PELL MELL – MARBURG – 1972
Tysk progressiv rock på 70-talet höll mycket hög klass. Dessvärre insåg inte jag det då utan ägnade mig på gott och ont mest åt storheter som Genesis och Jethro Tull. Undrar vad jag tyckt om jag fått höra Marburg då? Hade jag gillat skivat?
Jag tror jag hade gjort det, även om man på den tiden var lite mer än lovligt styrd av grupptryck, vad andra tyckte. Pell Mell, ett tyskt band dessutom, skulle förmodligen betraktats med största möjliga misstänksamhet.
Marburg är dock en LP som hos mig en "ny" skiva som hittar de rätta nycklarna direkt, ett album det är tokenkelt att bli överväldigad av.
Redan i första spåret, ruffiga The Clown And The Queen, är jag fast och vill just då jämföra Pell Mell med Atomic Rooster.
När bandet sedan i Moldau och Friend växlar både tempo och stil och landar nånstans mellan Emerson Lake & Palmer och Ekseption är åtminstone jag helsåld.
Musiken är ibland såpbubblelätt svävande, på andra ställen påträngande och aggressiv. Pell Mell har en mix som för mig är både förtrollande och spännande att lyssna på. Det går inte att förutsäga i vilken riktning musiken ska gå. Sångarens lite kantiga uttryck är en annan del av charmen.
Marburg är därför ett album jag tveklöst vågar rekommendera till krautrockfansen, även om Pell Mell i ett historiskt perspektiv förmodligen ska ses som ett symfoniskt rockband med förkärlek för klassisk musik.
Men den etiketten hör dock till bandets senare skivor, där släktskapet med Ekseption utvecklades till en konst. Debutskivan Marburg är betydligt mer proggig och oförutsägbar. En riktigt bra tysk progressiv rockplatta från det tidiga 70-talet.
Nr: 213/2222
Tysk progressiv rock på 70-talet höll mycket hög klass. Dessvärre insåg inte jag det då utan ägnade mig på gott och ont mest åt storheter som Genesis och Jethro Tull. Undrar vad jag tyckt om jag fått höra Marburg då? Hade jag gillat skivat?
Redan i första spåret, ruffiga The Clown And The Queen, är jag fast och vill just då jämföra Pell Mell med Atomic Rooster.
När bandet sedan i Moldau och Friend växlar både tempo och stil och landar nånstans mellan Emerson Lake & Palmer och Ekseption är åtminstone jag helsåld.
Musiken är ibland såpbubblelätt svävande, på andra ställen påträngande och aggressiv. Pell Mell har en mix som för mig är både förtrollande och spännande att lyssna på. Det går inte att förutsäga i vilken riktning musiken ska gå. Sångarens lite kantiga uttryck är en annan del av charmen.
Men den etiketten hör dock till bandets senare skivor, där släktskapet med Ekseption utvecklades till en konst. Debutskivan Marburg är betydligt mer proggig och oförutsägbar. En riktigt bra tysk progressiv rockplatta från det tidiga 70-talet.
Nr: 213/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar