GOLDEN EARRING – TO THE HILT – 1976
Att låtarna är längre på To The Hilt än på föregångaren Switch är goda nyheter för Golden Earringfansen. Att skivan dessutom är betydligt proggigare än Switch borde också vara en bra sak. En och annan menar att den därför är tråkigare.
Men det beror ju på vad man uppskattar mest, Golden Earring som progrockband eller hårdrockbandet Golden Earring.
Att To The Hilt är ett av Golden Earrings mest progrockiga album hänger på nye keyboardisten Robert van Stips som värvats från lika holländska Supersister. Tidigare hade det där med keyboards hanterats av gruppens basist Rinus Gerritsen.
Van Stips sätter utan tvekan sin prägel på Golden Earrings nya sound, som på To The Hilt är betydligt mer atmosfäriskt än på flera år.
Låtarna är längre och bandet hamnar allt som oftast i tämligen invecklade melodislingor som de dessvärre inte verkar veta riktigt vad de ska göra med.
Om detta är bra eller dåligt hänger helt och hållet på den som lyssnar, men man får gå tillbaka till Moontan fyra år tidigare för att hitta något liknande.
Nu ska jag väl inte jämföra To The Hilt med Moontan. Golden Earring lyckades aldrig under sin ohyggligt långa karriär (som faktiskt fortfarande pågår) upprepa nåpot liknande.
To The Hilt är inte ens nära även om skivan har flera höjdpunkter som man inte vill missa. Men allt på skivan är inte lika intressant, de som hävdar att det är en relativt tråkig platta kan faktiskt ha rätt, åtminstone delvis.
Nr: 2068/2222
Att låtarna är längre på To The Hilt än på föregångaren Switch är goda nyheter för Golden Earringfansen. Att skivan dessutom är betydligt proggigare än Switch borde också vara en bra sak. En och annan menar att den därför är tråkigare.
Att To The Hilt är ett av Golden Earrings mest progrockiga album hänger på nye keyboardisten Robert van Stips som värvats från lika holländska Supersister. Tidigare hade det där med keyboards hanterats av gruppens basist Rinus Gerritsen.
Låtarna är längre och bandet hamnar allt som oftast i tämligen invecklade melodislingor som de dessvärre inte verkar veta riktigt vad de ska göra med.
Om detta är bra eller dåligt hänger helt och hållet på den som lyssnar, men man får gå tillbaka till Moontan fyra år tidigare för att hitta något liknande.
To The Hilt är inte ens nära även om skivan har flera höjdpunkter som man inte vill missa. Men allt på skivan är inte lika intressant, de som hävdar att det är en relativt tråkig platta kan faktiskt ha rätt, åtminstone delvis.
Nr: 2068/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar