The Musical Box: 2017

söndag 19 november 2017

Nådens år och ABBA

ULF LUNDELL – NÅDENS ÅR – 1978

När den här LP:n dök upp bakom skivdisken på Skivor & Band orsakade den viss panik.
1. Jag hade inga pengar.
2. Jag älskade varenda låt (lyssnade på den i hörlurar).
3. Av principskäl kunde jag inte köpa den.
1. Pengafrågan löste sig, det fanns ju studiebidrag även på den tiden. Men just den gången fick jag lämna skivan kvar i affären. Ett par dagar senare var jag tillbaka, då blev den min.

2. Nådens år var en ohygglig skillnad jämförd med Lundells två tidigare album, Vargmåne och Törst. Det här var rockstjärnan Ulf Lundell med ett synnerligen kompetent band bakom sig. Produktionen, soundet, var både tuffare, säkrare och betydligt snyggare än på de tidigare plattorna. Här finns dessutom flera av de Lundell-låtar jag fortfarande tycker tillhör hans bästa; Warum All This Black Stuff, Kitsch, Vit flagg och givetvis Snön faller och vi med den. I min tanke är detta fortfarande än av Lundells starkaste album vid sidan av Vargmåne, Törst och Längre inåt landet.

3. Och så det här med principen, som nu för tiden kan tyckas lite fånig. Men så var det inte då, jag garanterar. Det var nämligen så här: Grabbar som lyssnade på Ulf Lundell kunde inte samtidigt gilla ABBA. Så var det bara. Det fanns folk som lämnade privata fester i protest när Dancing Queen spelades på stereon, tro det om du vill.

När jag stod där på Skivor & Band med hörlurarna över öronen och läste textbladet såg jag att Agneta Fältskog var med och sjöng i kören på Snön faller...(vilket jag så här i efterhand inser var ohyggligt stort, Nådens år spelades ju in under ABBA:s storhetsperiod). Eftersom jag inte hade råd att köpa skivan då kändes detta nästan som en lättnad. Då hade jag ju en orsak...

Som tur var höll jag inte på ABBA-principen särskilt hårt och blev som sagt några dagar senare ändå ägare till Nådens år. Det köpet fick jag äta upp, inte minst när Snön faller gick upp på Svensktoppen några veckor senare...men trots det har jag aldrig ångrat Nådens år, tvärtom.
Det finns förresten två versioner av LP:n, Nådens år och den censurerade Dådens år. Ulf Lundell hade nämligen inte rätten att använda texten i låten Den lille landstrykaren (en dikt av William Blake översatt av Viveca Heyman).

Han tvingades dra in Nådens år, som redan sålt guld, och ersätta den med Dådens år, där Den lille landstrykaren är utbytt mot Ack Blake käre Blace, som har samma melodi men där texten är utbytt mot en ”nidvisa” om översättaren.

Nr: 87/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har det här inlägget tidigare tidigare, men ger nu Nådens år en ny chans.

lördag 18 november 2017

Gasolins sista utlandssatsning

GASOLIN – KILLIN´ TIME – 1978

Killin´ Time blev den sista studio-LP Gasolin gav ut. Det var 1978 och vi var nog en och annan som sörjde. För redan innan var det mer eller mindre klart att det inte skulle bli någon fortsättning för de danska rockhjältarna.
Avskedsturnén genom Sverige och Norge samma sommar var grym, men samtidigt sorglig. Killin´ Time blev plåster på såren. Men som alltid när det handlar om Gasolin var det rörigt. När skivan skulle spelas in anlitades ex-Mountaingitarristen, sångaren och producenten Felix Pappalardi för att fixa inspelningen. Det gjordes 1977.

Men Gasolin var inte nöjda med resultatet, så Killin´ Time gavs aldrig ut. Ungefär ett år senare släpptes trots allt skivan, då ommixad av Franz Beckerlee.

Pappalardis mixning gavs senare ut på cd, 1997, och fick namnet A Foreign Affair. Den har jag aldrig hört, för min del räcker det med Killin´ Time.

Killin´ Time blev Gasolins fjärde och sista utlandssatsning. De tre tidigare hade bestått av nyinspelningar av gamla låtar som försetts med engelska texter; Gasolin, The Last Jim och What A Lemon.

Killin´ Time innehöll däremot nästan uteslutande nya låtar. (Det finns ett par undantag, Magic Garden är den engelska versionen av De gule enker från albumet Efter endnu en dag och Closer är Kloden drejer stille rundt på engelska från samma album. Möjligtvis kan det finnas nån mer...)
Av den anledningen är Killin´ Time väldigt nödvändig i min Gasolin-samling. Inte minst är Girl You Got Me Lonely och titelspåret Killin´ Time ruggigt bra. Gasolin och Kim Larsen var bra även på engelska. Plattan går i ungefär samma stil som Gas 3, Gas 5 och Gör det noget. Ganska rockigt med andra ord.

Nr: 383/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 17 november 2017

Kinks sista riktigt stora

KINKS – ARTHUR (OR THE DECLINE AND FALL OF THE BRITISH EMPIRE) – 1969

Bakom ett hopplöst långt namn, ett konceptalbum till en tv-film som aldrig blev av och ganska fåniga texter döljer sig Kinks förmodligen allra bästa album.
Ray Davies låttexter blev inte alltid jättebra, ibland kunde det bli lite banalt, och som i det här fallet kryptiskt, då den tv-film han skrev låtarna till aldrig blev av. Det lämnar oss med ännu ett konceptalbum från Kinks som bara av den anledningen aldrig blev särskilt uppmärksammat på sin tid.

Jag påstår dock att Arthur är Kinks sista riktigt stora album, ett av dem bandet ska kommas ihåg för, kanske till och med i synnerhet det album Kinks för tid och evighet ska räknas in bland de allra största hjältarna.

Storheten med Arthur är inte låttexterna, som på en del andra kinksplattor, utan för de fantastiska popmelodierna. Som låtskrivarna var nog Ray Davies som allra bäst i slutet av 60-talet, tänk bara på skivor som The Village Green Preservation och Something Else.

Därför är det nu kanke på sin plats att presentera några av skivans storheter, och självklart börjar jag då med Victoria, som är första spåret, en lysande hit som långt före sin tid flörtar med både punk och new wave.
Some Mother´s Son är en bitsk antikrigslåt och följs upp av Brainwashed som om Elvis Costello haft den som förebild hade gjort, om möjligt, ännu bättre plattor än My Aim Is True och This Years Model. Mitt favoritspår är tveklöst Shangri-La, som dessutom blev en av få hitsinglar från skivan och än idag ska räknas till de största britpoplåtar som spelats in.
Efter att nu lyssnat på skivan jag-vet-inte-hur-många-gånger har jag inte upptäckt ett enda svagt spår eller ens knölig passage (utom möjligtvis Dave Davies gitarrjam i Australia vilket dock helt och hållet vägs upp av den briljanta reklaminledningen).

Arthur är en av de där få skivorna som är lysande redan första gången man hör den och sen bara blir bättre och bättre för varje gång den spelas. Tveklöst kan jag rekommendera albumet som absolut nödvändigt i skivsamlingen.

Jag har dessutom skivan både i mono och stereo då min skiva är ett dubbelalbum, en reissue från 2011 med två skivor. Vilket jag inte tycker var en särskilt bra idé, jag hade nöjt mig med en av versionerna och i stället fått med en bunt tidigare outgivna och obskyra outtakes eller något liknande.

Nr: 399/2222

torsdag 16 november 2017

Sjysst liveplatta men lite dåligt ljud

IAN HUNTER BAND – LIVE AT ROCKPALAST – 2016

Med förväntningar så högt uppskruvade att fingrarana nästan darrade när nålen skulle siktas in på skivtallriken förberedde jag mig på en helkväll med Ian Hunter och Mick Ronson i Grugahalle i Essen, troligen 1980.
Det var en liveinspelning från deras promotionturné för nya liveplattan Welcome To The Club. Jag vet exakt hur bra den liveplattan är, så jag såg verkligen fram mot Live At Rockpalast, men blev lite besviken.
Jag blev så klart inte missnöjd med Ian Hunters framträdande, Mick Ronsons gitarr eller låtvalet, allt är så klart fantastiskt bra. Inledningen med F.B.I och därefter Once Bitten Twice Shy ger konserten den perfekta inledningen som skapar direkt den där magiska stämningen man är ute efter när man går på rockkonsert.

Men jag gillar inte ljudet, tycket inte det är tillräckligt bra. Ljudet är hyfsat, men alldeles för onyanserat och platt för att det ska kännas trevligt att lyssna på. Det blir bättre längre in i konserten, men känslan går inte att skaka av sig.

Så ja, jag är besviken på det här albumet, inte jättebesviken, men tillräckligt för att bli lite irriterad av att ha lagt ut pengar på skivan. Jag trodde att eran med konserter utgivna långt i efterhand med någorlunda hyfsat ljud var över.

När CD-skivan dök upp i början av 90-talet följdes den av en strid ström utgivningar av undanstoppade livekonserter som glömts bort eller kasserats för att de ljudmässigt var för dåliga att ge ut på riktigt. Men fansen uppskattade dem ändå.

Det behovet hade på vinylskivan fyllts av så kallade piratskivor, privatutgivna plattor med otillåtna inspelningar från diverse konserter, oftast gjorda med vanliga bärbara kassettbandspelare eller från radiokonserter.

Trots små upplagor spred sig de där skivorna, inte sällan med hjälp av skivhandlarna själva som sålde dem under disk eller diskret langade över dem bakom ett mörkt draperi utanför personalrummet. Att äga såna skivor var mer spänningen av att man tog del av något illegalt än själva musikupplevelsen, som för det mesta var usel.

Det är alltså där nånstans jag vill placera Ian Hunters och Mick Ronsons Live At Rockpalast, även om inspelningen givetvis är väldigt mycket bättre än precis alla gamla piratskivor tycker jag inte det är tillräckligt bra för att ge ut på vinyl.
Men ingen skugga över Ian Hunter vars konserter är fantastiska. Närvaron av Mick Ronson gör kvällen i Grugahalle så klart till ett magiskt ögonblick ändå. Jag gillar låtvalet, där Hunter rör sig mellan sina egna välkända låtar från solokarriären men också hämtar upp väl valda låtar från Mott The Hoople.

Balladerna I Wish I Was Your Mother och Angeline är överraskande men väldigt lyckade. Standardnummer som All The Way From Memphis är All The Young Dudes också höjdpunkter. Men skivans allra bästa ögonblick får ändå bli avslutningen där Mick Ronson får ta över showen i Slaughter On 10th Avenue. Då blir det magiskt på allvar och då spelar det ingen som helst roll att ljudet inte är det allra bästa.

Nr: 1181/2222

onsdag 15 november 2017

En djupdykning i psykedeliafacket

SAMURAI – KAPPA – 1971

Efter en djupdykning i psykedeliafacket fiskades denna märkliga LP upp, japanska Samurai och deras enda psykedeliska platta Kappa. Skivan är en underlig blandning av europeisk rockmusik och japansk rock- och folkmusik.
För mig är LP:ns höjdpunkt b-sidan med 22 minuter långa King Riff And Snow Flakes där Samuari verkligen testade var gränserna gick och vad folk tålde. Samurai använder sig här av alla möjliga rytminstrument, framför allt trummor, men även gitarr, bas och keyboard ges stort – eget – utrymme. Vansinnigt distade gitarrsolon trivs här ihop med långa trumsekvenser och ljudeffekter.
Att musiken i grunden är japansk råder det inget tvivel om. Det skapar en spänning gentemot de klara influenserna från europeisk rock som gör musiken mycket intressant, mycket effektfullt. Samuari hamnar här någonstans mellan pyskedlia och spacerock och jag kan inte låta bli att jämföra med en av deras japanska efterträdare på 2000-talet, Acid Mothers Temple.
Men jag började nog på fel sida. För att riktigt förstå sammanhanget gissar jag att man nog ändå ska börja med att lyssna på a-sidan först. Här klarläggs det nämligen direkt att Samuari tagit stort intryck från den europeiska progrockscenen och ville ta det med sig till Japan.

Jag tycker att det lyckas. Blandningen av den europeiska och den japanska musiken blir spännande och skapar en förväntansfull stämning...som sen briserar på b-sidan.

Det är inte underligt att Samuari tagit intryck från den europieska musikscenen. Bandet bestod både av japaner och engelsmän (bnadledaren Mickey Curtis hade dock engelsk-japanska föräldrar och var uppväxt i Japan) som under en period höll till i England, kallade sig The Samurais och spelade in ett par nu bortglömda rockplattor.

Kappa kom till när bandet återvände till Japan. Tyvärr belv det ingen fortsättning för bandet som upplöstes 1972. Mickey Curtis gav sig efter ett försök som pop- och countryartist in i tv-världen.

Nr: 306/2222 

tisdag 14 november 2017

Förvirrat av Black Oak Arkansas

BLACK OAK ARKANSAS – BALLS OF FIRE – 1976

Jim ”Dandy” Mangrum ändrade sin sångstil till den är skivan. Men efter en lång rad tveksamma album blev inte heller Balls Of Fire särskilt lyckad, utan ännu ett förvirrat album av Black Oak Arkansas.
Man kan förstå att Black Oak Arkansas sökte efter något som de aldrig hittade. Efter succéalbumet High On The Hog 1972 försökte bandet hitta tillbaka, men lyckades aldrig. Det räcker nästan med att lyssna på Dandys röst för att förstå det.

I en del låtar går han till attack som om det vore det sista han gjorde i livet. På andra har han skaffat sig ett konstlat uttryck som närmast för tankarna till opera...för att sen försöka låta som Gregg Allman eller Dickey Betts.
Bandet använde sig också av den beprövade idén att damma av en gammal hitlåt för att på sätt ta sig upp på hitlistorna igen. Det var nämligen framgångsreceptet på High On The Hog där LaVern Bakers låt Jim Dandy blev Black Oak Arkansas väg tll framgången.

Den här gången är det Bob Segers Ramblin´Gamblin´Man och Jerry Lee Lewis gamla rock´n´rollklassiker Great Balls Of Fire som dammats av.

Det var de låtarna som fick mig att skaffa skivan trots att jag egentligen vid det laget tröttnat på Jim ”Dandy” Mangrums tramsande som inte längre gick att ta på det allra minsta allvar.

Jag kan inte påstå att nån av coverlåtarna gjorde att mitt intresse för Black Oak Arkansas blev större. Tyckte inte att nån av dem var särskilt intressant eller att Black Oak Arkansas tillförde något nytt.

Det är också det jag tycker är problemet med hela den här LP:n. Balls Of Fire kändes dammig och daterad redan första gången jag hörde den.

Nr: ingår inte i samlingen, utrensad.

måndag 13 november 2017

Duett på danska och svenska

MATS RONANDER – GÖR MIG LYCKLIG NU – 1992

Jag misstänker att Gör mig lycklig nu är Mats Ronanders största framgång någonsin som soloartist. En av få riktigt stora hitlåtar för hans del. Att han gjort ett flertal album, har spelat ihop med hela svenska popeliten, till och med ABBA, och var med i Melodifestivalen så sent som 2013 är en annan sak*.
Låten är en duett med allas vår danske rockhjälte Kim Larsen och blev en hit i Sverige...
Om det blev samma sak i Danmark vet jag inte. Det är ursprungligen en låt av Kim Larsen, som finns på hans platta Wisdom Is Sexy från samma år, 1992. Där har dock Kim Larsen inte sällskap av Ronander.

Om Kims egen version kom ut först eller om duetten var före får nån som har koll på läget reda ut... För min del kan jag konstatera att det fortfarande är en rätt charmig låt med en sån där refräng som gärna hänger kvar ett bra tag. När singeln (Ronanders) var ny vet jag att man tyckte det var rätt kul med en duett både på svenska och danska.

Nr: 2/CD-singel

* Ravaillacz.

söndag 12 november 2017

Vad man hittar i bröderna Maels swimmingpool

SPARKS – HIPPOPOTAMUS – 2017

Såna här album dyker väldigt sällan upp. Hippopotamus är en sån där skiva man hejdlöst fastnar för direkt. Låtar som Edith Piaf, Scandinavian Design och Missionary Position, har såna där oemotståndliga pophooks som limmar sig fast redan i första lyssningen.
För att det ska bli så förutsätter dock en viss kunskap om och känsla för Sparks popmelodier. Den som inte var med när Kimono My House eller Propaganda spelades på varenda ställe så fort folk kom åt (alltså mitten av 70-talet), kan ha svårt att förstå det här. Sorry alla ni under 50.

Till omgivningens illa dolda glädje brukar dock den gamla popnörden ganska omgående tröttna på såna skivor, efter bara några dagar brukar en sån LP hamna bland de andra dammsamlarna i hyllan. Men inte Hippopotamus, bröderna Mael har varit med länge, de kan det här.

Efter några extra genomlyssningar dyker nämligen de där inte lika självklara låtarna upp och blir nya favoriter; Giddy Giddy, Bummer och surrealistiska Hippopotamus, där man garvar högt åt vad bröderna Mael hittat i sin swimmingpool förutom en flodhäst.
Det kunde räckt med det för att Sparks senaste album skulle bli en värdig kandidat till årets topplista, men Hippopotamus är ännu trevligare än så. Albumet har nämligen ett sällsynt tredje steg.

Det stadiet för min del, efter att fascinationen för melodierna börjat släppa, var att upptäcka Sparks alltid lika ironiskt, självmedvetna och elaka texter, I Wish You Were Fun och What The Hell Is It This Time (bara som exempel), som ger mig anledning att spela skivan alla de där övertaliga gångerna som till slut får omgivningen att tröttna och hota med att skruva ur propparna till övervåningen (men aldrig gör det, för nånstans längst inne gillas Sparks på nedervåningen också).

Bröderna Maels första skivor kom redan i början av 70-talet och det stora genombrottet kom 1974 med först Kimono My House och bara ett halvår senare Propaganda.

De två är några av de mest skruvade popalbum som getts ut, väldigt udda jämfört med all samtida pop och senare också. Bröderna gav sig därefter ut på ett 40 år långt äventyr som innehöll allt från samarbete med Giorgio Moroder, en svårartad Depeche Modeperiod och ett långvarigt och intensivt utforskande av elektro- och housemusik, som gjorde att till och med gamla härdade fans började tveka.

Därifrån till musikal beställd av Sveriges Radio, The Seduction Of Ingemar Bergman, och ett maxat men otippat samarbete med skotska indiehjältarna Franz Ferdinand pekade sen ut vägen mot brödernas swimmingpool och nutiden, Hippopotamus, som jag får för mig kan knyta ihop det hela.

Hippopotamus är albumet där Sparks tar upp det eviga spåret från lika eviga This Town Ain´t Big Enough igen (som visserligen inte var någon början utan ett slutresultat av en process) bygger på med erfarenheterna från 40 års musikproduktion och passar in Sparks i ett modernt och nytt koncept som känns fräckt, nytänk, men slimmat och oerhört väl genomarbetat.

Kort sagt, Hippopotamus är ett album alla gamla popnördar som upptäckte bröderna Mael för 40 år sedan kommer att uppskatta. Det är ett lysande popalbum!

Nr: 1210/2222

lördag 11 november 2017

Ian Hunter uppdaterade sitt rocksound

IAN HUNTER/MICK RONSON – YUI ORTA – 1989

Yui Orta är inte det självklara valet för Ian Hunters eller Mick Ronsons fans. Det är en ovanligt hård rockplatta för att komma från dem. Men den växer med varje spelning. Är man inte helt fast i Ian Hunters ballader är Yui Orta värd att lyssna på.
Yui Orta skiljer ganska ordentligt från Ian Hunters både tidigare och senare album. Soundet är massivt rockigt, som mycket annat i slutet av 80-talet, en stabbig ljudbild inte ger den som lyssnar möjlighet att ens dra efter andan.

Det har naturligtvis sin charm, men kan säkert bli irriterande. Men jag har insett att skivan kräver tid. Yui Orta blir bättre ju fler gånger man lyssnar på den, det är först då man börjar urskilja de finare nyanserna.

Risken är dock att dem som en gång i tiden gick igång på Ian Hunters smäktande ballader eller Mick Ronsons Billy Porter och Slaughter On 10th Avenue redan hunnit tröttna då.

För min del var det självklart att det skulle låta bra. Oftast fick Ronson och hans gitarr stå i bakgrunden medan Hunter solade sig i glansen. Förmodligen är det därför han alltid har solglasögon på sig på varenda bild sedan mitten av 60-talet.
På den här plattan står de sida vid sida. Hunter med rösten och Ronson med gitarren. Men jag hade inte räknat med att Hunter Ronson Band uppdaterat sitt patenterade rocksound så mycket. Det blir bra, men kanske inte så bra som jag först trodde.

Nr: 716/2222

fredag 10 november 2017

Tillbaka till Dädesjö

FUCHSIA – FUCHSIA – 1971

Sommaren 2015 fick jag uppleva Fuchsia för första gången. Inramningen var surrealistisk, en liten folkpark i den mörkare delen av Småland, kulörta lyktor och en entré med rötterna i 50-talet. Folkparken i Dädesjö, för det finns en sådan, befolkades av det märkliga folk som har psykedelisk musik som sitt enda intresse.
Tillbaka till 2015
Fest i logen hette den numera nedlagda festivalen som under några somrar spred glädje och gav energi till många. Fuchsia, som då var en helt okänd företeelse för mig, dök upp som ett hastigt inkastat extranummer före de redan bokade akterna där Amon Düül II var huvudattraktionen och mitt mål med resan, 12 mil söder Norrahammar, på små småländska landsvägar mellan orter som Lammhult, Rottne och Åby.

Känslan att åka där var närmast overklig när man visste vad som väntade. Fuchsia, fick jag reda på där, hade spelat in en LP i början av 70-talet och sedan dött ut. Tony Durant som efter Fuchsiatiden flyttat från England till Australien var bandledaren och den ende som fanns kvar från den tiden. Spelningen i Dädesjö gjordes tillsammans med svenska Me And My Kites, som (gissar jag) tagit sitt namn efter en av låtarna på Fuchsias 71:a.
Under tiden nu
Efter den där konserten letade jag länge innan jag hittade Fuchsias skiva från 1971. Att köpa den i originalpress var otänkbart då de få som såldes var på tok för dyra för min budget. Jag fick vänta på en nypress, som utlovades både av Tony Durant och ryktesvägen att skivan skulle ges ut som pirat. Men båda dröjde. Ända till nu.

Tillbaka till Dädesjö 2015
Tony Durants spelning i Folkparken var häftig. Me And My Kites blev en perfekt uppbackning för den gamle brittiske folkrockaren och stämningen blev både magisk och mild med The Nothing Song som den låt jag minns bäst. Me And My Kites och Tony Durants spelning tillsammans blev en upplevelse för mig.
Tillbaka till framtiden
När jag nu lyssnar på skivan, som till slut fick bli en piratpress på fruktansvärt ful ljusrosa vinyl, är jag inte lika imponerad. Visst är musiken väldigt annorlunda jämfört med annan samtida, även folkrock. Men förutom en handfull låtar, där The Nothing Song är albumets höjdpunkt, är skivan lite för rörig för mig.

Möjligtvis kommer det intrycket från att Tony Durant 1971 hade fått en idé om att förena folkrock med violiner. Och då inte en enda, vilket mer eller mindre är standard inom folkrockgenren, utan flera, rentav många, jättemånga. Jag gissar att Tony Durant samtidigt som han tog stort intryck av storheter som Fairport Convention och Steeleye Span även hade ett väldigt gott öga till ELO och Jeff Lynnes mastodontiska stråkorkestrar. Och ja, ni gissar rätt...det blir lite för mycket violin och lite för lite folkrock.

Ett sista besök i ett kyligt Dädesjö
Framåt kvällen blev det ganska kyligt i folkparken och när jag och äldsta dottern satt och huttrade i kvällskylan gick Tony Durant förbi med en bunt CD-skivor. Jag högg honom i farten, fick en liten pratstund och köpte CD-skivan, ett nyinspelat album med fortsättningen på Fuchsia, Fuchsia II med sitt hem i Australien.
Strax därefter började Amon Düül II soundchecka och jag fick annat att tänka på. CD:n hamnade i baksätet på bilen och blev liggande.

Nutid igen
Jag recenserade den där nya skivan, gillade den rätt ordentligt, From Psychedelia To A Distant Place utgiven 2013. När jag nu har möjlighet att jämföra med det ursprungliga Fuchsia och de idéer Tony Durant hade då vill jag inte ändra mig. Jag tycker Fuchsia II är betydligt mer behaglig att lyssna till. Tony Durants första skiva har lite för många vassa kanter för att jag ska uppskatta den på samma sätt. Det där med violinerna blir på sina ställen dessutom ganska jobbigt.

Nr: 204/2222

torsdag 9 november 2017

Det är bara rock´n roll

KEITH RICHARDS – MAIN OFFENDER – 1992

Gillar man Talk Is Cheap, Keith Richards första soloplatta, då är Main Offender nödvändig.
Gillar man inte Talk Is Cheap behöver man inte tänka på hans andra platta Main Offender. Det är mer av samma.
Men eftersom jag alltid varit svag för Keith Richards skrovliga röst. Och dessutom älskar hans opolerade gitarriff, introt till Start Me Up till exempel. Då kan man så klart inte låta bli ett album som Main Offender. Jag påstår att det är ett alldeles nödvändigt album för alla gamla stonesfans.

För även om ingen av de andra stenarna fanns med Keith när han spelade in Main Offender, andas låtarna så klart ohyggligt mycket Stones. Fattas bara annat, Rollig Stones utan Keith Richards gitarr går inte att tänka sig. Att Richards utan Stones skulle låta som något annat än Stones går inte heller att tänka sig.
Jag uppskattar dessutom att han är så konsekvent orubblig. Den röda tråden från Talk Is Cheap är så tydlig att det knappt går att skilja de båda skivorna åt. Om man vill vara gnällig låter Main Offender möjligtvis lite tröttare.

Det är dock en mindre sak, den stora skillnaden är att låtarna inte är riktigt lika bra. Eller om jag ska vara tydlig, det finns ingen låt som Take It So Hard på Main Offender. Men å andra sidan måste jag bara nämna Bodytalks, det är urtidsrock det.

Men Keith Richards var väl aldrig någon hitmaskin? Hans egna låtar med Rolling Stones blev väl inte några av deras största. Så det kan inte vara hitlåtarna som är grejen med ett soloalbum av Keith Richards.

Nej, det är mer känslan. Av att ha hamnat mitt i en orkan, skapad av rockvärldens kanske inte bäste men främste och mest tongivande gitarrist.

Och att han inte viker en tum från sina idéer. Och att musiken ändå är så primitivt rå att den inte bara kommunicerar via de vanliga kanalerna utan retar nervtrådarna i ryggraden och lilla hjärnan.

Det är då man börjar svettas och håret reser sig i nacken. Det är då man förstår vad det egentligen handlar om, det är bara rock and roll.

Nr: 193/2222

onsdag 8 november 2017

Tidernas första pojkband

MONKEES – MEET THE MONKEES – 1966

Det kvittar vad alla säger om The Monkees. Det här är en jätterolig skiva. Och jag gillar verkligen låtarna. Last Train To Clarksville så klart. Och än mer självklart (Theme From) The Monkees, jag hör till den generation som växte upp med tv-serien och en sån låt glömmer man aldrig.
Att Monkees inte var något rikrigt popband, att de inte spelade några instrument och att alla i bandet inte ens var med och sjöng hade jag ingen aning om då. Och jag tror inte jag hade brytt mig om det heller. The Monkees var ett barnprogram och jag var i helt rätt ålder.

För mig är detta inte skräpkultur. Det är en del av min uppväxt. Men i den riktiga popvärlden var The Monkees skräp. Det hjälpte inte ett dugg att skivbolaget såg till att bilden på omslaget liknande Beatles på Please Please Me, eller att dem 1967 sålde mer skivor än både Beatles och Rolling Stones. Monkees var ju inget riktigt band.
För dem som inte kan historien. Monkees bildades av tv-bolaget NBC för att spela in en tv-serie där idén hämtats från beatlesfilmen A Hard Day´s Night, och där till och med namnet på bandet skulle ha samma ursprung, ett felstavat djurnamn.

Från 1966 till 1968 sändes hela 58 avsnitt av serien och The Monkees blev ett av den tidens stora tonårsidoler. I början spelade ingen av dem några instrument, de var ju skådespelare, de skrev givetvis inga låtar själva (de flesta gjordes av Tommy Boyce och Bobby Hart), däremot sjöng de.

Exakt! Slog samma tanke dig nu också? Monkees måste ha varit tidernas första pojkband! Monkees tog dock inte slut när tv-serien tog slut.

De hade med tiden lärt sig spela själva och även skriva en del låtar. Monkees spelade tillsammans fram till 1970 och släppte då en rad album.

De efterlämnade sig tre listettor, Last Train To Clarksville, I´m a Believer och Daydream Beliver, massor av tjutande tonårstjejer (det var ett evigt tjutande på den tiden) samt ohyggliga mängder av repiga LP-skivor, varav en är i min ägo.

Nr: 543/2222

tisdag 7 november 2017

Bra gjort av Beat City Tubeworks

BEAT CITY TUBEWORKS – I JUST CANNOT BELIEVE IT´S THE INCREDIBLE... - 2016

Om inte en i bandet haft mustach skulle man av bilden på omslaget kunna tro att Beat City Tubeworks är ett skatepunkband i samma anda som Offspring och liknande. Men det här är ett rockband från Jönköping med betoning på rock. Om det finns något som heter klassisk hård rock är Beat City Tubeworks ett bra exempel.
Först ska jag gratulera bandet till att ha gjort en riktigt kul rockplatta. Det bubblar av energi, spritter av spelglädje. Det är musik man blir glad av. Och musik man känner igen.

Utan att Beat City Tubeworks uppenbart plankar en enda låt eller riff finns direkta kopplingar till Status Quo, ZZ Top, Nazareth och nästan varenda annat ”klassiskt” hårdrockband från det tidiga 70-talet.

Det Beat City Tubeworks gör är inget annat är rolig - alldeles förbannat rolig - det är festmusik för oss som passerat en del åldersstreck och oss som aldrig fattat det stora med David Guetta eller Avici.

I vår värld är det nämligen sån här musik som får hela hav av dansgolv att gunga och får folk att skråla med, i eller utan takt.

Ska man då vara lite negativ är det väl så att låtarna inte känns särskilt originella, jag har hört dem förut. Men om man opererar i ett fält som 70-talshårdrock är det en risk man får ta och säkert accepterar.

Då vet man att det mesta och det bästa gjordes redan då och det är helt omöjligt att göra något nytt av det, eller ännu svårare, något bättre. Men ger man sig in i den här genren vet man om det. Men man gör det ändå, för man gillar musiken.

Beat City Tubeworks är en inofficiell fortsättning på nedlagda jönköpingsbandet Horsehead Union, tre av fyra var med där också, som också höll sig inom samma musikgenre. Beat City Tubeworks känns dock lättsammare att lyssna på.

Nr: 390/2222

måndag 6 november 2017

På badstränderna i Benidorm

ZYGMUNT JANKOWSKI – HAMMOND POP PARTY – 1972

Zygmunt fick en hammondorgel av någon som ville honom väl, han insåg genast möjligheterna. Han tyckte sig dessutom ha bra koll på rockmusik och såg därmed sin chans. 1970 spelade han in en LP med sin orgel och gav den namnet Help Yourself To Hammond, för det här var ju så lätt att alla skulle kunna göra det.
Det blev dock ingen succé, inte ens på de solkrämsindränkta badstränderna i Benidorm spelades hans musik, även om just det stället nog var den perfekta platsen för denna något avslagna och ljumma form av bakgrundsljud. Men Zygmunt gav sig inte, två år senare gav han ut skivan igen, nu under namnet Hammond Pop Party. Men folket i Benidorm bara fortsatte att lojt plaska med fötterna i strandkanten.

Hammond Pop Party är ett lysande exempel på en märklig musikgenre som uppstod under det tidiga 70-talet. Orkestrar och skivbolag såg sin chans att på ett enkelt sätt tjäna några spänn på den nya tidens popmusik.

Det spelades under en period in mängder av sådana skivor, studiomusiker som ”lånade” de populäraste låtarna och gjorde om till lättsmält bakgrundsmusik.

De såg sig också rätt snabbt om efter andra genrer och började spela in gamla evergreens, schlagers och folkmusik, till och med operett och klassisk musik.

På grund av sin lättsmälta natur fick genren namnet ”easylistening”. I Sverige finns sedan några år tillbaka begreppet ”sunkadelica”, som jag tror skulle kunna innefatta även easylistening eftersom svensk dansmusik sägs ingå i begreppet.

James Last blev genrens superstjärna, men här hittar man också storheter som Kai Warner (James bror), Max Greger och hans saxofon, Ray Coniff och många fler. Men många skivor spelades in av anonyma studiomusiker.
För att återgå till Zygmunt blev det vad jag vet bara en skivinspelning för hans del. Han lämnade desillusionerad branschen och började jobba som busschaffis i stället (Nej, bara skojar, har inte en aning).

För även om han letade upp för genren tämligen udda saker som Proud Mary, The Ballad Of John And Yoko och som krona på verket Shocking Blues gamla superhit Venus (som dock verkar ha varit svår att få till bra på orgel), blev det inga framgångar.

Hammond Pop Party sällade sig snabbt till en av alla de LP-skivor som nu för tiden trängs i begagnatbackarna på alla större secondhandbutiker, det vill säga de skivorna som ingen köper utan som står kvar år efter år.

Nr: ingår ej i samlingen.

söndag 5 november 2017

Gitarrist med sällsynt förmåga

MICK RONSON – PLAY DON´T WORRY – 1975

Mick Ronson var en av mina stora gitarrhjältar på 70-talet, han fanns med ända sedan jag upptäckte att det fanns LP-skivor. En av de allra första skivor jag köpte var Play Don´t Worry. Så det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande har ett litet speciellt förhållande till de där låtarna och kan dem nästan utantill.
Billy Porter, så klart, en riktigt glamrocker om den där vilde och galne psykopaten på Londons gator. Angel No. 9 och brutala Whie Light/White Heat. Läckra och smäckra Hazy Days, för att inte tala om The Empty Bed (Io Me Ne Andrei)...den första rockballaden om förlorad kärlek jag någonsin hörde.

Det har blivit några till...sådana ballader alltså...kan nån förklara varför rockstjärnor, när de väl gör ballader, alltid tar upp förlorade kärlekar...

Mick Ronson dog i början av 1990-talet i cancer och är kanske nu för tiden inte så där väl ihågkommen. Hans gav under sitt liv bara ut två album*.

Men på den tiden var han ohyggligt stor. Han hängde ihop med David Bowie under hans Ziggy-period och var med på flera av hans skivor. De finns dem som påstår att Ronson låg bakom hela Ziggy-soundet, men det är jag osäker på.

Ronson höll dessutom ihop med Ian Hunter i Mott the Hoople och var med på många av hans soloalbum, inte minst den beryktade liveplattan Welcome To The Club. Han lirade med Bob Dylan på hans Rolling Thunder-turné, backade upp Lou Reed på legendariska Transformer, och Morrisey...
Jag tror alla ville ha med Mick Ronson på något sätt. Förutom det producerade han mängder av artister; Roger McGuinn (Byrds), David Johansen (New York Dolls), John Cougar Mellencamp och en lång rad till. Ett tag i slutet av 80-talet jobbade han med att leta fram nya stjärnor.
Men bara två egna soloplattor alltså, Slaughter on 10th Avenue 1974, och Play Don´t Worry året efter. Båda är briljanta. Mick Ronson var en gitarrist med en sällsynt förmåga. Han var stor!

Nr: 5/2222

* Efter hans död har det kommit ut tre skivor till, Heaven & Hull 1994 – en platta Ronson inte själv hann göra färdig innan han dog, och ett album med ”upphittat och bortglömt material; Hard Life 2003, samt en inspelning från en minneskonsert The Mick Ronson Memorial Concert där bland annat Freddie Mercury medverkar. Konserten är dock mest omtalad för att David Bowie inte var där...

Jag har skrivit om denna skiva en gång tidigare.

lördag 4 november 2017

En radiostationernas gullegris

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – A NEW WORLD RECORD – 1976

A New World Record var ELO:s superstora genombrott. Det album som skulle göra dem till ett av tidernas största rockband. Skivan presenterade något helt nytt, ELO:s definitiva och slutgiltiga sound som Jeff Lynne efter detta aldrig lämnade. Som bonus slog ELO dessutom i USA.
A New World Record från 1976 är otvivelaktigt Electric Light Orchestras största och mest framgångsrika album. Även om detta inte är min favoritskiva med ELO måste jag konstatera: Bättre än så här blev aldrig ELO. Det finns inte en dålig låt här.

Men A New World Record är också en radiostationernas gullegris. En sliskig sötsak. Kommersiell och tillrättalagd. Men det får man leva med. Det är en klassiker och tidernas häftigaste partyskiva på sin tid. Jag minns nyårsafton 1976...
Det var givet att den skulle funka som festskiva. Låtarna är betydligt kortare än på de tidigare skivorna. Det var bra. Jeff Lynne hade en tendens att bli lite jobbig så fort han gick för långt och började dra ut på låtarna, vilket progrockfansen älskade men radiokanalerna hatade.

Det är ett popalbum. Den som vill lyssna på artrockarna eller progbandet ELO ska hålla sig till de tidigare skivorna. Jeff Lynne lyckades nästan alla melodierna. Han kan sin Beatles.

För att nu nämna några låtar: Tightroop, Telephone Line, Livin´ Thing, So Fine. Det är lysande bra poplåtar det. Mission (A World Record) var Lynnes första steg ut i världsrymden, en låt som skulle följas av många, många fler på senare album.

På den tiden jämförde vi den med Klaatu och LP:n Hope som gick lite i samma anda. Att Rockaria är en Chuck Berry-ripoff med egentligen tunn melodi och fånig text förlåts självklart av att det blev en av ELO:s största hitsinglar någonsin.

Nr: 55/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.

fredag 3 november 2017

En krystad koppling mellan psykedelia och tysk hårdrock

ACCEPT – I´M A REBEL – 1980

I´m A Rebel trasslade sig in i skivsamlingen på grumliga vägar. Tysk hårdrock från 80-talet är annars inte min grej alls, men den här gången blev det tvunget så.
Häng med här nu. Låten I´m A Rebel skrevs en gång i tiden av George Alexander, som jag upptäckte via psykedeliska 60-talspopbandet Grapefruit, som efter en del efterforskningar visade sig vara den äldre och okända brorsan till George Young, han med Easybeats, och alltså även storebror till Malcolm och Angus.

Att han förblev tämligen okänd berodde på att han aldrig flyttade med när familjen Young emigrerade från Skottland till Australien, utan i stället stack till London och till råga på allt tog sitt förnamn som efternamn. Men Alexander, eller George, höll kontakten med sina yngre Highway-to-hell-syskon på andra sidan jordklotet.

Han ville väl stötta dem i deras ambitioner och skrev I´m A Rebel 1976 och brorsorna tackade inte nej, låten skulle in på AC/DC:s låtlista och nån av deras dåtida skivor, vilken vet jag inte. Men det sägs att när låten spelades in var Bon Scott så packad att bandet efter ett antal misslyckade försök övergav idén.
Hur det gick till när gossarna i Accept fick nys om låten kan jag inte ens gissa. Men de letade några år senare i alla fall upp låten och fick rättigheterna att spela in den. En sån koppling mellan brittisk psykedelisk 60-talspop och tysk 80-talshårdrock blev naturligtvis alldeles för frestande för att jag skulle låta bli I´m A Rebel-LP:n när den dök upp. Jag slog till lika hastigt som Usain Bolt kommer ur startblocken.

Jag gjorde det trots att mina erfarenheter av pudelrockare som gör covers på gamla klassiker inte är särskilt goda.

Minns med viss skräck Def Leppards version av Mick Ronsons Only After Dark. Eller ännu hemskare Great Whites avrättning av Ian Hunters magiska Once Bitten Twice Shy (Tack Klasse för att du spelade den för mig, men jag mådde inte bra av det).

Men nu var ju I´m A Rebel ingen låt som fanns med på Grapefruits 60-talsskivor, den skrevs flera år efter att bandet splittrats, så där kom både Accept och jag undan.

Och vad tycker jag om I´m A Rebel-LP:n då? Tja, det är ju knappast Accepts främsta album. Men så var den ju bara deras andra skiva och de hade knappt kommit igång.

Men jag kan ju konstatera att Udos röstkapacitet var något extra redan då. Och gitarrsoundet var faktiskt ganska fräckt. Om jag måste välja mellan brittiska, amerikanska eller tyska rockers i läder, då ligger nog tyskarna bäst till ändå.

Nr: 304/2222