The Musical Box: En sångares mörka historia

fredag 23 december 2016

En sångares mörka historia

Ingen julstämning än så långt man kan se på denna blogg. The Musical Box gör som vanligt ingenting för att skapa stämning utan fortsätter i gammal god tradition att dag efter dag odla rockmytens storhet.

RUMPLESTILTSKIN – BLACK MAGICIAN – 1972

Bandet Rumplestiltskin är en väl bevarad hemlighet. Deras första LP var en skivbolagssatsning som gick fel. Andra plattan – Black Magician – är om möjligt ännu hemligare.
Det konstigaste med detta album, förutom att bara de mest initierade känner till det, är dock den mystiske sångaren, Peter Lee Stirling som han här kallar sig. Hans mörka historia går att spåra till ett antal ganska kladdiga popsinglar från 60-talet fram till mitten av 80-talet.

Peter Lee Stirling är som flertalet stora brittiska popstorheter uppväxt i Birmingham. Han är ungefär jämnårig med storheter som Ozzy, Jeff Lynne, Spencer Davis, Robert Plant, Roy Wood, Steve Gibbons...för att nu nämna några i förbifarten.

Hans stora bidrag till pophistorien har dock inget med fredagen den trettonde att göra (Black Sabbaths debutskiva gavs ut detta datum) utan mer om en trevlig söndagseftermiddag i parken, Beautiful Sunday.

Jäpp, Peter Lee Stirling (som var ett artistnamn, egentligen hette han Peter Green...han också), bytte i början av 70-talet till nya artistnamnet Daniel Boone, under vilket namn han på 80-talet spelade in ett antal popsinglar där Beautiful Sunday är den mest kända. Hans storhet gick dock de flesta förbi (utom i Japan så klart), vi har alla bläddrat förbi hans skivor i secondhandbutikerna.
Om skivbolaget lyckats i sin uppsåt att göra Rumplestiltskin lika stora som Led Zeppelin hade de där tvivelaktiga singlarna högst säkert aldrig kommit till. Kanske hade vi i stället betraktat honom som Robert Plants elaka lillebror som nu för tiden hade kunnat ge ut skivor med obskyra namn som ”The Butterfly Effect” och liknande.

Black Magician var andra och sista försöket från Rumplestiltskin, en skiva som inte är fullt lika kul som sin föregångaren. Debutskivan, den med serieteckningar på framsidan, är en välgjord men ganska ruffig och trevligt småstökig.

På den här skivan har Rumplestiltskin sökt sig fram på vägar som man gissar skulle kunnat leda mot soulrock om de vågat gå hela linan ut. Därmed är detta en inte särskilt engagerande LP som man inte nödvändigtvis måste ha i samlingen om man inte absolut måste ha alla konstiga skivor som getts ut. 

Nr: 1647/2222

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar