The Musical Box: februari 2017

tisdag 28 februari 2017

George Harrisons schlagerplatta

GEORGE HARRISON – 33 1/3 – 1976

När George Harrison 1976 släppte 33 1/3 var det en rätt kul platta. Den gamle beatlesgitarristen, då 33 år, hade poppat till sig ganska ordentligt.
Då jämför jag närmast med Extra Texture från året innan, som nästan var meditativ. Musik att lyssna på under avslappningsövningar. Ett lysande album för den delen.
Jämfört med den lirade Harrison pop på 33 1/3. This Song, Crackerbox Palace och Tears Of The World var sjyssta poplåtar som man mer eller mindre spelade sönder på den tiden. Naturligtvis kunde George Harrison inte låta bli att predika, så de religiösa undertonerna finns där också, som vanligt.
Så här 35 år senare känns det här albumet inte lika roligt. Då står de flesta andra harrison-album starkare. För om man ska vara kritisk är det nästan lite för mycket ”schlager”, eller evergreens över den här LP:n.

Men alltså, inte för att det är schlagerpop på något sätt. Men i jämförelse med andra harrison-skivor ligger det nära till hands...kan man tänka.

Nr: 54/2222

måndag 27 februari 2017

En äckligt gröngul vinylskiva

DSCHINN – DSCHINN – 1972

Bilden på omslaget säger krautrock, vilket det dock inte är. Dschinn är ett tyskt hårdrockband från det tidiga 70-talet. De spelade bara in en enda LP. Att skivans färg är äckligt gröngul skulle nog en och annan tycka var en passande färg för denna LP. Det är dock inte alls rättvist.
Min skiva är en ganska ny återutgivning av denna tyska hårdrockklassiker. Det görs så många roliga skivor nu för tiden. Att det experimenteras med alla möjliga färger har blivit en lekstuga för dagens skivtillverkare.

Förr var det nästan undantagslöst svart som gällde. Men tanken med alla färger är bättre än man tror, det kan i vissa fall skilja ut de billiga nypressarna från originalen, vilket samlarna givetvis tycker inte är mer än rätt.
Den gröngula färgen på denna LP säger därför inget om Dschinn, som är ett i grunden ganska sympatiskt hårdrockband med en sångare vars engelska givetvis är så där charmigt tysk att man knappt förstår ett enda ord. Han är dock betydligt bättre än Hurriganes Remu Aaltonen som enligt ryktet inte kunde ett ord engelska utan bara ljudade.

Trots att jag verkligen gillar den här plattan och mer än gärna spelat den ganska ofta den senaste tiden kan jag inte påstå att Dschinn är ett särskilt originellt band.

Det är tydligt att de hittat sina ideér hos Uriah Heep och tidiga Deep Purple, vilket inte på något sätt är uppseendeväckande för tyska band från den här tiden. De flesta gjorde så.

Vad man möjligtvis skulle kunna påstå är spännande är Dschinns förmåga att leta fram ganska udda riff och rytmer, vilket man därmed skulle kunna härleda till krautrocken.

Trots det är låtarna alldagliga dock inte alls tråkiga. Det roligaste är emellertid att bandet avslöjar ett ganska stor kärlek till gammal hederlig rock´n´roll. Lite Motörhead alltså...men utan nån Lemmy. Sista låten är dessutom en lånad popdänga, Yardbirds klassiker For Your Love. En kul avslutning på en äckligt gröngul vinylskiva.

Nr: 11/2222

söndag 26 februari 2017

Ringos stjärna

RINGO STARR – RINGO – 1973

Ringo Starr har ända sedan Beatles splittrades sågats nästan konstant. Det kanske inte går att jämföra hans album med de övriga beatles-medlemmarna. Men Ringo har gjort åtminstone ett album som håller hög klass.
Hans absolut bästa kom redan 1973, Ringo. Från denna skiva gick flera låtar upp på brittiska singellistan; Photograph, Oh My My, You´re Sixteen och någon till. Albumet var en riktig kraftansträngning av den gamle beatlestrummisen. Kanske såg han det som sin chans att bevisa vad han kunde. Hans två första soloplattor efter splittringen hade varit lite väl excentriska.
Det är också en av få skivinspelningar efter Let It Be där hela Beatles är samlat. De spelar visserligen inte tillsammans på någon av albumets låtar, men de är med på albumet både som musiker och låtskrivare.

Dessutom finns Marc Bolan, Jim Keltner, Klaus Voormann, Harry Nilsson, Robbie Robertson och Steve Cropper med bland musikerna. Ringo lyckades samla nästan hela rockeliten och anlitade dessutom amerikanske demonproducenten Richard Perry att hålla ihop det hela.
Det gav resultat. Ringo är Ringo Starrs absolut bästa platta alla kategorier. Han lyckades aldrig senare upprepa den bedriften. Plattan är dessutom kul. I´m the Greatest, skriven av Lennon, är bara ett prov på hans skruvade humor. Lyssnar man på texten förstår man varifrån författarna till Austin Powers (allas vår kåte brittiske 60-talsspionen) fått sina ideér från.

Nr: 68/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 25 februari 2017

Pink Floyds anonyma album

PINK FLOYD – ANIMALS – 1977

Animals blev på något sätt inklämd mellan Dark Side of the Moon, Wish You Were Here på ena sidan och The Wall på den andra. Pink Floyds okända eller anonyma album har den kallats.
Det är lite märkligt att det blivit så. För Animals är ett spännande steg i Pink Floyds utveckling. Här lirar bandet för första gången sitt ”nya” sound. Det som skulle brisera på The Wall.
Visst låter skivan väldigt mycket som Dark Side Of The Moon och Wish You Were Here, men den är ändå väldigt olika. För första gången är det bara Roger Waters låtar. Det är fortfarande expressionistiskt och experimentellt, men de långa jammen är kortare. Det är den stora skillnaden.
Det finns bara fem låtar på Animals. Och då är öppnings- och avslutningsspåren – Pigs on the Wing part 1 & 2 bara ett par minuter tillsammans. Det öppnar för långa Dogs som tar upp nästan hela förstasidan. Där spelar Waters upp en hel värld av våld, smärta och ilska, En nästan hypnotisk låt.

B-sidans Sheep är om möjligt ännu våldsammare, där David Gilmours gitarrsolon skär som vassa knivar. Nej, det är inte på något sätt anonyma låtar på ett anonymt album. Animals är i rätt ljus ett av Pink Floyds allra viktigaste och mest intressanta album.

För pinkfloydianen är det den självklara bryggan mellan Wish You Were Here till The Wall; från mörker till ljus, albumet som förklarar skillnaderna och likheterna och vad en flygande gris har med Roger Waters dystra sinne att göra.

Nr: 628/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 24 februari 2017

Five By Five – ett tidsdokument

ROLLING STONES – FIVE BY FIVE (EP) – 1964

Det fanns en storhetstid för EP-skivan, om nu någon kommer ihåg detta format på vinylskivor. En skiva lika stor som en 45-varvs singel men med fyra till sex låtar i stället för bara två. Storhetstiden var dock ganska kort, egentligen bara några få år i mitten av 60-talet.
Beatles Long Tall Sally-EP och Magical Mystery Tour-platta är två legendariska album. Rolling Stones främsta bidrag är den här, Five By Five, inspelad i Chicago under bandets första USA-turné 1964.
EP:n är ett tidsdokument som visar upp ett lovande och hungrigt rhythm´n´bluesband från södra England som inte tvekar att ge coverlåtarna på skivan en alldeles egen tolkning. Rolling Stones var fräcka redan då.

Men så modiga att de vågade stå som låtskrivare var stenarna inte. 2120 South Michigan Avenue är en låt av Jagger/Richards som här dock kallar sig för Nanker Phelge.

Five By Five är inte helt nödvändig att ha i sin stonessamling. EP:n, som var Rolling Stones andra i det formatet, släpptes visserligen aldrig i USA utan bara i England och Europa.

Men alla låtarna finns med på LP-albumet 12x5, gruppens andra LP i USA. När LP:n Around And Around - som var ett samlingsalbum - släpptes i Europa togs låtarna med där också.

Nr: 86/EP

torsdag 23 februari 2017

Dylans protestskiva Nr 1

BOB DYLAN – THE TIMES THEY ARE A-CHANGIN´ -1964

Jag hade tänkt att spela The Times They Are A-Changin´ med Bob Dylan. Så fick jag syn på skivomslaget och ställde tillbaka den igen.
Men så spelade jag den till slut i alla fall. Den är ju rätt bra, för att inte säga väldigt bra, Bob Dylans protestskiva från 1964, med The Times They Are A-Changin´, One Too Many Mornings, When The Ships Comes In och – lika givet – The Ballad Of Hollis Brown. Bara Robert Zimmerman, en gitarr och munspel.

Men det är ingen direkt rolig skiva att ta fram nu för tiden. Här handlar det som sagt om protestsånger där Dylan ger politiska predikningar och pekar med hela handen.

Kanske är det därför The Times They Are A-Changin´ känns lite inaktuell, lite daterad för att använda ett modernt favoritord bland kritiker...ett annat sånt ord är ”magiskt”, och det kanske det handlade om 1964, men inte nu.

Sen blir jag nästan lite rädd för unge herr Zimmerman på skivomslaget, trots att han då knappt var 20 år gammal. Från en plats lite högre upp tittar han ner på sina beundrare. Jag vet inte om han funderar på om han ska pissa på dem, äta dem levande eller om han (redan då) skiter fullständigt i vad de tycker.

Nr: 1711/2222

onsdag 22 februari 2017

Ödet ville något annat

LOVE – FOREVER CHANGES – 1967

Om ödet tänkt sig något annat kunde den här exten sett helt annorlunda ut. Det var slumpen som avgjorde att Forever Changes, som är gruppens tredje, blev den första LP med Love jag fick höra. Det är därför jag gillar skivan. Det kunde varit precis tvärtom.
Jag tycker till och med att den är intressant. Det är nästan så jag vill påstå att den skulle kunna funka som soundtracken till hela The Summer Of Love 1967. Den skulle så klart inte vara utan konkurrens men den är inspelad i San Francisco vid precis rätt tillfälle och är exakt så där lagom skum men ändå väldigt radiovänlig. Ja, det skulle till och med kunna vara sunshinepop.
Om ödet i stället bestämt att jag fått uppleva Loves skivor i rätt kronologisk ordning skulle det nog varit ett annat tonläge i den här texten just nu. Nästan helt säkert hade jag då inte tvekat en sekund att såga Forever Changes ganska brutalt, alltså en lika tuff behandling som nästan varenda recensent gjort tidigare.

Jag hade till exempel kunnat påstå att Loves fräcka psykedeliska sound inte fanns där längre, att de gett upp de spretiga gitarrerna för snygg orkestrering, vilket är sant.

Eller att Love på den här skivan snodde lite väl fräckt från alla andra; Beatles, Beach Boys, Hendrix, Jefferson Airplane och tuill och med Pink Floyd, vilket också stämmer.

Men ödet ville som sagt något annat, så det där behöver jag inte bry mig om. Jag tycker i stället att det är en nästan förförande trevlig skiva med sunshinepop och välorkestrerad psykedelisk 60-talspop, behaglig att lyssna på.

Nr: 168/2222

tisdag 21 februari 2017

Kin Ping Meh mellan hård rock och kraut

KIN PING MEH – 2 – 1972

Tyska Kin Ping Meh började sin karriär som coverband och snodde låtar från storheter som Deep Purple och Blood Sweat & Tears. Därför är det inte förvånande att de på sitt andra album gav sig på Beatles Come Together.
Come Together är dock på inget sätt huvudnumret på skivan, även om låten säkert skulle vara en hisnande upplevelse inte minst för gamla beatlesfans. Kin Ping Meh hade en ganska grovhuggen inställning till brittisk pop och gav låten en alldeles egen och mycket personlig prägel i denna tyska kraut/bluesrockversion. Rekommenderas, men dock mest för att den är så annorlunda.
Kin Ping Mehs andra album, som anses vara ett av gruppens främsta tillsammans med debutskivan, är dock inget renodlat krautrockalbum. Kin Ping Meh höll sig oftare till bluesrock och hårdrock än till den mer experimentella krauten.

Alltså knappast kraut, men ändå så pass nära att man med lite god vilja placerar dem i krautfacket ändå. Till fördel för detta ställningstagande har Kin Ping Mehs musik en hel del likheter med grupper som Deep Purple och Uriah Heep.

Den här LP:n är lite en mer vågad sak än första skivan, Kin Ping Meh ger sig här gärna ut på lite märkliga spår som verkar kunna utmynna i precis vad som helst. Dock når de sällan hela vägen fram, låtarna slutar lite för ofta med ett frågetecken; varför blev det så här?

Nr: 1396/2222

måndag 20 februari 2017

”Paul Kelly gör alltid bra grejer”

PAUL KELLY – POST – 1985

Paul Kelly har i mitt skivsamlade och lyssnande nu uppnått statusen att efter varje skiva jag hör konstaterar jag ”han gör alltid bra grejer”.
Okej, det finns en påstådd svag länk i mitt resonemang. Men det är i så fall den enda. Och jag tycker inte att den är alls svag, men det finns andra som gör det...
De få som har koll på australiensaren Paul Kelly anar nu säkert att det är hans album Post från 1985 jag ska dra fram ur mörkret. Och det stämmer.

Så här tycker jag: Paul Kelly är en fantastisk historieberättare. Jag begriper inte hur han kan få en så hemsk historia som Incident On South Dowling, om grabben som inte kunde rädda sin flickvän när hon satte i halsen...och sen blev anklagad för mord...till en rolig historia...men det gör han.

Alla låtarna på Post har något att berätta. Paul Kelly gör (alltid) bra låtar. Flera av melodierna från Post, som delvis är en akustisk historia med sparsmakat komp, kom tillbaka på hans senare 80-talsalbum, men då som rocklåtar; From St Kilda To Kings Cross, White Train, Little Decisions, den otäcka historien om grabben med med flickvännen i graven...

Om de låtarna är bäst på Post eller på Gossip och Under The Sun är en smaksak. Jag kan inte välja.
Det är dessutom en modig skiva. Paul Kelly lämnade med Post pubrock och skrål bakom sig* för filosofiska utläggningar och historieberättande. Under några år lirade han sen ganska tuff rock och sågs som Australiens svar på Bruce Springsteen.

Men på 90-talet kom han tillbaka till den musik han gjorde på Post. Och det var då han blev folkets hjälte på allvar i Australien. Post var alltså före sin tid...

Nr: 6/CD

* Hans två första album, Talk och Manila.

söndag 19 februari 2017

Mystique gick spårlöst förbi

JACK GREEN – MYSTIQUE – 1983

Det är inte ofta de dyker upp. De där överraskningarna som bara tar andan ur kroppen. Jack Greens platta Mystique är en sådan. Ibland finns det ingen förklaring till varför så bra musik gått spårlöst förbi så länge.
Det här är smart powerpop och tuff rak, ungefär som en tidig Elvis Costello, Graham Parker eller Joe Jackson. Men Jack Green tvekar inte att lägga in både hårdrocksriff och glamrock i sina låtar.

Men till skillnad från nya vågens tungviktare slog Jack Green aldrig igenom på samma sätt. Ganska konstigt egentligen. När jag nu lyssnar på den här LP:n album inser jag att den är minst lika bra som både Elvis Costellos This Years Model eller Joe Jacksons Look Sharp.

Trots att låtarna egentligen är enkla och texterna ganska banala blir det sjysst lyssning. Jag tvekar inte att utnämna Mystique till ett av de roligaste new wave-album jag hört på bra länge. LP:n blev dock aldrig någon storsäljare, av den anledningen är skivan idag svår att få tag på, men är inget samlarobjekt.
Jack Green hamnade i mitten av 70-talet som gitarrist i T Rex, där främsta insatsen är amerikanska LP:n Light Of Love. Senare lirade han med Pretty Things på albumen Silk Torpedo och Savage Eyes innan han och Phil May började bråka om vem som skrivit vad.

Jack Greens första soloplatta dök upp 1980, Humanesque, som åtminstone jag tycker borde fått mer uppmärksamhet än den fick. Mystique är hans tredje album.

En av få som upptäckte Jack Greens storhet var Roger Daltrey. När han slog igenom som soloartist på allvar 1984 var det med en Jack Green-låt, Walking in My Sleep. Den finns på Mystique och givetvis är originalversionen vassast...
Roger Daltreys inspelning finns på hans platta Parting Should Be Painless.

Nr: 1185/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 18 februari 2017

Två sidor av Keith Moon

KEITH MOON – TWO SIDES OF THE MOON – 1975

Ett soloalbum lämnade Keith Moon efter sig, Two Sides of the Moon. En skiva som inte togs på allvar av någon, inte ens Moon själv. Den sågades då. Bland annat kallades den världens dyraste ”karaoke-album”. Den skulle säkert sågas nu också.
Jag håller naturligtvis inte med, men är tveksam den här gången. Two Sides of the Moon är en samling ganska buskiga covers av bra låtar gjorda av bra låtskrivare. Här finns altsre av Lennon, Nilsson och The Who.

Samtidigt är skivan en sammanfattning av Keith Moons förvirrade liv. Hans livsfilosofi gick högst seriöst ut på att bara ha kul. Låtarna är därmed gjorda med glimten i ögat och en stor portion humor.

Ibland överraskar han, covern på The Whos The Kids Are Alright innehåller ett sanslöst och ohejdat trumsolo där Keith Moon öser på så man riktigt känner hur trumskinnen kvider under behandlingen. Det är skivans höjdpunkt.

Keith Moons stora förebild var jazztrummisen Gene Krupa, känd för sitt energiska trumspel. Moon tog tekniken ett steg längre och är idag fortfarande förebild för många rocktrummisar.

Keith Moon var trummis i The Who och kanske var rockvärldens främste. Åtminstone den mest hämningslöse. Hans udda och sanslöst energiska trumkomp hade stor del i The Whos framgångar. Keith Moon blev dock bara 32 år. Han dog av en överdos medicin på ett hotellrum 1978.

Nu är han en legend. Ihågkommen som originell stilbildande trummis, destruktiv skämtare och partyröjare av stora format. Det finns nog ingen rockmusiker som sabbat så många hotellrum som han, om nu detta är en merit.

Det gick faktiskt så långt att han blev portad på livstid från flera stora hotellkedjor efter att ha ägnat sig åt en favorithobby; spränga toalettstolar med fyrverkeripjäser.

Nr: 1312/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 17 februari 2017

Ett sällan diskuterat samhällsproblem

SLADE – COZ I LUV YOU/MY LIFE IS NATURAL – 1971

Ett samhällsproblem som numera sällan diskuteras är storleken på hålen i singelskivorna, alltså på 45-varvarna i vinyl. Det är ganska vanligt förekommande problem och alltid ohyggligt irriterande när man får tag i en skiva där hålet är för litet eller för stort.
Eller ännu värre, när den där adaptern (jag har glömt vad de kallades, men kolla på bilden, så fattar ni) är för stor eller för liten för skivorna.

Jag råkade ut för det där när jag letade upp en gammal sladesingel, Coz I Luv You. När jag hittade den visade det sig nämligen att hålet, trots att det var modell större, var för litet för min skivspelare.

Det var först efter att ha brukat ett visst mått våld jag lyckades få dit den där jämrans prylen (adaptern). Men eftersom det var b-sidan på singeln jag egentligen ville lyssna på var det jobbet meningslöst...

Jo, så var det faktiskt. Men det kom jag inte på förrän jag tryckt dit skivan med sån kraft att det knakade i den numera ganska spröda vinylen.

Varför var det så viktigt att få höra den då? Jo, det var när jag såg listan på en samling låtar uppletade av Mojo Magazine kallad ”15 Lost British Hard Rock Gems 1968-1973”, där Slades låt My Life Is Natural tagits med som jag letade upp min gamla singel.

Det var en låt jag inte hade någon som helst koll på, men överraskande nog hittade i min egen samling efter att jag via Google och ett antal olika popsajter spårat den till baksidan på Coz I Luv You-singeln. Så det kan bli.
Fortsättning på storyn är att jag efter att ha lyssnat på låten inte lyckades lista ut varför den hamnade i Mojos samling. Det är nämligen inte mycket till hårdrock. Det är däremot ganska trevlig pop. Vilket i och för sig var det Slade höll på med vid den tiden.

Det avslutande delen av historien måste jag lägga på Coz I Luv You, som var en av Slades allra första singelhits.

Det är den andra i raden, efter Get Down And Get With It, av massor med sladesinglar som tog sig upp till toppen på nästan varenda existerande låtlista. Ni kommer väl ihåg gamla goingar som Look Wot You Dun, Mama Weer All Crazee Now, Gudbuy t´Jane och Cum On Feel The Noize?

Nr: 76/singel

torsdag 16 februari 2017

Deprimerande och svart av Eels

EELS – ELECTRO SHOCK BLUES – 1998

Så ohyggligt deprimerande och svart. Men utan tvekan ett storverk. Electro Shock Blues är ett av de mest känsloladdade album jag hört. Och det går rakt in i hjärtat.
Mark Oliver Everett är inte den första att använda sig av sin konst för att ge uttryck för sin sorg. Lou Reed gjorde det på Magic And Loss efter att ett par av hans närmaste vänner gått bort, Neil Young gjorde det på Tonight´s The Night.

E, som Mark Oliver Everett kallar sig, bearbetar på detta album sin sorg och vanmakt efter systerns självmord och att flera vänner vid samma tid drabbades av svåra sjukdomar och dödsfall.

Därför är Electro Shock Blues nästan överväldigande. E är vanligtvis en indiepopens kanalje, en skämtare och spjuver, men inte här. Detta är Eels minst rockiga album. Trots det är albumet inte svårlyssnat på något sätt.

E använder sig av sin beprövade teknik med knepiga ljudloopar som ger hans musik ett mycket speciellt sound. Tekniken med barnramsor som grund för texterna finns där också. Och trots allt mörker finns det ändå något positivt i hans texter. E pekar ut vägen framåt, mitt i sitt eget elände.
Ett förtydligande: Mark Oliver Everett kallade sig i början av sin karriär för E. I början av 90-talet gav han ut ett par soloalbum under det namnet. När han sedan ”bildade” sin grupp fick den namnet Eels.

Nr: 191/CD

onsdag 15 februari 2017

Festival – mer av samma

SANTANA – FESTIVAL – 1977

Fest? Nä, skulle inte tro det. Det skulle i så fall vara det överdådiga flower-poweromslaget. Men trodde verkligen någon att det skulle lura Santanas fans? Festival är ingen rolig santanaskiva alls.
Jag sträcker mig dock inte så långt att jag vill kalla det Carlos värsta bottennapp någonsin. Jag gillar nämligen två minuter långa Jugando, där man får höra Santana lira gitarr så det börjar osa bränt om högtalarkablarna. Så ska det låta!
Sen är funkiga Try A Little Harder ganska trevlig också, men den är inte mer än trevlig. Och den överskuggas något så våldsamt av hemska The River, som kanske ska vara ”atmosfärisk” men bara är enormt tråkig.

Skivan innan, Amigos, var en sell-out. Men där skötte Santana det ändå ganska snyggt vilket gjorde att åtminstone jag jämförde den med hans tidiga latinorockskivor.

Festival är mer av samma, men för mycket. Det blir mer Vamos a la playa än Festival och Santana, alltså sånt där man vanligtvis kallar muzak. Förutom Jugando finns det inget alls att hänga upp sitt intresse på.

Festival är en LP man med gott samvete kan bläddra förbi kanske till och med i tiokronorsbackarna.

Nr: 647/2222

tisdag 14 februari 2017

En röst man kommer ihåg

PETULA CLARK – NOW – 1972

1988 blev låten Downtown en hit för andra gången. Det finns också en senare houseremix på den legendariska låten med Petula Clark. Möjligtvis är det av den anledning en och annan kommer ihåg denna engelska poptjej nu för tiden också.
Den brittiska popinvasionen i USA i mitten av 60-talet berodde inte minst på tjejerna, Petula Clark, Lulu, Dusty Springfield och Sandie Shaw - hon med Puppet On A String - bara för att nämna några.

1964 var det Petula Clark och låten Downtown som var den stora hiten. Det blev den första låt någonsin med en brittiska poptjej att gå upp som etta på den amerikanska singellistan. Det var ohyggligt stort då.

För Petula Clark blev det dock aldrig större än så. Hennes tid som popstjärna var mer eller mindre över redan i slutet av 60-talet. Hon fick ett par mindre hitlåtar till men ingen som blev lika stor som Downtown.

LP:n Now är från 1972. Inte ens då var det väl särskilt många som kom ihåg Petula Clark, även om ett par låtar blev ganska framgångsrika.

Popörhänget My Guy kanske nån i den lite äldre generationen kan dra sig till minnes...
Eller The Wedding Song (There Is Love)...
Nähä, inte det...

Nåja, en sak är säker. Petula Clarks sångröst kommer man ihåg om man hört den. Det fanns en orsak till att hon blev Englands första kvinnliga listetta i USA.

Nr: borttagen ur samlingen.

måndag 13 februari 2017

Att göra två saker samtidigt

FAR OUT – NIHONJIN - 1973

Det kändes som en utmärkt idé när jag kom på den. Men nu när jag skriver inser jag att det kanske inte var den allra bästa idén i alla fall. Men i brist på annat gör jag det ändå. Jag ämnar nu utföra konststycket att koppla ihop Fritiof Nilsson Piraten med japansk psykedelia från det tidiga 70-talet...
Jag kan väl alltid hoppas att Piraten åtminstone småler lite från andra sidan när jag nu tar upp hans eget ironiska konstaterande: Jag kan visst göra två saker samtidigt – Jag kan skriva utan att tänka på vad jag skriver.

Det där att ”inte tänka” är orden som får denna redan nu fåniga text att rusa iväg från Österlen till Japans musikaliska undergroundscen på 70-talet. Där hittar vi bland annat Far Out och LP:n Nihonjin. En skiva som är smått legendarisk bland de få som känner till den.

För att kunna uppskatta musiken på skivan finns uppenbara fördelar med att inte tänka. Varenda gammalt proghead vet hur viktigt ”att inte tänka” är för själva musiklyssnadet i genren, även om de utåt sett gärna vill hävda det motsatta.

Vem vet var storheter som Pink Floyd, Emerson Lake & Palmer eller alla de där tyska giganterna tagit vägen om folk verkligen ”tänkt”. Nej, man måste vara ”Far Out” för att systemet så att säga ska fungera.
Japanska Far Out och albumet Nihonjin är en liten läckerbit för alla oss icke-tänkare. Det är en LP med en låt på varje sida, långa vindlande musikstycken, spacerock, som tenderar att dra iväg åt de mest oväntade håll. Bandet tar inte oväntat hjälp av Pink Floyd och skapar sig en ljudbild som i ganska stora delar påminner om det pinkarna använde sig av på sina tidiga album.

Det spännande med Far Out är att de dessutom tar musik från sin egen del av världen, vilket ger den en extra dimension. Jag gilla också att det använder sig av akustiska gitarrer och hela tiden bryter mönster. Därför blir det aldrig trist eller enformigt, trots att låtarna är väldigt långa.

Ett trevligt album med högt lyssningsvärde som jag upptäckt är synnerligen svårt att bryta bekantskapen med. Det är en LP jag gärna kommer tillbaka till, vare sig jag vill eller inte verkar det som. Givetvis kan jag rekommendera albumet till alla dem som råkar hitta det.
Min skiva är en reissue från 2016 där verket förvirrande nog tillskrivs betydligt mer kända Far East Family Band. FEFB är för den i ämnet insatte ett av Japans största och viktigaste progressiva rockband från 70-talet. Inte minst för att synthgurun Kitaro startade sin bana där.

Tydligen är det så rent allmänt att detta album placerats i FEFB:s katalog för att inte ”komma bort” och skälet sägs bero på att Far Out var föregångaren till sin mer kända kusin. Tydligen är detta dock inte sant. Båda bandet existerade vid sidan av varandra. Men de hade en medlem gemensamt, därav kopplingen.

Man kan anta att den första och lite enklare historieskrivningen får tillskrivas de skribenter som på Fritiof Nilsson Piraten-maner praktiserat färdigheten att skriva utan att tänka...

Nr: 293/2222

söndag 12 februari 2017

Tidlös Manfred Mann

MANFRED MANN´S EARTH BAND – ANGEL STATION – 1979

Redan när jag gick ut med skivpåsen från Wallins Radio i Huskvarna visste jag att det var något alldeles extra jag hade med mig. Det hade räckt med att Helena bakom skivdisken spelat två av låtarna på Manfred Manns Angel Station, You Angel You och Don´t Kill It Carol.
Jag bestämde mig där och då, ville inte ens höra resten. De godbitarna ville jag spara till senare. Manfred Mann´s Earth Band hade i slutet av 70-talet bränt på i samma spår länge, progressiv rock med tunga keyboards och synthar, svåra texter och invecklade låtar. Men Angel Station var något helt annat. Här lirade Earth Band pop, nästan new wave. Det var spännande.
De två låtar jag hörde på Wallins var skivans bästa. Att You Angel You var en dylan-cover insåg jag inte förrän senare. Manfred Mann gjorde den till sin helt egen och visade vilka möjligheter den låten hade. Don´t Kill It Carol var den givna ettan, med en melodi och refräng som satte sig direkt, trots de ABBA-lika körerna i bakgrunden.

Det var inte slut med det. Svåra You Are – I Am klistrade sig också fast på ett märkligt sätt. Manfred Mann hade hittat något där.

Dessutom är Angels At My Gate en sån där låt jag fortfarande kommer på mig själv med att nynna.

Det är nog en av de bästa låtar Manfred Mann skrivit själv. Mystisk och drömlik och en klockren refräng; ”58, 56, 54, Angels at my door”, det gillade jag.

Angel Station är en av väldigt få tidlösa plattor som går att ta fram 30 år senare utan att den känns dammig, trist eller gammal.

Det var ingen tillfällighet att jag åkte hele vägen till Husskvana för att köpa skiver. I slutet av 70-talet och början av 80-talet var Wallins Radio den absolut hetaste skivaffären i stan. Peter och Helena hade full koll på det nya och kunde plocka fram pärlorna. Angel Station var en av dem.

Nr: 113/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 11 februari 2017

En grottman och playboy

RON WOOD – GIMME SOME NECK – 1979

Ron Wood – grottman och playboy, nästan lika ärrad som Keith Richards - viker inte en tum. Hans soloplatta Gimme Some Neck från 1979 är lika mycket Rolling Stones som Stones själva.
Det finns så klart mycket av Stones här. Varför skulle det inte göra det?

Gimme Some Neck är lättsamt brutal, men samtidigt funkig, spretig och precis så stökig som Rolling Stones skivor alltid är. Men så lyckades också Ronnie att samla hela gänget.

Mick Jagger finns med på bakgrundssång och gitarr, Charlie Watts lirar trummor på flera av låtarna och till och med Keith Richards gör några inhopp.

Dessutom finns ärrade rockhjältar som Mick Fleetwood, Jim Keltner och Ian McLagan också med på ett hörn. Det är kul.

Worry No More, Buried Alive, Infekshun och F.U.C Her är låtar som jag direkt placerar i Stoneshörnan. Dylans Seven Days vänder Ron Wood upp och ner på, efter den tolkningen finns inget mer att lägga till.

Jag kan inte påstå att Gimme Some Neck är oumbärlig i samlingen, men om den inte fanns där skulle livet bli lite fattigare.
Ron Wood är en rockikon själv. Han spelade under 60-talet i Jeff Beck Group och Faces. 1974 tog han över efter Mick Taylor i Rolling Stones.

Nr: 1654/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.