The Musical Box: 2018

tisdag 16 januari 2018

Någon slags naiv rock´n´roll-charm

FREE – TONS OF SOBS – 1968

Tons Of Sobs är ett typiskt bluesrockalbum från det sena 60-talet. Det finns egentligen inget som är särskilt originellt, Free levererar ett antal tämligen ordinära bluesrocklåtar. Men jag gillar skivan ändå.
Det finns dock inget som borde tala för det. Vill man ha tag i riktigt bra bluesrock från det sena 60-talet finns det massor att välja på som är betydligt mer intressant än Free; John Mayall, Claptons olika gruppkonstellationer, Shicken Shack, Fleetwood Mac...
Det finns en anledning till att jag aldrig ens letat efter skivan på vinyl, utan nöjt mig med en begagnad CD köpt på en loppis för ganska många år sedan.
Tons Of Sobs är inte ens något av de bättre plattorna med Free, i jämförelse med deras senare album; Free från 1969 och Fire And Water, 1970, är det ett alldagligt album. Lägg sen till att det egentligen bara finns en enda riktigt bra låt, andra spåret Worry.

Men Tons Of Sobs har någon slags naiv rock´n roll-charm, lite fånig men med en oförstörd hoppfull framtidsvision, som gör att det trots allt är roligt att lyssna på skivan.

Oftast räcker den känslan väldigt långt. Jag tycker också att Free gör sig lite bättre i låtarna med högre tempo än i den rena blueslåtarna. Jag tycker bättre om Over The Green Hills, Worry och The Hunter än låtar som Wild Indian Woman (som med dagens mått är lite väl sexistisk), Goin´Down Slow och Moonshine.

Nr: 128/CD

måndag 15 januari 2018

En oplanerad final för The Move

MOVE – MESSAGE FROM THE COUNTRY – 1971

Det var nånstans här Roy Wood och Jeff Lynne bestämde sig för att starta Electric Light Orchestra som den seriösa delen av deras samarbete. The Move skulle fortsätta ge ut popsinglar och kanske en och annan LP.
Så blev det inte. Message From The Country blev sista skivan trion Wood, Lynne och Bev Bevan gjorde tillsammans som The Move. ELO blev också ett kortlivat samarbetsprojekt, Wood hoppade av redan efter första skivan och gick sin egen väg med Wizzard. Lynne och Bevan tog ELO på en väg som med tiden inte skulle ägna sig så seriös progrock som tanken först var.

För att vara en oplanerad avslutning är Message From The Country trots allt ett riktigt kul rockalbum. Utan att ha några som helst bevis för det gissar jag att detta album skulle kunna vara det förklarar sambandet mellan Roll Over Beethoven och ELO några år senare.

The Move lyckas här med tricket att förena klassisk musik, medeltidsinfluenser närmare bestämt, med progressiv rock och faktiskt också 50-talsrock.

Message From The Country är alltså en förlaga till ELO:s tidiga plattor, fram till New World Record närmare bestämt, där Lynne fortfarande höll sig till den ursprungliga idén om att ägna sig åt seriös progressiv rock. För ELO-fansen, som gillar gruppens tidiga period, är därför den här skivan – och givetvis alla tidigare plattor och The Move – absolut nödvändig om samlingen ska kunna kallas komplett.
The Move har dock ett betydligt ruffigare anslag och en ganska mycket fräckare ton än det som senare skulle bli ELO:s signum. Roy Wood hade en lite annan syn på saken än Jeff Lynne och gillade raspigt basljud betydligt mer än snygga violiner i bakgrunden.

Soundet på Message From The Country är därför knappast särskilt lättsmält om man vill jämföra med ELO. Men den här LP:n behöver egentligen ingen draghjälp av ELO. Det är ett alldeles lysande rockalbum som står stadigt på sina egna ben.

Jag gillar den fräcka och uppkäftiga tonen, den lite stökiga ljudbilden och att det finns flera riktigt bra låtar. Favoriten är titelspåret Message From The Country som inte går att tycka illa om. Jag nämner gärna också It Wasn´t My Idea To Dance och The Words Of Aaron utan att för den skull glömma nån annan. På minuskontot antecknar jag dock låtarna där Wood och Lynne ger sig på 50-talsrock, vilket egentligen inte blir särskilt bra.

Nr: 118/2222

söndag 14 januari 2018

Psykedelia, blues och bländande gitarrspel

STEVE MILLER BAND – BRAVE NEW WORLD – 1969

Brave New World anses vara ett av Steve Miller Bands absolut bästa plattor, om man håller sig till 60-talet och psykedelia, på den tiden Steve Miller var ung, orädd och förmodligen gjorde precis vad som föll honom in.
Många tycker – och jag hör till dem – att de åren var hans mest spännande, även om han i mitten och slutet av 70-talet producerade mängder med hitlåtar.

Brave New World är något helt annat än Jet Airliner och Fly Like An Eagle. Det handlar i stället rak, rå och ärlig bluesrock. Det handlar om psykedelia, countryrock, Steve Millers bländande gitarrspel och fräcka ljudeffekter (för att vara 60-tal alltså). Miller hade lärt sig yrket av de bästa, Les Paul själv var en av hans pappas vänner. Att Steve kunde hantverket från grunden råder det inget tvivel om på Brave New World.
Soundet är fräckt och stökigt. För min del ligger det nära till hans att jämföra med ZZ Tops album Dëguello. Här finns på sina ställen samma bluesiga tunga gung och samma vassa psykedeliska undertoner. Vem som var först råder det heller ingen tvekan om.

Jag misstänker att ”skäggen” lyssnade in sig rätt ordentligt på den här plattan innan de gjorde sitt eget lilla mästerverk. Steve Millers original är förresten bättre. Det är både stilsäkrare och skickligare gjort, därmed inte sagt att Dëguello är en dålig platta, tvärtom.
Att jämföra Brave New World med Millers egen föregångare är dock svårare. Sailor från 1968 är mer psykedelia, Brave New World mer bluesrock.

Nr: 1223/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men har nu delvis skrivit om texten.

lördag 13 januari 2018

Storheten med Baba O´Reilly

THE WHO – WHO´S NEXT – 1971

Att Behind Blue Eyes är The Whos svar på Yesterday kan nog varenda radiostation intyga. Att världen blev påmind om storheten med Baba O´Reilly och Won´t Get Fooled Again tack vare deckarserien C.S.I i början av 2000-talet har säkert de flesta också koll på. Att Who´s Next är ett av de största rockalbumen genom tiderna är helt klart.
Det märkliga är att albumet har sitt ursprung i Pete Townshends fullständigt misslyckade rockopera Lifehouse. Arbetet med den blev till slut så rörigt att han med näsan satte stopp för projektet. De låtar som fanns blev i stället Who´s Next.

Det är ingen tvekan om att slutet av 60-talet och det tidiga 70-talet är storhetstiden för The Who. Album som Tommy (1969) Live At Leeds (1970), Who´s Next (1971) och sen kronan på verket – Quadrophenia (1973) talar för det.
Det finns anledning att så många fortfarande ser storheten med The Who, över 40 år senare. Orsaken är kanske att The Who knappast var något vanligt rockband. Det var inte bara grabbar som ville leva livet och lira rock, som Stones till exempel och 90 procent av alla andra rockband också.

På ett sätt är det enkelt att kategorisera The Who som ett rockband, till och med arenarock. Men gör man det är det en förenklad bild man skapar.

Mitt intryck är att The Who och Pete Townshend hade en djupare mening med vad de gjorde. Inte minst ett socialt engagemang, som främst kommer fram i Tommy och Quadrophenia. Att musiken de spelade bara var ett av flera sätt att uttrycka sig. Kanske är det därför deras skivor ibland kan tyckas vara lite ojämna.

Lifehouse, om det projektet blivit av, hade förmodligen ingen framtid. Men arbetet var inte meningslöst. Resultatet av det arbetet blev i stället blev Who´s Next, ett av tidernas största rockalbum.

Nr: 1227/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men har nu delvis skrivit om texten.

fredag 12 januari 2018

Janis och Kozmic Blues Band

JANIS JOPLIN – I GOT DEM OL´ KOZMIC BLUES AGAIN MAMA – 1969

Det var här Janis sparkade The Holding Company och i sin inrökta hjärna kokade ihop Kozmic Blues Band, som inte på något sätt var bättre, utan bara förvärrade hennes tillstånd. Bara något år senare var det över.
Följaktligen är I Got Dem Ol´ Kozmic Blues Again Janis Joplins minst intressanta album. Bandet kunde aldrig skapa den våldsamma energi som The Holding Company. Trots att namnet på skivan är ett av de fräckaste som gjorts når inte musiken till samma höjder. Om man ersätter blues med soul får man nog den effekten.

Jo, det är mer soul än blues på detta album. Något åtminstone jag svårt att förlika mig med. Inte så att Janis Joplin börjat snegla på Diana Ross och Supremes, men känslan finns där, bandet bakom henne är inne på soul, men jag är inte helt säker på att Janis var det själv, eller att hon ens visste om det.

En sak är säker, Janis var ingen Aretha Franklin. Nåja, att detta inte är ett av Janis mest framstående album har egentligen ingen betydelse i samanhanget. Ett album med Janis kan inte vara annat än lysande.

Jämfört med det mesta annat från samma tid står sig I Got Dem Ol´ Kozmic Blues Again väldigt bra. Man skulle utan att tveka kunna ställa den här plattan på samma skivhylla som alla Jefferson Airplanes album (förutom Surrealistic Pillow kanske), Doors första platta eller tidiga skivor av Grateful Dead. Så bra är ändå den här skivan, trots att jag knappt ens vill jämföra den med Cheap Thrills.
På listan över riktigt bra Janislåtar väljer jag ut inledande Try, som har all den där Janisenergin som den ska ha och därför blir en extatisk upplevelse. Avslutningen med Work Me Lord tycker jag också håller väldigt hög standard.

En kul notering att Janis gjorde en cover på Bee Gees To Love Somebody, vilket knappat är en låt åtminstone jag tänkte mig skulle dyka upp här. Men å andra sidan var nog hela inspelningen av detta album tämligen dimmig och ofokuserad, så det det kunde blivit ännu värre. Men missförstå mig inte, jag tycker det blev ganska bra ändå.

Nr: 1226/2222

torsdag 11 januari 2018

En seriös utlandssatsning av Wilmer X

WILMER X – SNAKESHOW – 1994

Jag försökte på 80-talet vänja mig vid tanken om Wilmer X på engelska. Men det blev inte så bra...Not Glamorous skulle man kunna säga. Downward Bound var den andra skivan, men Wilmers skånska frälsning av omvärlden uteblev då.
1994 blev Snakeshow deras tredje och sista försök. Förmodligen det bästa och mest seriösa. Inte heller denna gång fick Wilmer X något direkt erkännande utanför Sverige. Snakeshow var ett både välgjort, snyggt och extremt väl genomtänkt projekt, inget skulle lämnas utanför.

Som väntat blev det därför inte särskilt kul. Utan att vara ironisk eller det minsta skadeglad, rockmusik är en industri, visst, men det finns en gräns. Snakeshow blev väldigt mycket av allt, från rockabillyrock till popdängor och motown.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Sinners utlandsplatta, Come Fly With Us, som också den floppade och blev deras sista.

Snakeshow är inte Wilmer X sista och ingen direkt flopp, däremot genomgick Nisse och bandet några år senare en radikal omvändelse och gick tillbaka till sitt skånska primitiva ursprung.

Jag har alltid försvarat skånskan som den överlägset bästa dialekt att sjuna rock på. Nisses malmöitiska tycker jag till och med är ännu bättre. Jag kan inte säga att jag tycker Snakeshow är ett särskilt intressant Wilmer-album.

Men jag kan givetvis inte heller påstå att skivan är dålig, man kan inte säga så om nånting Wilmer X spelat in.

Hell-a-vision är trots sin engelska text en rejält svettig wilmerrocker och Rock´n Roll Party On The Moon är kul sommarrock. Gissar att Snakeshow fungerar ypperligt som bakgrundsmusik på vilken röjarfest som helst (i mellersta Skåne).

Nr: 42/CD

onsdag 10 januari 2018

Från avantgarde till spacerock

HIRO YANAGIDA – MILK TIME – 1970

Keyboardisten Hiro Yanagida skapar en mycket spännande musikalisk värld och tar sig med Milk Time genom allt från avantgardejazz via rock och psykedelia till spacerock. Milk Time är minst sagt spännande.
Albumet är mycket omväxlande, mycket för att Yanagida inte bara släpper lös sitt orgelspel utan även arbetar med fuzzgitarr, violin, bas och en ibland våldsam rytmsektion. De oväntade växlingarna mellan bakåtlutade coola jazzstandards, flummig hippierock i Grateful Deads anda och kraftfulla jazz- eller rockjam, nästan krautrock, gör skivan högintressant i min värld.
Hiro Yanagida är en i Europa tämligen okänd musiker och Milk Time en högst ovanlig skiva. Jag kom över den när franska Absinthe Records nyligen släppte en nypress. Det ska vara osagt om det är en piratpress eller en officiell, förmodligen det förstnämnda.
Milk Time har dock aldrig tidigare kommit ut i någon europeisk pressning, vare sig på vinyl eller CD. Att skaffa den här LP-skivan i original är troligen mycket svårt, och gissningsvis dyrt.

Hiro Yanagidas roll inom japansk psykedelia och progressiv rock är relativt blygsam även om de få album han spelade in nämns med mycket stor respekt.

Efter att under slutet av 60-talet spelat med för de flesta europeér okända band som Food Brain och Love Live Life spelade han under 70-talet in fem album under egen namn; Milk Time (1970), Hiro Yanagida (1971), Hiro (1972), Hirocosmos (1973) samt The Encounter With UFO (1978).

Ingen av de skivorna har tidigare släppts utanför Japan. Hiro Yanagida har efter det arbetat som studiomusiker och har genom åren gjort ett flertal låtar och jinglar för japansk tv och radio.

Nr: 29/2222

tisdag 9 januari 2018

En dörr öppnade sig oväntat

GENTLE GIANT – OCTOPUS – 1972

Gentle Giant är inte bandet att börja med för den som är nyfiken på progrockvärlden. Octopus är ett album man bör leta upp först då man tröttnat på Genesis tidiga album, Yes 70-talare eller Pink Floyd. Men ge Gentle Giant tid, det här är musik som inte på något sätt fastnar direkt.
Själv var jag efter de första lyssningarna helt övertygad om att den inte skulle bli särskilt långlivad i samlingen. Efter ytterligare allt mer kritiska lyssningar blev jag säker på det. När jag sen skulle göra slag i saken och lyssnade på skivan en sista gång (för att kolla ljudkvalitet och eventuellt knaster inför försäljningen) öppnade sig oväntat en dörr som tidigare både varit stängd och låst.
Jag insåg att Gentle Giant är något helt annat än Genesis och Yes, att dem letade nya och då outforskade vägar för rockmusiken, tog in klassisk musik på ett sätt som Ekseption aldrig lyckades med, influerades av jazzmusik och avantgarde utan att för den delen höra till Canterburyscenen. Ja, det blev någon form av uppenbarelse för mig.
Jag är definitivt ingen kännare av Gentle Giant. Bandets otillgänglighet har varit ett hinder för mig och jag har faktiskt fram till nu nästan undvikit deras skivor, inte aktivt med instinktivt.

Jag inser nu att jag haft fel. Octopus är nämligen ett album jag just nu kommer väldigt bra överens med. Inledningen med The Advent Of Panurge och Raconteur Troubadour är visserligen bombastiska men förvånande nog inte på något sätt pretentiösa tros anslaget av klassik musik, utan precis tvärtom.

Min favoritlåt hittar jag i fjärde spåret, Knots, ett röstexperiment som nog skulle kunna göra den till skivans knepigaste nummer, men samtidigt fantastiskt och ohyggligt spännande där soundet är bäskt och torrt.

Nr: 464/2222

måndag 8 januari 2018

Beethovens femma bakom järnridån

OMEGA – SKYROVER – 1978

ELO gjorde det. Emerson Lake & Palmer också. Och vi får inte glömma Ekseptions The 5th. Alltså covers på Beethovens femte. Till den listan lägger jag nu till Omegas intro till albumet Skyrover. Beethovens femma igen, den funkar alltid.
Närmare bestämt handlar det om inledningen av Beethovens femte symfoni i c-moll, opus 67, allmänt kallad Ödessymfonin. Ett intro som redan på 70-talet blev en innegrej inom populärmusiken och förutom de jag redan nämnt använts vid massor av tillfällen, det finns till och med discoversioner.

Men nu över till Omegas Skyrover som med hjälp av den ödesmättade och pampiga inledningen tar sikte mot rymden och sen går i omloppsbana runt någon av jätteplaneterna i den yttre delen av vårt solsystem.

Vid den här tiden hade Omega nämligen upptäckt spacerock och att man kunde göra massor av spännande saker i en studio. Möjligtvis hänger det på att bandet några år tidigare tagit sig över järnridån och höll till i Västtyskland.

Att undgå influenser från den tyska krautrocken var då givetvis helt omöjligt att undgå. Det som kunde kallats ungerska influenser, som var tydligt på bandets tidiga album är här nedtonade till nästan intet, förutom sångarens brytning.
Skyrover var inte bandets första i genren utan en uppföljare till 1976 års Time Robber, som fått ett positivt mottagande inte minst av den tyska publiken, men också i Ungern där skivan gavs ut med ungerska texter och under namnet Omega 7. Skyrover har även den en ungersk motsvarighet i Omega 8, men är inte lika intressant som sin föregångare.

Enligt min mening tycker jag Omega här upprepar vad de tidigare gjort, men det känns inte lika intressant och spännande, utan bara som ”mer-av-samma”. Det är dock en helt okej platta att ha i samlingen om man är intresserad av krautrock och spacerock. Albumet är omväxlande och på så sätt underhållande, men saknar eget uttryck och blir därför en i mängden, ungefär på samma sätt som Beethovens femte inom populärmusiken.

Nr: 394/2222

söndag 7 januari 2018

Noddy Holder kunde vråla

SLADE – OLD NEW BORROWED AND BLUE – 1974

Ännu ett av mina album som överlevt alla åren i min samling. Den har varit med från början och det har varit tuffa tag ibland, särskilt de första åren. Men skivan är kvar, i hyfsat skick, fullt spelbar och lite till. Det är en av de där riktigt få skivorna jag aldrig skulle kunna göra mig av med.
Jag skulle förmodligen ha svårt att göra mig av med nästan vilken skiva som helst, vilket är ett typiskt samlarbeteende. Men om det verkligen gällde. Om jag bara skulle få med mig några få skivor ur ett brinnande hus, då skulle Old New Borrowed And Blue bli en av dem.
Det nostalgiska skälen väger tungt. Skivan har nummer 34 i samlingen och är alltså en av de riktigt tidiga. Det var album som det här, Mott The Hooples och Alice Coopers skivor som en gång formade det som sen skulle bli min musiksmak.

Visst har det varit upp och ner som i alla kärlekshistorer, men jag hittar en trygghet i Slade och Mott. Det är band som jag alltid kan komma tillbaka till, som jag vet att jag alltid kommer att tycka om att lyssna på.

Old New Borrowed and Blue är förmodligen Slades absoluta höjdpunkt. Om jag tar i ännu mer skulle jag till och med kunna hävda att det är ett av glamrockens allra största ögonblick också.

En sak är säker, det är ett av de mest högljudda glamrockalbumen från den här tiden. Jag menar, här vrålar verkligen Noddy Holder. Lyssna bara på inledningsspåret Just Want a Little Bit. Djungelvrål! Kan inte tänka mig att Eric Burdon kunde gjort det bättre.

Just Want A Little Bit är nämligen en gammal Animalslåt, men de kallade den Don´t Want Much. Det var å andra sidan tio år tidigare. Och Eric Burdon kunde inte vråla som Noddy. Hans röstresurser är en stor del av behållningen med den här skivan.
Slade gör en sak till bra, melodierna. För det är faktiskt bara bra låtar här. Everyday är en lysande powerballad och ett av Slades största ögonblick någonsin. Just i den stunden gillar jag Slades influenser från Beatles och den brittiska 60-talspopen.

De spåren finns förresten i flera låtar, Find Yourself a Rainbow, When the Lights Are Out och My Friend Stan till exempel. Men Slade gör de rockigare låtarna bra också givetvis tack vare Noddy Holders röst. Det är det som gör den här skivan till ett av glamrockens största, och bästa, ögonblick. Sen gillar jag skivomslaget. Det är läckert.

Jag har skrivit om skivan tidigare, men då jag nu hittat ett snyggt välvårdat ex (till skillnad från den gamla) tycker jag det är helt okej att dra fram den i ljuset igen. Den gamla är dock inte såld, den vill jag inte göra mig av med.

Nr: 34/2222

lördag 6 januari 2018

Alla förväntade sig ett storverk

DEEP PURPLE – WHO DO WE THINK WE ARE – 1973

Who Do We Think We Are är en rockklassiker från 70-talet. Har man inget direkt personligt förhållande till Deep Purple sedan tidigare är detta en fräck hårdrockplatta. Men något av Deep Purples bästa album är det inte.
LP:ns stora hitlåt är My Woman from Tokyo, som på min skiva var så sönderspelad och knastrig att den till slut blev jobbig lyssna på. Jag köpte därför en ny knasterfri skiva för inte så länge sen, vilket är orsaken till jag tycker mig nu kunna skriva om den igen.

Men de förhoppningar jag hade på det köpet blev ungefär som upplevelsen när skivan var ny 1973. Då förväntade sig alla ett storverk, så blev det inte. Jag upptäckte att Who Do We Think We Are utan knaster inte blev särskilt mycket bättre än med...

1972 var Deep Purples stora år med album som Machine Head och Made In Japan. Uppföljaren Who Do We Think We Are är dock ett par steg tillbaka för Deep Purple

Var det bandets ambition att ständigt röra sig framåt, att hela tiden utvecklas som till slut blev för mycket?
Nja, jag tror det helt enkelt handlade om att de inte kom överens.

Who Do We Think We Are blev den sista plattan med Deep Purples Mark II-upplaga. Efter den här plattan lämnade Gillan och Glover bandet. Man kan ju bara gissa hur spänt läget var i inspelningsstudion. Vet man det tycker man kanske inte det är så konstigt att Who Do We Think We Are blev som den blev.
Trots det är Who Do We Think We Are en bra rockplatta jämfört med nästan allt annat som dök upp ungefär vid samma tid. Problemet är att de album Deep Purple släppt åren innan var så ohyggligt starka saker. Att jämföra Who Do We Think We Are med In Rock, Fireball eller Machine Head går inte. Å andra sidan är detta en betydligt bättre skiva än nästan allt annat Deep Purple skulle ge ut senare.

Ett annat mindre problem är tempot. Who Do We Think We Are är en ganska seg sak som mal på i samma tempo i låt efter låt. Undantaget är Rat Bat Blue, men den lever mest på grund av Jon Lords bländande keyboarduppvisning.

Nr: 461/2222

Den här texten har publicerats tidigare, men vissa modifieringar har gjorts.

fredag 5 januari 2018

Bröderna Mael och Franz Ferdinand

FFS – FFS – 2015

FFS är ett mycket märkligt samarbete mellan två helt skilda världar, Franz Ferdinand, det skotska indiepopbandet, och de betydligt äldre pop-, elektro- och synthguruer Ron och Russel Mael i Sparks. Mot alla odds blev samarbetet lyckat, väldigt bra till och med.
Inledningen till samarbetet var att Franz Ferdinand i samband med sin första skiva råkade säga att Sparks var deras stora favoriter. Bröderna, som alltid varit känsda för att gå egna och nya vägar, tog då kontakt och föreslog ett samarbete, vilket dock ut i sanden då. Det skulle dröja till 2013 när Kapranos var i San Francisco för en konsert och av en händelse stötte på sparksbröderna. Två år senare var skivan klar.

De flesta i branschen trodde att Franz Ferdinand hade mycket att lära ut om det senaste till de betydligt äldre bröderna Mael. Men det visade sig bli precis tvärtom. Franz Ferdinand konstaterade utmattat efter inspelningarna att det dem just upplevt var något av det häftigaste de varit med om och att de lärt sig så mycket nytt...

Det blev inte bara ett trevligt och lyckat samarbete, resultat blev också oväntat bra. Franz Ferdinand har tack vare skivan säkert fått en hel del nya fans, inte minst bland gamla Sparksbeundrare. Jag hör till dem. Albumet har troligen också fått en betydligt yngre generation att få upp ögon och öron för Sparks.
Kollisionen är nämligen synnerligen intressant och resultatet är i det närmaste explosivt. Bröderna Mael verkar trivas bra i sällskap med Franz Ferdinand och skapar en rad sylvassa akter där Police Encounters och Johnny Delusional hör till mina favoriter, båda lysande popdängor som är direkt kopplad till storheter som Propaganda och Kimono My House.

Det är kanske ingen tillfällighet att jag väljer att ta fram just de låtarna, jag kan Sparks ganska bra men har inte nån direkt koll på Franz Ferdinand. Skivan domineras dock inte av bröderna Mael utan känns tämligen väl avvägd mellan de båda tungviktarna, Franz Ferdinand får också gott om utrymme. Det gör att jag kan rekommendera albumet både till gamla sparksfans, som jag är övertygad om kommer att gilla vad de hör, och fans till Franz Ferdinand.

Nr: 1211/2222

torsdag 4 januari 2018

Känn på storheten i det här, 77 år, ny skiva

IAN HUNTER – FINGERS CROSSED – 2016

Ian Anderson och Jethro Tull hade fel. Too Old Too Rock´n roll finns inte. Ian Hunter är beviset. Han var 77 år när Fingers Crossed spelades in. Och det är rock´n roll. Visst är han raspig i rösten, men det var han redan under The Golden Age Of Rock´n roll.
Jag hade inte en tanke på att Ian Hunter kunde vara så gammal. Så jag var tvungen att kolla upp det, han är född 1939 och fyllde 78 i juni 2017. Det är mycket för en glamrockare i solglasögon. Och när jag upptäckte det insåg jag att jag faktiskt var med när Mott The Hoople var som störst och jag kommer ihåg Ians första soloplatta som om det bara var ett par dagar sen.

De där åren gick fort. Men jag tröstar mig med att Ian Hunter nog var en slow starter för att vara en rocker på 70-talet, han var ju hela 32 år när Mott The Hooples stjärna började lysa på allvar.
Med ett sånt bagage kan jag ju så klart inte göra annat än älska Fingers Crossed. Hans nya skiva, utgiven hösten 2016. Känn på storheten i det. Ny skiva, 77 år... Efter att ha lyssnat på Fingers Crossed är jag så oerhört imponerad av Ian Hunter, dels för han orkar hålla igång vid den åldern, men också för att musiken och låtarna inte skvallrar det allra minsta om att det är en gammal man som ligger bakom dem.

Han låter ju som på You´re Never Alone With A Schizophrenic och att det inte alls är så långt till Memphis som man skulle kunna tro. Fingers Crossed är en bubblande och sprudlande vitalt rockalbum där det går att sjunga med i varenda låt. Och jag lovar, det är så frestande. Tänk om man hade fått uppleva den här musiken live på någon liten pub i norra London, det skulle vara något att minnas det.

Jag älskar också Ian Hunters tack och hyllning till David Bowie, Dandy, där han konstaterar; I guess I owe you one, vilket han också gör. Det var Bowie som upptäckte Mott The Hooples storhet i början av 70-talet trots att de var på dekis, gav dem All The Young Dudes och på så sätt gjorde Mott till tidernas största glamrockband.

Hunter har med ålderns rätt fått se många av sina vänner försvinna, det känns som bara några år sedan (20 typ) han skrev Michael Picasso, hans egen hyllning till Mick Ronson som dog 1993. Fingers Crossed kommer säkert bara att tilltala vissa, och troligtvis främst då oss som Ian Anderson påstår är too old too rock´n roll.

Men att det är en lysande rockplatta kan ingen säga något annat om. Ian Hunter är en gammal man, men det märkts inte i hans musik. Han vet vad han gör, han gör som han vill. Och jag bara älskar det. Jag skrev för många år sen nånstans på den här bloggen att ”Ian Hunter var gud”. Jag skriver under på det nu också.

Nr: 901/2222

PS. Ian släppte i november 2017 ännu en skiva, ett livealbum från en konsert inspelad 2004. Han turnerar fortfarande.

onsdag 3 januari 2018

Zappas värnpliktsprotest

FRANK ZAPPA – I DON´T WANNA GET DRAFTED – 1980 (1995)

Singeln I Don´t Wanna Get Drafted blev en stor hit för Frank Zappa...men bara i Sverige. Resten av världen gillade den inte alls. Zappa själv trodde på den. Han blev så arg när skivbolaget Mercury inte ville släppa singeln att han bildade ett eget bolag, Barking Pumpin, och gav ut den själv.
Resten av världen hade fel, Sverige hade rätt. I Don´t Wanna Get Drafted är en lysande liten retlig poplåt som pumpar på i ungefär samma stil som Bobby Brown, Baby Snakes och de där andra tidiga 80-talshitsen Zappa utan att egentligen tänkt sig det fick upp på listorna.

Det är kanske inte så underligt att den blev populär just i Sverige. I Don´t Wanna Get Drafted är en protestsång mot att USA vid den tiden ville införa allmän värnplikt, något som då nästan alla unga svenska gossar tyckte Zappa hade rätt i.

Låten fanns med på LP:n You Are What You Is från 1981, men då i en något annorlunda version än singeln och under namnet Drafted Again. Singelversionen finns med på skivan The Lost Episodes som gavs ut efter Zappas död.

...och min fina vinylsingel försvann nångång i mitten av 80-talet, utlånad eller kvarglömd på nån fest misstänker jag... När jag sen ville ha tag i den igen i mitten av 90-talet visade det sig vara helt möjligt. Det fick bli en CD-singel i stället...tillfälligt...

Nr: 11/CD-singel

tisdag 2 januari 2018

Motörhead hade perfekt tajming

MOTÖRHEAD – ACE OF SPADES – 1980

Det lär finnas hardcorefans till Motörhead som påstår att Lemmy var Guds son. Att han skulle återuppstå på den tredje dagen och garva åt det. Jag tror Lemmy hade uppskattat skämtet.
Motörhead var inga nykomlingar 1980 när den nya hårdrockvågen bröt fram, det som skulle bli New Wave Of British Heavy Metal. Det var många som ville vara med där; Iron Maiden, Judas Priest, Def Leppard, Demon, Saxon...och mitt i alltihop stod Lemmy och sköt från höften med dubbelpipigt hagelgevär.

Det var redan nånstans där Motörhead blev ungdomshjältar trots att de tillhörde den gamla generationen hårdrockare med avklippta jeansjackor, svidande tajta läderbrallor, nitar och cowboyboots med broderade skaft. Men Motörhead råkade ha den perfekta tajmingen, Ace Of Spades kom när den behövdes som mest, när de som letade efter ljuset i tunneln plötsligt kunde se det.

Det var dem som hade Back In Black och AC/DC som sina största hjältar men ville ha mer. Svaret blev Motörhead som var allt det där och mycket mer.

De spelade dessutom snabbt, ohyggligt snabbt, musiken var så våldsam och rå att den genast skapade en gigantisk klyfta mellan ungdomarna och deras föräldrar.

Ett större gap än det Black Sabbath en gång gjort. Och mer än vad AC/DC åstadkom med Highway To Hell. Det var många långhåriga slynglar och slynglarinnor som efter Ace Of Spades på allvar påstod att de sett sanningen och därmed kunde förakta den äldre generationen ännu mer.

Och så till dagens antiklimax...
Jag gillade aldrig Ace Of Spades. Jag orkade aldrig med Motörheads våldsamma attityd även om den inte var ett dugg påklistrad utan fullständigt ärlig och äkta. Lemmy var för mycket av allt och jag varken kunde eller ville ta till mig det han predikade, trots att Motörhead i grunden var ett rock and rollband och inte heavymetal.
Jag har givetvis skivan. Det har alla som är det minsta intresserade av rock and roll på vinyl. Men jag spelar den aldrig. Minns inte när jag gjorde det senaste, även om jag jag helt säkert skulle vråla med i Ace Of Spades om den mot alla odds skulle spelas i radion.

Nr: 283/2222

måndag 1 januari 2018

Så började en ny tideräkning

SEX PISTOLS – NEVER MIND THE BOLLOCKS – 1977

November 1977 förändrades världen för alltid. Efter ett antal uppseendeväckande singlar kom till slut Sex Pistols LP, Never Mind The Bollocks. God Save The Queen, Pretty Vacant, Holidays In The Sun, Anarchy In The UK...
Som musiker var Sex Pistols minst sagt mediokert vilket borde placera deras insats långt ner eller till och med utanför den historiska rockskalan. Men deras existens blev ändå en extremt viktig händelse i rockmusikens utveckling, för hur många band har inte influerats av Sex Pistols?
Det ironiska med tonårsrebellerna Sex Pistols var att de själva backades upp stenhårt av sitt skivbolag som satsade gigantiska summor på dem. Hur långt hade de kommit annars? De hade ju bara en bunt hyfsade singlar och en väldigt stökig LP med sig bagaget.

Marknadsföringen lyckades och Sex Pistols blev själva antitesen till sin egen uppenbarelse. Min teori är att de vildsinta konserterna, det som skapade ryktet, egentligen var regisserade. Något som därmed gör det lätt att fnissande börja jämföra Sex Pistols med Kiss...
Men det är ändå inte fel att påstå att det började en ny tideräkning med Sex Pistols. Det ju dem som gjorde det. Det fanns visserligen punkband innan Pistols dök upp, men det var pistolerna som visade upp för världen att punken fanns.

Det var Sex Pistols som öppnade, nej sparkade in, dörrarna till skivbolagen som med feberheta fingrar efter 1977 skrev skivkontrakt med varenda gäng snorungar bara de kallade sig punkare. Det hindrar inte heller att Never Mind The Bollocks är en ikon i storleksordning med The Dark Side Of The Moon, Sgt Pepper och Blonde On Blonde.

Det roliga med att nu göra en jämförelse med några av rockhistoriens största musikalbum är att punken egentligen ville det helt motsatta. Men hade det varit bättre om LP:n nu för tiden jämförts med den enda sanna antitesen till kommersiell musik, Lou Reeds Metal Machine Music?

Nr: 844/2222