure eller Sisters Of Mercy. Troligen var de inga asketer heller, även om bandmedlemmarna vid tiden för inspelningen var studenter.
Nej, det här är krautrock i dess mest absoluta form. Här finns nämligen influenser från en rad olika musikstilar, något som var karaktäristiskt för krautrockbanden i början av 70-talet. Musiken påminner stundtals om The Doors tidiga album för att på andra ställen vara tydlig och distinkt jazzrock.

Här finns blixtande gitarrer, mullrande orgelpassager och bandet har dessutom på första spåret lånat in en kvinnlig sångerska som ger musiken en extra dimension.

Jag vågar inte påstå att Weltschmerz är ett bortglömt krautrockmästerverk, skivan är lite för ojämn för det. Men det är ett spännande och annorlunda album som samlare av krautrock kanske borde ha i sin samling.

Nr: 2023/2222

tisdag 27 september 2016

Het så vinylen fräste

JOE JACKSON – LOOK SHARP – 1979

Är Look Sharp hela nya vågens fräckaste album? Det är smattrande tuff och respektlös rock, på gränsen till punk. Och här finns mängder av bra låtar. Det var i vilket fall som helst en rasande skiva av Joe Jackson.
Joe Jackson utmanade i slutet av 1970-talet punken och hela den nya musikelit som då snabbt etablerat sig. LP:n Look Sharp var så het att det bubblade och fräste i vinylen.

Smart nya vågen-rock hämtad från Londons bakgator, punk, blues och inte minst reggae och ska. Joe Jacksons första LP spelades 1979 på varenda fest och i varje bilstereo.

Is She Really Going Out With Him blev den största hiten, men skivan kryllade av ironiska och lekfulla låtar; Sunday Papers, One More Time och Baby Stick Around. Låtar på tre minuter av rå, pumpande energi. Punkiga Got the Time är hur elak och bra som helst.

Joe Jackson fick draghjälp av de allra bästa och etablerade sig som en av The Angry Young Men. Elvis Costello hade något år tidigare slagit igenom med My Aim is True och This Years Model, som alla tyckte var framtiden.

Graham Parkers Stick to Me från 1977 och Squeezing Out Sparks (1979) banade också väg i den då okända terrängen. Joe Jackson har genom åren gjort mängder av album.

Men inget av dem har kommit i närheten av den vilda energi, kompromisslösa och respektlösa rock han visade upp på Look Sharp.

Nr: 908/2222

måndag 26 september 2016

På väg mot världens ände

BE BOP DELUXE – MODERN MUSIC - 1976

Be Bop Deluxe leker med rytmerna, bryter av och finner nya spår. Bill Nelson går från det nästan pampiga till melodier avskalade med en skarpslipad operationskniv.
Be Bop Deluxe experimenterar och testar i rasande fart, som de vore på väg mot världens ände med expresståg, för att sedan hoppa över kanten, bara för att se vad som ska hända.

Detta brittiska band är knepigt och svårfångat. Det är utan tvivel artrock.

Jag kan inte låta bli att jämföra med storheter som City Boy och 10cc, samtidigt som jag anar både glamrock och en stort intresse för att experiment; progressiv rock.

Allt detta sammantaget tycker jag blir en ganska bra (ljud)-bild av Be Bop Deluxe musik; förvirrande, mångsidigt, rastlöst och kanske något ofokuserat.

Modern Music från 1976 anses var Be Bop Deluxe musikaliskt främsta album. Skivan ligger stundtals inte alls långt från Moody Blues-klassiker.
Men några hitsinglar hittar man inte här. Det finns det nästan inga på Be Bop Deluxe plattor. Här är det helheten som ger intrycket. Men för den som pressar mig lite extra kan jag alltid hävda att låtarna Orphans Of Babylon och titelspåret Modern Music stannar kvar lite extra länge.

Nelsons nästan avantgardistiska melodislingor klistrar sig fast, för att i nästa stund trampa på i tung bluesrock, hämtad direkt från bakgatan. Nervöst och taggigt, kristallklart och knivskarpt.

Nr: 1797/2222

söndag 25 september 2016

En ny rapport från det kalla fosterlandet

ANDERS F RÖNNBLOM – DOM AUTOMATISKA UNDRENS TID ÄR FÖRBI – 2004

Dom automatiska undrens tid är förbi skulle kunna vara den andra delen av Rönnbloms Rapport från ett kallt fosterland. Men det har inte blivit bättre sedan 1980. Stämningen blir tryckt; skum och svår. Rönnbloms Tolv tiggare står och trampar i dimman, Jesus finns på DVD och din vackra värld ryms i en pappersmugg.
Det är ingen trevlig rapport. Dom automatiska undrens tid från 2004 känns lätt desillusionerad. Jag påstår inte att det verkligen är så, men Rönnblom verkar trött på att år efter år beskriva baksidan av livet, besvikelse.

Trots det fantasieggande namnet är det ett mörkt album. Rönnblom tar samma väg som Dylan på 2000-talet. Musiken är effektfull och nästan hypnotisk, texterna tankeväckande och rent av knäckande. Jodå, visst är det en Rapport från ett kallt fosterland 2004.
Referenserna till gammalt material och gamla figurer dyker upp lite här och var. Som Tolv tiggare från de avslutande textraderna i Långfingret från början av 80-talet. Jesus gjorde entré i Rönnbloms texter redan på albumet Vit flagg tillsammans med Marx och Billy the kid.

Man kan nog påstå att Rönnbloms texter är politiska. Men inte övertydliga plakatskrik som från den svenska proggen i början av 70-talet eller som Roger Waters antikrigspropaganda i The Wall. I stället skapar Anders F Rönnblom här en stämning, en obehaglig känsla som smyger sig på och gnager på samvetet.

Det blir effektfullt. Därför är Dom automatiska undrens tid är förbi ännu ett spännande album från Anders F Rönnblom. Rekommenderas verkligen.

Nr: 201/CD

lördag 24 september 2016

Santanas bästa 90-talare

SANTANA BROTHERS – SANTANA BROTHERS – 1994

Att utnämna detta album till Santanas bästa på 90-talet är riskfritt, men säger inte särskilt mycket, 90-talet var inte Carlos bästa årtionde. Men om jag säger att det här är ett album alla santanafans bara måste ha i sin samling, att det är en bländande samling latinorock och fusionlåtar och gitarr. Mycket gitarr!
Santana Brothers är inget album där gruppen Santana medverkar. Det är heller inte något direkt soloalbum av Carlos. Det är i stället en platta där Carlos tillsammans med brorsan Jorge och brorsonen Carlos Hernandez river en av rad fantastiska gitarrlåtar där tyngden ligger på riffen och gitarrerna framför melodierna.
Det låter kanske som en tveksam grej. Men det är precis tvärtom. Jag påstår att de första låtarna av detta album håller mästarklass.

Inledande jazzfuisonexperimentet Transmutation/Industrial är magiskt. Thougts och inte minst Luz Amor Y Vida är bländande latinorock. En Aranjuez Con Tu Amor är precis lika fräck. Det är låtar som får åtminstone mig att dra efter andan och famlande letar efter volymknappen för att dra på ännu mer.
Resten är bra det också. Men nånstans efter mitten faller Carlos tillbaka lite i samma fälla som han gått i på varenda album sedan slutet av 70-talet; låtarna börjar låta lite för lika varandra. Av den anledningen är avslutningen inte lika rolig som början. Men man kan ju inte få allt.

Det här ett album jag definitivt kan rekommendera till alla santanafans, till alla dem som gillar våldsamt mycket gitarr.

Nr: 222/CD

fredag 23 september 2016

Wishbone Ashs easylistening

WISHBONE ASH – FRONT PAGE NEWS – 1977

Jag var tveksam till New England-plattan, tyckte att gamla hederliga Wishbone Ash förlorat för mycket av sin personliga stil. Bandet fortsatte att utplåna sig själva även på albumet efter, Front Page News, som är ett atmosfäriskt men anonymt album.
Jag har läst recensenter som jämfört Fron Page News med James Last. Det är naturligtvis bara elakt, men en rolig tanke, för helt fel är det inte.
Wishbone Ash är i så fall inne på en alldeles egen form av hårdrockeasylistening, vilket när jag tänker efter är en genre som de i så fall var föregångare till. Jag kan tänka mig ett antal här ej omnämnda pudelrockband man borde dra upp i sammanhanget, men låter bli.
I stället koncentrerar jag mig på den atmosfäriska sidan av Front Page News som inte alls är obehaglig, snarare tvärtom. Det är nästan så att jag kan tänka mig med att jämföra den här skivan med Camels sena 70-talare.

Front Page News är en LP som skapar mer stämning och atmosfär än innehåller starka melodier. Inget fel i det, det finns band som skapat sig hela karriärer på sånt.

Nr: 2073/2222

torsdag 22 september 2016

Newcastle United och en countryballad

JIMMY NAIL – CROCODILE SHOES – 1994

Det är en sorglig historia som berättas i Crocodile Shoes. Låten handlar om grabben som krökar hårt, efter att ha förlorat sina barn och sin fru. De enda vänner han har kvar är hans skor i krokodilskinn, och de gråter dem också...
En tragisk historia, en typisk countryballad och förmodligen en låttext som skulle gå hem på Svensktoppen. Men Crocodile Shoes är också en brittisk tv-serie som visades i svensk tv i mitten av 90-talet. Den handlade om fabriksarbetaren Jed Sheppard i Newcastle som försökte slå igenom som countrysångare, låten Crocodile Shoes var hans huvudnummer.
Jag följde den där serien, det var på den tiden det bara fanns en tv-serie i taget att följa. Men hur det gick för Jed Sheppard har jag glömt. Däremot kommer jag ihåg Crocodile Shoes, denna gråtmilda och sorgliga countryballad som blev listetta på den brittiska singellistan med Jimmy Nail, han som hade rollen som Jed Sheppard. Det var en stil Jimmy Nail tydligen gillade, alla låtar på denna soundtrack går i samma gråtmilda countrystil.

Mycket handlade om Newcastle i mitten av 90-talet. När tv-serien visades i Sverige sammanföll det med Newcastle Uniteds senaste storhetstid i Engelska ligan. Alan Shearer spelade i laget och United kom tvåa två år i rad, 95/96 och 96/97. Det har ju inget med Crocodile Shoes eller Jimmy Nail att göra, men så var det.

Nail, som var en riktigt bra countrysångare, fortsatte efter Crocodile Shoes på det spåret och fick en rad mindre hits, som Big River (1995) och Country Boy (1996).

Nail var kompis med Mark Knopfler, som även han kom från Newcastle. Han medverkar på ett par av låtarna på albumet Big River. En annan av hans gamla polare var Paddy McAloon i Prefat Sprout, som skrev flera av låtarna till Crocodile Shoesalbumet.

Nr: 212/CD

onsdag 21 september 2016

Out Of Our Heads visade vägen

ROLLING STONES – OUT OF OUR HEADS (UK) – 1965

En och annan påstår att den här LP:n är en viktig platta i rockhistorien. Den markerar Rolling Stones övergång från blues- och rhythm´n´blues till rock och pop.
Till skillnad från sina föregångare är detta ett rockalbum och pekade ut den väg Stones senare så framgångsrikt skulle ta under de närmaste...säg 50 åren.

Den markerar också att Glimmer Twins som låtskrivare började inse sina möjligheter. Här finns visserligen bara tre av deras låtar, resten är covers. Men för första gången är det här Jaggers och Richards låtar känns som de stora numren.

Jag pratar alltså nu om den brittiska upplagan av den här LP:n, den som kom ut i september 1965. Den skiva som släpptes i USA i augusti samma år har bara vissa delar gemensamt med den brittiska.

Bland annat finns inte Satisfaction och The Last Time med på den brittiska, de hade redan släppts på singel i Europa. I stället har det tagits med del låtar från den amerikanska skivan Rolling Stones Now, som tidigare inte släppts i Europa.

Decca och deras amerikanska underbolag London Records var inte riktigt i fas när det gällde Stones skivor. Detta gör att de båda plattorna, och alla andra tidiga stonesskivor också, skiljer sig ganska ordentligt från varandra trots att de har samma namn...ibland.
Jag köpte min tyska press under en tid när ingen verkade vara intresserad av Rolling Stones, i slutet av 70-talet. Jag tror de flesta trodde att Stones var döende redan då. Jag hittade den i en reaback på Domus i Jönköping.

Den hade förmodligen stått där länge, omslaget var redan då slitet och trasigt, men vinylen var i perfekt skick. Jag fick den för 20 spänn. Ett hyfsat pris för en så bra rockplatta.

Nr: 470/2222

tisdag 20 september 2016

Speaker i Tibet

SPEAKER – TRACE MY TRACK – 1999

Emaho var en av de bästa låtarna 1999. Men vad som hände med svenska Speaker efter det är inte lika roligt. Trace My Track blev deras sista platta. En cd-skiva som numera inte ens får några bud när den reas ut för fem spänn på Tradera.
I min samling har dock Trace My Track en relativt huyfsad ställning. Det är en skiva jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra mig av med. Jag gillar Emaho, där Speaker lånat in tibetanska sångerskan Chime Topgyal, en låt nånstans mellan bombastisk new wave eller indiepop och världsmusik.

Delar av skivan är tydligen inspelad i Tibet, vilket förmodligen är orsaken till låtarnas något säregna sound jämfört med annan samtiuda svensk rock.
Det spännande med skivan är dragningen till det österländska och därför också progressiv rock. När jag tänker efter är Trace My Track egentligen en ganska experimentell platta där Speaker gick långt utanför vanliga popnormerna på 90-talet. Låtarna är överlag längre än de standardiserade tre minuterna. Bara en sån sak. Underskattad? Möjligtvis.

Nr: 57/CD

måndag 19 september 2016

Rätt Nirvana blev fel Nirvana

NIRVANA (UK) – THE STORY OF SIMON THE SIMOPATH – 1967

Ha, ha, det är mer än en av Kurts fans som retat sig på det här Nirvanagänget, som fått ta emot oförskämt mycket otidigheter genom åren. Många av Nirvanas 90-talsfans har haft svårt att acceptera det här bandet.
Men Nirvana är en orsak till förvirring i popbranschen. Det är också ett är ett brittiskt psykedeliskt popband som spelade in skivor innan Kurt var född. Det är dock bara namnet Nirvana har gemensamt med Kurts Nirvana. Brittisk psykedelisk pop från mitten av 60-talet har ingenting med 90-talets grunge att göra även om Kurt ofta hävdade att han hade flera av de psykedeliska popbanden som förebilder.
Dessutom är brittiska Nirvana på sin första skiva en ganska fånig bekantskap. Inte nog med att låtarna är lite barnsliga. LP:när ett konceptalbum, The Story Of Simon The Simopath, som också den känns ganska naiv.

Den handlar om om unge Simon vars högsta dröm är att kunna flyga, vilket inte har något med intag av farmaceutiska mirakelmedel att göra utan helt enkelt är en pojkdröm. Som vanligt när det handlar om konceptalbum håller storyn inte ihop hela vägen, så man ska kanske inte lägga för mycket energi på det.

Men låtarna är trots allt ganska trevliga, påminner lite om det The Hollies spelade in under samma tid. En och annan skulle nog kunna hävda att musiken ligger på gränsen till sunshinepop, vilket är svårt att säga emot.

Nr: 168/2222

söndag 18 september 2016

Mungo Jerrys In The Summertime

MUNGO JERRY – ELECTRONICALLY TESTED – 1971

Mungo Jerry slog igenom ordentligt 1970 med In the Summertime. En släpig halvsexig poplåt. Lite udda för att vara en hit, men den gjorde brittiska Mungo Jerry känt över en natt i nästan hela världen. Singeln gick upp som etta i 26 länder bara på ett par veckor. Inte illa för ett band ingen hört talas om innan dess.
Och visst träffar In the Summertime rätt. Det var en sån där låt som nästan varenda unge kunde. Men att få nån bara allmänt musikintresserad att nämna någon mer låt av Mungo Jerry är svårare, trots att de gjorde många andra bra låtar också.

In The Summertime kom som singel 1970, men vilken LP den finns med på är lite svårare att reda ut. Det var inte alltid singlarna togs med på LP-skivorna på den tiden. Låten finns inte med på Mungo Jerrys debutplatta från samma år, inte på den brittiska pressningen (Dawn Records) i alla fall. Däremot på flera andra utgivningar runt om i världen*.

I England fick folk vänta på In the Summertime till 1971 och plattan Electronically Tested, som jag har i samlingen. En ganska bra skiva. Här finns bland annat en nio minuter lång version av Willie Dixons magiska bluesklassiker I Just Want to Make Love to You.

Och inte att förglömma, Baby Jump, Mungo Jerrys uppföljare till supersommarhiten från året innan. Blev Electronically Tested nån storsäljare då? Nix.

Nr: 503/2222

* Bland annat den amerikanska utgåvan av förstaplattan (Janus Records).

lördag 17 september 2016

Bästa metal-album 1987...

JETHRO TULL – CREST OF A KNAVE – 1987

När Jethro Tull fick en grammy för bästa heavy metal-album 1987 med Crest Of A Knave trodde jag det var ett skämt. Så var det inte.
Det ironiska är att albumet ”slog” Metallica i nomineringen till priset. Det var knappat något man förväntat sig av ett hederligt gammalt progrockband. Särskilt inte när Jethro Tull med Crest Of A Knave gjorde ett av sina svagare album. Och det tycker jag fortfarande.

Okej, låtarna kanske hade funkat för ett pudelrockband. Sanningen är i stället att det inte finns en enda bra Tull-låt på Crest Of A Knave.

Eller en finns det, Jump Start. Tar man bort alla trista metallicks så finns det faktiskt en ganska sjysst melodi där bakom. Resten stryker vi från listan över spelbara låtar.

Jag vet inte vad det beror på, men Ian Anderson var helt tydligt inte alls i form under 80-talet, delvis beroende på problem med halsen och rösten.

Det kombinerat med Martin Barres fascination för hårdrock (som oftast blev väldigt bra) var väl den olyckliga kombination som fick dem att göra den här skivan.
Nej, Crest Of A Knave glömmer vi bort och ställer undan till framtida generationer att förvåna sig över. En liten tröst: Jethro Tull har gjort sämre plattor, Under Wraps 1984 (brr) och möjligtvis också Rock Island från 1989.

Nr: 706/2222

fredag 16 september 2016

Mallen för Litte Feats alla kommande album

LITTLE FEAT – DIXIE CHICKEN – 1973

Det var med den här New Orleansinspirerade plattan Little Feat satte sitt sound. Det är bandets tredje album, ingen av de tidigare skivorna påminner direkt om denna, alla de som kom efter har drag av Dixie Chicken.
Att Dixie Chicken är början till slutet för Little Feat är kanske en annan sak. Via New Orleans tog sig bandet sen vidare till jazzrock, vilket i sin tur gjorde att Lowell George tappade gnistan och försvann.
Men Dixie Chicken är absolut ett sånt där album som ska finnas i varje samling som gör anspråk på att ha koll på americana. Här finns västkustrock och spår sydstatsrock men är en LP som främst inspirerats av storheter som Dr John och Professor Longhair.

LP:n har ett skönt, gungigt groove, ett mustigt sväng samtidigt som det är insvept i ett skimmer av uråldriga voodooriter, besvärjelser och amerikanska söderns fuktiga grönska. Samtidigt som låtarna har en nästan djurisk lockelse känns musiken samtidigt sofistikerad och blir fullständigt oemotståndlig.

Dixie Chicken är ett jammigt album där rytmerna gärna tillåts ta över och där låtarna ibland nästan omärkligt flyter in i varandra. Här finns låtar som Two Trains, Juliette och Fat Man In The Bathtube. Rekommenderas!

Nr: 1389/2222

torsdag 15 september 2016

Kraftwerk passerade gränsen

KRAFTWERK - 2 – 1972

Jag har inget emot avantgarde. Men när någon bryter mot så många regler att de passerar gränsen för vad som är musik och det i stället blir ljud har det gått för långt.
Ralf Hütter och Florian Schneider tog minimalismen till nya höjder med Kraftwerk 2. Deras första album var redan det ett minimalistiskt statement, men tydligen var det för mycket

Med Kraftwerk 2 tog Hütter och Schneider krautrocken till en annan nivå. Till sin hjälp hade de främst primitiva synthloopar och ljudeffekter. Denna gröna trafikkon anropade världen på en helt annan och svårförståeligare våglängd än vad någon annan gjort tidigare.

Om det är ett skäl till att ange detta album som ett mästerverk är jag osäker på. Jag tror nämligen inte alls på mästerverksteorin när det gäller denna LP.

För min del är det en skiva jag minst sagt har svårt att komma överens med. Jag kan gå med på/förstå att Kraftwerk ville testa hur långt de kunde gå.

Deras första platta, den med den röda konen, har sekvenser jag kan uppskatta, även om den ocksåväl minimalistisk för att var njutbar lyssning. Men på sitt andra album passerade Hütter och Schneider min gräns.

Nr: 2012/2222

onsdag 14 september 2016

Canned Heat gav inte upp

CANNED HEAT – INTERNAL COMBUSTION – 1994

Gamla hjältarna Canned Heat lever fortfarande. Ibland dyker det legendariska bandet upp i Sverige för någon enstaka klubbspelning. Numera är det bara Fito de la Parra som är kvar från förr, han är den sista överlevaren. När Internal Combustion spelades in 1994 var de två. Då var också Henry ”Sunflower” Vestine i livet*.
The Bear och Blind Owl - levde ett hårt rock and roll-liv och klarade sig inte fram till 80-talet. Basisten The Mole hamnade i Tom Waits band och är kanske den i det gamla Canned heat det gått bäst för.

Internal Combustion är naturligtvis en helt okej bluesrockplatta. Canned Heat lyckades på något märkligt sätt alltid förnya sig. Man kan ju gissa att bandet hade en viss dragningskraft som gjorde att de hela tiden kunde hålla hög kvalitet.

Men att påstå att 1994 års Canned Heat hade särskilt mycket med bandet från The Summer Of Love att göra är inte sant. På skivan finns naturligtvis inga låtar som On The Road Again eller Going Up The Country. De långa bluesjammen, som Canned Heat var omtalade för under storhetstiden, finns där inte heller.
I stället sträcker 90-talets Canned Heat ut handen mot bluesmästaren i egenkomponerade John Lee Hooker Boogie. I övrigt handlar det mest om covers på sjyssta blueslåtar.

Internal Combustion är inte en skiva för den som vill veta mer om Canned Heat. Det är en skiva enbart för samlare och nostalgiker.

Nr: /CD

* 1997 hittades han död på ett hotellrum i Paris två dagar efter att Canned Heat spelat i Belgien.

tisdag 13 september 2016

En bra introduktion till Mike Oldfields värld

MIKE OLDFIELD – BOXED – 1976

Jag ser inte direkt meningen med denna box. Den innehåller Mike Oldfields tre första album; Tubular Bells, Hergest Ridge och Ommadawn. Man kan tycka det är ett onödigt inköp om man redan har de skivorna.
Men som alltid när det gäller den här typen av utgivningar finns det twist. Som bonus får man nämligen med en fjärde LP kallad Collaborations som innehåller låtar Mike Oldfield gjorde under ungefär samma period men tillsammans med andra.
Bland dem finns ett par saker man inte bör missa; som till exempel alldeles lysande folkrocklåten Portsmouth som annars bara finns på välsorterade samlingsalbum. Eller varför inte ”jullåten” In Dulci Jubilo och en alternativ inspelning av Sailor´s Hornpipe som faktiskt är ohyggligt rolig.
Men det där är så klart nörderi för extremister och egentligen inte särskilt spännande för utomstående.
Boxen kan dock vara intressant för den som tänker ge sig in i Mike Oldfields märkliga värld för första gången.
Bättre introduktion går inte att få. Tubular Bells är Mike Oldfields storverk, Hergest Ridge den lite missuppfattade uppföljaren och Ommadawn den majestätiska avslutningen av denna trilogi.

Nr: 527/2222

måndag 12 september 2016

Man får inte bli bitter

RUPHUS – INNER VOICE – 1977

Norska Ruphus började karriären med något så trevligt som progressiv rock. Gruppens första LP, New Born Day, är en sån progrockgigant alla samlare vill ha tag på. Efter diverse medlemsbyten hoppade dock bandet ganska över till mer jazziga toner.
Inner Voice är deras fjärde platta och en fullfjädrad jazzfusion-LP, bara fyra år efter norrmännens första skiva. Nu ska man kanske inte hänga upp sig på sånt. Som gammal progrockare är det då lätt att låta ganska bitter.

Så efter att under en bra stund arbetat med mitt eget inre impulsiva tyckande har jag kommit fram till att Inner Voice i stället är mer intressant än jag först trodde.
Jag påstår till och med att LP:n är en riktigt spännande jazzplatta där Ruphus lägger upp snygga ljudslingor, som man nästan skulle kunna tro är improviserade men är synnerligen strukturerade.

Nya sångerskan Sylvi Lillegaard har dessutom en sådan skärpa i sin röst att Ruphus musik får en tendens att ta över i alla de ekande tomrum vi människor fullt normalt har i våra huvuden. Dessa lediga utrymmen ska man alltså, som Ruphus antyder, fylla med en inre röst.

Så trots Inner Voice ibland lite anonyma tendenser är det låtar man gärna lyssnar på mer än en gång. Rekommenderas.

Nr: 2009/2222