The Musical Box: november 2016

onsdag 30 november 2016

En blixtrande debutskiva av Grobschnitt

GROBSCHNITT – GROBSCHNITT – 1972

Grobschnitt räknas till de riktigt stora tyska krautrockbanden. De har en lång rad album bakom sig och har mer än en gång jämförts med både Yes och Genesis, med all rätt.
Inte oväntat är första skivan en av de bästa gruppen gjorde. Där följde Grobschnitt samma mönster som Led Zeppelin, Nazareth och Deep Purples Mark II-upplaga, de slog till direkt. Men 1972 hade Grobschnitt ännu inte hittat hela vägen till den symfoniska rocken.

Det är i stället en rockplatta med giftiga proginfluenser och bluesrock. En LP som har mer gemensamt med Jethro Tulls 70-tal, iron Butterfly och tidiga Uriah Heep än med Yes vindlande melodislingor.
Jag ska inte säga att Grobschnitt blev tråkigare med tiden, flera av gruppens senare album är högoktanig symfonisk rock, men debutskivan har något respektlöst och vildsint över sig som polerades bort på senare plattor.

Psykedeliska 14 minuter långa Symphony, som inleder Grobschnitts hela karriär, är fascinerande, fräck och vacker på samma gång. B-sidans Sun Trip skulle kunna vara Grobschnitts svar på Jethro Tulls Thick As A Brick, men går naturligtvis sin helt egen väg.
En blixtrande debutskiva och Grobschnitts bästa studioalbum. Så tycker jag. Är det någon LP med de här tyska rockhjältarna man ska ha i samlingen så är det den här (möjligtvis i konkurrens med tvåan Ballerman). Finns numera som reissue och går att få tag på för en hyfsad peng.

Nr: 368/2222

tisdag 29 november 2016

Shango - en stadig Santana

SANTANA – SHANGO – 1982

Shango är inte något av Santanas bästa album. Men för att vara en av hans 80-talare är den ändå ok. Inte så stark som Zebop, den var ju grym, Shango är hyfsad. Det är nämligen nästan en popskiva, lite mainstream, tänk Marathon.
Orsaken tror jag är producenten Bill Szymczyk, som bland annat låg bakom Eagles i slutet av 70-talet, för Shango-soundet ligger inte så långt från The Long Run! Jäpp, så är det faktiskt. Det skulle man inte kunna tro.

Men eftersom Shango är en platta av husguden Carlos Santana är givetvis allt förlåtet. Den här skivan är dessutom tio gånger roligare att lyssna på än de där disco-plattorna han gjorde, Beyond Appearances och Spirits Dancing In The Flesh.

Sen går det inte att komma ifrån att Hold On och Nowhere To Run blev riktigt stora hits 1982. Det är fortfarande bra poplåtar. Mina favoriter är dock lekfulla Body Surfing och Oxun.

De är roligare. Mer gitarr, mer Santana. Även om det inte är den gitarristen Carlos Santana, utan mer hårdrocksgitarristen Carlos.
Fast ibland får jag för mig att han kanske lyssnade lite för mycket på REO Speedwagon och annat sånt där under 80-talet...
Jag är inte överdrivet entusiastisk som ni märker. Men trots allt känns Shango ändå tämligen stadig och trygg, för Santana väver som vanligt in både latinamerikanska och afrikanska rytmer i musiken. Det är förmodligen det som gör skivan lyssningsvärd. Det är då man vet var man har Santana.

Nr: 1904/2222

måndag 28 november 2016

”Mer av samma”...nja...

ERIC CLAPTON – BACKLESS – 1978

Backless är LP:n som kom efter Slowhand, Eric Claptons storverk från 1977. Den brukar rätt ofta kallas ”Slowhand II”, ”mer av samma” och liknande. Och så brukar det konstateras att Clapton inte riktigt lyckades med uppföljaren.
Men var det verkligen nån som räknat med det? Att göra en skiva till, lika högoktanig som Slowhand, var en omöjlig uppgift även för Eric Clapton.

Själv tycker jag Backless är underskattad. Den är bättre än sitt rykte. Och likheterna med Slowhand är visserligen påtagliga, men inte störande.

Som jag ser det är Backless en rad sjyssta bluesrockers, några rätt smöriga popballader med countrykänsla som kryddats med lite boogierocklåtar. Helt okej om det gjort av vilken artist som helst, men inte tillräckligt för Claptons fans...

Problemet med skivan är kanske att de bästa spåren, Tulsa Time och Promises är rätt smöriga countrylåtar. Det kom så klart aldrig i närheten av Cocaine eller Wonderful Tonight.
Men om man inte har Slowhand surrande i bakhuvudet är Backless en riktigt skön platta att lyssna på. Liksom på föregångaren använder sig Clapton här av J J Cales lite tillbakalutade bluesjargong. Och det funkar.

Nr: 89/2222

söndag 27 november 2016

Långhåriga slynglar med omättligt begär

ROLLING STONES – ROLLING STONES – 1964

Det här kan du fråga farfar om. Men jag tror att han håller med mig. Rolling Stones första LP var en fantastisk debut. Nej, förresten, det var en otroligt fantastisk första LP. Och de behövde inte öva sig på att vara otrevliga långhåriga slynglar. Den talangen hade de redan från början, enligt ryktet kombinerat med dålig hygien och ett omättligt begär efter alkohol och lättfotade damer.
För några år sedan fyllde den här LP:n 50 år. De som var tonåringar 1964 och ”diggade” den här skivan är folkpensionärer nu för tiden. Om de vågade köpa den, eller ens vågade säga att de gillade Stones vill säga. 1964 var det inte alls självklart. Då var Rolling Stones minst sagt suspekta.

Tänk på att 1964 fanns knappt sån här musik. Beatles hade gjort ett par skivor, men pop var ändå ett ganska nytt fenomen. Rolling Stones tog det dessutom ett steg längre, de lirade blues. För att vara den tiden - skitig och rå blues.

Att Stones nästan bara gjorde covers på andras låtar på den här skivan gjorde ingenting. Redan då kunde de konsten att göra låtarna till sina egna.

Man hör att det är Stones som ligger bakom, även om det är en Willie Dixonlåt. Stones hade förresten nästan inga egna låtar alls 1964.

Mick Jaggers och Keith Richards låtskrivartalanger hade då bara precis vaknat. Bara en låt av The Glimmer Twins finns med på skivan, Tell Me (You´re Coming Back), ironiskt nog den enda poplåten...
Den här skivan finns i förvirrande många återutgivningar och pressningar. Den skiva jag har är en tysk reissue från 1970, där omslagsbilden från den brittiska originalpressen bytts ut. När skivan släpptes i USA fick den namnet Englands Newest Hitmakers. Till skillnad från den brittiska pressen hade där singeln Not Fade Way tagits med i stället för (Mona) I Need You Baby.

Nr: 1275/2222

lördag 26 november 2016

Förvirrad final på Joe´s Garage

FRANK ZAPPA – JOE´S GARAGE-Act 2 & 3 – 1979

...igår lämnade vi Joe hos scientologkyrkan och L. Ron Hoover (Hubbard). Här kommer fortsättningen av Joe´s Garage.
Så här. För 50 dollar får Joe rådet att i stället för att komma ut ur garderoben...gå in i den på allvar...och dessutom lära sig ett utländskt språk, förslagsvis tyska (”a lot of really cute ones come from over there”).
Joe träffar på så vis Sy Borg (”a gleaming model XQJ-37 nuclear powered pan-sexual roto-plooker”, en cyborg alltså)...vilket slutar med att Joe efter diverse ej här nämnbara aktiviteter hamnar i fängelse...och när han kommer ut visar det sig att rockmusik blivit förbjuden...

Ja, ja, det där känner man ju igen. Zappas konceptalbum har en tendens att dra iväg och handlingen blir till slut bortglömd på vägen. Det bli rätt så förvirrat...så också den här gången.
Ett par sjyssta låtar dyker det dock upp, långa och utmanande A Token To My Extreme och My Little Green Rosetta har jag ett gott öga till. De antecknas i minnet för framtida bruk. Men som helhet är andra och tredje akten av detta drama inte särskilt upplyftande. Lite slarvigt känner jag. Joe´s Garage, Act 2 & 3 var å andra sidan Zappas sjunde(!) och sista album 1979.
Albumet släpptes i november 1979, två månader efter första akten. För den som inte är helt och hållet uppslukad i Zappas skruvade värld räcker det förmodligen med första skivan, som textmässigt inte ligger långt från Bordellmammas visor.

Andra och tredje akten har ungefär samma textinriktning, men är ganska mycket rörigare. Den som inte känner sig tvingad, kan med gott samvete låta bli att lyssna på den. Men en musikal blev det trots allt, som sattes upp komplett med musik, texter och dans.

Nr: 802/2222

fredag 25 november 2016

Zappa garvar nog i sin himmel

FRANK ZAPPA – JOE´S GARAGE-ACT 1 – 1979

Joe har precis startat ett eget garageband i en tid där rockmusiken är på väg att förbjudas. Bandet får oväntade framgångar, men det har en baksida.
Guidad av The Central Scrutinizer stöter Joe på sin väg genom den smutsiga rockvärlden bland annat på vulgära groupies och katolska flickor som är allt annat än kyska. Utbränd och nedkörd i botten söker han sig till slut till L Ron Hubbard (här heter han dock L. Ron Hoover) och scientologkyrkan.

Det kunde ha slutat där, i september 1979, men handlingen har en fortsättning, del två och tre av denna musikal kom ut på skiva ett par månader senare, i november, där vi fick reda på hur det gick för stackars Joe (men det tar vi i morgon).
Första akten av denna sexdrypande historia blev nästan var mans egendom på sin tid. Joe´s Garage låg nära i tiden till Zappas framgångar med Bobby Brown och albumet Sheik Yerbouti, som blivit omåttligt populära.

Frank Zappas då våldsamt sexexponerade texter var ju så oerhört spännande på den tiden. Vad många missade var dock att det uteslutande handlade om ironi, både vad det gäller musiken, som Zappa delvis anpassat till den tidens hitlistepop. Och texterna, som nog var skapade för att skapa uppmärksamhet, spänning och motvilja, nästan äckel.

Joe´s Garage var nämligen en protest mot den då nyväckta purtianska organisationen PMRC, Parents Music Resource Center, som helt seriöst ville förbjuda vissa former av rockmusik. Bland annat hamnade Twisted Sister och Alice Cooper i skottgluggen för dessa moralister...och givetvis Zappa också...inte minst efter den här LP:n...
Att Zappa lyckades och PMRC inte gjorde det, är en underdrift. Joe´s Garage är nog en de vanligaste zappa-skivorna. Även de som aldrig annars lyssnade på Zappa köpte den. Låtar som Joe´s Garage, Catholic Girls, Crew Slut och Why Does It Hurt When I Pee?, spelades på varenda fest...och Zappa småler nog fortfarande i sin himmel när han tänker på det.

Nr: 161/2222

torsdag 24 november 2016

Willys sista med Mink DeVille

MINK DEVILLE – SPORTIN´ LIFE – 1985

Alla skivor med Mink DeVille är hög kvalitet. Sportin´ Life är ett i raden av starka album. Det är sista skivan där Willy spelade in under gruppnamnet Mink DeVille. 
Efter den här plattan blev han soloartisten Willy DeVille. Willy ensam fick minst lika stora framgångar som då han hade bandet med sig, främst i Europa.

Sportin´ Life går i samma fina tradition som Where Angels Fear To Thread och Coup De Grace. Men den här gången tycker jag mig också ana en lätt nostalgisk ådra som för tankarna till Mink DeVilles debutskiva och uppföljaren Return To Magenta.

Det beror kanske på att flera av låtarna har mycket blues i sig; Something Beautiful Dying, Easy Street, Italian Shoes och In The Heart Of The City. Skivans stora spår är dock I Must Be Dreaming som blev en ganska stor hit i Europa.

En och annan kan dock säkert tycka att Willy DeVille den här gången använder lite för mycket synthar och att musiken därför skulle bli likformig och småtråkig. Men så blir det inte.

Som alltid när det gäller Willy DeVilles album och låtar känns allt visserligen välgjort och välplanerat, men utan att för den skull bli stelt. Min känsla är snarare passion. I varenda spår, i varenda ton, finns Willy DeVilles närvaro.

Nr: 504/2222

onsdag 23 november 2016

Fyndiga melodier räckte inte

SPARKS – IN OUTER SPACE – 1983

In Outer Space är Sparks ett decennium efter Kimono My House och Propaganda. En period när bröderna Male var djupt insyltade i synthpop och eurodisco. Därför är In Outer Space som den är...
In Outer Space är nämligen ungefär samma sak som sina mer berömda föregångare.Fyndiga melodier, men den här gången jobbiga att lyssna på för ofta. Sparks oändliga synthblippade kunde vid den här tiden få vem som helst att bli hypernervös och börja klättra på väggarna.

Den här skivan gillades dock av Sparks fans. De till och med jublade. Det var till och med så att de fick sin första USA-hit med en låt från den här plattan, Cool Places.

En låt där bröderna Mael sjunger duett med Jane Wiedlin i Go-Gos*. Det var till och med så att det är en ganska bra låt, synthig powerpop ungefär som Soft Cells Tainted Love (om nu nån kommer ihåg den dängan...).

Fansen älskade den eftersom det nu såg ut som att Sparks nu lämnat eurodiscon bakom sig, att åren i sällskap med Giorgio Moroder och hans introverta discopopsound var över (så blev det dock inte, men det är en annan historia).
Det var säkert en och annan som uppskattade det och de gamla fansen ville ha mer av ”This town ain´t big enogh for the both of us”. Och så blev det. In Outer Space var en återgång till Propaganda och Kimono My House. 1983 räckte det dock inte med bara fyndiga melodier.

Nr: 143/2222

Den nedre bilden är hämtad från skivans innerpåse.

*Men å andra sidan var Cool Places också Sparks allra sista (vad jag vet) låt som någonsin gick upp på hitlistorna...

tisdag 22 november 2016

Den första protestlåten

BARRY McGUIRE – EVE OF DESTRUCTION – 1965

Dylans Like A Rolling Stone har valts till den bästa rocklåten genom tiderna hur många gånger som helst. Men året den kom, 1965, var den inte den största eller mest spelade radiolåten i USA.
Det var i stället Eve of Destruction med Barry McGuire. Den som sägs vara den första protestlåten. Men P.F Sloan, som skrev låten, måste ha inspirerats av Dylan. Det går det inte att ta miste på.

Låten Eve of Destruction finns på Barry McGuires LP med samma namn. Det var den som gjorde honom till världskändis över en natt. Nån lika stor låt lyckades han aldrig få fram efter det. Så lite One-hit-Wonder är det över honom.

Det hindrar ju inte att det här är en fantastiskt bra LP. Men efter att ha lyssnat på den här förstår man hur ohyggligt stor Bob Dylan var redan i mitten av 60-talet.

Det är ingen tvekan om var Barry McGuire har sin förebild. Och inte heller var Barrys låtskrivare och polare P.F Sloan hämtat sin inspiration.

McGuire gör förresten två dylan-covers på plattan, She Belongs To Me och Baby Blue. Men jag är lite tveksam till varför han sen rev av covers också både av Beach Boys och Tom Jones...

Nr: 1127/2222

måndag 21 november 2016

Canned Heat tog ställning

CANNED HEAT – BOOGIE WITH CANNED HEAT – 1968

Fried Hockey Boogie är ett elva minuter långt intro, ett sanslöst utflippat jam eller möjligtvis bara en udda bandpresentation. Det skulle kunna vara boogie- och bluesrockarna Canned Heats svar på den psykedeliska rocken.
Låten skulle nog få en framtida musikarkeolog att börja dregla, om han efter flera hundra år grävde upp den ur jorden. Canned Heats musik är en urkraft, sugande, malande och ständigt irriterande. Det går inte att vara kallsinnig. Fried Hockey Boogie går bara att älska eller hata.
Den elva minuter långa låten finns på plattan Boogie With Canned Heat från 1968. Den kom när den psykedeliska rocken var som mest kreativ. Skivan blev genombrottet för LA-bandet och var gruppens andra, den första med eget material.

Här finns också odödliga On the Road Again och socialrealismen i Amphetamine Annie, Canned Heats högst allvarligt menade inlägg i drogdebatten. Canned Heat var inte bara ett utflippat hippieband, det tog ställning.

Nr: 913/2222

söndag 20 november 2016

Subject Esq peakade direkt

SUBJECT ESQ – SUBJECT ESQ - 1972

Att Subject Esq hade sin rötter i beatpop går inte att missa. Men jag skulle helst vilja jämföra det här tyska lilla underverket med Blood Sweat & Tears första skivor korsade med Jethro Tulls Benefit.
Subject Esq hör inte till de mest berömda tyska krautrockbanden. Det hänger på att gruppen efter den här LP:n, som var deras första på den progressiva banan, bytte namn till Sahara för att komma undan ett taskigt skrivet kontrakt.

Sahara släppte sen ytterligare två album innan gruppen i mitten av 70-talet försvann in bland alla andra bortglömda band. Det kanske inte var någon tillfällighet, kännare av bandet hävdar med bestämdhet gruppen peakade med den här skivan, då de fortfarande kallade sig Subject Esq.
Hur det förhåller sig med det ska jag försöka utforska någon gång i framtiden. Men då gäller det att få tag i de där två Saharaskivorna, som visat sig omöjliga att hitta än så länge. Fram till dess får jag nöja mig med den här plattan, som jag tycker är väldigt rolig att lyssna på.

Sahara som Subject Esq var ett innovativt band som inte drog sig för att testa allt möjligt. Här finns bluesrock och svettigt munspel, här dyker det upp en ovanligt lyckad flöjtist och dessutom tvekar de inte att vare sig fläska på med massivt Blood Sweat & Tears-blås eller ge sig ut i Ian Andersonska melodislingor.
LP:n finns som reissue och går att få tag på för runt 300 spänn. Har du ingen annan bra idé på vilka skivor du borde ha i samlingen kan du se detta som ett tips från mig.

Nr: 300/2222

lördag 19 november 2016

Kärlek och nöjen med Pure Love & Pleasure

PURE LOVE & PLEASURE – A RECORD OF PURE LOVE & PLEASURE – 1970

Den som vill kan kalla det här underskattad hippiepop från det tidiga 70-talet. Men å andra sidan dök det upp massor med såna här band vid den tiden. Band som ville göra samma resa som Jefferson Airplane men på ett snällare sätt. För det mesta blev det sunshinepop, vilket är ungefär där Pure Love & Pleasure hamnar.
Pure Love & Pleasure spelade bara in en enda skiva, inspirerad av allt från psykedelia till blues, jazz och brittpop. Eftersom plattan spelades in i Los Angeles finns naturligtvis Jefferson Airplane-soundet och även Mama´s & Papa´s med i bakgrunden.

Att jag också vill nämna producenten Steve Barri är självklart, Pure Love & Pleasure är en typisk skapelse för hans del och har alla kännetecken som en LP från skivbolaget Dunhill hade under den tiden.

Pure Love & Pleasure bestod av fem medlemmar; Dick Rogers, trummor, David McAnally, sång, Pegge Ann May, sång, Bob Bohanna, gitarr, John Allair, piano. Bohanna, en för övrigt rätt driven gitarrist, hade tidigare spelat med bandet Morning Glory, som 1968 gav ut LP:n Two Suns Worth.

En av de bättre gitarristerna jag hört från den här epoken, men går naturligtvis inte att jämföra med Jorma Kaukonen.
Pure Love & Pleasure släppte bara en skiva, mer blev det inte. Den är nog värd att ha i samlingen för den som har en dragning åt sunshinepop och psykedelia.

Nr: 1757/2222

fredag 18 november 2016

Tommy Tutones hade talang

TOMMY TUTONE – NATIONAL EMOTION – 1983

Nu hör väl inte Tommy Tutone till de mest välkända amerikanska rockgrupperna. De gjorde sin första platta 1980, riktigt bra new wave-rock. Sen slog de igenom stort 1982 med låten 867-5309/Jenny, som finns på deras andra LP. National Emotion är den tredje fullängdaren och skulle bli den stora uppföljaren. Så blev det naturligtvis inte.
I det här läget skulle jag kunna häva ur mig en massa dumheter om National Emotion. Till exempel att den är överproducerad. Det blir för mycket stråkar helt enkelt. Eller att det saknas en riktig hitlåt. Och att den här skivan inte alls låter lika kul eller sprudlande energisk som deras tidigare album. Och så vidare.

Och så skulle man ha bevis för det också. National Emotion blev gruppens sista. Efter den gav de upp (men gjorde givetvis comeback 15 år senare, det gjorde alla, ingen lade dock märke till det, det är sällan någon gör det).
National Emotion är dock något bättre än så. Visserligen är Tommy Tutone ett ganska typiskt amerikanskt powerpopband som inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. De blir på den här LP:n, i min jämförelse, som en mix mellan The Knack och Blondie, med en liten dragning åt REO Speedwagon och Foreigner. Och det låter ju förstås inte så kul. Men jag får ändå erkänna att jag tycker de gjorde rätt kul melodier. Talang saknades inte.

Nr: 1354/2222

torsdag 17 november 2016

Krävande jazzfusion av Zappa

FRANK ZAPPA – MAKE A JAZZ NOISE HERE – 1991

Här tog han minsann i så det knakade. Make A Jazz Noise Here är ett dubbelt CD-album på närmare 140 minuter fyllt av introvert jazzfusion, ljudexperiment och långa gitarrsolon. Ännu har jag inte orkat lyssna igenom båda CD-skivorna på en gång. Den här gången blev det lite mycket...
Jag kan väl gissa mig till att Zappa gillade CD-formatet. LP-skivans begränsning i tid måste ha stört honom. På en CD går det ju att trycka in närmare 70 minuter musik, en LP klarar i bästa fall två tredjedelar av det. På det här albumet utnyttjar han hela platsutrymmet, på gott och ont.

Make A Jazz Noise Here är det tredje och sista albumet Zappa släppte från sin världsturné 1988. De två tidigare skivorna, Broadway The Hard Way och The Best Band You Never Heard In Your Life är båda lysande liveplattor, Broadway-skivan är dessutom hejdlöst roligt ironisk.

Zappa sparade dock inte det bästa till sist, han gjorde precis tvärtom. Make A Jazz Noise Here är oerhört krävande för att inte säga påfrestande.

Låtarna är långa, de går in i varandra och det där som allmänt brukar kallas för låtlista flyter ut som en enda seg massa och till slut har man inte en aning om ens vilken av de två skivorna man lyssnar på.

Förutom inledningen med Stink-Foot (från Apostrophé) handlar det dessutom nästan enbart om avantgardejazz, experimentell jazzrock och underliga ljudeffekter.

Jag för min del, som helt klart hyllar Zappa som rockmusiker, har lite svårt för det här. Detta är inget album jag kan rekommendera. Men jag är helt övertygad om att de som ser Zappas storhet i hans jazzverk har en helt annan inställning till Make A Jazz Noise Here.

Nr: 200/CD

onsdag 16 november 2016

Eloys svårfångade 92:a

ELOY – DESTINATION – 1992

Det var med en viss julaftonskänsla jag hämtade ut postpaketet med den här CD:n. Eloys ”glömda album”, Bornemanns svårfångade platta från 1992, en skiva som ytterst sällan är ute till försäljning. Jag betalade förmodligen lite för mycket, men det var den sista Eloy-plattan som saknades i min samling.
Därför skulle jag vilja säga att Destination är en bra skiva, värd sina pengar. Men det kan jag inte. Den känns i stället trött, oinspirerad och nästan som vilken annan hårdrockplatta som helst från den tiden.

Det är inte krautrock, Destination har absolut inget med album som Inside, Floating eller Dawn att göra. Det är inte ens progressiv rock, det finns bara antydningar.

Ska man vara ”snäll” går det ju alltid att hävda att inledningen med Call Of The Wind är prog. Men det är mest för att Bornemann låter en flöjt härja i bakgrunden, något som borde få mig att tänka på Jethro Tull och deras 87:a Crest Of A Knave, den där paradoxala plattan som blev vald till det årets metalalbum.

I stället får det mig att börja fundera på om den inte har mer med Under Wraps att göra, Andersons katastrofplatta från 1984. Destination känns nämligen precis lika fel...och lika mycket synthig...
Jag tycker det luktar pudelrock, AOR. Och den som gillar Eloy-album som Metromania och Ra kan nog ha en viss förståelse för detta album. Men för dem som har Eloys klassiska 70-talare fortfarande i färskt minne kan nog Destination tyckas vara främmande och lite för billig.

Det som i allmänhet brukar rädda tyska Eloy och Bornemanns skivor är hans usla engelska uttal, som just därför blir ganska charmigt. Men inte här. Här är det bara dåligt.

Så nej, Destination var inte värd sina pengar om man ser till innehållet. Däremot var den värd varenda krona bara för tillfredsställelsen att nu ha samtliga Eloys album i samlingen.

Nr: 11/CD

tisdag 15 november 2016

Stor svensk vispop

OLA MAGNELL – ROLÖS – 2010

Svensk vispop när den är som bäst. Jag tyckte det inte först, men nu är jag övertygad. Ola Magnells album Rolös är ett sånt där album som växer för varje gång.
Jag vågar inte jämföra den med storheter som Nya perspektiv och Straggel & strul, men Rolös ligger nånstans i närheten som en bubblare på listan. Ola Magnell tog tid på sig med den här skivan.

När Rolös äntligen kom hade det gått sju år sedan senaste skivsläppet, Vallmoland. Det var också ett briljant album...insåg jag efter ett antal genomlyssningar. Det är nämligen så med Ola Magnells musik, den måste få växa.
Rolös håller Ola Magnell kvar på samma vackra plats, poetisk vispop och metaforiska texter. Vad som dock slår mig är att flera av låtarna på albumet handlar om kärlek. Men inte smetiga och kladdiga standardballader.

Ola Magnell berättar i stället om kvinnan som inte var hon som fick hans ögon att tåras. Om segelturen som slutade med gräl. Men också om lyckliga ögonblick som romansen med Lisa lucidor och om Solveig (du är en sol för mej).

Som alltid lite vemodigt, men med humor och krydda. Rolös är Ola Magnells tolfte album och musiken är densamma som (nästan) alltid. Akustisk gitarr, lite dylanskt, en dos Bellman. Den här gången nämns också Tom Waits som en av inspirationskällorna.

Nr: 134/CD

måndag 14 november 2016

Tredje och sista från Finch

FINCH – GALLEONS OF PASSION – 1977

Galleons Of Passion är tredje och sista LP:n från holländska Finch, ett progrockband som under mitten av 70-talet ansågs vara ett av Hollands bästa tillsammans med Focus, Earth & Fire och Ekseption.
Den här skivan gick det dock inte särskilt bra för. Fansen tyckte att Finch tappat lite av sin glöd och skärpa. Att de blivit för mjuka helt enkelt. Det var dock inget ovanligt för gamla progrockband som i slutet av 70-talet insåg att de inte gick att leva på sin musik om man inte anpassade sig till verkligheten, det vill säga mainstreampop.
Flera band gick den vägen, inte minst Earth & Fire vars senare skivor i Sverige till och med lanserades av Bert Karlssons Mariann Records. Finch gick dock inte alls så långt på Galleons Of Passion.

Det är fortfarande ett i högsta grad progressivt rockalbum med instrumental gitarrock, som alla Finchs låtar. Det är en stundtals fascinerande skiva som lever högt på Joop van Nimwegens spretiga och sylvassa gitarrspel. Musiken är både stämningsskapande och ibland till och med vacker.

Skillnaden mot gruppens två tidigare skivor är dock ganska tydlig. Galleons Of Passions känns i jämförelse välstrukturerad och välplanerad.

De långa ganska stökiga jamsessionerna från Glory Of The Inner Force och Beyond Expressions är borta och har blivit ersatta ganska ”trevliga” instrumentala partier. Men därifrån till att kalla Galleons Of Passion för mainstrem är steget långt.

Nr: 1996/2222

söndag 13 november 2016

Vol 4 inte så pinsam trots allt

BLACK SABBATH – VOL 4 – 1972

Att dra upp en skräplåt som Changes borde vara ganska pinsamt för Black Sabbath. De textraderna kommer aldrig att gå till historien som större lyrik. Troligare är att om Ozzy kommit med den texten till en diktskrivarkurs på mellanstadiet hade han fått bakläxa. ”I feel unhappy/I feel so sad/I lost the best friend/I ever had”.
Nej, de raderna är av sådan kvalitet att de skulle kunna funka i svenska melodifestivalen. Att Ozzy klarade av att sjunga den texten utan att att börja garva eller ta till lipen får tillskrivas honom som en styrka.

Vol 4 är dock inte lika pinsam hela vägen, det är tvärtom ett ganska spännande album från våra hårdrockslegender, som här uppenbart ville förnya sig.

Men det är inte så att Sabbath inte låter som Sabbath här. Nej då, det är precis samma fläskiga riffrecept som på de tidigare skivorna. Skillnaden är att de här tar ut svängarna liite mer och experimenterar liite med att förändra sitt sound.

Som exempel passar jag på att nämna låten FX, det vill säga ”pausljuden” mellan Changes och Supernaut på förstasidan som skulle kunnat vara den låt som tagit Black Sabbath ut till den progressiva hårdrocken.

Nu blev det inte mer än pausljud den här gången, men tendensen fanns där. Det skulle dröja till Sabotage innan Black Sabbath hamnade åtminstone i gränslandet till den progressiva rocken.
Underligt förresten vad den där psykedeliska vertigoetiketten framkallar nostalgiska känslor. När jag ser den snurra på tallriken är jag i tanken direkt tillbaka till mitt 70-tal och källaren där jag spelade mina LP-skivor så fönsterutorna skallrade.

Nu för tiden gillar jag inte att spela mina skivor så högt. Fördelen är att jag slipper huvudvärk och öronsus. Nackdelen är att jag upptäcker såna där ovidkommande saker som texterna till exempel. När jag nu lyssnar på Changes är det nästan så jag skäms lite. Inte för egen del, utan mest för Ozzy.

Nr: 2011/2222