The Musical Box: november 2017

torsdag 30 november 2017

James Last sjätte strandpartaj

JAMES LAST – BEACHPARTY 6 – 1975

Hur många beachpartyn James Last avverkade är ovisst. I början av 70-talet fick några dem nämligen andra namn. Det var innan han kom på idén att numrera dem. En pryl som sedan bland annat svenska dansband gjorde till sin egen, men naturligtvis överdimensionerade så det blev snuskigt. Ett band som ger ut skiva med nummer 22 har gått för långt. James nöjde sig med sex.
Att hans sjätte partaj blev det sista kan man nämligen med ganska stor säkerhet hävda. Efter 1975 började han med blodsprängda ögon och bultande tinningar (det tar på krafterna att festa på stränderna) med större kraft ägna sig åt sina berömda Non-stop partyn i stället, inomhus, trött på sanden mellan tårna och att blåsten aldrig lät frisyren vara i fred.
Hans Beachpartyskivor är en något underskattad kulturform även om de givetvis tveklöst ska placeras i facket easylistening, eller Incredible Strange Music som de säger i Amerika (vilket skulle kunna vara ett uttryck som myntades efter att alla möjliga underliga europeiska easylisteningskivor började ges ut i staterna).

För att återgå till beachpartyt tycker jag att James Last gör det riktigt bra. Framför allt hittar han låtar som funkar på ett hippt strandpartaj under det tidiga 70-talet.

Den här skivan toppar han med reggaefavoriten I Can See Clearly Now, en gammal bobbanhit (men det var Johnny Nash som gjorde den först, glöm aldrig det), Simon & Garfunkels The Boxer och fortsätter sen med The Night They Drove Old Dixie Down.

Ännu mer reggae och gamla listettor gör att det blir en riktigt sjysst blandning av covers väl framförda av en på sin tid väl ansedd orkester och bra sångare och sångerskor.

Om detta är ett av James Last mer inspirerade beachpartyn, eller om det är precis tvärtom, vågar jag dock inte säga något om. Men det finns säkert nån som har koll på det också.

Nr: ingår inte i samlingen, råkade bara passera förbi.

onsdag 29 november 2017

Väldigt mycket av allt

MOLLY HATCHET – DEVIL´S CANYON – 1996

Här är det fullt pådrag på volymknappen från början. Soundet är är nästan överväldigande och skivan måste nog spelas på riktigt hög volym för att allt ska gå fram. 90-talets hårdrocksound var bättre än det på 80-talet, men fortfarande väldigt mycket av allt.
För min del går det inte hem. Jag tröttnade på den här skivan redan nånstans i mitten av första låten. Molly Hatchets maxade tonläge blev lite för mycket för mig. Jag vill ha mer variation i skivorna jag lyssnar på. Davil´s Canyon är en reunionskiva efter sju års tystnad från bandet som sas vara arvtagarna till Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd.

Men när den här skivan spelades in var båda deras föregångare fortfarande igång och lät väldigt mycket mer vitala. Molly Hatchet stannade upp nånstans i slutet av 80-talet och verkar ha trivts med det.

Nu är inte det här en dålig hårdrock slash southern rock-platta, tvärtom. Molly Hatchet var ett synnerligen kompetent band och ett uppehåll på sju år hade ingen större negativ effekt.

Bandet lät ungefär som de alltid gjort, men ganska mycket mer. Bekymret ligger förmodligen i låtkvaliteten. Där märks det att bandet hade tagit en paus.

Det finns inga låtar på det här albumet som riktigt lyckas beröra. Det blir ingen ståpäls eller något hår som reser sig i nacken. Det blir bara sjysst hård rock, men inget mer.

Jo, ett undantag hittar jag, sista spåret Dream´s I´ll Never See, men varför har sin förklaring. Det är en Allman Brotherscover...

Nr: 168/CD

tisdag 28 november 2017

Ännu ett bortglömt mästerverk...eller?

JULIUS VICTOR – FROM THE NEST – 1969

Organisten Kimball Lee ska inte förväxlas med amerikanska chicklitförfattarinnan med samma namn. Organisten Lee spelade in en LP med därefter borttappade men nu avdammade bandet Julius Victor. Författaren Lee var inte ens född när Julius Victors enda LP, From The Nest, spelades in.
Julius Victor har definitivt inte något med chicklitromaner att göra. Det var ett progressivt jazzrockinspirerat psychband som försökte sig på en framtid i rockbranschen under det tidiga 70-talet. Men deras nu svårdefinierade musik verkar inte fått nån framgång.

From The Nest är alltså en sån där ”orättvist-bortglömd-platta-som-aldrig-fick-den-uppmärksamhet-den-förtjänade”. Känns det där igen?

Jag har skrivit om ganska många skivor nu på den här bloggen. Och jag tycker det där omdömet börjat dyka upp lite för ofta. Det verkar ha spelats in väldigt många bra skivor som aldrig blev upptäckta, utan gjorts det först på senare år av indignerade skribenter.

Jag har börjat misstänka att alla de där skivorna inte är riktigt så spännande som det numera sägs. Att det fanns en anledning till att ingen köpte dem eller intresserade sig för dem då. Men att svårigheten att få tag på de skivorna nu gör att de skulle bli bättre. Några exempel; Phantasia, Ghost, Salem Mass...
Julius Victor befinner sig också nånstans i det där lite tvivelaktiga landskapet. From The Nest är visserligen en helt okej jazzrockinspirerad platta med massor av hammondorgel. En tämligen tidstypisk skiva för sin tid, och samtidigt en sådan som väldigt många uppenbarligen missade.

Även om ingen av musikerna i bandet efter inspelningen fortsatte i musikbranschen tycker jag dock att det är en ganska trevlig skiva att lyssna på, och jag hade gärna hört mer på Julius Victor...om det funnits något...men det gör det inte.

Gissar att den storhet som finns med skivan främst ligger i att den producerats av välkände jazzmusikern Ahmad Jamal, som kan ha tillfört låtarna ett lite bredare perspektiv, men det är bara en gissning.
Den information som finns på Internet om Julius Victor är bristfällig. I princip består den av några korta rader från skivbolaget som gav ut skivan på nytt 2016. ”Organ dominated hard progressive sound with powerful vocals, hot lead guitar and atmospheric swirling hammond. File next to Child, Valhalla, Atomic Rooster, Vanilla Fudge, Iron Butterfly, H.P Lovecraft, Day Blindness, Arthur Brown...”.

Tja, det kan säkert stämma, i den här branschen finns inga givna regler. För egen del ställer jag From The Nest vid sidan av Out Of Focus och om jag måste välja, tar de tyska hjältarna alla dar i veckan. I den jämförelsen är Julius Victor chicklit.

Nr: 137/2222

måndag 27 november 2017

Modigt album av Robert Plant

ROBERT PLANT – FATE OF NATIONS – 1993

Fate Of Nations är ett album jag inte vågat skriva om tidigare. Det är ett album jag är imponerad av, även nu för tiden över 20 år efter. Det är ett spännande album. Dels för att Robert Plant här visade upp en helt ny sida av sig själv, dels för att han med den här kan ha visat en på en väg Led Zeppelin kunde tagit, men aldrig gjorde.
Tro nu inte att Fate Of Nations är ett hårdrockalbum som föregångaren Manic Nirvana eller att min respekt beror på att jag kopplar det till Led Zep. Fate Of Nations rockar, men inte på det sättet. Det är ett album fullt av eftertanke och självrannsakan, det är ett album av en gammal rocker som hittat sig själv, ärligt och utan klischeér. Därför är det också ett modigt album.

Bara det i sig är intressant. Men när Robert Plant dessutom lyckas nästan undantagslöst med både låtarnas meoldier och texterna blir det fantastiskt. På sina ställen nästan överväldigande. Och därför svårt för mig att beskriva på ett sätt jag tycker ger albumet rättvisa.

Inledande Calling To You är stark, Come Into My Life, I Believe och 99 Palms är fantastiska. Det kunde räckt där, men Fate Of Nations är bättre än så, jag påstår att det inte finns en enda utfyllnadslåt, att alla är minnesvärda och viktiga.

Det är därför jag påstår att Fate Of Nations så här långt är Robert Plants största verk. Det skulle tll och med klara sig bra i konkurrens med Led Zeppelins främsta. Det fanns en anledning till att jag under en ganska lång period inte spelade någon annan skiva än den här. Att jag till och med skaffande en bärbar cd-spelare för att kunna ha den med mig överallt.
Ett litet minus vill jag dock anteckna; den något svulstiga ljudbilden drar till viss del ner intrycket. Det är mycket av allt och hela tiden, ljudet blir som en ogenomtränglig vägg. Men då ska man veta att det ändå inte är i närheten av det producenterna ägnade sig på under 80-talet, som var mycket, mycket värre.

Å andra sidan skulle det låta så på 90-talet och det har inte blivit bättre till nu för tiden heller. Dagens ljudproducenter är lite väl förtjusta i maffiga och stora ljudbilder. Det var nog Robert Plant också.

Nr: 31/CD

söndag 26 november 2017

Mäktigt av Peter Gabriel

PETER GABRIEL – PETER GABRIEL 2 – 1978

Ett av pophistoriens bästa album. Ja, jag menar precis så. Ett popalbum. Och ett lysande sådant. Det är dock Gabriels sista, innan han bytte spår och blev radikal.
Men kritikerna, och en hel del gamla genesisfans, sågade skivan när den var ny. Men det var andra tider, mitt i punkvågen. Och så vill de ju så gärna kunna stoppa in Gabriel i Genesisfacket. Men se det gick inte.
Jag tror skivan fått viss upprättelse de senaste åren, men Peter Gabriels tvåa är följaktligen mycket, mycket bättre än sitt rykte. Ger man sig tid att lyssna på den, det är skivan värd, hittar man en samling oförglömliga popballader och tuffa gitarrockers.

Tvåan skiljer sig åtskilligt från debutalbumet året innan. Här är Gabriel tydlig och konsekvent i sitt låtval. Han tar ett långt steg från Genesis musikaliskt och blir dessutom samhällskritiker.

Låtarna är kraftfulla. Som On the Air till exempel, skivans inledning, en mäktig sak. DIY är inget annat än fräck gitarrock. Missa inte heller geniala Animal Magic och Perspective, marken skakar och hjärtat slår dubbelslag på de extra känsliga.

Men håll i er nu. Balladerna är ännu bättre. Home Sweet Home går inte att låta bli att älska, Mother of Violence och Indigo är något av det vackraste och känsligaste Peter Gabriel någonsin spelat in fram till idag.

Peter Gabriel låg 1978 steget före, han var minst sagt långt före sin tid. Skivan kom mitt i vågsvallet av new wave och punk, där allt skulle låta som det kom direkt från garaget.

Men soundet på skivan låter som den spelats in minst tio år senare, alltså i slutet av 80-talet. Det går inte att utelämna att Gabriels sound sedan dess kopierats av 1000-tals.

Gabriel lockade med flera rutinerade musiker i detta projekt, bland annat Roy Bittan, Bruce Springsteens pianist i E Street Band. Men framför andra märks Robert Fripp, som producerade och tillsammans med Gabriel bland annat skrev Exposure, en låt som sen gick igen och gav namn till Fripps eget soloalbum året efter.

Gabriels tvåa ingår därför i Fripps så kallade MOR-trilogi tillsammans hans egen platta samt överraskande nog Daryl Halls album Sacred Songs från 1980 där Robert Fripp producerade och dessutom spelade gitarr.

Nr: 65/2222

OBS! Jag har skrivit om detta album tidigare. När jag skaffade ett nytt orepat och skinande blankt ex och slängde ut min gamla repiga fick jag anledning att skriva om den igen. Det är den värd.

lördag 25 november 2017

Gringo Starr´s All Stars

IAN HUNTERS DIRTY LAUNDRY – IAN HUNTERS DIRTY LAUNDRY – 1995

Hört talas om Gringo Starr´s All Stars?
Nej, inte Ringo...Gringo... De spelade in ett album 1994 i Abbey Roads studio, på bara 14 dagar.
18 skitfräcka låtar, varav tolv hamnade på bandets enda platta. Kul lite ruffig rock, lite som Rolling Stones i slutet av 70-talet, med allsångstendenser och en skränig kör i bakgrunden. Men det är kanske inte så konstigt om Gringo Starr´s gått de flesta förbi. Skivbolaget gillade - med all rätt - inte namnet och fick dem att byta till Ian Hunter´s Dirty Laundry.
Helt rätt. Ian Hunter den gamle glamrockaren. Med sig i studion hade han den norske keyboardisten och kompisen Casino Steel, ex-basisten i Sex Pistols Glen Matlock och så lite löst folk från UK Subs och en del andra obskyra brittiska halvpunkband.

Dirty Laundry är alltså ingen Ian Hunter-platta om nån trodde det. Tre av låtarna är hans, resten gjorde bandet tillsammans. Men resultatet blev lysande. Så bra att Hunter lockade med delar av bandet till Norge då han efter spelade in The Artful Dodger där, men det tar vi en annan gång, för nu blir det rock!

Okej, det är kanske inte någon djupdykning i musikalisk briljans och bländande hantering av instrument. Men skivan är så laddad med energi att det riktigt bubblar av spelglädje om den. Det är roligt att höra de här låtarna.

Ett band i total frihet, utan några som helst ambitioner och press utifrån. Och faktiskt – för gamla Mott the Hoople-fans finns det all anledning att leta rätt på skivan. Musiken påminner stundtals inte så lite om Motts tidiga år innan de slog igenom.

Det är ta mej faen lite country också*...men det kanske mest beror på Casino Steel, han gillade ju sånt...
Nej, den här skivan tycker jag om. Trots att det är en CD...
Den här plattan har vad jag vet aldrig getts ut på vinyl.

Nr: 32/CD

Har skrivit om skivan en gång tidigare.

* Mott the Hoople gjorde i sin desperation en countryplatta 1971, Wildlife.

fredag 24 november 2017

Genuin sydstatsrock från 70-talet

LYNYRD SKYNYRD – NUTHIN´ FANCY – 1975

Det finns dem som påstår att Saturday Night Special är den hårdaste låt Lynyrd Skynyrds någonsin spelade in. Nja, det kan jag väl inte hålla med om helt, men det är en hårdrockande låt för att vara ett sydstatsband från mitten av 70-talet.
Vad jag däremot håller med om att det är den bästa låten på Nuthin´ Fancy. Vad Lynyrd Skynyrds tredje LP saknar är nämligen hitlåtar. Dem som inte gillar skivan menar därför att den är lite för slätstruken och tråkig. Det beror säkert på att de jämför den med skivan innan Second Helping, den med Sweet Home Alabama. Och en sån platta är det ju svårt att konkurrera med.

De som gillar Nuthin´ Fancy, vilka är betydligt färre men förmodligen har lyssnat mer på skivan, säger i stället att detta album inte behöver några hits, att det klarar sig bra ändå. Skivan är så varierad och ett alldeles lysande exempel på bra genuin sydstatsrock från mitten av 70-talet.
Jag har kommit fram till detta. Lynyrds Skynyrds första LP tycker jag bäst om. Mest för att den är så opolerad och rå. Inte på något sätt rumsren. Second Helping får stå kvar i min samling på grund av Sweet Home Alabama, men är inte nån skiva jag spelar särskilt ofta nu för tiden.

Den är lite för präktig, som om Lynyrd Skynyrd blivit lite rädda för sin egen storhet och försökt spela in ett album som alla skulle kunna uppskatta. Nuthin´ Fancy är däremot helt kompromisslös.

Lynyrd Skynyrd går tillbaka till sina sydstatsrötter från första skivan, men har utvecklat sitt sound ganska ordentligt. Framför allt har de blivit bättre musiker och vågar dessutom experimentera lite. Det är därför jag gärna lyssnar på underskattade Nuthin´ Fancy även idag.
Vad det gäller låtarna får jag dock hålla med kritikerna, bra sådana är vad som saknas på skivan. Men å andra sidan gjorde sig aldrig Lynyrd Skynyrd kända som några större låtskrivare. Sweet Home Alabama och Freebird hör till kategorin ”plötsligt-händer-det”. Men för ett sånt här band är det inte de kvaliteterna jag tycker man ska leta efter. Det är mer känslan och själva upplevelsen av deras musik som blir viktig. Och det har Nuthin´ Fancy massor av.

Nr: 264/2222

torsdag 23 november 2017

Joe Perry behövdes i Aerosmith

AEROSMITH – DONE WITH MIRRORS – 1985

Done With Mirrors är en lysande comeback som många missade. Däremot var de flesta ”på” två år senare när Permanent Vacation hyllades som Aerosmiths bästa på länge. Men Done With Mirrors är lite bättre.
Förklaringen är att Joe Perry var tillbaka i bandet efter en whiskeystinkande utflykt. De behövde hans skräniga, skitiga gitarrljud. De två album Aerosmith spelade in utan Perry, Night In The Ruts och Rock In A Hard Place, var inte likt det riktiga Aerosmith och gick följaktligen till rockhistorien som två skräpskivor.
Förmodligen var det därför så många missade den här plattan. Det var ingen som väntat sig en sån comeback av Aerosmith. Fördelen för dem som eventuellt letar efter skivan är att den går att få tag på ganska billigt. Permanent Vacation är dyrare. Beror det bara på Rag Doll?

Men inte bättre som sagt. Done With Mirrors är fulproppad med samma fräcka, brutalt skräniga boiogie och funk som på Rocks eller Toys In The Attic.

Och allt detta hittar man på en hårdrock-LP från mitten av 80-talet. Jag blev förvånad när jag väl tog mig tid att lyssna på Done With Mirrors.

Skivan inköptes för länge sen, mest av någon slags pliktkänsla men spelades aldrig på allvar förrän långt senare.

Nej, Done With Mirrors är överraskande bra och dessutom en älsklingsskiva för resencenter, det är nämligen på den här plattan man hittar kopplingen mellan Aerosmiths våldsamma era på 70-talet och det som skulle brisera några år senare med Pump och Janie´s Got A Gun.

Nr: Ska trots allt säljas, ingår numera inte i samlingen på grund av platsbrist.

onsdag 22 november 2017

Ett dylanskt framgångsrecept

BOB DYLAN – WORLD GONE WRONG – 1993

Dylan fick med World Gone Wrong en grammy för bästa ”traditionella folkalbum”. Det är ett avskalat album med bara Dylan på munspel och gitarr, inget annat. Ett tidigare dylanskt beprövat framgångsrecept som givetvis gick bra den här gången också.
Jag har däremot lite svårt för den här plattan, liksom för de flesta andra dylanalbum i denna genre. När han sätter den där tjuriga och buttra sidan till kan Dylan vara skitjobbig att ha att göra med. När det som den här gången dessutom nästan uteslutande handlar låtar med mörkare motiv blir det inte enklare. När skivan var ny fanns den inte på vinyl vad jag vet (men den dök upp för något år sedan).
Därför blev det en CD-skiva som fått stå undangömd och samla damm i ganska många år. Kommer ihåg att jag lyssnade ingående på plattan när den var ny. Först med stort intresse och en hel del nyfikenhet som på 90-talet följde med alla nya dylanplattor, man visste ju aldrig riktigt vad han hade hittade på. Det här skulle dock kunna vara en fristående fortsättning på Good As I Been To You.

Det där intresset gick över rätt fort och World Gone Wrong spelades sen lite förstrött i bakgrunden med hopp om att det skulle dyka upp något jag verkligen gillade med den. Det gjorde det inte.

Sen dess har jag inte spelat den förrän nu. Jag tycker ungefär likadant nu som då. För mig är detta ett jobbigt dylanalbum, ett av de jobbigaste att komma överens med.

Okej, jag vet att både kritiker och många fans gillar den här skivan väldigt mycket. Men jag kan inte bli kompis med World Gone Wrong.

Tre låtar har jag dock hittat som nog borde nämnas med viss respekt; titelspåret World Gone Wrong så klart, mystiska Jack-A-Roe och självklart romantiska Blood In My Eyes.

Nr: efter moget övervägande borttagen ur samlingen.

tisdag 21 november 2017

En till synes oskyldig psykedelisk popskiva

BLONDE ON BLONDE – REBIRTH – 1970

Det är sällan man hittar såna här skivor nu för tiden. Plattor som blir såna där upplevelser där man både får gåshud och börjar fnittra okontrollerat. Och sen spelar skivan igen, och igen, och igen...
Andra LP:n från waelsiska Blonde On Blonde blev ett sådant ögonblick. Det är först en till synes oskyldig psykedelisk popskiva med undertoner av både Hollies Butterfly och Evolution, men sen växer till något oerhört. Det är här man förstår att influenserna inte stod still utan gick runt och runt i världen.
Det var de brittiska popbanden som introducerade beatpop och psykedelia. Musiken på den här skivan har sitt ursprung där men har sen varit i San Francisco, influerats av Woodstock, Hendrix, Grateful Dead, Jefferson Airplane och sen kommit tillbaka till Europa igen med ett helt annan uttryck än tidigare. Blonde On Blonde hämtade inte bara sitt namn från Bob Dylans USA utan också sin musik.
Jag är inte så lite exalterad just nu och kan därför inte låta bli att också nämna en del av de där märkliga banden som i slutet av 60-talet dök upp på skivbolaget Dunhill; Steppenwolf, Grass Roots och många fler.

Skillnaden är att Blonde On Blonde vågar gå mycket, mycket längre än så och inte tvekar ett ögonblick att låta fuzzgitarren åka hiss mellan tonarterna så häftigt att man får svårt att hålla balansen och måste fästa blicken på något stadigt föremål för att inte helt irra bort sig.

Det som gör musiken än mer spännande är att det dessutom går att hitta kopplingar till både spacerock (låtarna har en tendens att dra ut på längden och bli okontrollerade) samtidigt som det inte går att komma från att Blonde On Blonde också har ett visst mått av sunshinepop i ådrorna.

Rebirth är andra LP:n med Blonde On Blonde. Kanske fick skivan det namnet eftersom bandet fått ny sångare i Dave Thomas och därmed också ett mer sofistikerat och fräckare uttryckssätt än på debutskivan Contrasts. Bandet spelade bara in tre skivor, det här är deras främsta verk.

Nr: 290/2222

måndag 20 november 2017

Live Licks – trots allt ett lysande livealbum

ROLLING STONES – LIVE LICKS – 2004

Stones tog sitt välbeprövade recept att först ge ut ett studioalbum, därefter lång turné och därefter ett obligatoriskt livealbum till en helt ny nivå när Live Licks släpptes 2004. det var första gången de gav ut en liveplatta efter att ha släppt ett samlingsalbum, Forty Licks.
I och med det nådde återvinning och second hand inom populärmusiken i en ny nivå. Att sno ett och annat riff, en textrad eller att ge ut egna samlingsalbum i tid och otid var inget nytt i början av 2000-talet. Men med Live Licks lyckades företaget Rolling Stones återanvända sina gamla alster dubbelt upp. Och kunde dessutom kamma in en bra slant på det.

Ingen ska heller tro att uppdelningen av låtarna på de två skivorna är en tillfällighet eller en snygg gest till fansen.

På första CD:n hittar man nämligen bara gamla stonesklassiker som Paint It Black, Satisfaction och Brown Sugar – den perfekta skivan för en genomsnittlig musiklyssnare utan direkt intresse för Rolling Stones.

Den andra CD-skivan innehåller låtar som kräver mer ingående stoneskunskaper; When The Whip Comes Down, Worried About You och andra saker som aldrig figurerat särskilt högt på hitlistorna.

Skillnaden är så stor att ingen skulle reagerat om det i stället för en CD hade släppts två. Men så gjordes inte. Högst sannolikt av den anledningen att det fanns mer att tjäna på en dubbel-CD en två enkelalbum.
Oavsett hur mycket pengar multimiljonärerna Stones drog in på Live Licks måste man ändå erkänna att det är ett lysande livealbum. Att de redan 2004 rejält rynkiga gossarna fortfarande kunde riva av feta riff, lira skiten ur varenda rocklåt och dessutom göra det ohyggligt charmigt går inte att missa.

Musikmaskinen Rolling Stones rullade även 2004. Bästa låtarna hittar jag på andra CD:n; Can´t You Hear Me Knocking, When The Whip Comes Down och Everybody Needs Somebody To Love, en duett med Solomon Burke.

Nu är Live Licks givetvis inget Get Yer Ya-Ya´s Out. Det finns ingen bättre liveplatta med Stones än den, och kommer aldrig att finnas. Men Live Licks når nästan dit, nästan. Alla låtarna är hämtade från bandets årslånga världsturné 2002-2003. Man kan nog se det som en Greatest Hits från den turnén, Licks Tour.

Nr: 97/CD

söndag 19 november 2017

Nådens år och ABBA

ULF LUNDELL – NÅDENS ÅR – 1978

När den här LP:n dök upp bakom skivdisken på Skivor & Band orsakade den viss panik.
1. Jag hade inga pengar.
2. Jag älskade varenda låt (lyssnade på den i hörlurar).
3. Av principskäl kunde jag inte köpa den.
1. Pengafrågan löste sig, det fanns ju studiebidrag även på den tiden. Men just den gången fick jag lämna skivan kvar i affären. Ett par dagar senare var jag tillbaka, då blev den min.

2. Nådens år var en ohygglig skillnad jämförd med Lundells två tidigare album, Vargmåne och Törst. Det här var rockstjärnan Ulf Lundell med ett synnerligen kompetent band bakom sig. Produktionen, soundet, var både tuffare, säkrare och betydligt snyggare än på de tidigare plattorna. Här finns dessutom flera av de Lundell-låtar jag fortfarande tycker tillhör hans bästa; Warum All This Black Stuff, Kitsch, Vit flagg och givetvis Snön faller och vi med den. I min tanke är detta fortfarande än av Lundells starkaste album vid sidan av Vargmåne, Törst och Längre inåt landet.

3. Och så det här med principen, som nu för tiden kan tyckas lite fånig. Men så var det inte då, jag garanterar. Det var nämligen så här: Grabbar som lyssnade på Ulf Lundell kunde inte samtidigt gilla ABBA. Så var det bara. Det fanns folk som lämnade privata fester i protest när Dancing Queen spelades på stereon, tro det om du vill.

När jag stod där på Skivor & Band med hörlurarna över öronen och läste textbladet såg jag att Agneta Fältskog var med och sjöng i kören på Snön faller...(vilket jag så här i efterhand inser var ohyggligt stort, Nådens år spelades ju in under ABBA:s storhetsperiod). Eftersom jag inte hade råd att köpa skivan då kändes detta nästan som en lättnad. Då hade jag ju en orsak...

Som tur var höll jag inte på ABBA-principen särskilt hårt och blev som sagt några dagar senare ändå ägare till Nådens år. Det köpet fick jag äta upp, inte minst när Snön faller gick upp på Svensktoppen några veckor senare...men trots det har jag aldrig ångrat Nådens år, tvärtom.
Det finns förresten två versioner av LP:n, Nådens år och den censurerade Dådens år. Ulf Lundell hade nämligen inte rätten att använda texten i låten Den lille landstrykaren (en dikt av William Blake översatt av Viveca Heyman).

Han tvingades dra in Nådens år, som redan sålt guld, och ersätta den med Dådens år, där Den lille landstrykaren är utbytt mot Ack Blake käre Blace, som har samma melodi men där texten är utbytt mot en ”nidvisa” om översättaren.

Nr: 87/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har det här inlägget tidigare tidigare, men ger nu Nådens år en ny chans.

lördag 18 november 2017

Gasolins sista utlandssatsning

GASOLIN – KILLIN´ TIME – 1978

Killin´ Time blev den sista studio-LP Gasolin gav ut. Det var 1978 och vi var nog en och annan som sörjde. För redan innan var det mer eller mindre klart att det inte skulle bli någon fortsättning för de danska rockhjältarna.
Avskedsturnén genom Sverige och Norge samma sommar var grym, men samtidigt sorglig. Killin´ Time blev plåster på såren. Men som alltid när det handlar om Gasolin var det rörigt. När skivan skulle spelas in anlitades ex-Mountaingitarristen, sångaren och producenten Felix Pappalardi för att fixa inspelningen. Det gjordes 1977.

Men Gasolin var inte nöjda med resultatet, så Killin´ Time gavs aldrig ut. Ungefär ett år senare släpptes trots allt skivan, då ommixad av Franz Beckerlee.

Pappalardis mixning gavs senare ut på cd, 1997, och fick namnet A Foreign Affair. Den har jag aldrig hört, för min del räcker det med Killin´ Time.

Killin´ Time blev Gasolins fjärde och sista utlandssatsning. De tre tidigare hade bestått av nyinspelningar av gamla låtar som försetts med engelska texter; Gasolin, The Last Jim och What A Lemon.

Killin´ Time innehöll däremot nästan uteslutande nya låtar. (Det finns ett par undantag, Magic Garden är den engelska versionen av De gule enker från albumet Efter endnu en dag och Closer är Kloden drejer stille rundt på engelska från samma album. Möjligtvis kan det finnas nån mer...)
Av den anledningen är Killin´ Time väldigt nödvändig i min Gasolin-samling. Inte minst är Girl You Got Me Lonely och titelspåret Killin´ Time ruggigt bra. Gasolin och Kim Larsen var bra även på engelska. Plattan går i ungefär samma stil som Gas 3, Gas 5 och Gör det noget. Ganska rockigt med andra ord.

Nr: 383/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 17 november 2017

Kinks sista riktigt stora

KINKS – ARTHUR (OR THE DECLINE AND FALL OF THE BRITISH EMPIRE) – 1969

Bakom ett hopplöst långt namn, ett konceptalbum till en tv-film som aldrig blev av och ganska fåniga texter döljer sig Kinks förmodligen allra bästa album.
Ray Davies låttexter blev inte alltid jättebra, ibland kunde det bli lite banalt, och som i det här fallet kryptiskt, då den tv-film han skrev låtarna till aldrig blev av. Det lämnar oss med ännu ett konceptalbum från Kinks som bara av den anledningen aldrig blev särskilt uppmärksammat på sin tid.

Jag påstår dock att Arthur är Kinks sista riktigt stora album, ett av dem bandet ska kommas ihåg för, kanske till och med i synnerhet det album Kinks för tid och evighet ska räknas in bland de allra största hjältarna.

Storheten med Arthur är inte låttexterna, som på en del andra kinksplattor, utan för de fantastiska popmelodierna. Som låtskrivarna var nog Ray Davies som allra bäst i slutet av 60-talet, tänk bara på skivor som The Village Green Preservation och Something Else.

Därför är det nu kanke på sin plats att presentera några av skivans storheter, och självklart börjar jag då med Victoria, som är första spåret, en lysande hit som långt före sin tid flörtar med både punk och new wave.
Some Mother´s Son är en bitsk antikrigslåt och följs upp av Brainwashed som om Elvis Costello haft den som förebild hade gjort, om möjligt, ännu bättre plattor än My Aim Is True och This Years Model. Mitt favoritspår är tveklöst Shangri-La, som dessutom blev en av få hitsinglar från skivan och än idag ska räknas till de största britpoplåtar som spelats in.
Efter att nu lyssnat på skivan jag-vet-inte-hur-många-gånger har jag inte upptäckt ett enda svagt spår eller ens knölig passage (utom möjligtvis Dave Davies gitarrjam i Australia vilket dock helt och hållet vägs upp av den briljanta reklaminledningen).

Arthur är en av de där få skivorna som är lysande redan första gången man hör den och sen bara blir bättre och bättre för varje gång den spelas. Tveklöst kan jag rekommendera albumet som absolut nödvändigt i skivsamlingen.

Jag har dessutom skivan både i mono och stereo då min skiva är ett dubbelalbum, en reissue från 2011 med två skivor. Vilket jag inte tycker var en särskilt bra idé, jag hade nöjt mig med en av versionerna och i stället fått med en bunt tidigare outgivna och obskyra outtakes eller något liknande.

Nr: 399/2222

torsdag 16 november 2017

Sjysst liveplatta men lite dåligt ljud

IAN HUNTER BAND – LIVE AT ROCKPALAST – 2016

Med förväntningar så högt uppskruvade att fingrarana nästan darrade när nålen skulle siktas in på skivtallriken förberedde jag mig på en helkväll med Ian Hunter och Mick Ronson i Grugahalle i Essen, troligen 1980.
Det var en liveinspelning från deras promotionturné för nya liveplattan Welcome To The Club. Jag vet exakt hur bra den liveplattan är, så jag såg verkligen fram mot Live At Rockpalast, men blev lite besviken.
Jag blev så klart inte missnöjd med Ian Hunters framträdande, Mick Ronsons gitarr eller låtvalet, allt är så klart fantastiskt bra. Inledningen med F.B.I och därefter Once Bitten Twice Shy ger konserten den perfekta inledningen som skapar direkt den där magiska stämningen man är ute efter när man går på rockkonsert.

Men jag gillar inte ljudet, tycket inte det är tillräckligt bra. Ljudet är hyfsat, men alldeles för onyanserat och platt för att det ska kännas trevligt att lyssna på. Det blir bättre längre in i konserten, men känslan går inte att skaka av sig.

Så ja, jag är besviken på det här albumet, inte jättebesviken, men tillräckligt för att bli lite irriterad av att ha lagt ut pengar på skivan. Jag trodde att eran med konserter utgivna långt i efterhand med någorlunda hyfsat ljud var över.

När CD-skivan dök upp i början av 90-talet följdes den av en strid ström utgivningar av undanstoppade livekonserter som glömts bort eller kasserats för att de ljudmässigt var för dåliga att ge ut på riktigt. Men fansen uppskattade dem ändå.

Det behovet hade på vinylskivan fyllts av så kallade piratskivor, privatutgivna plattor med otillåtna inspelningar från diverse konserter, oftast gjorda med vanliga bärbara kassettbandspelare eller från radiokonserter.

Trots små upplagor spred sig de där skivorna, inte sällan med hjälp av skivhandlarna själva som sålde dem under disk eller diskret langade över dem bakom ett mörkt draperi utanför personalrummet. Att äga såna skivor var mer spänningen av att man tog del av något illegalt än själva musikupplevelsen, som för det mesta var usel.

Det är alltså där nånstans jag vill placera Ian Hunters och Mick Ronsons Live At Rockpalast, även om inspelningen givetvis är väldigt mycket bättre än precis alla gamla piratskivor tycker jag inte det är tillräckligt bra för att ge ut på vinyl.
Men ingen skugga över Ian Hunter vars konserter är fantastiska. Närvaron av Mick Ronson gör kvällen i Grugahalle så klart till ett magiskt ögonblick ändå. Jag gillar låtvalet, där Hunter rör sig mellan sina egna välkända låtar från solokarriären men också hämtar upp väl valda låtar från Mott The Hoople.

Balladerna I Wish I Was Your Mother och Angeline är överraskande men väldigt lyckade. Standardnummer som All The Way From Memphis är All The Young Dudes också höjdpunkter. Men skivans allra bästa ögonblick får ändå bli avslutningen där Mick Ronson får ta över showen i Slaughter On 10th Avenue. Då blir det magiskt på allvar och då spelar det ingen som helst roll att ljudet inte är det allra bästa.

Nr: 1181/2222

onsdag 15 november 2017

En djupdykning i psykedeliafacket

SAMURAI – KAPPA – 1971

Efter en djupdykning i psykedeliafacket fiskades denna märkliga LP upp, japanska Samurai och deras enda psykedeliska platta Kappa. Skivan är en underlig blandning av europeisk rockmusik och japansk rock- och folkmusik.
För mig är LP:ns höjdpunkt b-sidan med 22 minuter långa King Riff And Snow Flakes där Samuari verkligen testade var gränserna gick och vad folk tålde. Samurai använder sig här av alla möjliga rytminstrument, framför allt trummor, men även gitarr, bas och keyboard ges stort – eget – utrymme. Vansinnigt distade gitarrsolon trivs här ihop med långa trumsekvenser och ljudeffekter.
Att musiken i grunden är japansk råder det inget tvivel om. Det skapar en spänning gentemot de klara influenserna från europeisk rock som gör musiken mycket intressant, mycket effektfullt. Samuari hamnar här någonstans mellan pyskedlia och spacerock och jag kan inte låta bli att jämföra med en av deras japanska efterträdare på 2000-talet, Acid Mothers Temple.
Men jag började nog på fel sida. För att riktigt förstå sammanhanget gissar jag att man nog ändå ska börja med att lyssna på a-sidan först. Här klarläggs det nämligen direkt att Samuari tagit stort intryck från den europeiska progrockscenen och ville ta det med sig till Japan.

Jag tycker att det lyckas. Blandningen av den europeiska och den japanska musiken blir spännande och skapar en förväntansfull stämning...som sen briserar på b-sidan.

Det är inte underligt att Samuari tagit intryck från den europieska musikscenen. Bandet bestod både av japaner och engelsmän (bnadledaren Mickey Curtis hade dock engelsk-japanska föräldrar och var uppväxt i Japan) som under en period höll till i England, kallade sig The Samurais och spelade in ett par nu bortglömda rockplattor.

Kappa kom till när bandet återvände till Japan. Tyvärr belv det ingen fortsättning för bandet som upplöstes 1972. Mickey Curtis gav sig efter ett försök som pop- och countryartist in i tv-världen.

Nr: 306/2222