The Musical Box: januari 2018

onsdag 31 januari 2018

November vid fel tidpunkt

NOVEMBER – 6:E NOVEMBER – 1972

November sägs vara ett av Sveriges första hårdrockband, det allra första finns det en hel del som påstår, i konkurrens med Neon Rose. Vilket av dem som var först är kanske inte så intressant. Men Novembers skivor från det tidiga 70-talet har blivit heta samlarobjekt. Neon Rose skivor är också eftertraktade, dock inte lika dyra.
Den november-LP jag har är visserligen en press från 1980 med den blå Sonetetiketten, men den är dyr ändå. Dock inte lika eftertraktad som originalet på den bronsfärgade etiketten från 1972. Vilken etikett det är på skivan är dock helt och hållet betydelselös när man lyssnar på den. Jag vet att det finns en del som påstår något annat, men det stämmer inte.
För min del dök November upp vid helt fel tidpunkt och fick därför aldrig något större intresse från min sida. Jag minns att jag då jämförde dem med Pugh Rogefeldts tidiga plattor och tyckte Pugh var både roligare och fräckare.

November kändes lite för seriösa och faktiskt ganska tråkiga. Att November 40 år senare kallas hårdrockband var inte något jag uppfattade då. Men så var det säkert. November nämns med stor respekt av många trots att bandet bara spelade in tre album, där 6:e November var det sista. Däremot var Neon Rose hårdrockare. Det minns jag mycket väl.
6:e November finns inte kvar i samlingen, den är när denna text publiceras såld, vilket kanske kan tyckas vara ett märkligt beteende av en skivsamlare. Men jag samlar inte skivor på det sättet. I min ambition att bara ha skivor i samlingen jag verkligen gillar och verkligen vill lyssna på hörde inte 6:e November hemma hos mig.

Nr: såld till en som gillar den.

tisdag 30 januari 2018

Lynyrd Skynyrds gamla meriter

LYNYRD SKYNYRD – SOUTHERN KNIGHTS – 1996

Ett ambitiöst dubbelalbum från Lynyrd Skynyrds liveturné 1995 borde inte vara något som intresserar någon utöver de redan etablerade fansen. Det är dock ett sjysst livealbum från våra gamla sydstatshjältar som visar att ”nya” Lynyrd Skynyrd var att räkna med. I det läget blir det lite underligt när bandet själv hela tiden referar till Ronnie van Zant.
Vi drar historien igen lite kort. 1977 kraschade det flygplan Lynyrd Skynyrd fanns med ombord på i Gillsbury, Mississippi. Flera av medlemmarna överlevde men frontmannen Ronnie van Zant klarade sig inte. Vid den tiden var Lynyrd Skynyrd verkligen på topp, Sweet Home Alabama och Freebird var låtar alla kunde.

Bandet återuppstod 1987 med överlevande gamla medlemmar och Ronnies yngre bror Johnnie som ny ledare. Lynyrd Skynyrd tog snabbt tillbaka platsen som ett av de stora sydstatsbanden även om det nya bandet ägnade sig mer åt hård rock än sydstatsrock. En jämförelse, mer som Molly Hatchet än som Allman Brothers.
Klart är dock att bandet levde på gamla meriter. Det är låtarna från före 1977 som fortfarande är de stora numren. Därför är det inte särskilt konstigt att det på detta livealbum från 1996 är låtar som Gimme Three Steps, Sweet Home Alabama, I Ain´t The One och Working For MCA som ger Lynyrd Skynyrd deras styrka och pondus.

Till deras fördel ska sägas att de i setlistan kastar in även ett och annat nummer från efter återuppståndelsen, till exempel Devil In The Bottle från 1994, som faktiskt blir en inspelningens höjdpunkter för mig.

För ska man vara petig låter Sweet Home Alabama, Freebird och de andra gamlingarna lite sega och utslitna. Jag tycker mig ana en viss trötthet i bandet att behöva spela dem igen, och igen.

Southern Knights är ännu ett bra livealbum från återuppståndna Lynyrd Skynyrd, jag kan inte påminna mig att de släppt någon enda dålig liveplatta.

Det är knappast en inspelning som tillför något nytt intressant och intressant till historien om ett av sydstatsrockens allra största band. Men det är definitivt ett album gamla Lynyrd Skynyrdfans borde gilla.

Nr: 4/CD

måndag 29 januari 2018

En av tidernas bästa hårdrockplattor

DEEP PURPLE – IN ROCK – 1970

När jag skrev om In Rock för fem år sedan var jag helt övertygad om att det var den bästa hårdrockplatta som någonsin spelats in. Nu har det gått några år, jag har omvärderat mina känslor för skivan något. Det är fortfarande ett fantastiskt hårdrockalbum, men det blev nog lite för mycket 2012.
Så här skrev jag 2012: Om jag så blev väckt mitt i natten. Mitt svar på vilken tidernas bästa hårdrockplatta är skulle jag aldrig tveka på: In Rock med Deep Purple. Den är ett monster. Ett oslagbart mästerverk...
Jodå, när jag hör låtar som Speed King, Child In Time och Bloodsucker får jag samma känsla idag också. Men jag inser att en av orsakerna till det kallas nostalgi, vilket har en ganska taskig inverkan på det som kan kallas omdöme. Det är därför jag ändrat titeln på artikeln från Tidernas bästa hårdrockplatta till Ett av tidernas bästa...
In Rock är den första rockplatta som spelades in Deep Purples Mark II-sättning; Ian Gillan, Roger Glover, Ritchie Blackmore, Jon Lord och Ian Paice. Året innan hade de visserligen spelat in Concerto For Groups And Orchestra tillsammans med en symfoniorkester. Men det var med In Rock de erövrade världen.

Jag kommer att fortsätta hylla In Rock. Bättre än så blev aldrig Deep Purple. För att vara en ”debutskiva” är den fantastisk. 2012 skrev jag att In Rock borde vara referensskivan för alla hårdrockare.

Numera nöjer jag mig med konstaterandet alla precis varenda låt på skivan är fantastisk och att In Rock är ett av de bästa hårdrockalbum som någonsin spelats in. Men det finns flera andra album som också är aspiranter till den titeln...

Nr: 924/2222

söndag 28 januari 2018

Hollies Butterfly

HOLLIES – BUTTERFLY – 1967

Butterfly är ett lysande popalbum av Hollies, men tvärtemot vad som allmänt påstås det är inte psykedelia, det är en popskiva. Sitar på ett par låtar, en text typ ”I´m Pegasus the flying horse” och en och annan psykedelisk ljudeffekt gör inte att det blir psykedelisk pop.
Hollies var givetvis aldrig något psykedeliskt band. Men 1967 var psykedelia grejen för säsongen. Det var Beatles och Sgt Pepper som satte agendan. Det slog igenom så hårt att till och med Rolling Stones tvingades hänga med på tåget och spelade in Their Satanic Majesties Request. Hollies Butterflyskiva dök också upp i det psykedeliska vågsvall som skakade om hela den brittiska popvärlden.

Men trots att det inte är psykedelisk pop är Butterfly en fantastisk popskiva ändå, så ingen behöver känna sig besviken. Det är ett album i precis samma anda som storheter typ Would You Believe och For Certain Because, men bättre än så.

Den stora skillnaden är att Butterfly aldrig blir tjatig eller tråkig. Till skillnad från Hollies tidigare plattor är det ingen skiva man tröttnar på efter bara ett par genomspelningar.

Kanske är det så att de ”psykedeliska” inslagen i låtarna gör att lyssningen blir intressantare än vanligt? Dear Eloise, Away Away Away och Would You Believe (som man hittar på den här skivan och inte på Would You Belive-LP:n) är tre av Hollies bästa låtar någonsin och mellan dem dyker det upp en rad andra små läckerbitar som nog borde blivit klassiker de också om det inte varit så att de hamnat på just den här skivan. Tänker då närmast på Postcard.
Gillar också Elevated Observations för de fräcka psykedeliska ljudeffekterna, inte för att låten i sig är särskilt intressant. Det är den låten, tillsammans med de indiska instrumenten på Dear Eloise, som gör att Butterfly så automatiskt kopplas ihop med Sgt Pepper.

Nr: 631/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men då jag nu fått tag i ett bättre exemplar än den loppisskiva jag hade tidigare tycker jag att det går bra att skriva om den igen.

lördag 27 januari 2018

South End Records - ny skivaffär i Jönköping

Det är bara ett par månader sedan Mauritz till mångas förvåning slog igen Recordservice på Björngatan. Men redan nu finns en ny skivbutik på samma plats, South End Records.
- Vi börjar lite försiktigt, men kommer att sälja både nytt och begagnat, säger en av de två delägarna.
- När vi hörde att Recordservice skulle slå igen hörde vi av oss direkt och fick ta över lokalen, fortsätter han.
Den som gör ett besök i butiken kommer att känna igen sig. South End Records har visserligen inte tagit över Mauritz skivlager, men däremot det mesta av inredningen. Vad som tillkommit är en hörna med soffa och fåtöljer för att besökarna i lugn och ro ska kunna sitta ner och lyssna på vinyl- och CD-skivorna som spelas.
Än så länge är utbudet av skivor något begränsad, men mer kommer.
- Det gick ju så fort från att vi hörde det var ledigt till att vi fick ta över lokalerna. Vi var överens om att öppna så som bara möjligt, så allt är inte riktigt på plats än, men det kommer mer så fort det bara är möjligt.
Trots att South End Records inte gjort särskilt mycket reklam var det en hel del kunder som hittade till affären redan under premiärdagen, lördag 27 januari. De båda delägarna kommer att nöja sig med att i framtiden hålla öppet två dagar i veckan.
- Vi har båda andra jobb, butiken är ett fritidsintresse för oss, så vi kommer att ha öppet på fredagar och lördagar.
Mer info hittar du på butikens nya hemsida; South End Records.

Lite nordisk rockhistoria

GASOLIN – GASOLIN – 1971

Köpenhamn verkade vara Nordens rockhuvudstad i början av 70-talet. Hit kom alla de stora för att göra spelningar, Stones, Beatles, Who. Om de fick tid över blev det möjligtvis en konsert i Stockholm eller Göteborg också.
Därför var det kanske inte så konstigt att det var i Köpenhamn Gasolin såg dagens ljus. Det första riktigt stora rockbandet i Norden. Gasolin var kaxiga. Kim Larsen var storkäftad redan på den tiden och bandet gjorde grejer som ingen vågat eller kunnat göra innan. Vad hade vi i Sverige då? Pugh Rogefeldt. Och så Micke Rickfors i Hollies.

Gasolins första LP var riktigt uppkäftig. De tog skivomslaget från en serietidning och startade hela sin karriär med en traditionell dansk folksång, Langebro. Och så sjöng de på danska.

Vi jämförde Gasolin med de stora brittiska rockhjältarna och älskade varenda låt.

Det är inte många år sedan jag kom över Gasolin 1, som var svår att få tag på redan i mitten av 70-talet. Jag upptäckte inte de här danska rockhjältarna förrän -73 eller -74 och då var jag sent ute.
Gasolin 1 har sin givna plats i samlingen. Det är en debutskiva, lite tafatt och barnsligt kanske, men inspirerad både av både Beatles, Dylan och dansk folkmusik. Här finns egentligen inga låtar som man kan kalla riktigt bra. Men det är ärligt. Och ett av de första stegen. Jag tycker Gasolin 1 är dansk - och nordisk – rockhistoria.

Nr: 425/2222

Texten har publicerats tidigare, men eftersom den här skivan aldrig blir inaktuell tar jag mig friheten att publicera den igen, dock delvis omskriven.

fredag 26 januari 2018

13 våningar upp

WILMER X - 13 VÅNINGAR UPP - 2005

Efter albumet Lyckliga hundar 2003 såg Wilmer X resa ut att vara slut. Bandet lämnade skivbolaget EMI, Pelle Ossler och Mats Bengtsson meddelade att de inte ville vara med längre.
Wilmer kryss hoppade av det stora svenska poptåget, de stora scenerna och det rocksound som blivit allt mindre Wilmer X och allt mer etablissemang. Men det var inte över. De fyra som var kvar; Nisse, Jalle, Sticky Bomb och Thomas Holst lämnade visserligen den stora popvärlden utanför Skåne, men fortsatte spela rock´n roll (dock inte i garaget).

13 våningar upp spelades 2004 in utan skivbolagskontrakt. Samma höst meddelade bandet att de sökt sig hem till sitt första skivbolag, Amigo, som 1980 gett ut gruppens första album (den där svarta nu legendariska mini-LP:n med En röd elektrisk gitarr som blixtrande huvudnummer).

13 våningar upp släpptes 2005, och är så långt vi nu vet Wilmers sista album. Ironiskt nog blev albumet Wilmer X första och enda etta på den svenska topplistan, långt bättre än stora produktioner som Lyckliga hundar, engelska Snakeshow eller Pontiac till himmelen.

Ett Gert Fylkingskt ”äntligen” är därför på sin plats. Det är också något slags kvitto på att det går att göra bra grejer, som folk uppskattar, trots att det inte är producerat i de allra största kvarnarna.
Det känns befriande att skriva att 13 våningar upp har mer med En röd elektiskt gitarr att göra än med Lyckliga hundar. Det är rak okomplicerad skånsk rock´n roll, vilket är ohyggligt skönt att få höra för oss som gillade debutskivan på Svensk Pop, Fula fula ord och Djungelliv bättre än Mambo feber.

Det som alltid gett Wilmers låtar en extra dimension är så klart Nisses texter som ju mer jag lyssnar inser är ohyggligt starka. Blind mans bluff, Han måste ut ur mitt liv och Tar tillbaka mitt namn sätter en agenda som både är allmängiltig och väldigt personlig. Måste också nämna modiga och klarsynta Dämma upp alla floder och Öga mot öga, som jag inte kan låta bli att älska.

Nr: 115/CD

torsdag 25 januari 2018

Ian Hunter och en stråkorkester

IAN HUNTER – STRINGS ATTACHED – 2003

Ian Hunter har varit min stora idol sen jag 1974 första gången hörde Roll Away The Stone. Mott The Hoople kommer för alltid att vara mina hjältar, Ian Hunter den störste av dem. Så är det fortfarande.
Men jag ska erkänna att jag först kände mig lite tveksam inför Strings Attached. Ian Hunter har genom åren spelat in och släppt en lång rad rockiga livealbum. Men idén att ha med sig en hel stråkorkester var inget jag trodde på. Men där hade jag fel, väldigt fel.

De som tidigt 2002 var med på Ian Hunters konserter i Oslo fick uppleva något synnerligen speciellt. Ian Hunter är en rockstjärna, de flesta av Mott The Hooples låtar är rock; All The Way from Memphis, Roll Away The Stone. Men alla vi som följt Mott The Hoople och Ian Hunters solokarriär vet att det också finns en annan sida.

Inget annat 70-tals glamrockband kunde som Mott The Hoople beröra med ballader som Rest In Peace, Hymn For The Dudes, I Wish I Was Your Mother och många fler, alla signerade Ian Hunter.
Den sidan utvecklade han än mer då han i mitten av 70-talet lämnade bandet för en framgångsrik solokarriär. Irene Wilde, Ships och den allra första rockballad jag kände att jag verkligen kunde ta till mig; It Ain´t Easy When You Fall, är låtar jag för alltid kommer att ha med mig.

Strings Attached tar fram den sidan hos Ian Hunter. Rocklåtarna fnns där så klart, men Once Bitten Twice Shy och andra rocklåtar får här en helt annan dimension för dem som tidigare bara sett Ian Hunter på Sweden Rock.

Nr: 181/CD

onsdag 24 januari 2018

Från The Who till Bon Jovi

AEROSMITH – PERMANENT VACATION – 1987

Permanent Vacation anses vara Aerosmiths stora comeback. Men det är inte hela sanningen. Det är också albumet som tog dem från den primitiva urtidsrocken hemtrakter till den slimmade 80-talshårdrockens marker. Eller om man vill – från The Who till Bon Jovi.
Tillfälligt fria från droger och tack vare att Run DMC:s hiphopversion av Walk This Way blev en av hela 80-talets mest spelade crossoverlåtar fick Aerosmith fribiljett tillbaka sin superhjältestatus. När de dessutom anlitade Desmond Child och andra meriterade låtskrivare samt att Bruce Fairbanks anpassade Aerosmiths sound till 80-talet föddes i princip ett helt nytt band.

Borta var Aerosmiths slamriga, bullriga och fräcka hårda funkiga blusrock, i stället reste sig ett nytt fenomen upp ur askan. Det slimmade och vältrimmade Aerosmith som skulle terrorisera en hel värld.
Jag vet att många Aerosmithfans håller detta album mycket högt. Jag förstår varför de gör det. Permanent Vacation hade i mitten av 80-talet ett helt oemotståndligt sound, en rad fräcka rockers som Rag Doll och Dude och det som senare skulle bli Aerosmiths stora pryl, hårdrockballaden Angel. Albumet blev det första i raden av storsäljare; Pump, Get A Grip, Nine Lives och allt vad de hette.
För min del är dock inte Permanent Vactions storhet lika självklar. Jag imponerades inte då av detta nya superslimmade Aerosmith. Det kan inte den göra som har album som Toys In The Attic, Get Your Wings och Rocks som sina favoriter. Det är därför jag aldrig köpte skivan på vinyl, utan nöjde mig med en cd.

När jag hör skivan idag tycker jag att det valet var helt rätt. Aerosmiths 70-talsplattor låter fortfarande som de en gång gjorde. Permanent Vacations svulstiga och bombastiska sound har däremot passerat bäst-före-datum för länge sen.

Permanet Vacation har dessutom ställt sig i vägen för det i mitt tycke sista riktigt bra aerosmithalbumet, Done With Mirrors, Aerosmiths hitlistebefriade comebackplatta som kom bort i töcknet av Joe Perrys och Steven Tylers drogmissbruk.

Nr: ingår numera inte i samlingen.

tisdag 23 januari 2018

Mullrande hammond och gitarrgnissel

BODKIN – BODKIN – 1972

I den ständiga jakten på det okända mästerverket kunde jag inte låta bli skotska Bodkins enda album. En udda LP från 1972 från ett helt missat och så bortglömt band kunde jag så klart inte låta bli.
När det dessutom handlar om extremt mycket mullrande hammondorgel och gitarrgnissel som nog har Sabbath som förebild verkade det väldigt lovande. Men trots svettpärlorna i pannan och ett adrenalinpåslag som säkert inte är nyttigt kan jag efter några djupa andetag och funderingar inte påstå att det Bodkin gjorde 1972 var särskilt nytänkande eller spännande.
Det är nämligen bara roligt till en viss gräns. Jag tycker mig ha hört det här förut, men i annan och mer förfinad form. Ljudet på skivan är dessvärre lite burkigt och ger en garagekänsla som inte ger ljudbilden rättvisa, säkert helt okej, till och med lite charmigt, för ett garagerockband, men inte för progressiv rock.
Mina anteckningar i marginalen säger Uriah Heep, ett depressivt Moody Blues eller varför inte en halvt genomtänkt rippoff på Deep Purples Mark 1-upplaga.

Funderar sen på om skivan av den anledningen verkligen är nödvändig i samlingen och kommer fram till att det inte är så. Om det varit originalskivan och inte en akarmareissue från 2000-talet hade jag förmodligen haft annan uppfattning.

Då skulle jag behållit skivan på grund av svårigheterna med att hitta den. Men att ha den i nypress känns som slöseri med plats. Jag kan tänka mig en hel rad andra plattor i samma genre, som jag tycker är både bättre och roligare, men Bodkin räcker inte till för mig.

Nr: 340/2222

måndag 22 januari 2018

Fleetwood Macs reunionskiva

FLEETWOOD MAC – SAY YOU WILL – 2002

Lindsey Buckingham tillbaka i Fleetwood Mac efter 16 år. Stevie Nicks för första gången i bandet sedan 1990. Det här är albumet som skulle bli en reunionskiva för Fleetwood Mac, men i stället blev återkomsten för paret Buckingham och Nicks.
Uppladdade efter en reunionturné 1997 kände Fleetwood Mac, det vill säga Mick Fleetwood och John McVie att en ny storhetstid kunde vara på gång. Om det var pengar, berömmelse, prestige eller publicitet som gjorde att Lindey Buckingham och Stevie Nicks ville tillbaka får man låta vara osagt.

Men de kom tillbaka, gjorde som alltid sin grej, fick ut ett album, medan McVie och Fleetwood själva fick stå åt sidan. De som aldrig gillat Buckingham-Nicks tröstade sig med att det egentligen inte var någon riktig reunionsskiva eftersom Christine Perfect (McVie) inte var med. Ungefär så gick det till. Därför står albumet inte särskilt högt i kurs hos bandets ursprungliga fans.
Jag anmäler dock annan åsikt, trots att varken Buckingham eller Nicks hör till mina husgudar. Jag är dock den förste att erkänna Lindey Buckinghams storhet som gitarrist. Jag har redan för länge sedan erkänt storheten i Lindsey Buckinghams soloalbum som Go Insane, Law And Order och inte minst Out Of Order.

Say You Will är en fortsättning på de skivorna. Albumet har också ganska stora likheter med Fleetwood Macs album Tusk från 1978, som visserligen var alldeles för mycket för att funka på den tiden, men går bättre att lyssna på idag. Det var dessutom ett album signerat Buckingham-Nicks, så det är inte förvånande.

Lyssnar man som gammal Fleetwood Mac-fan utan förutfattade meningar på Say You Will går det att ha stor behållning av skivan. För dem som uppskattar Buckingham-Nicks mer än Mick Fleetwood är det ett givet album i samlingen.

Nr: 7/CD

söndag 21 januari 2018

Gasolin som frimärke

GASOLIN – GASOLIN 3 – 1973

Det finns kanske flera skivomslag som blivit motiv på frimärken. Men jag känner bara till ett, omslaget till LP:n Gasolin 3 från 1973. Lyssnarna på Danmarks Radio röstade 2010 fram omslaget som frimärksmotiv. Jag har skivan, men inte frimärket.
Att omslaget till Gasolin 3 blev framröstat väl inte särskilt konstigt. Bilden är ju bara så läcker och dessutom har jag för mig att det är en scen från nån Marilyn Monroe-film, så den känns väl igen.

Men historien om det här skivomslaget är längre än så. Det är en målning av dansken Tage Hansen. Det här med upphovsrätt hade Gasolin inte en tanke på när skivan gavs ut. De använde bilden utan hans tillstånd.

Det tog naturligtvis inte lång tid innan Hansen fick reda på det. Men de gjorde upp i godo. Tage Hansen fick två kopior av LP:n, det var han nöjd med.

Skivan då? Jodå, den är lika lysande som bilden. Om uttrycket ”Rått men hjärtligt” kan användas om musik, så är det här.

Till inspelningen satsade Gasolin stort och engagerade engelsmannen Roy Thomas Baker som producent, som 1973 var en stjärna på väg uppåt. Han hade precis hjälpt Nazareth med deras andra platta, senare under samma år skulle han ge sig på Queens debutalbum.

Baker fick rätt bra fason på Kim Larsen och hans polare. Gasolin behöll sitt lite råa och med-glimten-i-ögat-sound från de två tidigare plattorna, men ljudet putsades upp och snyggades till.

En av mina favoritlåtar är Bobo´s sang, som med Bakers hjälp blir alldeles lysande. Men den släpptes aldrig som singel. Det gjordes i stället med Det var Inga, Katinka og Smukke Charlie på sin Harley (vilken alldeles fantastisk låttitel förresten) och Bessefar.
Det här var också den första LP där Gasolin försökte ge sig på en internationell karriär. Den gavs ut på engelska men hette då bara Gasolin. Men på den engelska skivan användes en annan omslagsbild.
Tage Hansens målning kom dock till användning när Gas 5 gavs ut på engelska 1976, då med namnet What a Lemon.

Nr: 73/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men har nu delvis skrivit om texten.

lördag 20 januari 2018

Ruggigt bra new wave-pop

ELVIS COSTELLO – ARMED FORCES - 1979

Har du Armed Forces stående i något hörn kan det vara dags att plocka fram den igen. Det är en riktigt rolig new waveplatta från det sena 70-talet. Lite underskattad kanske, i skuggan bakom This Years Model och My Aim Is True.
Det är sällan Armed Forces nämns när man till äventyrs börjar snacka om tidiga costello-skivor, vilket inte händer så ofta nu för tiden, det hör ju till en annan epok. Men OM det skulle göra det är det This Years Model och My Aim is True som kommer på tal. Och möjligtvis Get Happy, om man råkat på folk med den läggningen, intellektuella popnördar med kappan fladdrande i vinden.
Armed Forces är underskattad, helt klart. Om jag nu hävdar att det är Costellos bästa 70-talare får jag säkert en och annan att gnissla tänder, eller avfärda det här som trams. Men jag tycker faktiskt den är lite, lite bättre än This Years Model.

Så här menar jag...
Musiken på Armed Forces är väldigt mycket bättre än på Costellos tidigare. Den är till och med ett stort steg framåt jämfört med This Years Model.

Vad som möjligtvis skulle väga över åt andra hållet är att EC:s röst är vassare på föregångaren. Men det är nog en smaksak. Och så är det nog en konceptskiva. För Costello har siktat in sig på armén och gör anti-militaristiska uttalanden i nästan varenda låt.
Sen vete tusan om inte varenda en av de tolv låtarna är bra. Accidents Will Happen är en skön ”nästan-accapella” och en perfekt poplåt. Senior Service är suveränt poppig men oväntat ilsken, det är kul.

Oliver´s Army har lite ABBA över sig (just det!), men det är kanske av den anledningen jag gillar den lite extra. Skumma Goon Squad är bara lysande, och reggeatakterna i Two Little Hitlers är briljanta. En sak är säker. Den här skivan blir aldrig tråkig.

Nr: 1229/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men har nu delvis skrivit om texten eftersom jag bytt ut min gamla slitna mot en ny fin.

fredag 19 januari 2018

En rak linje till 2000-talet

ETRON FOU LELOUBLAN – LES POUMONS GONFLES – 1982

Tempot är psykotiskt, som ett blixtrande strobljus. Växlingarna är outhärdliga, från franska chansons till en ylande sax, en blippande synth och en trummis med en helt egen agenda, som utan några betänkligheter ger sig ut i det okända med rytmer som bildar kolsyrebubblor i hela kroppen.
Sångaren, eller vad man ska kalla honom, håller dock musiken i ett hårt grepp och styr bandet med sin mässande stämma genom ett djuphavsblått skimrande töcken, blåsvarta rökmoln och ogenomskinligt vitt. Efter det...En cirkusmanége, en varieté. Den där saxofonen kan driva folk till vansinne, eller hur? Lyssna på gitarristen, vilka fräcka riff...En predikant.
Etron Fou Leloublan är en minst sagt märklig upplevelse. En form av avantgardemusik som nog närmast kan jämföras med Samla Mammas Manna. För den som kan sin franska proggrock går det också en rak linje till Art Zoyd och Arachnoid hela vägen fram till 2000-talets moderna franska multikulturella jazz- och rockscen. De ständiga växlingarna och oväntade vändningarna i musiken gör den svår att lyssna på, men samtidigt fascinerande och omöjlig att släppa.

Etron Fou Leloublan, som oftast förenklades till EFL, hör till de ursprungliga banden inom RIO, Rock In Opposition, tillsammans med bland annat Samla Mammas Manna och Henry Cow.

Att ett nära släktskap finns går inte att missa. Men jag vågar nästan påstå att EFL är ännu längre ut på kanten än Lars Hollmer. EFL spelade mellan 1976 och 1985 in fem studioalbum där Les Poumons Gonfles är det tredje.

Alla deras skivor är fruktansvärt svåra att få tag på trots att en del av dem släpptes på nytt 2013 och 2014. Den som vill ha tag på Les Poumons Gonfles måste dock leta efter 80-talsreleaserna eller nöja sig med den CD-upplaga som gavs ut i början av 2000-talet.

Nr: 1225/2222

torsdag 18 januari 2018

Shocking Blue som piratkopia

SHOCKING BLUE – GOOD TIMES – 1974

Om den här skivan kommit bara fyra år senare än den gjorde, 1978, kunde den blivit en new wave-ikon. Men nu släpptes den 1974 och då kunde inte intresset för den här typen av musik varit lägre. Shocking Blue betraktades dessutom, trots sin kultstatus i Holland, som ett band på dekis.
Följaktligen är Good Times det mest obskyra och minst ihågkomna albumet från bandet som alla kommer ihåg för Venus och Kurt Cobain älskade för Love Buzz. Good Times har inte ens släppts på CD, utom i en dubbelupplaga tillsammans med det nästan lika bortglömda albumet Dream On Dreamer, en kombination som visserligen var efterlängtad av de fans som tillkom efter Venus blev tv-reklamlåt, men bara de närmaste förstod att uppskatta.
Good Times på vinyl var svår att hitta redan på 70-talet och blev förstås en sån där tokdyr platta som man aldrig kunde köpa. Min ersättning blev en rysk piratkopia på CD, gjord som en replika av LP-skivan och med omslag av papper, som ska föreställa en japanpress.

Ganska välgjort arbete, en miniaffisch med Mariska Veres och teddybjörnar samt textblad följer med. Ljudet är dessutom överraskande bra.
Skivan släpps dock på vinyl igen den 18 januari 2018 av Music On Vinyl, (den är beställd och ska anlända den 19:e eller 22:a).
Det är inte bara ljudet som är överraskande bra på min piratskiva. Good Times är en oväntat bra platta, varierad och betydligt rockigare än vad Shocking Blues fans förmodligen förväntat sig. Låtarna är funkiga, har ett fräckt tungt anslag och melodierna är riktigt bra.

Det är i sig förvånande då bandets ledare, gitarrist och låtskrivare Robbie van Leeuven lämnade bandet innan Good Times spelades in. Nye gitarristen Martin van Wijk gjorde dock ett bra intryck, vilket emellertid inte hjälpte ett dugg på den tiden, året efter skivan gavs ut gav Shocking Blue upp.

Det var synd, Good Times kunde blivit starten på något bra. Om bandet orkat med några år till kunde de fått draghjälp av new wave, för stundtals kan jag inte låta bli att jämföra med Elvis Costellos låtar från den tiden.

Jag kan dock inte påstå att Good Times är ett bortglömt mästerverk, men det är en bra 70-talsplatta från Holland som är rolig att lyssna på.

Om jag ska nämna låtar får det bli inledningen med Good Times, My Life, halfpsykedeliska Morning Sun och countrystänkaren Nashville Rebel.

Våra ryska vänner har dessutom lagt med fem extraspår (som inte kommer att finnas med på Music On Vinyl-reissuen), bland annat Body And Soul och Angel, låtar som släpptes på en numera svårhittad singel när bandet återförendades 1994, samt ytterligare tre låtar från samma period.

Nr: 176/CD

onsdag 17 januari 2018

Allt hänger på gitarristen i bakgrunden

CURTIS KNIGHT & THE SQUIRES – YOU CAN´T USE MY NAME – 2015

Det här är inget annat än inspelningar med Jimi Hendrix från tiden precis innan han blev upptäckt, stack till London och blev ”Experienced”. Inspelningarna har släppts på vinyl flera gånger tidigare, men nu för första gången med tillåtelse av Hendrix eller hans efterlevande.
Inspelningarna på denna skiva är gjorda av Curtis Knight 1965 och 1966. Jimi Hendrix spelar gitarr, Curtis sjunger på alla låtarna. Fyra av låtarna är instrumentala och sägs vara gjorda av Hendrix, men där går uppfattningarna isär. Där det möjligtvis låter som att det är Jimi som sjunger dementerades av Hendrix där han menade att det var Curtis Knight som kopierat hans röst.
Enligt Hendrix själv var det aldrig meningen att ge ut inspelningarna på skiva. Fram till sin död hävdade han att det bara var några jam som hade spelats in. Han ville inte att låtarna skulle ges ut. Följande samtal utspelade sig 1967 mellan Hendrix och managern Ed Chalpin:
Hendrix: Edward, can you hear me? In other words, like you can't, you can't use my name for any of this stuff, all right? ... no, serious though, seriously.
Chalpin: Don't worry about it. I won't use it, don't worry about it.

En kort tid efter det licensierade Chalpin mot vad han lovat skivan för Capitol Records som sen gav ut inspelningarna under namnet Get That Feeling. Chalpin släppte senare också inspelningarna till ett dussintal andra mindre bolag, som bytte omslagsbilder och mixade om låtarna för att ge sken av att det handlade om nytt material.

Det var inte förrän på 90-talet Hendrix efterlevande fixk kontroll över materialet. Den skiva som nu släppts ska enligt producenten Eddie Kramer vara så nära originalinspelningarna som möjligt och inga extra pålägg ska vara gjorda.
Trots att låtarna aldrig var menade att ge ut är det ett album jag inte bara uppskattar för dess historik. Soulsångaren Curtis Knight ägnade visserligen nästan hela sitt liv åt Jimi Hendrix låtar och inspelningar, han har till och med skrivit böcker i ämnet.

Men han kunde nog klarat sig hyfsat på egen hand, utan Jimis gitarr. Man kan ha stor behållning av att lyssna på You Can´t Use My Name även man inte känner till historiken. Det är riktigt sjysst 60-talssoul...med ohyggligt fräck gitarrist i bakgrunden.

Nr: 340/2222