The Musical Box: september 2017

lördag 30 september 2017

Som en luddig rosa teddybjörn

GENESIS – DUKE – 1980

Den här skivan förstår jag mig inte på, Genesis album Duke . Det är knappast progrock. Och det är inte pop. Och inte är det särskilt bra heller, även om det inte är Genesis sämsta platta från den här tiden.
Men jag kan konstatera ett par saker. Genesis och 80-talet gick inte särskilt bra ihop även om Banks, Rutherford och Collins sålde skivor som aldrig förr. Genesis och synthpop är inte någon trevlig blandning.

Sen är Tony Banks ganska jobbig med sina synthar när han sätter den sidan till. Och det gör han här. Phil Collins är bara tråkig, men det är svårt att vara elak mot honom, han ser ju så snäll ut. Som en luddig rosa teddybjörn ungefär.
Så här tycker jag om Duke. Om man bestämmer sig för att det är ett progalbum – Då är det uselt. Om man däremot får för sig att kalla det pop är det lite bättre, även om det på sina håll är lite väl pretentiöst. Men något annat än sjysst bakgrundsmusik blir Duke aldrig. Skulle nån säga easylistening kan jag inte protestera.
Nån bra låt då?
Tja, Behind the Lines...kanske.

Nr: borttagen ur samlingen.

OBS! Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 29 september 2017

Nån som blev förolämpad?

FRANK ZAPPA – HAVE I OFFENDED SOMEONE? - 1997

Om han hade? Skulle tro det! Halva världen ungefär, förmodligen var det långt fler som känt sig förolämpade. Det var med låtarna på den här samlings-CD:n Frank Zappa blev hela rockvärldens mest ironiska snuskgubbe. De som redan älskade Zappa älskade honom ännu mer. De som hatade honom blev säkert några fler.
Med den bakgrunden är idén att ge ut ett samlingsalbum med de allra värsta låtarna Zappa spelat in givetvis lysande. Här finns en rad klassiker i genren pornrock, Dinah-Moe Humm, Jewish Princess, Goblin Girl, Valley Girl, He´s So Gay, Disco Boy och självklart superhitsens superhit i genren Bobby Brown.

Zappa var inte i livet när skivan gavs ut, men jag gissar att han själv hade älskat idén. Have I Offended Someone? passar ypperligt in i raden av alla zappa-parodier under det sena 70-talet och tidiga 80-talet, med Thing-Fish och Joe´s Garage som de mest välkända och samtidigt mest hatade.

För Zappa-samlarna går det inte att låta skivan vara bara för att det är ett samlingsalbum. Ånej, Zappas familjeföretag såg naturligtvis till att det togs med då två aldrig tidigare utgivna låtar; Dumb All Over och Tinsel Town Rebellion.

Så skivan måste in i samlingen, så är det bara. Men man kan trösta sig med att det är en alldeles lysande underhållning för zappa-fansen och ironikerna, samtidigt som låtarna och dess innehåll kan få andra att kräkas som katter.

Nr: 60/CD

torsdag 28 september 2017

Ett ohälsosamt album

GRATEFUL DEAD – BLUES FOR ALLAH – 1975

Countryrock har sin tid. För Grateful Dead blev det lite för mycket. Men Blues For Allah var något annat. För första gången på många år hittade Jerry Garcia och Robert Hunter (de var de båda som skrev låtarna) tillbaka till ursprunget, psykedelia.
Blues For Allah är med andra ord ett synnerligen ohälsosamt album för den psykiska jämnvikten. Men det är ett uppfriskande album, som i Grateful Deads värld inte sett något liknande sedan Anthem Of The Sun. De som kan sin GD-historia förstår därmed hur påfrestande denna skiva skulle kunna vara.

Men påfrestande är det sista Blues For Allah är. Det är i stället ett synnerligen inspirerande album där rytmerna är i ständig förändring och där man kastas in i det ena nyckfulla äventyret efter det andra.

Samtidigt är musiken montont sövande, där dock Jerry Garcias gitarr lotsar lyssnarna genom det musikaliska landskapet på ett sådant sätt att det inte går att släppa skivan ifrån sig.

Inte ens under titelspåret Blues For Allah, skivans huvudnummer men långt ifrån bästa spår, vars mellanösterntema är effektfullt meditativt, tappar jag intresset.

Blues For Allah är ett av Grateful Deads mer intressanta album då det lite oväntat dök upp efter en rad tämligen sjyssta men alldagliga contry- och folkrockalbum. Inledningen med Help On The Way och Franklin´s Tower är briljant.

Albumet är också spännande då det blev en förvarning om uppföljaren, det än mer skruvade Terrapin Station (där twisten dock består av folkrock...som om Grateful Dead befann sig mitt i en tornado där allt kom tillbaka gång efter gång).
Jag för min del ställer in Blues For Allah på samma hylla som Grateful Deads tidiga psykedeliska album. Det är till skillnad från bandet countryskivor ett album jag gärna kommer tillbaka till och kan lyssna på med stor behållning även nu för tiden.

Nr: 1660/2222

onsdag 27 september 2017

The sons of Beatles

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA - SHOWDOWN – 1973

Showdown är en sån där låt där jag får tårar i ögonen av någon slags lycka. Det är en av mina första singelskivor, förmodligen den allra första. Det är också en av ELO:s första riktiga poplåtar.
Man skulle kunna hävda att det var Showdown som pekade ut vägen för Jeff Lynne på vägen mot legendariska album som New World Record och Out Of The Blue.

Det sägs att när John Lennon fick höra låten utnämnde han i amerikansk radio ELO till ”The sons of Beatles”. Samtidigt blir singeln en hastig blick bakåt över axeln och ELO:s progressiva rocksound från det tidiga 70-talet.

På baksidan hittar man nämligen In Old England Town, en av de sista instrumentala låtar Roy Wood var med och spelade in med ELO innan han stormade ut från inspelningsstudion med ögonen rullande i skallen för att aldrig mer återvända.

Showdown är en låt man nu får tiden kan få leta efter. Den finns inte med på någon av ELO:s ordinarie album, utom den amerikanska pressen av skivan On The Third Day, en LP som i och för sig inte är särskilt ovanlig i Sverige. Den engelska pressen, där låten inte tagits med, är lite svårare att hitta.

Nr: 3/singel

tisdag 26 september 2017

Hissmusik, inget annat

JAMES LAST – NON STOP DANCING 1972 – 1972

Efter den här skivan vet jag vad amerikanerna menar med Incredible Strange Music, som den här formen av musik kallas där. Easylistening är benämningen i Europa, sunkadelica är ett svenskt begrepp som dykt upp.
Så här kan upplägget vara: En orkester framför sin tids hitlåtar uppbackad av en kör som när de inte sjunger refräng lallar med i bakgrunden. För att höja stämningen ytterligare anses det inte helt fel att lägga på publikljud, visslingar och applåder. Hammondorgel är alltid bra.

För att sen få upp partytemperaturen ännu mer river bandet av gamla hits i en aldrig sinande ström helst utan mellanrum, det gör inget att evergreens och schlager blandas med rock.

På den här skivan hittar man till exempel allt från Get It On och Sweet Hitcher-Hiker via soulpop till schlager.

Det är bra om blandningen är omfattande så att så många som möjligt åtminstone känner igen någon låt. På den här plattan hittar man närmare 30 låtar uppdelade i mindre medleyavsnitt.
Jag tänkte först att det skulle bli en kul grej att skriva om en sån skiva. Men så blev det inte riktigt. James Last har gjort en del skivor jag faktiskt kan tänka mig att lyssna på, men hans Non Stop Dancing-skivor hör inte till dem.

Han har gjort ohyggligt många, jag har bara hört en, men känner på mig att det räcker. Det blir alldeles för utslätat och faktiskt ganska tråkigt i längden. Inte ens en gammal Creedencelåt kan lätta upp tillställningen. Därför bryter jag här och nu. Det är hissmusik, inget annat.

Nr: ingår inte i samlingen.

måndag 25 september 2017

Mycket oljud för pengarna

BUFFALO – DEAD FOREVER – 1972

Man får ganska mycket oljud för pengarna här. Ylande gitarrer, en skrikig sångare, ambulanssirener och tjut. Det här australiska hårdrockgänget får dock ihop det ganska bra. Så det blir ett bra oljud.
Det finns ganska många som kallat Buffalo för Australiens svar på Black Sabbath. Att sen Vertigo gick ut och påstod att skivan var bättre än Black Sabbaths Vol 4 hade stor del i det också. Jag förstår varför, men tycker inte det ligger särskilt mycket sanning i det ändå.
Buffalos sångare har visserligen, i en del lägen, ett röstläge som nog har vissa likheter med Ozzy. Men det är mer tillfälligheter än hela tiden, så där räcker Buffalo inte till. Det fläskiga riffen har de också. Och bandets gitarrist drar gärna ut på dem, som Toni Iommi, men inte riktigt ändå... Men att flera av Buffalos låtar utan tvivel påverkats av de brittiska hjältarna går inte att komma från.
Men varför jämföra med Sabbath. Buffalo var mer bluesrock än metal, mer Hendrix än Iommi och hade ett mer varierat uttryck än Black Sabbath, som kunde bli rätt tjatiga även på den ”gamla goda tiden”.

Jag gillar den här LP:n. Inte för likheterna med Sabbath. Jag gillar Buffalo för deras oförskämda attityd och lite ilsket surmulna uttryck.

Låtarna de gör känns dessutom ganska smarta, någon brist på ideér hade de inte. Och till skillnad från Sabbath gav de sig gärna ut på marker som jag kallar progressiva. De sparade inte på ljudeffekterna och drog gärna ut på låtarna så länge de bara kunde.

Sammantaget blir detta en riktigt sjysst och tämligen varierad hårdrockplatta från det tidiga 70-talet. Lite extra spännande givetvis då bandet kom från Australien. 1972 hade ju knappast AC/DC börjat mullra ännu.

Nr: 765/2222

söndag 24 september 2017

En vällagrad roquefort

ZZ TOP – TRES HOMBRES – 1973

På förslag från min gamle hovstockskollega Anders lyssnade jag en gång i tiden genom Tres Hombres igen. Barfotabasisten i Blow Jobs in the Sky hade jag då inte sett sedan de målade husen på Råslätt med pastellkrita.
Och inte efter det heller för den delen. Men han hävdade envist att det här är en ohyggligt bra platta. Jag tror honom, jag vet att han har rätt. Tres Hombres hade jag inte spelat sen jag minns inte när. Men när jag till slut hittade skivan i hyllan var den vällagrad som en gammal roquefort grönmögelost och minst lika dammig som ett kyrkomöte.
Så intorkat dammig var dock inte musiken på den här LP:n. Visserligen är den lika gammal som året de började riva de gamla kåkarna på Sjöbogatan, Tres Hombres kom ut redan 1973. Men det är faktiskt ett av ZZ Top:s allra bästa album.

Till att börja med är det här den första ZZ Top-skiva där de lirar hårdrock på allvar, eller i alla fall mer hårdrock än blues. Och boogie. Det är rejält svettig texasrock. Synd att de inte fortsatte på den linjen senare.

Min favorit är fortfarande La Grange, trots att det är vanlig enkel boogierock, ett trick varenda band skulle kunna om de bara ville. Jag vet inte om nån tänkt på det, men här handlar det om sång i ungefär en minut, sen en enda lång galen boogie. Det är förmodligen det som gör den så bra.

Waitin´ For the Bus, Jesus Just Left Chicago och Beer Drinkers and Hell Raisers är också skön bluesrockboogie, även om de knappast skulle kunna räknas till klassikerna idag. En annan favorit hittade jag också, Precious and Grace, en svettig sak det också.
Att min gamla skiva hade spelats ofta visste jag, men att den fått ta emot så mycket stryk hade jag glömt. Den fick efter att Anders hört av sig stå kvar länge i skivhyllan, men när jag hittade en nypress till sjysst pris gick det så klart inte att låta bli. Numera kan jag lyssna på La Grange helt utan knäpp och knaster.

Nr: 110/2222

Har skrivit om skivan en gång tidigare.

lördag 23 september 2017

Born To Run har blivit gammal

BRUCE SPRINGSTEEN – BORN TO RUN – 1975

Born To Run, en klassiker?
Ja! Självklart är det så. När den kom 1975 vände den upp och ner på det mesta och Springsteen satte upp nya gränser och mål långt utanför det man då trodde var möjligt...för honom.
Eller klassiker förresten – då är kanske revolutionerande ett bättre ord. För Springsteens del. Inte minst för att det var hans första riktigt kommersiella skiva.
Men är den egentligen en klassiker - så här 35 år efter? Nu för tiden är jag inte lika säker. Jag har börjat tvivla. Jag köpte nämligen skivan nu igen. Mitt gamla ex var sönderspelat och hade fått ett par repor, så när jag hittade Born To Run i ett skivställ i en av Jönköpings större varuhus (jodå, har kommit till Jönköping nu också) tyckte jag det var en bra idé att skaffa en ny.

Full av förväntan for jag sen hem för att spela min ”nya” skiva. Och blev förvånad över min egen reaktion. Jag tyckte den var tråkigt att lyssna på.

Springsteen har alltid varit oerhört pretentiös, och så här i ljuset av några decennier senare har de skuggorna blivit större. Nu tycker jag så här: Nix, Born to Run är ingen klassiker.

Det är en pompös men rätt bra 70-talsrocker. Inte mer. Inte i min samling i alla fall. Det är knappast en skiva jag gärna skulle sätta upp på väggen, vid sidan av Jefferson Airplane, The Who eller Pink Floyd. Nu inser jag att Bruce Springsteen började bli gubbig redan då!
Men det går ju inte att komma ifrån att både Thunder Road och Born to Run finns med på LP:n, två av Springsteens absolut största låtar. Gör det saken bättre?

Nej, för min del inte. Jag gillade dem då. Men nu orkar jag knappt med dem. Däremot skulle jag kunna tänka mig att någon gång emellanåt lyssna på Tenth Avenue Freeze Out.

Nr: 25/2222

Har skrivit om skivan en gång förut.

fredag 22 september 2017

Spacerock med fransk touch

PULSAR – THE STRANDS OF THE FUTURE – 1976

Alain skickade den här skivan från Provence. Han påstod sig vara övertygad om att jag skulle gilla den. Han hade läst mina Pink Floyd- och Genesis-recensioner. Pulsar skulle kunna vara Frankrikes motsvarighet. The Strands Of The Future ett av deras mästerverk.
Fransk progrock från 70-talet är för resten av världen utom fransmännen en tämligen okänd företeelse. De franska skivorna sålde aldrig särskilt bra utanför sitt hemland, kunde aldrig konkurrera med Pink Floyd, Genesis, Yes eller Jethro Tull. Jag hade egentligen ingen koll innan Alains skiva kom på Posten.
Varför Pulsar ofta jämförts med Pink Floyd förstår man direkt. Inledningen med 22 minuter långa eposet och titelspåret är spacerock med psykedeliska inslag som gör att jag omedelbart börjar jämföra med More men framför allt Meddle och där allra helst Echoes. Det är ett fantasieggande musikstycke med oändliga vindlingar, mycket underhållande och vackert.
Det finns Pink Floydfans som lite föraktfullt brukar avfärda allt som är inspirerat av Waters och Gilomour som värdelöst, men här tror jag att de för en gångs skull får ge med sig. Pulsar har tveklöst hittat den pinkfloydiska nerven men har inte kopierat utan gör sin helt egen musikaliska tolkning och skapar på sätt något helt eget.

För den som tycker det känns jobbigt att jämföra Pulsar med Pink Floyd, tänk kombinationen Jean Michel Jarre och Tangerine Dream i stället, men med sång (om än sparsam).

The Strands Of The Future är ett ypperligt exempel på högintressant symfonisk spacerock från mitten av 70-talet med en synnerligen fransk touch. Det är en skiva jag verkligen kan rekommendera trots att jag vet att den kan vara svår att hitta i Sverige.

Nr: 278/2222

torsdag 21 september 2017

Ett förvirrat psykedeliskt budskap

SMALL FACES – OGDEN´S NUT GONE FLAKE – 1968

En riktigt skum skiva, på gränsen till absurd. Tveklöst en psykedeliaklassiker, men den kan inte stå vid sidan av Sgt Pepper, det är den alldeles för skruvad för. Jämför hellre med Their Satanic Majesties Request eller nåt annat galet.
Ogden´s Nut Gone Flake består av två helt olika sidor. Förstasidan med ett antal singlar, utan att för den skull vara några direkt hitlåtar. Skivans mest välkända spår är Lazy Sunday. B-sidan är något helt annat, här ger sig Steve Marriott och Ronnie Lane ut på synnerligen tunn is med historien om Happiness Stan.

De låter där professor Stanley Unwin prata fram en allt märkligare och obegripligare historia, vilket varvas med diverse längre eller kortare musikaliska inslag, se Yellow Submarine. Det blir ett slags konceptalbum men bara på en LP-sida.

Det hela blir till slut väldigt rörigt och givetvis helt omöjligt att få ihop till någon slags sammanhang, vilket det förmodligen inte har och aldrig hade meningen att ha.

Men jag har förstått att Happiness Stan söker efter meningen med livet och till slut letar efter svaret på den försvunna baksidan av månen, vilket dessutom berättas på utpräglad cockneydialekt.

Small Faces går med andra ord långt över gränsen och fortsätter att skruva upp händelserna till det övergår till det som vanligen kallas nonsens.

Att lyssna på är b-sidan är alltså jobbig och egentligen inte särskilt upphetsande. Men den ska uppskattas för sitt förvirrade psykedeliska ”budskap”. Utan det inehållet hade troligen aldrig Ogden´s Nut Gone Flake blivit en sån kultklassiker som skivan faktiskt blivit.
De tidiga pressarna av denna skiva, med ett runt skivomslag förställande en rund tobaksburk, är eftertraktade samlarobjekt. Jag har dock fått nöja mig med ett vanlig fyrkantigt omslag, vilket skivbolaget på de senare upplagorna gick över till av kostnadsskäl.

Det är i stället a-sidan som gör att Ogden´s Nut Gone Flake blir en riktigt sjysst 60-talare att lyssna på. Den stora behållningen är Lazy Sunday, men Afterglow Of Your Love och Rene är också låtar som hamnar högt på min lista.

Trots a-sidan är detta inte ett album man bör lyssna på allt för ofta, även om man kanske känner sig frestad att göra det för att få ordning på den där historien på b-sidan som man aldrig lyckas få nån kläm på...

Nr: 274/2222

onsdag 20 september 2017

Ett blixtrande livealbum

IAN HUNTER – WELCOME TO THE CLUB – 1980

Den som inte blivit övertygad om Ian Hunters och Mick Ronsons storhet har inte hört Welcome To The Club. Ett fantastiskt blixtrande livealbum från den allra bästa sidan av radarparet Hunter och Ronson.
Stämningen är magisk redan från början närbandet presenteras för den entusiastiska publiken på The Roxy i Los Angeles, som givetvis vet vad som väntar. Det är klubbstämning, det är rökigt och förstärkarna uppdragna på max.

Det blev en kväll de som var där säkert minns. Welcome To The Club är en tresidig liveplatta som alla som någon gång fascinerats av Mott The Hoople glamrocksound, Ian Hunters känsloladdade ballader eller Mick Ronsons bländande gitarrspel bara måste älska.
Hunter och Ronson hade 1980 en enorm katalog att välja på och plockar här ut godbitar från Mot The Hoople som All The Way From Memphis, All The Young Dudes och Rock´n Roll Queen, letar fram det allra bästa av Ian Hunters kollektion, Once Bitten Twice Shy, Irene Wilde, Just Another Night och fräcka Cleveland Rocks.

Att konserten avslutas med Mick Ronsons Slaughter On Tenth Avenue är inget annat än magiskt. Det enda jag inte gillar är att konserten är tre sidor lång, vilket givetvis är alldeles för kort.
Å andra sidan får man en fjärde sida med tre hunterlåtar som 1980 var pinfärska; We Gotta Get Out Of Here, Silver Needles och Man´O´War. Skivan avslutas sedan med livelåten Sons And Daughters. Ingen av dem något av Ian Hunters storverk men nödvändiga för alla fans.

Nr: 577/2222

tisdag 19 september 2017

Danskar på Canterburyscenen

BURNIN RED IVANHOE – BURNIN RED IVANHOE – 1970

De som pressar skivor nu för tiden är så fyndiga, självklart är skivan i röd vinyl, vad annars. Andra skivan från danska Burnin Red Ivanhoe var ett bra val att trycka upp på nytt och i rött. Det är en fantastiskt rolig LP att lyssna på till att börja med.
Skivan är också intressant för rockarkeologerna (en ny yrkesgrupp som inom kort kommer att få egen högskoleutbildning), då Burnin Red Ivanhoe anses varit ett av de första progrockbanden från Skandinavien, samtida eller till och med före storheter som Culpeppers Orchard och Wigwam.

Burnin Red Ivanhoe var dock banbrytande, de blev det första danska band som fick spela in en skiva i England. Och i början av 70-talet var det något helt enormt.

Att som danskt band kasta sig in i något så brittiskt som progressiv jazzrock, där Canterburyscenen satte agendan, var modigt.

Men Burnin Red Ivanhoe lyckades, först med debutskivan M144, ett dubbelalbum som många progkännare anser vara ett storverk...och sen med den här skivan...som inte fick något namn...men numera alltså blivit röd.

Ett album som jag efter ett antal tveksamma genomlyssningar numera sätter högt upp på min lista över intressant progrock från det tidiga 70-talet. Musiken är välgjord och fantasieggande. Det är inte konstigt att bandet fick spela in sina skivor i England, musiken påminner starkt om både Caravan och Colosseum.
Burnin Red Ivanhoe blev trots sin historiskt viktiga insats tämligen kortlivat. Efter ytterligare två album, w.w.w (där ser man, de var långt före sin tid) och Elefantskovcikadeviser, upplöstes bandet och blev senare till jazzfusiongruppen Secret Oyster, vilket var en fortsättning som när man ser det nu inte var alls oväntad.

Nr: 333/2222

måndag 18 september 2017

Thick as a brick bra i ny mixning

JETHRO TULL – THICK AS A BRICK (STEVEN WILSON REMIX) – 2012

Än en gång blir jag imponerad av Steven Wilsons arbete med Jethro Tulls gamla mästerverk. Att göra Thick As A Brick bättre än 1972 års original låter som en omöjlighet, men han lyckades nog den här gången också.
Steven Wilson har de senaste åren remixat flera av Jethro Tulls verk, bland annat A Passion Play, Aqualung och War Child, resultatet har alltid blivit bra. Det är ingen tillfällighet att han också anlitats för liknande jobb av storheter som Emerson Lake & Palmer, King Crimson, Yes och Gentle Giant.
Thick As A Brick är en av de riktigt stora 70-talarna, ett album som på sin tid i det närmaste var revolutionärt. Att spela in ett helt album med bara en enda låt var helt otänkbart före Thick As A Brick. Albumet består av en enda låt, uppdelad på två LP-sidor och i ett antal mindre avsnitt/stycken. Ett format som efter det visserligen inte blev vanligt, men Ian Anderson visade att det kunde göras.
För att uppskatta Steven Wilsons upplaga av Thick As A Brick måste man självklart ha tillgång till originalet för att kunna jämföra. Skillnaderna är bara hårfina för den som inte är invigd i de mer tekniska detaljerna av musiken.
Jag kan inget sånt, men jag tycker mig märka en viss förändring i ljudbilden, som i Wilsons version blivit något fylligare och mjukare. Viss instrumentering som på den första upplagan hamnat i bakgrunden, som till exempel stråkarna och blås, har fått mer utrymme här. Det ger musiken en behagligare framtoning och gör faktiskt Thick As A Brick en tjänst. Jag tycker det låter bra, men inser att utan originalet hade någon skillnad aldrig kunnat diskuteras.

Den som inte hört Thick As A Brick tidigare och inte är övertygad Tullfan är det förmodligen bra att skaffa Wilsonremixen och sen, om man vill ha lite mer svårtuggat material, efter det ge sig på 1972 års original.

För den som kan sin Thick As A Brick och tycker den behöver en kick in i framtiden är det också ett bra köp. Men för den ortodoxe är denna upplaga inget att stå efter.

Nr: 766/2222

Här kan du läsa vad jag tyckte om originalet.

söndag 17 september 2017

Var det retzina eller var det OP?

ULF LUNDELL – LÄNGRE INÅT LANDET – 1980

Efter så där 200 dagar i grönkläder ökade dagersättningen från 14 till 25 spänn. Kommer ni ihåg det ni som var med? Det fanns helt plötsligt en hel förmögenhet att kvittera ut varannan fredag på kompaniexpeditionen.
Innan hade de surt ihopknegade pengarna gått till pilsner på Markan och ett antal rundor på flipperspelet. Men inte den här gången. Med första jättelöningen brännande i fickan gick vägen i stället till Wallins Radio i Huskvarna. Lundell hade ju precis släppt sin första dubbel-LP, Längre inåt landet.
Vilken fantastisk rockplatta det var. När den väl hamnat på skivtallriken sög den sig liksom fast och gick inte att ta bort. Det räckte med öppningsspåren Glad igen, en Joni Mitchell-cover, och sprängkåta Odysseus, sen var jag fast.

Jag vet inte hur många gånger jag för full hals vrålat ”Var det Sonja eller var det Penelope, var det Retzina eller var det OP. Är du säker på att du är på den rätta ön, jag menar med tanke på stormen och snön”. Hela den svenska rockvärldens bästa textrader (okej, jag tar i, men va faen, det här är nostalgi).
Det finns massor av bra grejer på denna dubbel. Posörerna, mustig och iskall svärta och ett långfinger rätt upp i nyllet på kultursnobbarna. Stackars Jack är så utsökt briljant i sin nakenhet och skuld.

Samtidigt som Längre inåt landet är Lundells mest välkryddade album, är det hans sista riktigt intressanta i min värld. För sen kom ju den där Öppnalandskap-skivan, svensktoppen och allt det där.

Det var då jag fick ställa Lundell i easy-listeningfacket tillsammans med James Last och andra giganter. Och där står de skivorna kvar...om de ens finns i samlingen längre.

Men Längre inåt landet var något helt annat, och är så fortfarande. Den var värd varenda en av de kronor försvarsmakten öste över mig den där fredagen våren 1980.

Men just den skivan har jag inte kvar. Den spelades sönder redan för ganska länge sen. Numera äger jag en ny rep- och knasterfri skiva. Den är precis lika bra, kan meddelas.

Nr: 129/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 16 september 2017

Inte efterfrågad av någon

MOTT – DRIVE ON – 1975

När Ian Hunter hoppade av Mott the Hoople i mitten av 70-talet var gruppen så klart chanslös. Men de gjorde vad de kunde. Och det blev den här LP:n, Drive On. En inte allt för imponerande skapelse, sett så här snart 40 år senare.
Men vi som älskade Mott älskade så klart Drive On också, trots att det bara var vanlig tre-ackords hård rock och en och annan (ganska kass) ballad. Men ändå. Mott The Hoople kunde man förlåta precis allt.

Det var en förvirrande tid. 1974 hade jag precis ”upptäckt” Mott The Hoople. Och helt plötsligt fanns de inte längre. Och så dök Ian Hunters första soloplatta upp, som lät nästan bättre än Golden Age Of Rock And Roll. Och så ramlade Drive On ner från ingenstans. Inte efterfrågad av någon, men samtidigt lite, lite spännande.
Så visst, den här skivan spelades rätt ofta nere i källaren. Tuffa stökiga låtar som By Tonight, Monte Carlo och She Does It funkade faktiskt ganska bra. Men ingen kan säga att de satte några djupare spår (även om jag kan texterna utantill nu också...insåg jag).

När jag spelar den här LP:n nu för tiden hinner jag tröttna innan introt till By Tonight är avklarat...och det är första låten...men det är så klart nostalgi ändå. Jag gillar den här skivan bara för att den finns.

Självklart har jag Drive On kvar i samlingen, men inte samma som jag hade först, den blåtonade amerikanska. Nej, nu har jag en nyare och en europeisk press. Mitt gamla ex blev av någon anledning lite väl sliten, så nu har jag en ny fin silvrig oknastrig skiva.

Nr: 64/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med delvis omskriven text.