The Musical Box: december 2016

lördag 31 december 2016

Årets bästa 2016

Dags att summera ännu ett skivköparår. Ett ovanligt bra sådant där fler spännande skivor än jag trodde letat sig till min samling. Mina krautrockskivor har blivit fler, framför allt har de tillfört mer av det som går utanför de mest förväntade gränserna. Att jag på allvar ”upptäckt” Agitation Free är naturligtvis en del av förklaringen.
Att svenska Noise enda skiva Små röda lätta regndroppar hittat hem till mej och att jag bara av en händels fick tag på Black Sabbaths Tyr på svart vinyl är kul. Men årets höjdare är dock två gamla 60-talsklassiker; The Whos My Generation och ett svenskpressat samlingsalbum från 1965 med Yardbirds, båda upphittade på en loppis. Ett bra år med andra ord.

Alla dessa nya skivor har dock krävt krafttag åt andra hållet då min skivsamling inte ska innehålla mer än 2222 album. Många har rensats ut, vilket inte alltid är roligt att göra även om det handlar om skivor jag inte spelat på många år. Jag har tagit i ganska ordentligt. Just nu har jag faktiskt ett underskott, jag har tagit bort fler än jag behöver, och har nu inte så många som 2222 skivor i samlingen. De borttagna skivorna säljer jag just nu på Tradera.

Om detta slutar med att jag på nytt fyller upp till min gräns eller om jag i framtiden kommer att nöja mig med färre vet jag ingenting om ännu. Vi får se. Här presenterar jag några av de under året nya skivorna i min samling. De jag just nu tycker blev de bästa inköpen.

Jethro Tull – The Chateau d´Herouville Sessions
En piratskiva visade det sig, men en dubbel-LP väl värd att ha för tullfanatikerna. Innehåller den inspelning av The Passion Play som Ian Anderson kastade. Har getts ut tidigare (Nightcap), men här i en ny mixning. En nördig skiva? Javisst!
Grateful Dead – Live/Dead
Det finns en klar skiljelinje mellan Dödens studioalbum och deras våldsamma psykedeliska liveplattor. Det här är en av legenderna, den omtalade liveplattan från 1969. Det är här man hittar svaret till varför bandets fans är så fanatiska.
Agitation Free – Malesch
Allt för sällan det händer. Men det här är en LP jag blev helt uppslukad av. Agitation Free blandar psykedelisk rock med rytmer från Mellanöstern och får fram ett fascinerande sound. Tysk spacerock med influenser från Pink Floyd men med en gitarrist som påminner väldigt mycket om Duane Allman. En reissue så klart, skivan i original är både dyr och svår att hitta.
Santana – Shapeshifter
En riktig överraskning. Shapeshifter från 2012 har inget gemensamt med hans annars tämligen lättsmälta 2000-talskollektion att göra. Det är en tuff progressiv rockplatta, kanske den proggigaste Santana någonsin spelat in. Jag ställer den på samma hylla som Caravanserai och Oneness-Silver Dreams Golden Reality, så bra är den.
Daniel Lanois – Flesh And Machine
Nya album från Daniel Lanois har en tendens att fladdra förbi nånstans i periferin och blir sen svåra att få tag på. Den här skivam från 2014 höll jag på att missa helt, men fick den som tur var i födelsedagspresent av mina uppmärksamma barn. Ambient musik där Lanois tidigare samarbete med Brian Eno är min förklaring.
Nuclues – Nucleus
En svårhittad psychplatta från det sena 60-talet. Nucleus är ett skumt kanadensiskt rockband som i sina bästa stunder påminner om Amon Düül II. Musiken är oförutsägbar och kryptisk och verkar kunna ta vägen precis var som helst. Mycket hammondorgel.
Santana IV – Santana IV
En ny platta som gick den svenska kritikerkåren nästan helt förbi. Själv tycker jag det var ett av årets höjdpunkter när Carlos Santana gick tillbaka till den psykedeliska rock han lirade i början av 70-talet och album som Abraxas och Santana III. Absolut är det nostalgi och det låter väldigt bra.
Amon Düül II – Made In Germany
Under många år nöjde jag mig med den amerikanska enkel-LP:n av denna legendariska platta. När jag till slut fick tag i den riktiga skivan, dubbel-LP:n, sålde jag min fåniga USA-press och lyssnar nu på skivan i dess rätta form. Krautrock, experimentellt och våldsamt men samtidigt lekfullt och möjligtvis ironiskt.
Spencer Davis Group – Autumn ´66
Nästan bara covers på gamla blues- och soullåtar, men oj vad kul den är att lyssna på. Jag förstår att det finns ganska många som påstår att detta är Spencer Davis bästa album någonsin. Jag var bara sex år när skivan spelades in, men jag älskar varenda låt.
Noise – Små röda lätta regndroppar
Ännu ett lyckopiller från Svenska Popfabriken i Klippan på 80-talet. Noise har inget med det mer namnkunniga stockholmsgänget att göra, inte ens stavningen. Det är knappast en LP som finns i varje svenskt hem, men för oss som var med är det en viktig skiva. Det är inte punk, som ibland sägs, utan en skiva med lysande små poppärlor.

Och här några nya goa skivor jag inte hunnit skriva om ännu. Recensioner kommer under vintern och våren.

Pell Mell – Marburg
Saknar nästan ord. Jag förstår nu varför så många hyllat tyska Pell Mell. Högoktanig symfonisk proggrock där Pell Mell tar med sina lyssnare ut på märkliga äventyr. En fantasieggande skiva som verkligen borde vara något för gamla genesis- och yesfans.
Dschinn – Dschinn
Detta tyska hårdrockgäng gjorde bara denna LP, som förutom det fantasieggande omslaget och en äckligt gröngul färg på vinylskivan (reissue) dessutom är ganska kul att lyssna på. Att bandet tagit stora intryck av Uriah Heep och Deep Purple förstår man omgående.
Who – My Generation
Rockklassikernas rockklassiker i en loppisback. Dessutom på minst lika legendariska Brunswicketiketten, mono givetvis. My Generation och The Kids Are Alright är två höjdpunkter, men det finns ingen anledning att hoppa över nån av de andra låtarna. Mycket charmigt!
Alice Cooper – Killer
En tidig platta med Alice Cooper, men kanske den allra bästa bandet gjorde. Till skillnad från övriga plattor finns här inte ett enda svagt spår. Under My Wheels är allra starkast. Ska man bara ha en LP med Alice Cooper är det Killer som gäller.
Black Sabbath – Tyr
Trodde väl aldrig att jag skulle få tag på det här albumet på vinyl. Ett konceptalbum som sågats av nästan alla kritiker men jag hävdar är betydligt intressantare än vad många tror.
Fuchsia – Fuchsia
Efter att fått se och höra Fuchsia på Fest i logen i Dädesjö väntade jag i över ett år på att denna skiva skulle ges ut igen. Denna tidiga 70-talare har blivit något av en psychklassiker, men bortglömd fram till nu.
Blonde On Blonde – Rebirth
Brittisk psychrock från tidigt 70-tal som överraskade åtminstone mig. Att rötterna finns hos Cream och Traffic anar man, men på denna deras andra LP finns också influenser från amerikansk psykedelia som Jefferson Airplane. En spännande crossover-LP.
Akasha – Akasha
Om det inte vore för det ibland lite burkiga ljudet skulle man aldrig kunna tro att denna LP är inspelad i ett skyddsrum i Nordnorge. En charmig proggplatta där stora likheter med inte minst Yes och Genesis finns. Det roliga är att Akasha vågar gå ännu längre.
Shylock – Gialorgues
När jag nu fått tag i skivan förstår jag varför så många hyllat detta franska band så länge. En proggklassiker som ofta jämförs med Yes och Genesis tidiga verk men överträffar dem. Symfonisk rock på mycket hög nivå.
Agitation Free – Shibuya Nights
Efter över 30 år återförenades Agitation Free 2007 och spelade bland annat in denna dubbel-LP i Tokyo. Det är bara att konstatera att skimret från det tidiga 70-talet fortfarande finns där. Spacerock på mycket hög nivå.
Yardbirds – Yardbirds
Sommarens fetaste loppisfynd. En svenskpressad samlingsplatta från 1965 som tydligen är eftertraktad bland samlarna. Mitt stora intresse för skivan handlar dock om storheter som For Your Love och I Wish You Would.

fredag 30 december 2016

Janus kräver plats

AUNT MARY – JANUS – 1973

Efter att ha avverkat folkrock, rock och hårdrock landade Aunt Mary till slut med detta konceptalbum i progressiv rock. Med all rätt anses denna LP deras tredje album vara norska Aunt Marys starkaste och mest intressanta. Det är med denna LP i ryggen man vågar jämföra bandet med andra norska storheter som Junipher Greene och Ruphus.
Janus är ett sånt där album som kräver plats, en självklar och mycket tydlig sådan, mitt i rummet, i centrum. Att det tar över och styr händelserna mot sitt alldeles egna och mycket egensinniga mål är givet. Janus är progressiv rock i ett av sina mest innovativa stadier. Men här finns inte plats för trams; sagor, tomtar och troll i hemmagjorda fantasyvärldar.
Aunt Marys Janus har mer med Genesis The Lamb Lies Down On Broadway än med märkliga synthpassager och trollkarlar med långa vita skägg och spetsiga hattar. Att Aunt Mary har rötterna i rockmusik och nordisk folkmusik går naturligtvis inte att missa. Att det är så är en av skivans styrkor.
 
Många menar att Aunt Mary var ett av Norges främsta och bästa progressiva rockband på sin tid. Jag menar att det i så fall handlar om den här LP:n och inget annat.

Första skivan och andra plattan Loaded har visserligen ganska mycket charm men är mer ”vanlig rock” och är svåra att på allvar jämföra med detta album.

Janus var bara det tredje albumet Aunt Mary spelade in. Märkligt nog blev skivan deras sista. Jag kan inte göra annat än att rekommendera detta album.

Nr: 683/2222

torsdag 29 december 2016

Minimalistiskt av Sparks

SPARKS – INTERIOR DESIGN – 1988

Under hela 80-talet experimenterade Ron och Russell Mael med allt från eurodisco till synthpop och electro. Det var på gott och ont.
Gamla fans som gillade deras småfräcka och elaka poplåtar lämnade bröderna åt sitt öde, men de fick andra fans och följare främst från leden av synthrockare med lång lugg.

Interior Design bryter dock den bombastiska Depeche-trenden. Det är en minimalistisk skiva med bara Ron och Russell själva, utan något band bakom sig som de annars brukade ha.

Bara en synth, knappt någon gitarr alls, ett synnerligen sparsmakat sound för att komma från 80-talets Sparks.

Det delvis nya soundet på Interior Design var inget som imponerade på vare sig gamla eller nya fans. Det finns många som än idag hävdar att skivan är en av bröderna Maels tråkigaste och mest enformiga under hela deras karriär.

För egen del har jag svårt att jämföra den med något annat eller ställa den vid sidan av andra sparksalbum. Jag tycker dock den mer mer lyssningsvärd än till exempel de tidiga 80-talarna Whomp That Sucker och Angst In My Pants. Interior Design är inte så överväldigande bombastisk som de föregångana. Den kan till och med kännas tämligen behaglig att lyssna på i jämförelse.

Interior Design är ett tämligen svårhittat album på vinyl. Vilket är ganska naturligt då inte särskilt många köpte den när skivan var ny.

Dessutom var slutet av 1980-talet den period då CD-skivan började ta över allt mer. Jag gissar att de flesta, de få som ville ha den, köpte CD:n i stället.

Nr: 2046/2222

onsdag 28 december 2016

Inget nytt – men underhållande

SANTANA – CORAZON – 2014

Vilket gung och vilket sväng. När Carlos Santana på Corazon tar hjälp av en rad latinamerikanska rockartister blir det ett elektriskt möte.
2014 års Corazon är en häftig upplevelse där dessutom, kanske för första gången i Santanas gedigna produktion, nästan alla låtar har texter på spanska. Det är därför skivan kallats Santanas första riktiga latinoalbum.

Jag gillar verkligen den här skivan, Corazon har allt det där som gör musiken så ohyggligt lockande. När man sen lägger till Carlos Santanas eget gitarrspel, som alltid blixtrande och mycket karaktäristiskt, går det så klart inte att vara oberörd.
Med detta sagt först kommer jag sen till de lite tråkigare bitarna. För egentligen tycker jag inte att Corazon är särskilt märkvärdig för att vara ett album av en av vår tids allra största. Plattan är inte särskilt innovativt utan bygger nästan helt och hållet på gamla invanda principer.

Ända sedan 1999 och Supernatural har Santana jobbat med att ta in utomstående artister, sångare och andra musiker och låta dem ”göra grovjobbet”. Själv har han lirat gitarr...kanske inte i direkt i bakgrunden, men han har inte stått längst fram.

Framgångarna har varit växlande. Supernaturaul blev en gigantisk framgång, uppföljaren Shaman inte lika hyllad och tredje plattan på samma spår, All That I Am, till och med ifrågasatt.

Corazon är alltså ännu ett album enligt samma recept. Den här gången blir det dock betydligt bättre och intressantare än på många år.

Jag vågar inte peka ut exakt varför, men gissar att det beror på att Santana den här gången väljer att hålla sig på hemmaplan och har Mexiko och Latinamerika som mål.

För mig är det oerhört exotiskt att få höra brasilianske rock- och reggaestjärnan Samuel Rosa i första spåret Saideria. Jag klättrar i taket efter covern av Bob Marleys Iron Zion Lion där Santana lyckats locka med sig Ziggy Marley. Corazon är kanske inte banbrytande eller direkt innovativ, men är mycket underhållande.

Nr: 67/CD

tisdag 27 december 2016

Stones felande länk

ROLLING STONES – AROUND AND AROUND – 1964

Den här tyskpressade samlingsskivan* försöker rätta till den förvirring Rolling Stones ordinarie skivsläpp orsakade i mitten av 60-talet. Det är Rolling Stones felande länk.
Här finns de låtar som 1964 aldrig gavs ut på LP utan bara som singlar eller på någon av EP-skivorna The Rolling Stones och Five By Five samt ett par låtar som bara fanns med på den amerikanska LP:n 12x5 (oktober 1964). Jag påstår att Around And Around därför är en helt nödvändig skiva för alla de samlare av Rolling Stones som enbart siktat in sig på LP-skivorna.

Det är dessutom en riktigt bra rockplatta från Stones tidiga år. Egentligen saknar jag bara en enda låt, Stones debutsingel Come On från 1963.

Däremot får man med deras andra singel, I Wanna Be Your Man, som de fick av beatlespojkarna. Givetvis är det covers hela vägen, men inte särskilt mycket bluesrock som på deras riktiga debutplatta (släppt i april 1964).

I stället blandar och ger Stones friskt med allt från beatpop, 50-talsrock, soul och blues. Den här LP:n ligger närmare Buddy Holly, Bill Haley och Chuck Berry än någon annan stonesplatta.

Stones skivutgivning under deras första år är minst sagt förvirrande. På den tiden var det nämligen inte alls självklart att ett fullängdsalbum skulle följas av ett antal singlar eller att de singlar som släppts helt naturligt skulle finnas med på första albumet, som det är nu för tiden.

Nej, i början av 60-talet tänkte man lite annorlunda. Då ansåg man att det inte fanns någon anledning att ha med singellåtarna på LP-skivorna, de var ju redan utgivna...
Det där tänket följde Rolling Stones under i stort sett hela 60-talet, vilket innebar att de skivor som gavs ut i Europa respektive USA kunde skilja sig åt beroende på vilka singlar som släppts i just den delen av världen. Vilket också betyder att samlare av Rolling Stones nu för tiden tvingas leta upp både den brittiska och den amerikanska pressen av samma skiva eftersom låtarna inte är desamma...

Nr: 1849/2222

* Jag är osäker på min upplaga av Around And Around är från 1964. Jag tror inte det, den ser yngre ut än så.

måndag 26 december 2016

Kusinskiva upphittad i Nya Zeeland

MALARIA – MALARIA – 1970

Denna text vill jag börja med ett citat från en recension.
”Honestly, this isn't just the worst progg album I've ever heard. It's the worst album I've ever heard. Of all. And I have thousands and thousands of albums to choose from. In so many genres. There is no worse album than this in the entire world. I kid you not. I speak the truth. So, I like people without a clue how to make music. Malaria don't even have a clue what they don't have a clue of.”

Mitt förslag är att du läser hela den texten här. Och därefter fortsätter med min text.

Två kommentarer:
Det där bassolot på andrasidan är inte alls så bra som recensenten påstår.
Gitarrsolot är dock precis som han beskriver det...obeskrivligt.
Nu är det dags att lyssna på skivan. Det gör du här.

Allt väl?
Jag är vid god hälsa.
Men knäsvag.

Jag vill lägga till att filmljudet ska vara med och att det inte är något underligt reklaminslag på Youtube. På senare tid har jag hört skivan flera gånger och påstår att b-sidan, till skillnad från a-sidan, går att lyssna på med viss behållning.

Högst otroligt betraktas denna inspelning nu för tiden som en raritet och kategoriseras i initierade progrockkretsar som ”prog-folk-avantgarde”. Och därmed vet vi nu hur mycket folk i de kretsarna egentligen vet....

Han som skrattar så hysteriskt i bakgrunden på nästan hela a-sidan är min kusin Mats, som också var en av de tre i bandet. Han kunde vad jag vet inte spela något instrument. Åtminstone gjorde han det aldrig när jag träffade honom.

Garva kunde han däremot. Enligt en trovärdig källa blev Mats kittlad så länge och så mycket att skrattet verkligen blev vansinnigt på riktigt. Han skrattade faktiskt så våldsamt att folket på Sveriges Radios radioteater blev så imponerade att de köpte rättigheterna till garvet. I vilket sammanhang det sen användes vet jag dock inte.

Mats finns inte längre. Han gick bort för något år sedan. Han var en av tre som spelade in skivan i en studio i Bromma 1970, berättar hans yngre bror Erik. LP:n släpptes senare samma år i 25 exemplar.

Otroligt nog remastrades skivan 1991 och gavs ut i 200 numrerade exemplar till. Det finns alltså 225 ex av denna vansinniga skiva. Den LP ni ser på bilden här är en av de få originalplattorna.
Bara att kunna publicera en bild av denna skiva i original menar jag är en bedrift.

Mitt exemplar är ett av de där som trycktes upp på 90-talet och har nummer 111. Den var också fruktansvärt svår att få tag på. Historien blir ännu märkligare då jag nu kan berätta att jag hittade skivan hos en säljare i Nya Zeeland av all ställen.
Dyr som skam var den, men inköptes givetvis utan några betänkligheter alls. Nya Zeeländaren skeppade den med glädje över hela världen ända till Norrahammar. Om han var så glad för att han fick bra betalt eller för att han ville bli av med den frågade jag aldrig.

Hur den hamnat på andra sidan jorden borde jag så klart också frågat om, men var så nöjd över mitt fynd att jag glömde det. Är det nån som har en förklaring får ni gärna höra av er.

Mats berättade aldrig om skivinspelningen. Jag vet inte varför.

Nr: 26/2222

söndag 25 december 2016

Sanningen bakom Made In Germany

AMON DÜÜL II – MADE IN GERMANY – 1975 

Den som sitter inne med den amerikanska enkel-LP:n av detta album tror kanske att det räcker så. Så är det naturligtvis inte, sanningen bakom Made In Germany, Amon Düüls mest innovativa album tillsammans med Wolf City under 70-talet, är betydligt mer komplex än så.
Det är naturligtvis dubbel-LP:n som gäller, enkelskivan ger bara en fragmenterad och något förvirrad bild av Renate Knaups verklighet. Det är på dubbel-LP:n hela sammanhanget visualiseras och ett band som stod på sin absoluta topp framträder.

Musiken är fräck och mycket ironisk, helt befriad från den tidens konventioner om hur rockmusik ska låta. Amon Düül II går över alla gränser och låter de gnisslande gitarrerna få sällskap av såväl pompös orkestermusik som vaudeville och teater.
Att jämföra skivan med filmen Cabaret, där Liza Minelli hade huvudrollen, är en genväg till förståelse. Men bara det ger inte hela bilden, där också Amon Düüls våldsamma och kaotiska ursprung i album som Phallus Dei och Yeti väger tungt. Bandet har på Made In Germany inte på något sätt lämnat sin historia bakom sig utan har den med sig och tar med hjälp av den sin musik till nya höjdpunkter.
Trots att albumet med all rätt påstås vara ett av Amon Düüls steg mot mainstreampop, vilket skulle fullbordas i början av 80-talet, är detta ett av våra tyska krautrockhjältars absoluta största verk. Ett album som ska avnjutas med respekt och i sin fulla längd utan avbrott. Att komma dragandes med en futtig amerikansk enkel-LP känns när man har dubbeln till hands allt för billigt och faktiskt lite smaklöst.

Made In Germany är ett äventyr, från den bombastiska inledningsouvertyren till finalen med La Krautoma på fjärde sidan, och ska avnjutas i sin helhet.

För den som nödvändigtvis behöver genvägar för att komma igenom detta album rekommenderar jag låtar som Wilhelm Wilhelm, Metropolis, Ludwig, Mr Kraut´s Jinx och givetvis La Krautoma.

Nr: 1468/2222

lördag 24 december 2016

Det är inte snön som faller

När nu julstämningen lagt sig som ett mjukt täcke över oss passar The Musical Box på att komma med denna julhälsning. Det är inte snön som faller är en "jullåt" från det tidiga 80-talet.

ANDERS F RÖNNBLOM – DET ÄR INTE SNÖN SOM FALLER - 1984

Hade du tänkt avfärda Det är inte snön som faller som ännu ett sånt där spekulativt samlingsalbum där en eller två nya låtar lagts till en rad gamla hits, som tvingar dem som redan har låtarna att köpa skivan ändå?
Och så blir du lite förbannad för att skivbolagen är så uträknande...och du vet om det...men kan inte göra något...utan ”måste” köpa den... Men så lätt går det inte att komma undan den här gången. Visserligen är Det är inte snön som faller ett samlingsalbum, typ.

Bara två spår är egentligen nya, omåttligt populära jullåten Det är inte snön som faller och den lite udda synthpoplåten Nödutgång, som borde ta vägen till nån nödutgång nånstans för så rolig är den inte, men skit samma. Förmodligen var det nödvändigt att åtminstone den första låten skulle finnas med på nån LP och inte bara som singel.

Det finns fler än jag som utnämnt den till den bästa jullåt som någonsin gjorts. Frågan är då om man jämfört med Min julskinka har rymt och Torssons Rolf ren, eller om det också innefattar Stilla natt och Bing Crosbys White Christmas. Men jag låter den frågan vara obesvarad...
Vad jag egentligen ville komma till är att resten av låtarna är gamla saker, hämtade från LP-skivor som Rapport från ett kallt fosterland, Vit flagg och Krig & Fred & Country Music. Men det är inte de gamla vanliga versionerna. Nästan alla är omgjorda, eller snarare omstöpta till 1984 års popmall, på gott och ont...mest ont faktiskt...men lite intressant ändå...får jag väl medge.

Men som sann konservativ Anders F-lyssnare håller jag mig nog till originalen, även om man inte känner sig så lurad som man först trodde att man visste att man skulle bli... Det här var Rönnbloms andra samlingsplatta, den första hette Poesi för kvarnbarn. Två samlingsplattor med bara några års mellanrum, men sammanlagt ger de ändå bara en hyfsad bild.

Det lite märkliga är att på ingen av de två skivorna är någon enda låt hämtade från sena 70-talarna Komedia- och Det hysteriska draget-skivorna, som åtminstone jag tyckte var ganska stora höjdpunkter.

Nr: 1154/2222

fredag 23 december 2016

En sångares mörka historia

Ingen julstämning än så långt man kan se på denna blogg. The Musical Box gör som vanligt ingenting för att skapa stämning utan fortsätter i gammal god tradition att dag efter dag odla rockmytens storhet.

RUMPLESTILTSKIN – BLACK MAGICIAN – 1972

Bandet Rumplestiltskin är en väl bevarad hemlighet. Deras första LP var en skivbolagssatsning som gick fel. Andra plattan – Black Magician – är om möjligt ännu hemligare.
Det konstigaste med detta album, förutom att bara de mest initierade känner till det, är dock den mystiske sångaren, Peter Lee Stirling som han här kallar sig. Hans mörka historia går att spåra till ett antal ganska kladdiga popsinglar från 60-talet fram till mitten av 80-talet.

Peter Lee Stirling är som flertalet stora brittiska popstorheter uppväxt i Birmingham. Han är ungefär jämnårig med storheter som Ozzy, Jeff Lynne, Spencer Davis, Robert Plant, Roy Wood, Steve Gibbons...för att nu nämna några i förbifarten.

Hans stora bidrag till pophistorien har dock inget med fredagen den trettonde att göra (Black Sabbaths debutskiva gavs ut detta datum) utan mer om en trevlig söndagseftermiddag i parken, Beautiful Sunday.

Jäpp, Peter Lee Stirling (som var ett artistnamn, egentligen hette han Peter Green...han också), bytte i början av 70-talet till nya artistnamnet Daniel Boone, under vilket namn han på 80-talet spelade in ett antal popsinglar där Beautiful Sunday är den mest kända. Hans storhet gick dock de flesta förbi (utom i Japan så klart), vi har alla bläddrat förbi hans skivor i secondhandbutikerna.
Om skivbolaget lyckats i sin uppsåt att göra Rumplestiltskin lika stora som Led Zeppelin hade de där tvivelaktiga singlarna högst säkert aldrig kommit till. Kanske hade vi i stället betraktat honom som Robert Plants elaka lillebror som nu för tiden hade kunnat ge ut skivor med obskyra namn som ”The Butterfly Effect” och liknande.

Black Magician var andra och sista försöket från Rumplestiltskin, en skiva som inte är fullt lika kul som sin föregångaren. Debutskivan, den med serieteckningar på framsidan, är en välgjord men ganska ruffig och trevligt småstökig.

På den här skivan har Rumplestiltskin sökt sig fram på vägar som man gissar skulle kunnat leda mot soulrock om de vågat gå hela linan ut. Därmed är detta en inte särskilt engagerande LP som man inte nödvändigtvis måste ha i samlingen om man inte absolut måste ha alla konstiga skivor som getts ut. 

Nr: 1647/2222

torsdag 22 december 2016

Det här man inser Eric Claptons storhet

JOHN MAYALL & BLUES BREAKERS – WITH ERIC CLAPTON – 1966

Har man inte gjort det tidigare är det här man inser Eric Claptons storhet. Jag är helt övertygad om det. Vilket brutalt muller, vilket sanslöst fräckt bluessound. Det är bedövande.
Det är inte på skivor som Pilgrim, August eller ens Slowhand man hittar Eric Claptons bluesgitarr. På senare tider finns delar av det soundet på From The Cradle eller Riding With The King, en skiva han spelade in tillsammans med B.B King. Inte ens Cream hittar till de här nivåerna.

Det är i en sån här inspelning, från 60-talet, man hittar Claptons ursprung och brutala bluessound. Tillsammans med John Mayall som vägledare blir musiken på denna skiva från 1966 helt oemotståndligt, andlöst fräck och andäktigt knäckande.

Det är nästan så jag inte vågar ta i denna platta, eller skriva om den, av respekt för skivans och musikens storhet.

Det är en mäktig blues-LP med egentligen bara tre man; John Mayall på orgel och piano, Clapton på gitarr och basisten John McVie, mer känd som en av ursprungsmedlemmarna i Fleetwood Mac. Trummisen Hughie Flint hoppar in på ungefär hälften av spåren.

Claptons gitarr, ofta improvisationer, står i centrum. Men precis allt på den här plattan är av högsta kvalitet. Ljudet är dessutom fantastiskt bra, det riktigt mullrar i högtalarna och man får den där adrenalinkicken man alltid väntar på men sällan får uppleva.
Fem av spåren är Mayalls eller i arrangemang av honom, övriga är covers hämtade från hjältar som Willie Dixon och Robert Johnson. Alla spåren – precis alla – är lysande.

Nr: 2076/2222