Ingen liveplatta för finsmakare

ROLLING STONES – LOVE YOU LIVE – 1977

Varenda låt på Love You Live är en gammal hit. Redan för 35 år sedan hade Stones hur mycket som helst att välja mellan. Att ställa den här skivan mot liveplattan innan, Get yer Ya-Ya´s Out går så klart inte.

En liveinspelning från sent 70-tal kan givetvis inte mäta sig med en inspelning från början av samma årtionde. Get Yer Ya-Ya´s Out kommer för alltid att vara ett storverk.

Love You Live är en dubbel-LP man kan älska eller hata. Hata för att Mick Jagger är övertänd och verkar vara mer intresserad av att jucka mot mickstativet än att sjunga.

Man kan hata skivan för att Ron Wood låter som han är på en annan planet och för att Bill Wyman dansar bättre än han spelar bas. Nej, det här är ingen liveplatta för finsmakare som rynkar på näsan så fort det inte låter som det borde.

Love You Live är en festplatta, dubbelt upp. Den som står ut med det kommer att älska skivan. Man måste dessutom bara älska Love You Live för Keith Richards bländande gitarrspel.

Det är han som gör grovjobbet den här gången. Och för Charlie Watts, den dagen han inte håller takten är rockmusiken död på riktigt.

Utan att ha några som helst synpunkter på eventuell kvalitet placerar jag Little Red Rooster, våldsamma It´s Only Rock´n´Roll samt avslutningen med Brown Sugar, Jumpin Jack Flash och Sympathy For The Devil högst på min lista. Samtidigt kan man inte oväntat konstatera att Stones är (tekniskt) bäst i de låtar som var nya då.

Nr: 1273/2222