The Musical Box: maj 2017

onsdag 31 maj 2017

Klaus Weiss egen nisch

NIAGARA – AFIRE – 1973

Tredje och sista albumet från Klaus Weiss och Niagara bygger liksom de två första på trumbeats. Här trumbeats, kongas, bongotrummor, massor av andra slagverk och en ensam basgitarr. Det är effektfullt, suggestivt nästan hypnotiskt. Det är musik som når de mest primitiva nervändarna.
Den österrikiske trummisen Klaus Weiss hittade tveklöst en alldeles egen nisch i början av 70-talet. Idag skulle hans musik utan större diskussion hamnat i facket världsmusik, men på den tiden var den genren inte ”uppfunnen” ännu.

Första skivan innehöll bara två långa kompositioner med trummor, på andra skivan kortade han ner låtarna och introducerade dessutom både fuzzgitarr och blås, vilket i sin tur gjorde att Niagara placerades i utkanten av krautrocken.

På Afire, som blev Weiss sista med Niagara, gick han tillbaka till enbart slagverk och rytmer men behöll det kortare formatet. Detta kan jag tycka var ett bra grepp.

Afire känns intressantare och betydligt mer tillgänglig än Weiss första album, som nog är mer suggestivt och hypnotiskt än intressant lyssning.

Däremot är musiken minst lika fysiskt närvarande och påträngande. Afire påminner faktiskt lite om Santanas Soul Sacrifice, vilket gör skivan spännande att lyssna på även nu för tiden.

Nr: 208/2222

tisdag 30 maj 2017

Pell Mell på nya vägar

PELL MELL – FROM THE NEW WORLD – 1973

Pell Mells första album Marburg var häftig krautrock och jag tyckte bandet hade mycket gemensamt med storheter som Atomic Rooster och Genesis. Men redan till andra skivan var gruppen på väg åt ett helt annat håll, Pell Mell lämnade krautrocken för symfonisk rock kraftigt influerat av klassisk musik.
Pell Mells From The New World, som tog titeln från Dvoraks nionde symfoni, ett av rockvärldens mest plagierade klassiska verk, är ett album som har mer med holländska Ekseption och Emerson Lake & Palmer än med tysk kraut att göra. Dock inget ont i det, på samma sätt som ELP och Ekseption lyckas även Pell Mell skapa en mycket egensinnig värld av klassisk musik och rock.
Genom att blanda in egna element som gitarr, rytmsektion och kanske främst sång, blir Dvoraks verk och därefter Bachs Toccata något mycket säreget och unikt för Pell Mell även om det är covers, som det så vackert heter i rockvärlden.

Pell Mell tog sin uppgift på största allvar, b-sidan innehåller två egna sviter, Suite 1 & 2, som är klassisk musik men skrivna av bandet. Notera att bandet kallar sina kompostioner för sviter och inte låtar...

From The New World är förmodligen inget unikt verk i den symfoniska rockvärlden. Det mesta på skivan hade gjorts redan innan och mycket har gjorts igen även senare.

Men jag kan inte komma ifrån att Pell Mell trots det har en intressant och mycket egen inställning till sin musik. Något som gör den här LP:n värd att lyssna på trots att den är över 40 år gammal.

Nr: 48/2222

måndag 29 maj 2017

Som brinnande svetslågor

ALLMAN BROTHERS BAND – BROTHERS & SISTERS – 1973

Gregg Allman har gått ur tiden, bara 69 år gammal. Jag kan inte låta detta bara passera. Gregg Allman, hans bror Duane och Allman Brothers var under många, många år mina stora hjältar.

Utan att glömma bort alla de soloalbum Gregg Allman gjort, alla senare album med Allman Brothers, publicerar jag därför en text om ett av mina favoritalbum, det första Gregg Allman gjorde utan brorsan Duane.

Jag inleder dock med en varning. Det här en helt okritisk hyllning till den bästa southern rock-platta som någonsin gjorts.

Det kanske verkar lite märkligt att tycka att Brothers & Sisters är den absolut bästa southern rock-LP som gjorts i en studio. Det är ju Allman Brothers första utan Duane Allman.
Men så är det. Det här är ett mästerverk. Gregg Allman kunde själv.

Till att börja med är skivomslaget vackert, storslaget och poetiskt. Det är det perfekta anslaget till detta album. För det är nämligen precis vad det handlar om.

En poetiskt impressionistisk och mycket vacker skiva, som dessutom är sparsam. Det finns bara sju låtar här. Men det är å andra sidan fullt tillräckligt. Dickey Betts hade den stora och synbarligen omöjliga uppgiften att ta över efter Duane Allman.

Men det här är förmodligen hans allra största ögonblick som gitarrist. Betts skrev fyra av låtarna, bland annat helt sagolika Jessica. En instrumentallåt som är ohygglig och den bästa Allman Brothers någonsin gjorde. Bara det improviserade mittenpartiet är enormt, fantastiskt och fullkomligt underbart. Hela låten andas glädje, optimism och romantik.
Ramblin´ Man, som också är Betts låt, hör till Allman Brothers stora stunder. Det är visserligen egentligen bara vanlig sketen countryrock, men så elegant gjort att det tar andan ur kroppen. För att inte tala om Wasted Words, bitter, elak och brutal, men fascinerande och sagolik.

Dickey Betts svavelosande gitarrspel, med ackord som svidande piskrapp, och de nästan apokalyptiska texterna får de här låtarna att bli som brinnande svetslågor. Pony Boy är dessutom den perfekta avslutningen på detta magnifika album.

När Duane Allman körde rakt ut i en vägkorsning på motorcykel och smällde med en lastbil 1971 trodde de flesta det var slut med Allman Brothers. Så var det inte. Gregg Allman höll brödernas flagga högt i nästan 50 år till. Själv blev han 69 år gammal.

Nr: 1252/2222

OBS! Denna text har publicerats tidigare.

söndag 28 maj 2017

Kim Larsen og amerikanarna

KIM LARSEN – KIM LARSEN OG YANKEE DRENGENE – 1978

På tal om fula fiskar och danskar, så har jag Kim Larsens första soloplatta efter Gasolin i samlingen, Kim Larsen & Yankee Drengene. Nån ful fisk är väl inte Kim Larsen, även om bilden på skivomslaget för tankarna åt det hållet.
Den här skivan köpte jag av en enda anledning – låten This Is My Life. Den hade nämligen Gasolin med på sitt livealbum, Live i Skandinavien. Den skivan spelades alldeles för ofta på den tiden, till sist blev det jobbigt. Men This Is My Life är bra.

Gasolin rockade i liveversionen till originalet rätt ordentligt. This Is My Life var egentligen en liten udda ballad från skivan Efter endnu en dag, som var våra danska vänners bidrag till jazzrocken (nåja). Då blev man naturligtvis nyfiken på vad Kim Larsen gjort med samma låt...

Men nån större sensation var det väl inte. Kul, men inte bättre... Yankee Drengene är däremot en ganska kul platta. Kim Larsen hade åkt över till USA och spelat i skivan i Atlanta. Så det var han och en massa sydstatsamerikanare.

Det märks på musiken, det finns inte mycket av Gasolin i det här och Larsen sjunger dessutom alla låtar på engelska. Men det låter inte Allman Brothers om skivan om nu nån skulle tro det, så långt gick inte Kim även om tanken är spännande. Däremot går det lukta sig till countrypop.
This Is My Life är en av de bättre låtarna på LP:n, liksom Chuck Berrys Havana Moon. Och för den som inte hört Kim Larsen lira country är det här rätt skiva. Det gör han i ett par låtar, bland annat There´s A Tape, som han förresten skrev själv liksom de flesta andra låtarna.

Om skivan är bra?
Ja, va tusan. Kim Larsen + country + danskengelska...vad blir det?
Överstyvt som folk säger här i jönköpingstrakten.
Nja, jag gillar verkligen Kim Larsens skivor, men tycker nog det är bättre när han håller sig till danskan.

Nr: 79/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 27 maj 2017

Procol Harum träffade rätt

PROCOL HARUM – A WHITER SHADE OF PALE – 1967

Jag vet inte hur många gånger jag hört A Whiter Shade of Pale. Den låten är fortfarande lika bra. Det är förmodligen en av de mest spelade 60-talslåtarna och en av de mest välkända, men ändå har den det där fantastiska kvar.
Kanske hänger det på de tunga mollackorden, kanske på den surrealistiska, nästan obegripliga texten, eller så träffade Procol Harum bara så fullständigt rätt. Låten är, trots att den är 50 år gammal, precis lika bra som 1967.

Otroligt nog är A Whiter Shade Of Pale brittiska Procol Harums debutsingel och släpptes i maj 1967. Något senare kom bandets andra singel, Homburg, som blev nästan lika gigantisk. Det går inte att påstå något annat än att det var en fantastisk start.

Men när LP:n släpptes i december samma år gick det inte lika bra. Det kan ha berott på att det dröjde så lång tid från singelsläppen. Men troligast var nog att A Whiter Shade of Pale inte fanns med på skivan, inte Homburg heller för den delen. Det var ju så man gjorde på den tiden. Var låten släppt på singel fanns ju ingen anledning att ha med dem på LP:n resonerade man.

Det är ett misstag att anta att Procol Harums debutplatta av den anledningen inte var särskilt intressant eller att bandet inte hade mer att komma med. Det är precis tvärtom, albumet A Whiter Shade Of Pale är en oerhört bra rockskiva - och vad jag tycker - Procol Harums allra bästa.

Här finns en lång rad synnerligen starka låtar, Conquistador och Something Following Me är bara ett par exempel. Mest underskattat är nog eposet Repent Walpurgis som, inte minst tack vare Gary Brookers bländande keyboardspel växer till ett vidunder.
Att inte hitlåtarna fanns med på förstapressen av LP:n ändrades på senare utgivningar. När plattan släpptes i USA togs naturligtvis A Whiter Shade of Pale med. Och när plattan gavs ut i Tyskland var det så klart Homburg som blev förstaspår. Senare har det getts ut en lång rad olika pressningar av det här albumet.

Den som finns i min samling är av någon anledning dansk och gavs ut någon gång i början av 90-talet. Men det spelar ingen roll. Procol Harum gjorde 1967 rockmusik som inga andra tidigare hade vågat sig på eller klarade av.

Nr: 853/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 26 maj 2017

Tredje skivan från Atoll

ATOLL – TERTIO – 1977

Utanför Frankrike är Atoll nog mest känt för att John Wetton gjorde ett inhopp i bandet, dock inte på den här skivan, som är gruppens tredje och deras sista stora. Även om Atoll inte är särskilt välkänt utanför Frankrike, de blev det inte ens under den progressiva rockens storhetstid under det tidiga 70-talet, så var det ett synnerligen aktat band i sitt hemland.
Med en inte okontroversiell mix av fransk folkmusik, symfonisk rock och långa instrumentala partier blev bandet snabbt ett av Frankrikes stora och nämns ofta tillsammans med storheter som Ange, Pulsar, Mona Lisa och Shylock, vilket kanske inte säger särskilt mycket för den som inte är insatt i fransk progrock från 70-talet.

Eftersom John Wetton en period fanns med i bandet blir det kanske lättare att relatera om jag nämner King Crimson och sen lägger till både Genesis och Yes. Där nånstans hittar man alltså Atoll.
Tertio är dock en inte särskilt intressant platta i mitt tycke, även om många kritiker nämner den välgjorda produktionen och snygga ljudbilden. Jag gillar bättre gruppens två första album Musiciens Magiciens och storverket L´Araignee-Mal.

Musiciens Magiciens för dess lite opolerade stil och kanske därför omedvetet provocerande attiutyd. Och L´Araignee-Mal för dess förfining och storslagna musik. Tertio hamnar musikaliskt nånstans mittemellan och utmanar därför inte på samma sätt som sina föregångare utan blir mer en trevlig tillställning som dock ganska snabbt försvinner ur medvetandet.
Jodå, skivan har sina stora ögonblick, själv tycker jag att den något mer experimentella b-sidan är mycket intressantare än förstasidan. Påminner stundtals ganska mycket om Pulsar vill jag påstå. Men givetvis är det så att om man gillar någon av de första skivorna är naturligtvis även denna LP ett måste i samlingen.

Nr: 105/2222

torsdag 25 maj 2017

En förväntansfull stämning

BJÖRK – VOLTA – 2005

Att Björk är en färgglad studsboll med gigantiska blå fötter är som väntat inte det mest skruvade med detta album. Volta är en minst sagt märklig resa genom världsmusik, udda rytmer och tekniska, digitala studiofinesser. Skivan är först svårtillgänglig, på gränsen till otrevlig, men blir efter några genomspelningar mer intressant än man först trodde.
Jag har alltid gillat Björks udda och alltid nyskapande musik. Man vet aldrig vad man får när man lyssnar en av hennes nya skivor för första gången. Volta följer givetvis det mönstret även om man så klart - som på alla Björks album - hittar direkta kopplingar till debutskivan och mästerverket Human Behaviour, vilket i min värld är ett bra betyg.
På den här skivan lånar hon beats från Timbaland och skapar redan i inledningen med Earth Intruder en förväntansfull stämning. Om man nu ska leta reda på någon låt som eventuellt skulle kunna vara en hitlåt är det nog den.

Efter denna minst sagt intressanta inledning letar sig Björk längre och djupare ned i en musikalisk värld som till slut inte är annat än primitiv. Jag kan därför inte låta bli att jämföra Volta med 2004 års Medulla, som dock grävde ännu djupare och till slut blev våldsam och rå.
 
Volta är i den jämförelsen mycket mer behaglig även den inte på något sätt ger utrymme till slölyssning och defintivt inte går att ha på i bakgrunden. Det är inte partymusik, man måste lyssna på den här skivan.

Jag gissar att Volta förmodligen är enklare att ta till sig för den som har den på CD. Vinylalbumet består av två skivor med bara två eller tre låtar på varje sida, vilket gör att det blir lite väl många avbrott för att Volta ska kunna komma till sin fulla rätt.

Nr: 578/2222

onsdag 24 maj 2017

Blonde On Blonde, 60-talspop och spacerock

BLONDE ON BLONDE – CONTRASTS – 1969

Jodå, namnet är taget från Bob Dylans klassiker. Men bandet och skivan har egentligen inte särskilt mycket gemensamt med 1966 års största verk i rockvärlden att göra och inte mycket med Dylan heller för den delen.
Okej, att Blonde On Blonde har tagit en hel del intryck av brittisk folkrock på sin debutskiva är väl solklart. Den som vill kan säkert tolka in både Fairport Convention och Steeleye Span i deras musik. Men min känsla är att de i verkligheten hade blicken fäst på något helt annat, något diffust svävande vid horisonten.

Det är psykedelia påstår jag. Men då inte sånt som Hollies och andra brittiska storheter ägnade sig åt vid den här tiden, jag pekar i stället ut vissa beröringspunkter med Sgt Pepper, Magical Mystery Tour och framför allt Their Satanic Majesties Request, dock utan att placera skivan i det facket.

Nej, Blonde On Blonde drar mer åt Jefferson Airplanehållet med en stundtals ganska kraftig påverkan från den tidens största psykedeliska himlakropp, Grateful Dead.

Och där kom jag (inte alls osökt) in på ämnet spacerock och menar också att Blonde On Blonde förmodligen hade ett ganska stort intresse för den sortens musik. Låtarna har en tendens eller snarare ambition att dra iväg, men hålls på den här första skivan i ganska strama tyglar.
Det är så klart inte bra. Contrasts känns därför lite för kontrollerad och välanpassad, om man kan använda ett sånt uttryck om psykedelisk popmusik. Låtarna blir lite för snygga och ofta lite för mycket 60-talspop än vad jag tror Blonde On Blonde egentligen ville.
Det blir därför en ganska spretig skiva som skivtiteln redan sagt oss, men jag gillar den så klart ändå. Skivan är en frisk fläkt i min popvärld utan att för den skull imponera allt för mycket. Sen känns det rätt skönt att veta att Contrasts inte blev Blonde On Blondes största verk. Det skulle komma något år senare med albumet Rebirth som jag hävdar är en psykedeliaklassiker. I det sammanhanget är Contrasts bara en väl anrättad aptitretare.

Nr: 483/2222

tisdag 23 maj 2017

Kinks egen väg

KINKS – KINDA KINKS – 1965

Det var med den här LP:n man var tvungen att börja ta Kinks och Ray Davies på allvar. Gruppens andra fullängdare hade en riktig hitlåt, Tired Of Waiting For You, som dock inte kom upp i samma nivå som You Really Got Me från debutskivan.
Men nästan alla låtarna på skivan var skrivna av bandet själv, det vill säga Ray Davies, vilket inte var särskilt vanligt så här i rockmusikens barndom. Inte ens Beatles och definitivt inte Rolling Stones klarade av det.

De hade inte det självförtroendet. Men det hade Ray Davies. Det är därför Kinda Kinks måste ses som en milstolpe inom rockmusiken. Kinks visade vad som krävdes och att de vågade göra det. De andra banden var helt enkelt tvungna att hänga på.
Men vad det gäller musiken på LP:n är den egentligen inte särskilt revolutionerande eller spännande, så långt hade Ray Davies inte kommit 1965. Det handlar här fortfarande om tre-minuters lätt sentimentala poplåtar om olycklig tonårskärlek, vilket redan då varit standard inom popmusiken ända sedan Elvis släppte sin första singel.

Å andra sidan har väl Ray Davies aldrig någonsin varit ”vanlig”, inte med den rösten...

Nåja, det sociala engagemanget som i slutet av 60-talet skulle karaktärisera Kinks låtar var inte på plats 1965. Det skulle dröja till året efter, 1966 och låten Dead End Street. Men Kinda Kinks har givetvis sin plats i varje nutida skivsamling. Det var en viktig popskiva på sin tid. Ett statement.

Nr: 2062/2222

måndag 22 maj 2017

Den yttersta domen

DIES IRAE – FIRST – 1971

Dies Irae är det latinska namnet på den psalm som på svenska fått namnet Vredens dag med text om den yttersta domen. Jodå, det är ödesmättat och när tyska Dies Irae redan i första låten åkallar Lucifer förstår vi vad det handlar om, satanister.
Att det var så ville bandet åtminstone låta påskina. Hur det verkligen låg till är en helt annan sak. Men det blev någon slags rockgenre under en kort period av det tidiga 70-talet, detta mest beroende på Black Sabbaths första album och ett antal hårdrockband som nu fallit glömska samt att vissa religiösa grupper genom sina påståenden om baklänges meddelanden på skivorna och vad det nu var drog sina strån till stacken. Numera är det dock ett tämligen pittoreskt inslag i rockhistorien.
Det finns genom historien ett flertal hårdrock och metalband som tagit det för genren passande namnet Dies Irae, men det här tyska bandet var först vad jag vet. De har givetvis i alla år jämförts med Black Sabbath. Våra tyska vänner har därför obönhörligen placerats i hårdrockfacket, vilket dock inte är en helt korrekt beskrivning. Jag vill nog hellre påstå att de musikaliskt borde få en plats nånstans i närheten av krautrockens hjältar.
Deras musik bygger visserligen nästan uteslutande på bluesrock och nästan varenda riff och ackord hade redan 1971 utforskats av de flesta andra. Men till skillnad från en del ger sig Dies Irae stundtals också ut i en del längre utsvävningar och experimentella försök att skapa något nytt.

Bland annat dyker den där psalmen upp på ett ställe, och här finns också ett antal längre solon som kanske inte direkt kan kallas nyskapande men ändå förvånar i det rent allmänt annars ganska torftiga musikklimatet. Jag kan inte påstå att tyska Dies Iraes enda album ärn klassiker i storlek med Black Sabbaths debutskiva. Den är möjligtvis ett lite udda inslag i skivsamlingen.

Nr: 60/2222

söndag 21 maj 2017

Glamrock med Burhöns

GNAGS – BURHÖNS – 1979

Man kan inte ge en rockplatta ett namn som Burhöns! Jag vet inte vad Gnags tänkte på. Förmodligen var det ironi och skivan namngavs helt säkert med ett garv. Men med tanke på att Gnags döpt skivor till namn som En underlig fisk och Den blå hund är inte Burhöns särskilt konstigt.
Men namnet säger ingenting om den här danska rockklassikern. För en klassiker är det, även om man med lite tur kan köpa skivan på svenska Tradera för under 100 spänn. Gnags blev aldrig särskilt stora på vår sida sundet trots att det gjordes flera försök. Men jag påstår att Burhöns är en av de bästa danska rockplattor som gjorts och dessutom en sagolik glamrockplatta.
Tror du mig inte får du försöka leta upp skivan nånstans, eller fråga nån av dina danska vänner i rätt ålder. De vet säkert även om de mot förmodan inte skulle ha kvar skivan. Burhöns var ett av de album som sålde allra bäst i Danmark 1979.

I slutet av 70-talet och i tomrummet efter Gasolin var Gnags det bästa rockbandet i Danmark. De tog sitt ansvar. Burhöns är högst kompetent och Gnags river av flera sjyssta nummer.

Gnags har genom åren skiftat mellan olika musikstilar, men här lirar bandet nästan hårdrock med faktiskt ganska kraftiga inslag av glam.

Gnags sjunger som alltid på danska och det funkar förvånansvärt bra. Jag gillar titelspåret Burhöns som är en riktigt vass rocker. Dessutom är halvpunkiga och provocerande Professionelle ballademager samt glamrockslåten En tiger fra zoo alldeles lysande små nummer.

Nr: 832/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 20 maj 2017

Peter Gabriels skuggvärld

GENESIS – THE LAMB LIES DOWN ON BROADWAY – 1974

The Lamb Lies Down on Broadway är inte vacker. Det är en grym berättelse, iskall som den arktiska tundran. Sarkastisk och teknokratisk, svart och plågsam. Det är Genesis rockopera och konceptalbum, svaret på Quadrophenia eller en dystopisk Jesus Christ Superstar.
Påverkad av hallucinogena droger glider den plågade lösdrivaren Rael runt i Peter Gabriels overkliga skuggvärld i sitt sökande efter en egen identitet. HIstorien innehåller både citat av berömda poeter till anspelningar på grekisk mytologi.

Men att leta efter en röd tråd i The Lamb Lies Down on Broadway är onödig. Den finns där visserligen, men är otydlig, vindlande och gör inte musiken enklare att förstå.
Men varför leta? Musiken på albumet är tillräckligt spännande och det finns mycket att upptäcka. Carpet Crawlers, Counting Out Time, Cukoo Cocoon och The Grand Parade of Lifeless Packaging är den här dubbel-LP:ns höjdpunkter.

Genesis använder sig dessutom av alla musikaliska trick man kan tänka sig. Tony Banks synthar blir för en gångs skull effektfulla och passar in i sammanhanget.

The Lamb Lies Down on Broadway kan nästan jämföras med Pink Floyds The Wall, inte minst i hur effekterna byggs upp, för att sedan sluta i en katastrof.

The Lamb Lies Down on Broadway bör nog räknas in bland Genesis ”stora”, Nursery Cryme, Foxtrot och Selling England by the Pound.

Det blev den sista genesisplatta där Peter Gabriel medverkade. Han lämnade bandet för en solokarriär, betydligt mer lyckad än för Genesis.

Nr: 42/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (se länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 19 maj 2017

...och så var upproret igång

WHO – MY GENERATION – 1965

När man har facit skulle det vara lätt att hävda att My Generation var tidernas första punkalbum. Eller att Pete Townshend hade lika mycket självförtroende som Bob Dylan och gjorde sig, vare sig det var tänkt så eller inte, till talesperson för en hel ungdomsgeneration.
Man ska också ha i minne att My Generation var en av de första riktiga rockplattorna. 1965 lirade Beatles snäll merseybeatpop, Them bara påstod att de var arga och Stones vågade inte själva utan fuskade med bluescovers. De enda som var inne på samma spår så tidigt i rockens historia var förutom The Who Ray Davies och Kinks.

Men politiskt brännbara texter handlade det inte om så tidigt, inte ens för Kinks, som då inte hade släppt Dead End Street. Poplåtarna handlade nästan enbart om förlorad och olycklig tonårskärlek. Men så kom My Generation. P-p-p-people try to put us down...och så var upproret igång. Det är där vi ska placera The Whos första LP, My Generation.
Jag har en av de allra första brittiska pressningarna i min samling, vilket givetvis ger detta historiska rockalbum ett extra skimmer när jag lyssnar på det. Det var ren tur att jag kom över skivan, folk som äger detta album gör sig normalt inte av med det.

Jag var alldeles för ung 1965, men gissar att den här skivan retade upp en och annan på den tiden. My Generation är en sån där LP som ger mig rysningar att lyssna på.

Pete Townshend var inte blyg, låtarna är sylvassa, skrapiga och uppkäftiga. Att hela nio av de tolv låtarna var hans egna och det bara finns fyra covers på skivan är både ett tecken på mod och rebelliskt.

Oftast var det precis tvärtom 1965, det var covers på amerikanska pop- och soullåtar som gällde i England och Europa. Att valet sen föll på två James Browncovers kan möjligtvis diskuteras. The Who gör visserligen låtarna mycket personligt men de känns ändå lite felplacerade.

Men som sagt, när man har facit i hand är det lättare att reda ut sakerna. Roger Daltrey gillade James Brown, det är därför de låtarna är med.

Nr: 376/2222

torsdag 18 maj 2017

Den gula hajen - Zappas sista album

FRANK ZAPPA – THE YELLOW SHARK – 1993

Det sista verk Frank Zappa komponerade och spelade in innan han dog 1993. Här sluter han på något sätt cirkeln. Det var klassisk musik som i hans barndom inspirerade honom att bli musiker. The Yellow Shark är modern seriös musik skriven för ensemble.
Det här är inte musik den ”vanlige” rocklyssnaren helt säkert uppskattar, även om Zappa tidigare varit inne på ungefär samma spår med album Orchestral Favorites, ett album han spelade in tillsammans med Londons symfoniorkester i slutet av 70-talet, samt bland annat också Jazz From Hell från 1986, som jag tycker inte ligger särskilt långt från detta album.
Jag ska inte gå in på musiken på The Yellow Shark. Det är inte mitt område, det är inte ens i närheten. Jag kan det helt enkelt inte. Det jag kan säga är egentligen bara att musiken är synnerligen avancerad och att musikerna i Ensemble Modern, den tyska kammarorkester som framförde verket, har ett mycket stort kunnande.

Gruppen/orkestern gjorde det nämligen så bra att till och med Zappa själv, som var en mycket krävande orkesterledare, tyckte det lät bra. Det gjorde han till exempel inte när han spelade in Orchestral Favorites med Londons symfoniorkester. Då konstaterade han surt att vissa individuella prestationer gjorde att musiken inte blev som han tänkt sig...

Men The Yellow Shark var han nöjd med...

Nr: 204/CD

onsdag 17 maj 2017

Inner Secrets - disco och funk

SANTANA – INNER SECRETS – 1978

Santana skaffade sig ny och ganska stor publik med Inner Secrets. Den här LP:n dyker ofta upp i skivsamlingar hos folk som aldrig ens hört talas om Abraxas eller Soul Sacrifice. Men Inner Secret har de koll på. Det är förresten en av de santanaskivor kritikerna spytt mest galla över någonsin.
Jag tycker kritiken är välgrundad, med Inner Secrets lämnade Carlos Santana latinorocken, den progressiva rocken och psykedelian till förmån för disco och funk. Nej, det här är inte min favorit.

Visserligen gör han det väldigt bra, Santana hade redan innan Inner Secrets visat att han kunde riva av en och annan svettig funklåt om han bara ville.

Den här gången tog han hela steget, förenklade och hamnade i disco. Som han gör på sitt alldeles eget sätt, vilket folk både uppskattade och gillade i slutet av 70-talet. Egentligen är alltså Inner Secrets inte en skiva för mig.

Men inget är enkelt när det gäller mitt förhållande till Carlos Santanas musik. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att lyssna på Inner Secrets och verkligen gilla det jag hör, trots att det här inte finns ett enda spår av Santanas storhetstid i början av 70-talet.

Högst troligt beror detta på Santanas gitarrspel. Den har han inte släppt och det dyker upp ett och annat blixtrande gitarrsolo som man inte vill vara utan. Det är därför Inner Secrets är kvar i min samling.

Nr: 489/2222

tisdag 16 maj 2017

Ett lätt romantiskt skimmer

GRAEME EDGE BAND – PARADISE BALLROOM – 1977

Paradise Ballroom är en mycket trevlig liten popskiva, särskilt för gamla fans till Moody Blues, trummisen Graeme Edge på egen hand går nämligen inte långt utanför de ramarna. Men det är också en omväxlande och därför underhållande skiva.
Moody Blues under det sena 70-talet hör annars inte till mina favoriter. Jag tycker att bandet under den perioden blev lite för försiktiga. Paradise Ballroom går också den vägen och påminner till stora delar starkt om album som Long Distant Voyager och Seventh Sojourn, det finns ett anslag av ABBA-pop som på ett sätt kan ses som spännande samtidigt som det ger en känsla av mainstreampop.
Det mest spännande med Paradise Ballroom är dock inte alla likheter som går att hitta med Moody Blues. I stället är det bröderna Adrian och Paul Gurvitz medverkan som sätter färg på skivan. Adrian Gurvitz gitarrspel är så klart bländande och Pauls insats som sångare är oantastlig och påminner av någon anledning om Justin Hayward, vilket säkert inte är en tillfällighet.
På sin första skiva, Kick Off Your Muddy Boots, tog Graeme Edge ett långt steg tillbaka och lät andra ta hand om musiken. Lite så är det på detta album också, bröderna Gurvitz har en stor del av ansvaret, men den här gången känns det som att Graeme själv ville ha mer med inspelningen att göra.

Paradise Ballroom är oavsett vilket en omväxlande skiva där det ges prov på allt från struttig funk, ABBA-influenser och i andra änden något som skulle kunna definieras som discopop.
Mitt favoritspår är titelspåret Paradise Ballroom som har ett lätt romantiskt skimmer och låter väldigt mycket Moody Blues.

Nr: 247/2222

måndag 15 maj 2017

Ett kraftfullt statement

AGITATION FREE – LAST – 1976

Utgiven några år efter att Agitation Free splittrats och dessutom i begränsad upplaga på ett obskyrt franskt skivbolag gjorde denna LP till en begivenhet för krautrocksamlarna redan i slutet av 70-talet.
Märkligt nog dröjde till 1992 innan albumet gavs ut på nytt (på CD) och ända till 2013 innan skivan på nytt dök upp på vinyl. Givetvis en efterlängtad LP av folk som hade koll på tyska Agitation Free och deras sporadiska skivutgivning.

Trots att bandet av kännare betraktas som föregångare och förebilder inom krautrockens underavdelning spacerock, gav de bara ut två studioalbum; Malesh 1972 och året efter albumet 2nd.

Men Last är inte bara ett samlarobjekt, det är kraftfullt statement av ett band som visserligen stod inför sin upplösning 1976 men musikaliskt aldrig varit bättre.

Last innehåller visserligen bara tre spår men är det album bandets fans saknat. Den är svaret på vad Agitation Free skulle ta vägen efter världsmusikinfluerade Malesh och den något rockigare (nåja...) 2nd.

Musiken på Last är kallare och hårdare än på sina föregångare. Ljudbilden är teknisk och ljudeffekterna får ett större utrymme. Inte minst är b-sidans 23 minuter långa Looping IV ett exempel på det, ett elektroniskt minimalistiskt och synnerligen abstrakt musikstycke där Agitation Free väver samman sin bakgrund med det nya och på så sätt skapar en form av spacerock som både blir påträngande och fascinerande att lyssna på.
För den som behöver jämförelser kan jag närmast nämna Pink Floyds tidiga album, Ash Ra Tempel och delvis också Harmonia (Neu).

Nr: 364/2222

söndag 14 maj 2017

Stones mörka sida

ROLLING STONES – GOATS HEAD SOUP – 1973

1973 var året då det blev okej att hata Rolling Stones. Det var året skivbolaget tvingade Glimmer Twins att byta namn på låten Starfucker till Star Star.
1973 slutade kritikerna älska Rolling Stones för allt de gjorde. De blev i stället kallade dinosaurier utan framtid. Det var 1973 Goats Head Soup kom. Denna mystiska och gåtfulla platta. Stones voodoo-skiva och deras mest avskydda album. Den gavs ut året efter Exile On Main Street och ansågs usel i jämförelse.
På ett sätt var det säkert så. Goats Head Soup följde inte raden av Stones folk- och rotrockalbum. Låtarna höll inte heller samma klass på som på Sticky Fingers och Exile. Men i ett annat perspektiv undrar jag om inte Goats-skivan var bättre, eller missförstådd.

För här lämnar Jagger/Richards den säkra marken och börjar experimentera med nya former. På det sättet är Goats Head Soup en viktig skiva, det är det första album där Glimmer Twins testar nya former för sin musik, något som sen skulle följa dem på nästan varenda skiva som gavs ut senare.

Goats Head Soup är delvis inspelat på Jamaica. Nu är det dock inte särskilt mycket reggae på den för det. Men det gav den ett annat, mörkare och mystiskt skimmer.

Den påminner faktiskt lite om Their Satanic Majesties Request, men utan psykedelian. Och så praktiserar de backmasking, fast på sitt eget sätt...

I första låten, Dancing With Mr D används nämligen samma riff som i Jumping Jack Flash, fast baklänges. Det blir inte särskilt bra kan jag tycka, men bara idén är rätt fräck.

Naturligtvis är Goats Head Soup en underskattad skiva. Flera av låtarna borde blivit klassiker. Inte minst 100 Years Ago, där Billy Preston dominerar på klaviatur och Mick Taylor spelar så underbart gitarr att Jagger/Richards i kontrollrummet var tvungna att fada ut honom fort som bara den.
Starfucker, som för stones-fans aldrig fått nåt annat namn, är en brutal chock. Och så finns Angie här. En av Jaggers största och mest populära ballader, med all rätt. Nästan farligt suggestiv, där det till slut räcker med att han viskar fram orden för att förhäxa lyssnarna. Voodoo.

Nr: 47/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.