The Musical Box: juli 2017

måndag 31 juli 2017

En LP för hendrixsamlarnas hyllor

EIRE APPARENT – SUNRISE – 1969

Sunrise är en LP som borde finnas i alla Hendrixsamlares hyllor. Jimi låg nämligen bakom denna LP, producerade och var med och spelade på minst ett par spår...vilket dock inte är en självklarhet när man hör skivan. Men även om nordirländska Eire Apparent fick bra draghjälp, kunde de inte utnyttja det.
Trots att bandet på sin enda skiva backas upp av både Jimi Hendrix och Roberty Wyatt är det en bara en ordinär 60-talsplatta, beatpop och rhythm´n´blues. Att Jimi Hendrix spelade gitarr på minst två av låtarna; Yes I Need Someone och The Clown (historieskrivningen är lite oklar, det kan vara fler), gav inget utslag på rockmusikens egen richterskala utan verkar ha passerat tämligen obemärkt. Möjligtvis hade Eire Apparent behövt en något mer karismatisk sångare för att nå ut.
Felet är möjligtvis att bandet vill visa upp så mycket att det blir lite rörigt och man inte riktigt förstår vad de egentligen vill. Kul beatpop, lagom fräck rhythm´n´blues och ett del ganska stökiga hendrixinspirerade spår, men också en och annan låt som påminner mer om New Seekers eller Middle Of The Road, vilket drar ner intrycket.

Man skulle kunna tro att Jimi Hendrix som producent skulle skapat något spännande, men så är det inte. Det blir i stället virrigt och ofokuserat, vilket förmodligen säger mer om Hendrix sinnestillstånd vid den här tiden än om Eire Apparent.

Skivan kom till efter en turné i USA där Eire Apparent lirat förband till Jimi Hendrix och Soft Machine. Den turnén resulterade i Hendrix inhopp som producent samt att Robert Wyatt och Noel Redding körade på 1026 och The Clown.

Men trots denna uppbackning höll Eire Apparent ut bara i mindre än ett år, 1970 splittrades de, en kort tid efter att Beat Instrumental gått ut med att nya låtar var på väg att spelas in och att den nya skivan skulle produceras av Robert Wyatt. Men så blev det aldrig, bandet upplöstes utan att någon egentligen tog någon notis om det.

Nr: 600/2222

söndag 30 juli 2017

När Pugh lirade på gylf

PUGH ROGEFELDT – ETT STEG TILL – 1975

Den ende jag vet som spelat på gylf är Pugh Rogefeldt. Han gör det i låten På festplatsen, på liveskivan Ett steg till. Den kom redan 1975...och ännu har jag inte hört någon som kopierat Pugh när det gäller det.
Men det är inte han som sjunger i låten. För det gäller nog att vara koncentrerad när man spelar på ett så avancerat instrument. Ett enda litet ryck åt fel håll kan ju få rent av läskigt bloddrypande konsekvenser...
På skivan spelar han förresten kazoo också. Men det är kanske inte lika originellt...och inte lika vanskligt. Men i rockvärlden är det inte särskilt vanligt, tror jag. Men man vet ju aldrig vad de där gamla rocksnubbarna pysslar med på nätterna när ingen ser och hör dem.
Ett steg till var den första svenska skiva jag köpte. Det var min första dubbel också för den delen. Och min första liveskiva. Då var den enorm. Den plattan är välspelad. För den är bra. Den blev så utsliten att jag fick köpa en ny.

Jo, vinylskivor kan bli utslitna. Testa själv får du se (men gör det med nån platta du gillar, annars blir det psyket). Min nya skiva har ett skinande snyggt omslag utan tejpade kanter och vikta hörn. Ingen av skivorna har en enda repa. Och inte knastrar de heller. Det är ett nöje att lyssna på Ett steg till nu för tiden.
Det var det förr också. Men då spelade knastret ingen större roll. Pugh var ju en svensk pionjär. Det fanns inte så många bra svenska rockers på den tiden som gjorde sina egna grejer. Och de som eventuellt fanns lirade progg eller så knepig musik att inte ens de själva förstod den. Men Pughs skivor var annorlunda.
Ett steg till är inspelad under en turné han gjorde tillsammans med Ola Magnell och Janne Lucas Persson. På den tiden hette hans kompband Rainrock. Och det blev väldígt bra.

Bara inledningen är knäckande med tre akustiska låtar, Små lätta moln, Vandrar i ett regn med Ola och sen Hog farm...och sen Ola igen med Påtalåten. Bättre kan det inte bli. Svenska klassiker allihop, tycker jag i alla fall.

Men Ett steg till är bättre än så. Bara ett par exempel: Finns det lite stolthet kvar finns det också hopp om bättring, Flickornas Laban, Långt ute på lande. Sa jag att den var välspelad?

Nr: 10/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 29 juli 2017

Ducks Deluxe och Coast To Coast

DUCKS DELUXE – DON´T MIND ROCKIN´ TONITE – 1978

Det var ingen som fattade var den kom ifrån. Men helt plötsligt fanns den bara där. Singeln Coast to Coast med Ducks Deluxe. En fräck och tuff rockrökare med ett band ingen hört talas om. Men det spelade ingen roll, singeln fick rulla gång på gång där nere i källaren.
Sen glömde jag bort den i flera år och sen försvann singelskivan under mystiska omständigheter. Jag glömde bort Ducks Deluxe. Men när något år senare storheter som The Motors, Tyla Gang och The Rumour dök upp på rockscenen i slutet av 1970-talet kom skivan plötsligt på tal igen.

Alla hade de kopplingar till Ducks Deluxe. Först då fattade jag vad vi lyssnat på tidigare, den bästa brittiska pubrock som fanns att få tag på.

Ungefär samtidigt hittade jag av en händelse Ducks Deluxe samlingsplatta Don´t Mind Rockin´ Tonite i en reaback på Tempo och betalade kanske en tia för den. Fortfarande ett kanonköp.

Eftersom det är ensamlingsskiva dyker det upp en hel rad pubrockklassiker, I Fought The Law och Here Comes The Night till exempel, men flest är det av Ducks Deluxe egna. Dock ingen i klass med Coast To Coast.

Men det är ändå en helt okej samlingsplatta med ett av den brittiska pubrockens mest legendariska band.
Ducks Deluxe bildades 1972 och fick snabbt rykte om sig att vara ett lysande liveband. Men bandet hann bara släppa två album, Ducks Deluxe (1974) och Taxi to the Terminal Zone (1975), innan det splittrades. Nick Garvey och Andy McMaster dök senare upp i the Motors, som bland annat gav ut superhiten Airport 1978.

Sean Tyla startade Tyla Gang, medan Brinsley Schwartz och Martin Belmont hamnade i Graham Parkers grupp the Rumour. När dessa band fick framgångar gjordes flera återutgivningar av Ducks Deluxe gamla plattor.

Nr: 111/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 28 juli 2017

Get It On - inget undantag

T REX – GET IT ON – 1971

Jag har här gett mig själv uppgiften att skriva några väl valda ord om Marc Bolans singel Get It On. En låt jag hyste ganska starka känslor för på den tiden, så det borde kunna bli en fullödig text frustande av nostalgi.

Men när jag dammade av min gamla Stateside-45:a igen upptäckte jag att den är ganska knastrig. Dessutom har omslaget försvunnit någonstans på vägen mellan då och nu.

Jag måste alltså ha lyssnat på Get It On hur ofta som helst, flera gånger i rad dessutom. Det var ju så med singlar. Man orkade ju aldrig byta skiva bara efter tre minuter.

Så när en singel väl hamnade på tallriken fick den snurra flera gånger i rad, ända tills att nån i sällskapet tröttnade och letade upp nån annan låt, och så där fortsatte det.

Ett lite otäckt minne är när Sex Pistols God Save The Queen spelades över 30 gånger i rad. Så bra var inte ens den låten.
En effekt av det blev så klart att man lärde sig de där låtarna mer eller mindre utantill. Get It On var inget undantag. Men å andra sidan är nog inte texten särskilt viktig just när det gäller den här låten. Get It On var ju trots sitt lite släpiga uttryck en partylåt utan dess like, vilket räckte långt. Vem orkade bry sig om Marc Bolan till äventyrs hade något budskap?

På b-sidan finns dessutom hela två låtar, det var generöst för att vara 70-talet. Då hade ju den där EP-flugan (flera låtar på en singelskiva) gått över för länge sen (läs 1966). De låtarna är There Was A Time och Raw Ramp (en sanslöst underskattad låt), som vad jag vet inte finns på någon T Rex-LP. Get It On hittar man däremot på Electric Warrior, var annars?

Nr: 82/Singel

torsdag 27 juli 2017

Det finns plats för humor

FRANK ZAPPA – DOES HUMOR BELONG IN MUSIC? - 1986

Uppfriskande mycket gitarrgnissel här. Mitt intresse för Zappa kommer och går. Det här albumet fick igång det igen. En så gnisslig och distad gitarr går inte att stå emot. Självklart är det en liveinspelning, som för det mesta när det gäller Zappa.
Favoriten är Penguin In Bondage, där går Frank loss ordentligt. Våldsamt! Inledningen med Zoot Allures är också rätt knäckande. Sen kan jag så klart aldrig stå emot när Zappa kör Whippin´ Post, Allman Brothers gamla kanonlåt. Här är den lysande...igen. Att jag sen gärna garvar åt en minut långa Cock-Suckers Ball är en helt annan sak. Vad ful han är i munnen den där gubben!

Does Humor Belong In Music finns bara på CD, trots att den är så gammal som från 1986. Varför det är så har jag inte en aning om. Kanske hänger det på att utgivningen av albumet ursprungligen inte hade godkänts av Zappa, utan var initiativ från skivbolaget.

Nu ska man väl aldrig tro att skivbolaget gjorde detta av några slags godhjärtade skäl, som till exempel att de ville delge hela världen lite till av Zappas storhet och led med alla stackare där ute som bara längtade efter mer, och mer, zappaalbum.

Nä, det handlade säkert bara om att få ännu mer kulor i rullning. Så här i efterhand tycker jag ändå, trots skälen, att det var ett bra intitiaiv. Does Humor Belong In Music är trots sin historia inte alls någon halvdan eller ens halvdålig inspelning. Det finns sämre...som Zappa själv godkände.

Nej, det är en helt okej platta, riktigt underhållande. Och rolig...så klart. Humor och musik hänger givetvis ihop...åtminstone när Zappa är iblandad...vare sig han vill det eller inte.

Nr: 206/CD

onsdag 26 juli 2017

Paint It Black eller Mothers Little Helper?

ROLLING STONES – AFTERMATH (UK) – 1966

Dagens samtalsämne för uttråkade. Vilken låt var bäst att börja Aftermath med, Paint It Black som på den amerikanska pressen eller Mothers Little Helper som på de brittiska?
Man skulle kunna välja den brittiska pressen bara för det läckra skivomslaget, det är en popikon. Just det, du läste rätt – pop. Aftermath är nämligen nästan en popskiva. Aftermath är från den tid där Rolling Stones allra tydligast pekades ut som sämre kopior av Beatles, 1966 och 1967. Jag tycker inte man ska se det så, Rolling Stones var den onda tvillingen som gjorde som Beatles, men på sitt alldeles egna och säregna sätt.
Aftermath är dock en stor skiva i Stones diskografi, nästan lika stor som Beggar´s Banquet. Det är första LP:n där de börjat skriva egna låtar, innan höll de sig nästan uteslutande till blues och till covers. Det är ett magiskt ögonblick för Stones. Det visade sig att de var ett av få brittiska popband som verkligen hade den gåvan.

Svaret på min inledande fråga är alternativ tre. Tvekar du mellan Paint It Black och Mothers Little Helper finns bara en lösning. Då är det säkrast att ha båda skivorna hemma.

De skiljer sig utöver förstaspåren dessutom en del, precis så mycket att skulle kännas jobbigt att inte ha båda. Den brittiska är längre, här finns tre låtar mer; Out Of Time, Take It Or Leave It och What To Do. Men där finns ingen Paint It Black...

Nr: 1412/2222

tisdag 25 juli 2017

Guldfärgad och i begränsad upplaga

GOLDEN EARRING – BLOODY BUCCANEERS – 1991

Blir ett CD-album bättre om man får tag i det på vinyl? Ja, den här gången blev det så. Möjligtvis kan det bero på att vinylskivan var guldfärgad och den kom i en begränsad numrerad upplaga lagom till Record Store Day.
Nja, bättre blev väl Bloody Buccaneers egentligen inte. Däremot kändes det lite roligare att lyssna på vinylskivan än på CD:n. Dessutom var det nog så att jag redan från början tyckte bättre om skivan än vad folk i allmänhet gör (kan inte hjälpa det, jag är så svag för Golden Earring).

Jag håller inte riktigt med om Bloody Buccaneers skulle vara ett bottennapp. Det är ett anständigt jobb av våra gamla holländska hjältar. Men det är så klart ingen av bandets höjdare. Det sena 80-talet och 90-talet var knappast någon storhetstid för Golden Earring.
Bloody Buckaneer börjar riktigt lovande med Making Love To Myself, som trots allt är en ganska innovativ hårdrocklåt. Tar man bort det där fåniga pudelrocktrummissoundet skulle det varit en kanonlåt.

Andra spåret, dicsorockern Temporary Madness, är inte dum den heller. Bästa låten är dock fjärde låten Joe, där man anar lite av Golden Earrings forna storhet. Efter det tappar albumet dock fart och blir bara ett i raden av hyfsade hårdrockplattor, viket inte räcker särskilt långt...

Problemet för Golden Earring antar jag var att de efter Moontan 1972 aldrig lyckades komma fram med något liknande superdundermegahiten Radar Love. Och att allt de någonsin gjorde efter det naturligtvis jämfördes med den låten.

I det skarpa ljuset är naturligtvis Bloody Buckaneer en tämligen blek skapelse. Storheten jag ser med Golden Earring är att de ändå lyckades behålla både entusiasm, sin integritet och sitt rätt udda engelska uttal genom alla år. Golden Earring var ju faktiskt igång redan i mitten av 60-talet och lever kvar även nu.

Nr: 748/2222

måndag 24 juli 2017

Inget ont som inte har något gott med sig

WHO – A QUICK ONE – 1966

Jag kan tycka att idén att alla i The Who skulle skriva låtar till A Quick One var ganska dålig. Pete Townshend kunde väl fått all plats?
Men å andra sidan hade vi då kanske aldrig fått Boris The Spider, John Entwhistles lite taffliga bidrag. Och utan den hade The Ox kanske aldrig gett sig på nån solokarriär.

Vi hade heller aldrig fått höra Keith Moons magiska ADHD-trumsolo i Cobweb & Strange, som kanske är en skitlåt men trumsolot så galet våldsamt att man inte kan låta bli att älska låten bara för den skull.

A Quick One var The Whos andra studioplatta och här var bandet helt i händerna på skivbolaget sägs det. De var panka, det lilla de fått in på sin första skiva var borta kanske för att det bokstavligt talat hade gått för många gitarrer upp i rök på The Whos ökänt våldsamma konserter.

De var därför tvungna att gå med på kravet från skivbolaget att alla i bandet skulle skriva låtar, vilket var en korkad idé. Men nu blev det som det blev och trots allt gick det bra. Inget ont som inte har något gott med sig.

Att sen A Quick One inte har det skrapiga soundet som gjorde debutskivan från 1965, The Who Sings My Generation, till en av 60-talets roligaste rockplattor gör kanske inte så mycket.

Men skillnaden är faktiskt enorm. Debutskivan är jag vilken dag som helst beredd att utropa till den första punkskivan, men A Quick One är i stället en popskiva med sjysst 60-talspop.
Dock något ojämn...tänker då främst på Roger Daltreys enda låt på skivan, See My Way...som obarmhärtigt avslöjar varför Daltrey aldrig skrivit särskilt många låtar.

Lägg sen till att de låtar Townshends hade med på skivan inte hör till hans bästa och att fräckaste spåret är den enda covern, Heatwave, borde säga ganska mycket. Men med låtar som Boris The Spider, Whiskey Man, So Sad About Us och Doctor Doctor blir A Quick One ändå en Who-klassiker.

Nr: 703/2222

söndag 23 juli 2017

Chucken, Ludwig och Jeff Lynne

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – ELO II – 1973

Jeff Lynne och ELO fick en hel generation att koppla ihop Chuck Berrys gamla rockklassiker Roll Over Beethoven med...Beethoven. Hans nionde symfoni närmare bestämt.
Det här med att tussa ihop populärkultur och klassiskt var en av de stora innegrejerna i början av 70-talet. Och alla rockers som gjorde det kallade sig progressiva, Moody Blues, Ekseption, till och med Deep Purple var inne på det spåret.
1973 var Roll Over Beethoven låten ganska kul, för att inte säga sensationell. ”Men för tusan. De använder ju violiner, vad häftigt!” Men nu för tiden känns det bara som ett enkelspårigt försök att gå utanför ramen. Att vara smart och rolig. Eller helt enkelt för att det funkade kommersiellt.
ELO:s version av Roll Over Beethoven blev egentligen inte särskilt lyckad. Eller nja. Den första delen av den här coverlåten är rätt hyfsad. Men när Jeff Lynne drar ut på den till ett åtta minuter långt stånkande. Då kan det kvitta.

Låten finns på ELO:s andra album, ELO II. Gruppens minst intressanta skiva på hela 70-talet. Visst hade Jeff Lynne pustat bort det mest skrovliga jämfört med debutskivan No Answer.

Och visst är det storslaget och grandiost. Men Jeff gick nog lite för hårt fram. Troligen var det också så att han saknade Roy Wood och hans galna infall som gjort debutskivan så spännande.

Här får Jeff Lynne för första gången stå på egna ben. Det blir inte riktigt bra. Arrangemangen är för fega och dessutom alldeles för långa. Vilket är synd, för det är egentligen ganska bra låtar. Eller borde kunnat vara det.

Den enda låt som är okej är Mama, andraspåret på förstasidan, samt de tre första minuterna av Roll Over Beethoven.

Nr: 903/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.

lördag 22 juli 2017

Peter Gabriels egen stil

PETER GABRIEL – 1 – 1977

Jag hade stora problem med att få till en inledning på den här texten. Men när jag hörde skivans sista spår, visste jag precis hur jobbet skulle göras.
Så här; Avslutningen med Here Comes The Flood är majestätisk och en synnerligen välkomponerad final på detta briljanta men säregna album.
Det här är Peter Gabriels första soloplatta. Ingen kan beskylla honom för att ha tagit efter någon annan, fortsatt i Genesis spår eller följt några trender. Gabriel hade en egen stil redan från början. Jag vet att alla inte gillade den här skivan, vilket är fullt förståeligt efter stora genesisverk som Selling England By The Pound eller The Lamb Lies Down On Broadway. Folk ville ha mer av samma. Men det ville inte Peter Gabriel.
Han letade i stället upp en alldeles egen väg genom det redan på 70-talet snåriga poplandskapet och såg inte åt något håll utom sitt eget. Plattan kom mitt i punkvågen, men det berörde inte Gabriel det minsta. Här finns inte ett enda spår av den tidens fräckaste kickar, den lösningen var för enkel.

Förvånande är det nog inte progrock, det är förmoidligen en popskiva, eller rock...kanske jazz. Musiken är så egensinnig, introvert och gjord med sådan glödande passion i ögonen att vad etiketten säger inte spelar nån roll.

Att Peter Gabriels egen musik inte skulle ha några likheter med Genesis är så klart inte helt sant. Inledningen med Moribund the Burgermeister, där den pratade textraden ”I Will Find Out” är lite extra kittlande, har väldigt mycket Genesis över sig. Den skulle kunnat vara hämtad direkt från The Lamb Lies Down On Broadway.

Det gör också skivans andra spår, Solsbury Hill, ett litet mästerverk som nog kunnat bli en hitsingel om Gabriel bara försökt. Men där slutar de stora likheterna med Genesis.

Sen blir det annat och ganska spretigt, från jazz till funkigt hårt och rock. Inte på ett negativt sätt dock, utan mer som ett bevis på Gabriels talang. En av mina favoriter är udda Excuse Me, en närmast ragtime- eller vaudevillelåt, som nästan blir förförisk. Humdrum är en sovande skönhet, den gillar jag också lite extra.

Hela skivan är förresten en favorit. En sån där LP jag kommer tillbaka till igen och igen. Och varje gång blir jag lika imponerad av Peter Gabriel. Och varje gång tappar jag andan när jag känner storheten i Here Comes The Flood.

Nr: 489/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om detta album tidigare, men när jag nu skaffade mig ett nytt skinande och snyggt ex i stället för min gamla repiga och ganska knastriga kunde jag inte låta bli att skriva om den igen.

fredag 21 juli 2017

Ett happyning med James Last

JAMES LAST – HAPPYNING – 1971

Jag funderar på varför den här LP:n kom till. Troligen finns inget svar. Men det är bara hos James Last man kan hitta ett album med låtar från Abbey Road och schlagerpop ihop med en gospelversion av Cottonfields, som vare sig det var tänkt så eller inte blir skivans huvudnummer.
Det konstiga är att jag på något sätt lite gillar den här skivan. Den är oförutsägbar. James Last verkar ju inte ha några hämningar alls. Är det här easylistening möter psykedelia?

Något som med facit i hand faktiskt inte alls är så långsökt som man tror. Låt mig bara nämna den där otroliga Fantastic Party, Group 1850:s Polyandri och spanska Proyecto A. Lyssna på dem så tror jag vi kan bli överens om att det finns en röd tråd till James Last.

Happyning är dock förmodligen bara easylistening, men psykedeliskt konstig. Sunshinepop i Montego Bay följs av George Harrisons största klassiker My Sweet Lord där en helt fantastisk men okänd sångerska ger låten en helt annan dimension än originalet.

Att sen ladda på med I Hear You Knocking och därefter totalt byta inriktning och kastar sig över Neanderthal Man, en låt med Hotlegs, den mindre kända föregångaren till 10cc, gör att James Last stiger i aktning hos mig.

Den sista avdelningen med Kinks Apeman, en Beatlescover och till slut den där mastodontiska versionen av Cotton Fields, gospel och allsång i sanden på stranden. Han som kom på den idén kan inte ha rökt bara vanliga cigg.
Vissa av James Last plattor kan vara skitjobbiga, dem där han använder storband och spelar hissmusik, men här har han ett gäng skickliga studiomusiker med sig som faktiskt lyckas göra låtarna rättvisa.

Okej att han går över gränsen emellanåt då hela fläskberg av violiner oförklarligt dyker upp och sen blåses bort av en överdådig mässingsorkester går inte att förklara bort. Inte går det heller att förklara bort där gula simfötterna och den omåttligt vanskapta sommarhatten. Han som kom på den idén kan inte ha rökt bara vanliga cigg.

Nr: ingår inte i samlingen, sommarläsning.

torsdag 20 juli 2017

Hendrix galna trestegsraket

JIMI HENDRIX EXPERIENCE – ELECTRIC LADYLAND – 1968

Nu är jag framme vid en av de där LP-skivorna som format hela mitt musikintresse. Det var fascinerande när jag hörde det första gången, och är lika spännande idag. Det märkliga är att albumet är nästan helt befriat från Hendrix superhits. Men det är kanske just därför?
Electric Ladyland är det tredje och sista steget i Hendrix galna trestegsraket. Han hann bara med tre studioalbum innan han efter en minst sagt hektiskt karriär på bara några år alldeles för tidigt hittades död på ett hotellrum i London. Men det han lämnade efter sig gjorde avtryck, minst sagt.
Debutskivan Are You Experienced är fortfarande ren magi i storleksordning Sgt Pepper och har genom åren influerat mängder av rockartister inte minst genom Hendrix sensationella gitarrspel. Axis: Bold As Love är en pskedeliaklassiker helt olik sin föregångare, men som gav Hendrix kunglig status även bland hippies, hans Magical Mystery Tour. Electric Ladyland var albumet som skulle sammanfatta och ta Hendrix vidare till nästa nivå, hans Abbey Road för att fortsätta liknelsen med Beatles.
Det lyckades. Electric Ladyland är ett fascinerande dubbelalbum från det skruvade radiointrot och And The Gods Made Love till de sista tonerna i Voodoo Chlie (slightly return). På vägen passerar man fräckheter som Crosstown Traffic, Come On, All Along The Watchtower och en rad andra numera klassiska hendrixlåtar utan att för den skull höra till de stora hitlåtarna.

Jag påstår att Hendrix med Electric Ladyland hittade rätt väg efter sina två första skivor. Att han med Electric Ladyland både var inne på progressiv rock och delvis också spacerock, det finns nämligen en del långa och grumliga gitarrstycken på skivan som inte är något annat än briljanta.

Det slår aldrig fel när jag lyssnar på detta album. Det gjorde det inte då och gör det inte nu heller. Min alldeles egen känsla är: Wow! Bättre än så här blir det inte!

Skivomslaget blev naturligtvis omtalat 1968. Albumet fick (givetvis) en annan omslagsbild i USA och bannlystes i England. Nu är det så klart andra tider. Det är en med våra dagars mått mätt ganska modest omslagsbild.

Nr: 362/2222

onsdag 19 juli 2017

Sommarkonsert med Kristian Anttila

Jag hamnade helt oplanerat på en sommarkonsert med Kristian Anttila. Platsen var kvarteret Ödlan vid södra Munksjön i Jönköping.
Den göteborgske indiepopartisten bjöd på en rolig, oförutsägbar akustiskt konsert. Och av de mångordiga mellansnacken också en psykedelisk upplevelse...
Jag har aldrig hört något av Kristian Anttila tidigare, men gillade hans låtar. Lite Anders F över texterna, underfundiga, ironiska och personliga. Lite Di Leva också för den delen...
Förstod att många av låtarna kom från hans senaste album Rum 4, avd 81, som hyllats ganska ordentligt av den svenska musikpressen.
Självklart kollade jag med Anttila efter konserten om skivan fanns på vinyl, vilket den inte gjorde. "Jag är ingen prylkille, liksom", skrattade han men berättade sen att skivan eventuellt kan komma att släppas på vinyl nångång under 2018, men bara kanske...
En kul konsert var det i alla fall. Och en rolig överraskning för mig. Som blev en sjysst kväll vid soliga södra Munksjön. Och mycket publik var det också.
Jag var där för att lyssna på sonen Jonathan, Wild Strawberry Hills, för dagen ensam på akustisk gitarr. Gustav och Tom hittade jag i publiken, men Gustav gjorde ett inhopp med sin bas på två av låtarna.
Så här skriver lokalpressen

Zappa och Londons symfoniorkester

FRANK ZAPPA – AHEAD OF THEIR TIME – 1993

Jag ska inte sitta är och ljuga och påstå att jag gillar det här. Den första delen av Ahead Of Their Time är något av det knöligaste Zappa spelade in tillsammans med Mothers Of Invention alla kategorier. Musiken framkallar sensationer som gör att man helst vill flyga på huvudet rakt ner till helvetet och fan själv...med eller utan hjälp av Zappa.
Ahead Of Their Time är ett av Zappas många livealbum. Inspelningen är gjord 1968 vid en konsert i London. Skivan släpptes dock så sent som 1993, planen var att den skulle kommit ett par decennier tidigare, men så blev det inte.

Den första delen består av elva stycken som Zappa skrev under en då pågående turné. Inför en konsert i London fick han idén att hyra in delar av Londons symfoniorkester att framföra och spela in dessa nyskrivna delar tillsammans med The Mothers, som en inledning till den riktiga konserten. Så gjordes också, nästan helt utan repetitioner.

Jag har svårt att bedöma resultatet. Jag konstaterar bara att jag av den anledningen har svårt för Ahead Of Their Time. Närmast skulle jag kunna tänka mig att jämföra den med Zappas sista verk, The Yellow Shark, där han lämnade populärmusiken för att söka sig nya vägar inom den seriösa musiken.

Den andra delen, den riktiga konserten, trivs jag betydligt bättre ihop med. Den är för mig mycket intressantare och jag skulle direkt kunnat dra paralleller till experimentjazz-LP:n Hot Rats om inte ljudet på sina ställen varit ganska dassigt. Men samma stämning och känsla av att inte ha någon som helst kontroll finns där.

Några riktigt välstekta små chorizokorvar simmar omkring i denna tjocka tomatsås, inledningen med King Kong och Transylvania Boogie är de musikstycken jag minns bäst.

Nr: 203/CD

tisdag 18 juli 2017

”Rätt som det är har man spelat hela skivan”

SANTANA – ALL THAT I AM – 2005

Skulle lyssna på den här CD:n... Men bara en stund efter att jag tryckt på on-knappen verkade det som att halva skivan redan spelats.
Nej, det var inget tekniskt fel. Musiken hade rullat igång, men jag hade förmodligen bara noterat det i bakhuvudet och fortsatt med det jag höll på med just då. Jag hade inte fått nån anledning att verkligen lyssna.

När jag ”hörde” musiken för första gången var det Aerosmiths Steven Tyler som sjöng. Hans röst, oavsett vad man tycker, går inte att missa. Tyvärr var dock låten, Just Feel Better, alldeles för klen.

All That I Am, om man ska tro fansen och en nästan enhällig kritikerkår, är inte heller något av Santanas storverk. Det är Carlos tredje album på temat ”hyr-in-en-sjysst-sångare-lägg-på-gitarr”.

Det hade funkat ypperligt 1999 på Supernatural, hjälpligt på uppföljaren Shaman 2002 och 2005 var det dags för en tredje skiva, Den här gången blev det dock inte särskilt kul.

Det hjälpte inte att Santana mönstrade det starkaste startfältet någonsin. Förutom Tyler finns även storheter som Michelle Branch, Mary J Blige, Sean Paul och Joss Stone med på skivan.
Men det blir inte bra. Det blir bara bakgrundsmusik. Inte för att Carlos inte spelar gitarr, för det gör han, som alltid med magiska fingrar. Felet är dock låtarna, som den här gången överlag känns veka och inte alls så slagkraftiga som Santanas verk annars gör.

All That I Am blir av den anledningen ett album som bara passerar förbi. Rätt som det är har man spelat igenom hela skivan, utan att ha hört en enda ton...

Nr: 25/CD