GRAHAM PARKER – THE REAL MACAW – 1983
En kompis till mig hatar Bruce Springsteen. Han säger att det är på riktigt. Det var tydligen en skräckfylld nyårsaftonfest i början av 80-talet som gjorde det. Ett kassettband med Bruce Springsteen fastnade i bandspelaren så hela kvällen igenom var de tvungna att spela The River om och om igen. Sen den dan hatar han Springsteen, och han vägrar att lyssna.
Jag har en liknande upplevelse, men tog inte lika mycket skada. På tåget mellan Stockholm och Jönköping fastnade ett kassettband med Graham Parkers The Real Macaw i min walkman (en synnerligen otymplig sak på närmare ett halvt kilo, men den bar man med sig överallt). Hela vägen från Södertälje till gamla Jönköpings centralstation fick jag alltså lyssna på den där skivan om och om igen...
Och inte nog med det. Det tog några dagar till innan jag fick ut det där jämrans kassettbandet, så jag var tvungen att lyssna på skivan i flera dagar till i rad, för att inte lyssna på musik var ett alternativ som inte fanns.
Men till skillnad från Per hatar jag inte Graham Parker. Jag gillar den här skivan, fortfarande. Trots att den knappast anses vara något av Parkers storverk, utan snarare en liten baksmälla från de stora åren i slutet av 70-talet.
När jag nu lyssnat på den igen inser jag att jag kan de här låtarna, mer eller mindre utantill, av någon skräckfylld anledning... Men jag gillar det jag hör. På The Real Macaw har Graham Parker skalat bort allt det vildsinta, ilskna och arroganta som åtminstone jag älskade.
Det är kanske en något trött och desillusionerad man bakom mikrofonen. Istället för blixtrande new wave bjuder han på soul och pop, naket och avskalat jämfört med allt annat han gjort tidigare.
Skön lyssning givetvis, för sin säregna röst har han kvar. Och nånstans därinne finns också passionen. You Can´t Take Love For Granted, Glass Jaw och Just Like A Man blev mina favoriter under den där tågresan. Det är låtar som står sig rätt bra idag också upptäckte jag.
Nr: 545/2222
En kompis till mig hatar Bruce Springsteen. Han säger att det är på riktigt. Det var tydligen en skräckfylld nyårsaftonfest i början av 80-talet som gjorde det. Ett kassettband med Bruce Springsteen fastnade i bandspelaren så hela kvällen igenom var de tvungna att spela The River om och om igen. Sen den dan hatar han Springsteen, och han vägrar att lyssna.
Och inte nog med det. Det tog några dagar till innan jag fick ut det där jämrans kassettbandet, så jag var tvungen att lyssna på skivan i flera dagar till i rad, för att inte lyssna på musik var ett alternativ som inte fanns.
När jag nu lyssnat på den igen inser jag att jag kan de här låtarna, mer eller mindre utantill, av någon skräckfylld anledning... Men jag gillar det jag hör. På The Real Macaw har Graham Parker skalat bort allt det vildsinta, ilskna och arroganta som åtminstone jag älskade.
Det är kanske en något trött och desillusionerad man bakom mikrofonen. Istället för blixtrande new wave bjuder han på soul och pop, naket och avskalat jämfört med allt annat han gjort tidigare.
Skön lyssning givetvis, för sin säregna röst har han kvar. Och nånstans därinne finns också passionen. You Can´t Take Love For Granted, Glass Jaw och Just Like A Man blev mina favoriter under den där tågresan. Det är låtar som står sig rätt bra idag också upptäckte jag.
Nr: 545/2222
Hej Har liknande upplevelse med Led Zeppelin 111 som fastnade i kasettbandspelaren i min Opel kadett årsmo.1967 .Detta hände i början av 80.talet.Blev mycket bekant med immigrant song och dom andra låtarna.Fortfarande bra skiva. Bilen med kasett gav jag till en kompis pga flytt utomlands.
SvaraRaderaHa, ha, där hade du tur. Bättre skiva kan man ju knappast tänka sig!
Radera