The Musical Box: december 2017

tisdag 12 december 2017

En favorit hos fansen

BEATLES – THE BEATLES SECOND ALBUM – 1964

Misstaget att jaga rätt på varenda Stonesplatta, både amerikanska och europeiska, ville jag inte göra med Beatles. Planen var därför att bara skaffa de skivor bandet släppte i Europa. Det höll till jag fick tag i den andra beatlesskivan som släpptes i USA, The Beatles Second Album.
Det är lysande rockplatta, om man är ute efter den delen av Beatles, och har ingen motsvarighet bland de skivor som gavs ut i Europa. Det är inte undra på att The Second blivit en favorit både bland amerikanska och europeiska fans; Roll Over Beethoven, Long Tall Sally, She Loves You, Please Mr Postman och fler ändå.

Precis som Stones skivutgivning är Beatles 60-tal ganska rörigt. Album med olika namn men med samma låtar gavs ut på båda sidor av Atlanten. Album med singlar och annat gavs ut i Amerika under andra namn och så vidare.

The Second Album är inget undantag, här finns till exempel fem låtar som ursprungligen var med på europeiska With The Beatles, singeln She Loves You (som Capitol av någon anledning vägrat släppa i USA), några singelbaksidor och Little Richards Long Tall Sally som senare släpptes i Europa på en EP.

Skivan blev historisk i USA, det blev första gången en artist slog ut sig själv som listetta, The Second Album petade bort första USA-skivan Meet The Beatles från den platsen.
Att det blev så blir inte konstigt när man nu hör skivan. The Second Album innehåller bara låtar med högt tempo, till skillnad från de europeiska skivorna. Det finns därför många gamla fans främst i USA som menar att det är Beatles bästa skiva från den här tiden.

Själv får jag nog ompröva mitt beslut att bara samla på mig de europeiska skivorna. Måste erkänna att jag gillar den här skivan mer än mycket annat från Beatles tidiga 60-tal.

Nr: 1218/2222

måndag 11 december 2017

Grobschnitt och Village People

GROBSCHNITT – VOLLE MOLLE – 1980

Det är inte i det sena 70-talet eller tidiga 80-talet man ska leta efter Grobschnitts rötter. För att förstå bakgrunden till ett livealbum som Volle Molle måste man gräva sig tillbaka till mitten av 60-talet, föregångaren Crew Blues Session, rockteaterprojektet Wutpickel och till sist Eroc, som nog kan påstås vara den egentliga förlagan till Grobschnitt.
När man vet detta inser man varför Volle Molle har en sån teatralisk utstrålning som den har. Det är ett livealbum av ett tyskt krautrockband men skulle precis lika gärna kunna vara en soundtrack till någon form av rockteater. Om detta är positivt eller inte är jag inte säker på, inte när det gäller Volle Molle.
Två år tidigare släppte nämligen Grobschnitt livealbumet Solar Music-Live, en skiva jag efter ganska många år fortfarande har svårt att slita mig från nåär den nån gång ibland hamnar på skivtallriken. Solar Music är en musikalisk explosion och enligt min mening en av de främsta tyska liveplattor som spelades in under krautrockepoken.
Jag vill så klart ställa samma höga krav på Volle Molle, kunna sätta mig ner och njuta. Men den här gången gör Grobschnitt mig lite besviken. Redan i inledningen, där bandet av någon anledning tar upp Village People och YMCA, blir Volle Molle en pekpinne och politiskt korrekt tråkig.

YMCA stod naturligtvis inte högt i kurs hos tyska progrockfans på 70-talet, och gör det inte nu heller. Jag håller med. Men det känns lite billigt och allt för lättköpt att Grobschnitt häcklar Village People som avstamp för sin konsert.

Volle Molle har naturligtvis sina höjdpunkter den också. Men kommer i min värld inte i närheten av Solar Music. Och känns därför inte lika nödvändig i min samling.

Nr: 494/2222

söndag 10 december 2017

...har inte ett dugg med Värnamo att göra

WAR – LOVE IS ALL AROUND – 1976

Den här LP:n har inget med Troggs gamla dänga med samma namn att göra. Den har alltså inte heller ett dugg med pojkbandsversionen från det tidiga 90-talet med Wet Wet Wet att göra. The Troggs har förresten en gång i tiden spelat i Värnamo. Den konserten spelade någon in. Jag har den skivan. Där spårade texten det ur redan innan den började...jag tar det från början...
Love Is All Around är ett soul-funkalbum med Eric Burdon och War utgivet postumt, flera år efter att gruppen kastat in handduken. ABC Records tyckte det var en bra idé att ge ut skivan eftersom bandet då fortfarande var ganska populärt i USA. Att låtarna på skivan var inspelade flera år tidigare var det ingen som ville låtsas om.

Förmodligen var det därför albumet floppade ordentligt och blev i historieskrivningen efter Eric Burdons soul-funkperiod ihop med War den där svarta fläcken som ingen artist vill ha, men nästan alltid får.

Till Burdons försvar får jag väl ändå påpeka att han inte hade särskilt mycket med utgivningen att göra. Och han var inte ensam, nästan varenda rocker har råkat ut för något liknande, till och med Dylan...

Love Is All Around är därför ett album bara de allra närmaste fansen tycker är nödvändig i samlingen. Samlare av Animals skivor och dem som följde Eric Burdon efter det är så klart intresserade. Men för oss vanliga skivkonsumenter är detta nog ett album man skulle kunna låta bli att skaffa.
Nu hör jag i bakgrunden en del illa genomtänkta men intensiva protester, som envist hävdar att War ändå gör en rätt sjysst version av Tobacco Road och att hela b-sidan består av beatlescovern A Day In The Life och en låång liveupptagning från The Whiskey i Los Angeles där Burdon handlöst kastar sig ut i Paint It Black och av en händelse råkat få en snubbe på kongas med sig.

Det låter kanske spännande. Men nej, med lite distans är det inte särskilt fräckt eller roligt. Introlåten, Love Is All Around ni vet, är däremot en ganska svettig soul-funkrocker. Och har inte ett dugg med Värnamo att göra.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

lördag 9 december 2017

Old Records Never Die - Revisited

IAN HUNTER – SHORT BACK´N´SIDES – 1981

Short Back´n´Sides har stått orörd i många år. Kan inte minnas när jag spelade den senast. Kan inte ens ha spelat den särskilt ofta när den var ny. Vinylen ser skinande ospelad ut. Har dessutom skrivit om skivan tidigare. Är det så att Old records never die?
Men i början av 80-talet köpte jag väldigt mycket skivor. Det kom ju så mycket bra grejer då. Förmodligen åkte Short Back´n´Sides med av bara farten. Ian Hunter har jag gillat sen jag hörde All The Way From Memphis första gången.

Att Hunter på den här plattan slagit sig ihop med Mick Jones och Topper Headon från The Clash gick mig spårlöst förbi. Och att Todd Rundgren är med och backar upp måste jag också ha missat. Självklart är Mick Ronson som alltid med och lirar gitarr, men det hade man ju knappt behövt kolla.

Den här skivan är riktigt bra. En överraskande svettig rockig platta för att vara Ian Hunter. Okej, soundet är lite kladdigt, det är en 80-talare, men helt okej ändå.

Det där vägs upp rätt kraftigt av att Mick Jones, som producerade skivan ihop med Hunter, fått in en hel del av Clashs karaktäristiska sound, tänk Sandinista.

Lisa Likes Rock´n Roll är ett nästan för bra exempel på det. Short Back´n Sides blev trots Clash inte nån framgång i vare sig England eller USA. Däremot var det en och annan svensk som köpte den. Ian Hunter var ganska ute i början av 80-talet...utom i Sverige.
Måste bara nämna Central Park´n´ West som är en lysande rocker. Den går att spela nu för tiden också med stor behållning, det är nästan så att den blivit bättre. Rain gillar jag, något så ohyggligt deprimerande var det länge sen jag hörde. Man riktigt ser regnvattnet forsa ner i Hunters ansikte från det stripiga håret och solglasögonen imma igen.

Men så är han ju en mästare på rockballader, det visade han redan med Mott The Hoople och blev sen ännu bättre. Old Records Never Die måste jag väl också nämna. Det är väl inte Hunters bästa ballad, men jag gillar budskapet...

Nr: 240/2222

Har skrivit om denna LP tidigare.

fredag 8 december 2017

McGowan spottar ur sig orden

POGUES – HELL´S DITCH – 1990

Det finns en rak linje mellan Rum Sodomy And The Lash och Hell´s Ditch. Låten The Wake Of Medusa är inspirerad av Théodore Géricaults målning The Raft Of Medusa som finns på omslaget till Rum Sodomy And The Lash. Där slutar dock de stora likheterna. Hell´s Ditch är mer ett rock- och folkrockalbum, där Rum Sodomy And The Lash stod för irländsk folkmusik.
Att Shane McGowan försvann från bandet efter denna skiva ska inte ha något med kursändringen i musiken att göra. Han var helt enkelt så nedgången på grund av sitt mångåriga alkoholmissbruk att det inte höll längre.

Hans självförvållade hälsohaveri märks dock inte av särskilt mycket på Hell´s Ditch. Shane McGowan spottar som vanligt ur sig orden, föraktfull och skitförbannad på en och samma gång. Musiken går på i exakt samma anda och tillsammans skapas just den där stämningen som bara en skiva med The Pogues kan frammana. Det är precis som vanligt med andra ord.
Att flera av låtarna verkar vara asieninspirerade, magiska Summer In Siam, The House Of Gods och Sayonara är dock bara en synvilla, en tillfällighet och något som bara råkade ske. Men att Pogues och Shane McGowan har något att berätta är tydligt, men ligger mer på det subtila planet än i låtarnas texter och i musiken.

Hell´s Ditch är dock inte ett lika starkt album som Rum Sodomy And The Lash och inte heller If I Should Fall from Grace With God. Det är dock kanske inte så konstigt med tanke på Shane McGowans tillstånd och det uppbrott som väntade.

Det är också tydligt att albumet är producerat av Clashs Joe Strummer (som sen hoppade in som ersättare för McGowan på den turné som följde skivsläppet). Låtarna har en nerv och pondus som bara går att hitta hos The Clash.

Nr: 1138/2222

torsdag 7 december 2017

No, no, no, no, no....no limit

2 UNLIMITED – NO LIMIT – 1992

Holländsk eurodisco, den enda eurodiscolåt som fram till 1992 gått som etta på brittiska poplistan. Men den tjatade sig dit antar jag.
Refrängen No limit upprepas och upprepas till man når den där yttre gränsen som gör att man inte bryr sig om någonting längre...no, no, no, no, no, no, no, no, there´s no limit/no, no, no, no, no, no, no, no, there´s no limit/no, no, no, no, no, no, no, no, there´s no limit...ungefär så...och repeat...

Som inte det var nog finns det på denna CD-singel sex olika versioner av låten; rap version (som blev hitlåten), extended version, extended rap, Rio & Jean remix, automatic remix, automatic breakbeat remix...

2 Unlimited släppte ett helt album också...fler versioner av samma kan man misstänka...jag vet inte...

Musikkritikerna var inte särskilt snälla. Men mina barn (som var ganska små då) tyckte No Limit var ganska rolig. Det var de som ville ha den. Min första CD-singel.

Nr: 1/CD-singel

onsdag 6 december 2017

Focus med nytt fokus (med Proby)

FOCUS – FOCUS CON PROBY – 1978

P.J Proby kunde enligt vad han själv sagt kunnat varit sångare i Led Zeppelin. Tur att Robert Plant finns. Probys inhopp i hollänska Focus är precis lika felplacerat. Han är en duktig sångare, men jag tycker inte progressiv rock är riktigt hans grej. Det blir inte bra.
Möjligtvis kan jag ha svårt för P.J Proby eftersom han i stilen påminner mig om Alex Ligertwood som en period var sångare hos Santana. Det sammarbetet efterlämnade låtar som Hold On, You Know That I Love You, Winning och en rad andra saker jag inte kan komma överens med på något enda sätt. Och då var ändå Santana ett alldeles förbannat bra band.
När han 1978 hoppade in hos Focus var det knappast ett band längre. Jan Akkerman hade lämnat gruppen. Ende ursprungsmedlemmen var Thijs van Leer.

Men ingen skugga över gitarristerna på den här skivan, Eef Albers och Akkermans ersättare Philip Catherine är riktigt sjyssta. Men det blir jazz. Ganska trevlig jazz med vissa inslag av rock.

De instrumentala låtarna på skivan har visserligen inte mycket med Focus att göra, förutom van Leers flöjtspel, men blir njutbara stycken.

Men ändå blir Focus Con Proby en soppa. Och det skyller jag helt på P.J Proby, oavsett om det min personliga inställning till hans sång eller om det är mer generellt.

Låtarna där han sjunger funkar inte i min värld. Jag fixar inte att lyssna på dem. Blir bara irriterad. Focus med P.J Proby saknar trovärdighet. Samma känsla som när Chris Farlowe blev sångare i Atomic Rooster.

Nr: 977/2222

tisdag 5 december 2017

Ett bowiealbum för den som redan har allt

DAVID BOWIE – BEST OF SEVEN MONTHS IN AMERICA – 2017

Det här kan tyckas vara en onödig skiva att ge ut. Men säg det till Bowies fans. De kommer så klart att älska den här liveinspelningen, som sägs vara radioinspelningar gjorda i USA under en turné 1997.
Enligt omslaget ska alla låtarna hämtats från en konsert på Smith´s Olde Bar i Atlanta den 8 april det året. Om det verkligen är så kan inte jag avgöra. Som med nästan alla senare tiders liveplattor har det bästa från en eller flera konserter valts ut, vilket gör att det mellan varje låt inträder en viss irriterande tystnad. Men i det här fallet har jag kommit fram till att jag gärna står ut med det. För det första är förstasidan av skivan helt akustiskt, det är bara Bowie och gitarr.
Jag blev visserligen aldrig heltänd på MTV:s tidiga 90-talsidén om att ge ut ett antal unpluggedkonserter med storheter som Dylan, Springsteen, Nirvana med flera. Men nu har det gått 25 år och dessutom finns inte Bowie här längre.

Så just nu gillar jag den här skivan, som åtminstone får mig att tänka på Hunky Dory, som visserligen var ett studioalbum men avskalat till sin natur. Bra så långt alltså, väldigt bra till och med, trots att utgivningen tydligen är någon slags lågbudgetserie där skivor med bland andra Springsteen och Guns n´Roses ingår.

Högst troligt är det inte någon officiell utgåva, utan en pirat. Dock säljs skivan av alla stora svenska återförsäljare. Tydligen är sånt inte så noga nu för tiden.

Förr smögs det med såna här skivor under skivdiskarna eller bakom draperiet till personalrummet. Det är nya tider.

På b-sidan byter Bowie, inte helt oväntat, skepnad helt och hållet. Går från singersongwriter till hårdrock/elektro/punkhjälte på bara en sidvändning. Andrasidans första spår, I´m Afraid Of Americans, blir både chockerande och ett uppvaknande.

Det var Bowies stil under det sena 90-talet med skivor som Hours, 1 Outside och Earthling. Samtidigt är det en period som går att spåra tillbaka till det sena 70-talet, Berlin och krautrock. Jag gillar det med andra ord. Låtvalet är dessutom helt i min smak, Fashion och Moonage Daydream bland annat.

Men som sagt. Det här är knappast skivan för den som tycker sig behöva en eller två bowieplattor i samlingen. Låtvalet är lite för udda för det. Det är ett album för den som redan har allt men vill ha mer.

Nr: 804/2222

måndag 4 december 2017

Nostalgi – Inte en chans

AMON DÜÜL 2 – LIVE IN TOKYO – 1996

Blir det nostalgiskt när Amon Düül 2 nästan 30 år efter Phallus Dei spelar in ett livealbum i Japan? Inte en chans! Amon Düül 2 ser aldrig tillbaka, lever inte på gamla meriter. Det är här och nu. Sex av de 14 låtarna är från senaste albumet Nada Moonshine#.
Att sen storheter som Deutch Nepal, Wolf City och Archangels Thunderbird har sin givna plats går ju inte att undvika. Inte för att Amon Düül 2 behöver göra det publiken kräver, utan bara för att de vill det.

Glöm sen det här med att att spela in en liveplatta för att tjäna några extra spänn på ålderns höst. Det är inte därför Amon Düül 2 gör det, de spelar in en skiva för att de vill det. Världens mest egensinniga rockband har ingen anledning att ändra på sig. De gör precis vad som faller dem in.
Live In Tokyo är givetvis en ohyggligt spännande liveplatta, tycker jag som har dessa tyska krauthjältar som en av mina stora idoler. Att välja ut enskilda sekvenser eller låtar är omöjligt, inspelningen är gjord vid ett enda tillfälle, på klubben On Air West i Tokyo och är ännu ett sånt där ögonblick av ”jag-borde-varit-där”.

En favorit har jag dock, levererad av bandets sångerska. Renate Knaup är som alltid lika föraktfull för alla konventioner och ”måsten” och leverarer en minst sagt egen tolkning av schlagern La Paloma vilket gör att åtminstone jag får en helt ny bild av den sången.

Nr: 127/CD

söndag 3 december 2017

En blodig japansk historia

COSMOS FACTORY – AN OLD CASTLE IN TRANSYLVANIA – 1973

Jag har bloggat om min skivsamling sedan 2009 och börjar nu närma mig det som finns längst nere på botten i den grumliga damm som är min skivsamling. Somliga jag känner (ganska väl) påstår dock att det är en dypöl och ingen damm. Där lever nämligen ett antal tvivelaktiga existenser.
Ja, man kan nog påstå att jag nu börjar närma mig sanningen och själva essensen av det som är min skivsamling, det som genom åren formats och gjort den till vad den är. Det är skivor som inte har mycket gemensamt med de popalbum som simmar omkring på ytan i min trädgårdsdamm och lekfullt sprutar små vattenkaskader.

Nej, det är de svåra och tunga sakerna, som första skivan med japanska Cosmos Factory, ett psykedeliskt proggressivt album med ett namn som anspelar på greve Dracula och blodiga historier om vampyrer; An Old Castle In Transylvania.
Om det verkligen är så vet jag inte. Cosmos Factory sjunger på japanska och jag förstår inte ett enda ord. Japanskan är för mig ett överraskande vackert språk när man hör det sjungas. Men musiken Cosmos Factory förmedlar är allt annat än det.

Så fort denna LP hamnar på skivtallriken blir stämningen i rummet dyster och svår. Cosmos Factory arbetar hårt med keyboards och trots att musiken snabbt växer till ett inferno går känslan inte att skaka av sig.
När våldsamt distade gitarrer också blandar sig i historien blir det gastkramande. Gitarriffen är inte särskilt originella eller uttrycksfulla, men det är mycket och håller på länge. När sången kommer in uppstår en kort stund av förvåning.

Sångaren har ett helt annat uttryck, behaglig och välljudande, men det låter mer som eurovisionschlager än något annat. Märkligt nog fungerar denna minst sagt underliga blandning just på den här platsen. Cosmos Factory lyckas skapa den stämning och de känslor de är ute efter.

Jag påstår inte att detta album är särskilt viktigt eller intressant ens för att komma från Japan. Det gjordes bättre progressiv rock där av andra både tidigare och senare.

Men jag kan inte låta bli att tycka om detta album för dess mörka och dystra uppsåt och att musiken med sådan lätthet smyger sig på och lyckas skapa en så märklig stämning.

Japanska Cosmos Factory var ett märkligt band, som under början och mitten spelade in fyra album, alla helt olika. Första skivan är denna udda skapelse. De hoppade sedan mellan diverse musikstilar för att på sin sista inspelning landa i något som inte kan vara något annat än metal.

Nr: 211/2222

lördag 2 december 2017

Attityd, svett och hästpiss

AEROSMITH – ROCKS - 1976

Detta är den skiva Motley Crue, Poison och alla andra pudelrockband från 80-talet borde ställa på ett altare och tillbe. Rocks! Just det, det är exakt vad det handlar om. Bluesrock. Punk. Metal. Funk.
Rocks är allt det där. Och det låter som Steven Tyler är på väg att kräkas upp lungorna redan i första låten, Back In The Saddle. Han klarar sig givetvis för att han redan 1976 var så impregnerad med alkohol och diverse annat att han inte ens märkte det själv.

Har nån förresten tänkt på att Back In The Saddle inte har ett enda vettigt gitarriff? Men det har ingen som helst betydelse. Det handlar bara om attityd, puls, svett och blod (kanske hästpiss också, för nånstans i bakgrunden gnäggar en hingst).
Jag var i Hultsfred under storhetstiden, jag vet. Rocks har den där mycket speciella doften av rock´n´roll; kroppsodörer som närmast kan beskrivas som essensen av lukten av fuktig kompost, utspillt öl, cigarettrök, urin och den där sötaktiga oförklarliga festivaldimman, vilket sammantaget blir så överväldigande att luktsinnet kollapsar och man upplever stanken som trevlig, ja till och med välkomnande.

Därmed vill jag ha sagt att jag tycker Aerosmiths album Rocks är brutalt och på något sätt äkta (om man nu kan påstå det om Aerosmith, åtminstone är Rocks så nära man kommer).

Står man ut med dessa skamlösa stoneskopior, som Aerosmith tveklöst var i mitten av 70-talet, är detta skivan att äga. Det märkliga är att Rocks inte ens borde kunna kallas ”bra”.

Det är ju bara halvtaskig bluesrock, nästan pinsamma hårdrockballader och mer än lovligt skramligt ljud. Men man känner sig på något sätt hemma, där inne i dimman.

Inte ens subjektivt sett från mitt hörn är den inte alls lika bra som sin föregångare Toys In The Attic. Men Rocks handlar om något helt annat än bra rock. Lyssna på Back In The Saddle, Rats In The Cellar och Nobody´s Fault. Det är attityd, svettiga armhålor och piss. Gissar att Rocks är extremt svårtuggad om man inte är med på aerosmithtåget.

Nr: 411/2222

Har skrivit om skivan tidigare, men gör det nu igen eftersom jag blivit med vinyl. 

fredag 1 december 2017

Höga krav på Dehumanizer

BLACK SABBATH – DEHUMANIZER – 1992

Ser man på, en reunionskiva. Det kunde man inte anat. Tony Martin ute som sångare och Dio tillbaka. Det var stort. Och Vinnie Appice var tillbaka han också. Till och med gamle Geezer hade hittat hem igen. Samma lineup Sabbath hade senast på Mob Rules.
Det ställde höga krav på Dehumanizer, som också var ett konceptalbum som sin föregångare Tyr. Men trots uppställningen bakom är det här ingen Mob Rules. Och definitivt ingen Heaven And Hell. I stället blir det lite...larvigt.

Konceptet, alltså storyn, som i det här fallet är någon slags skräckhistoria, är ganska fånig och blir som på alla konceptalbum gjorda av rockband, till slut förvirrad och något vettigt slut blir det aldrig.
Dio är så klart bra, igen. Hans röst är sylvass, oantastlig, och han gör sitt bästa för att det ska låta fräckt. Men den här gången blir det lite för mycket teater, lite för bombastiskt för att det ska fungera på allvar. När jag sen inte heller hittar några låtar som jag skulle kunna säga är bra, eller åtminstone intressanta, faller Dehumanizer faktiskt ganska platt.

Kanske var det så att Black Sabbath här blivit för stora för sitt eget bästa. Att kraven och förvätningarna blev större än de kunde klara av.

Kan inte hjälpa det, men den här skivan har vissa likheter med Rolling Stones platta 80-talscomeback Steel Wheels. Ett album där förväntningarna och förhandssnacket var så högt uppskruvat att inte ens Glimmer twins kunde leva upp till dem.

Det hjälper inte att låtarna mer eller mindre designats för att ge Toni Iommis riffande extra stort utrymme. Det går inte att skaka bort känslan att Dehumanizer är lite fånig. Och att det i grund och botten är tämligen ordinär metal.

Nr: 53/2222