IAN HUNTER – OVERNIGHT ANGELS – 1977
Kan man byta ut en skiva mot en likadan bara för att den nya man hittat ser lite snyggare ut?
Hä, hä, varje skivsamlare vet så klart svaret på det. Jag kunde så klart inte låta bli det när jag hittade riktigt snyggt exemplar av Ian Hunters Overnight Angels.
Att kasta ut nästan 200 spänn på en skiva jag redan hade kändes faktiskt inte särskilt svårt. Den som stod i samlingen hade både rivmärken på omslaget och vinylen märkt av hård spelning under den senare delen av 70-talet.
Inte för att Overnight Angels är nån av Ian Hunters främsta, det är faktiskt en av hans sämre. Frågar man experterna är de flesta eniga om att den skivan minsann var ett riktigt lågvattenmärke.
Men för min del gäller inte sånt när det handlar om Ian Hunter, som förmodligen är den här bloggens enda riktigt stora idol. Overnight Angels gick varm en hel höst och lite till. Golden Opportunitiy och Justice Of The Peace var nog de låtar som skulle kunnat bli hits men aldrig blev det.
Mina favoriter var dock svettigt souliga balladen Shallow Crystals, en typisk Ian Hunterlåt, samt udda titelspåret Overnight Angels som när jag tänker efter egentligen bara är jobbig. Och (Miss) Silver Dime är ett litet örhänge jag missat fram till nu.
Ian Hunter gav sig med Overnight Angels in på ett mer hårt rockigare spår än på skivan innan, jazz- och soulinspirerade All American Alien Boy, en skiva som nästan alla jag hängde med på den tiden gillade, utan att för den skull vara något slags självklart storverk.
Hårdrockspåret var dock inget de gamla glamrockare jag kände särskilt intresserade av. Jag vet att många avfärdade skivan som lite tråkig, vilket förmodligen var helt sant sett med den tidens ögon. Jag minns att jag höll med. Och gjorde det så sent som när jag skrev om skivan på den här bloggen för några år sedan.
Men eftersom jag nu, med tillgång till ett skinande nytt exemplar, tagit mig tid att lyssna på den igen undrar jag vad tusan jag egentligen tänkte.
Overnight Angels är ju ett bra Ian Hunteralbum. Det tog några år för mig att se det. Låtarna känns stabilare och mer trovärdiga nu än de gjorde då.
Det är en skiva som trots sitt lite taskiga rykte sitt självklara utrymnme i mellanrummet mellan All American Alien Boy och storverket You´re Never Alone With A Schizophrenic.
Med Ian Hunters skivkatalog som facit går det dessutom också att se den röda tråden han börjat nysta redan på Mad Shadows och sedan följt konsekvent hela vägen in på 2000-talet.
Nr: 175/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med nyskriven text.
Kan man byta ut en skiva mot en likadan bara för att den nya man hittat ser lite snyggare ut?
Hä, hä, varje skivsamlare vet så klart svaret på det. Jag kunde så klart inte låta bli det när jag hittade riktigt snyggt exemplar av Ian Hunters Overnight Angels.
Inte för att Overnight Angels är nån av Ian Hunters främsta, det är faktiskt en av hans sämre. Frågar man experterna är de flesta eniga om att den skivan minsann var ett riktigt lågvattenmärke.
Mina favoriter var dock svettigt souliga balladen Shallow Crystals, en typisk Ian Hunterlåt, samt udda titelspåret Overnight Angels som när jag tänker efter egentligen bara är jobbig. Och (Miss) Silver Dime är ett litet örhänge jag missat fram till nu.
Hårdrockspåret var dock inget de gamla glamrockare jag kände särskilt intresserade av. Jag vet att många avfärdade skivan som lite tråkig, vilket förmodligen var helt sant sett med den tidens ögon. Jag minns att jag höll med. Och gjorde det så sent som när jag skrev om skivan på den här bloggen för några år sedan.
Overnight Angels är ju ett bra Ian Hunteralbum. Det tog några år för mig att se det. Låtarna känns stabilare och mer trovärdiga nu än de gjorde då.
Det är en skiva som trots sitt lite taskiga rykte sitt självklara utrymnme i mellanrummet mellan All American Alien Boy och storverket You´re Never Alone With A Schizophrenic.
Med Ian Hunters skivkatalog som facit går det dessutom också att se den röda tråden han börjat nysta redan på Mad Shadows och sedan följt konsekvent hela vägen in på 2000-talet.
Nr: 175/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar