The Musical Box: Alla förväntade sig ett storverk

lördag 6 januari 2018

Alla förväntade sig ett storverk

DEEP PURPLE – WHO DO WE THINK WE ARE – 1973

Who Do We Think We Are är en rockklassiker från 70-talet. Har man inget direkt personligt förhållande till Deep Purple sedan tidigare är detta en fräck hårdrockplatta. Men något av Deep Purples bästa album är det inte.
LP:ns stora hitlåt är My Woman from Tokyo, som på min skiva var så sönderspelad och knastrig att den till slut blev jobbig lyssna på. Jag köpte därför en ny knasterfri skiva för inte så länge sen, vilket är orsaken till jag tycker mig nu kunna skriva om den igen.

Men de förhoppningar jag hade på det köpet blev ungefär som upplevelsen när skivan var ny 1973. Då förväntade sig alla ett storverk, så blev det inte. Jag upptäckte att Who Do We Think We Are utan knaster inte blev särskilt mycket bättre än med...

1972 var Deep Purples stora år med album som Machine Head och Made In Japan. Uppföljaren Who Do We Think We Are är dock ett par steg tillbaka för Deep Purple

Var det bandets ambition att ständigt röra sig framåt, att hela tiden utvecklas som till slut blev för mycket?
Nja, jag tror det helt enkelt handlade om att de inte kom överens.

Who Do We Think We Are blev den sista plattan med Deep Purples Mark II-upplaga. Efter den här plattan lämnade Gillan och Glover bandet. Man kan ju bara gissa hur spänt läget var i inspelningsstudion. Vet man det tycker man kanske inte det är så konstigt att Who Do We Think We Are blev som den blev.
Trots det är Who Do We Think We Are en bra rockplatta jämfört med nästan allt annat som dök upp ungefär vid samma tid. Problemet är att de album Deep Purple släppt åren innan var så ohyggligt starka saker. Att jämföra Who Do We Think We Are med In Rock, Fireball eller Machine Head går inte. Å andra sidan är detta en betydligt bättre skiva än nästan allt annat Deep Purple skulle ge ut senare.

Ett annat mindre problem är tempot. Who Do We Think We Are är en ganska seg sak som mal på i samma tempo i låt efter låt. Undantaget är Rat Bat Blue, men den lever mest på grund av Jon Lords bländande keyboarduppvisning.

Nr: 461/2222

Den här texten har publicerats tidigare, men vissa modifieringar har gjorts.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar