The Musical Box: En oplanerad final för The Move

måndag 15 januari 2018

En oplanerad final för The Move

MOVE – MESSAGE FROM THE COUNTRY – 1971

Det var nånstans här Roy Wood och Jeff Lynne bestämde sig för att starta Electric Light Orchestra som den seriösa delen av deras samarbete. The Move skulle fortsätta ge ut popsinglar och kanske en och annan LP.
Så blev det inte. Message From The Country blev sista skivan trion Wood, Lynne och Bev Bevan gjorde tillsammans som The Move. ELO blev också ett kortlivat samarbetsprojekt, Wood hoppade av redan efter första skivan och gick sin egen väg med Wizzard. Lynne och Bevan tog ELO på en väg som med tiden inte skulle ägna sig så seriös progrock som tanken först var.

För att vara en oplanerad avslutning är Message From The Country trots allt ett riktigt kul rockalbum. Utan att ha några som helst bevis för det gissar jag att detta album skulle kunna vara det förklarar sambandet mellan Roll Over Beethoven och ELO några år senare.

The Move lyckas här med tricket att förena klassisk musik, medeltidsinfluenser närmare bestämt, med progressiv rock och faktiskt också 50-talsrock.

Message From The Country är alltså en förlaga till ELO:s tidiga plattor, fram till New World Record närmare bestämt, där Lynne fortfarande höll sig till den ursprungliga idén om att ägna sig åt seriös progressiv rock. För ELO-fansen, som gillar gruppens tidiga period, är därför den här skivan – och givetvis alla tidigare plattor och The Move – absolut nödvändig om samlingen ska kunna kallas komplett.
The Move har dock ett betydligt ruffigare anslag och en ganska mycket fräckare ton än det som senare skulle bli ELO:s signum. Roy Wood hade en lite annan syn på saken än Jeff Lynne och gillade raspigt basljud betydligt mer än snygga violiner i bakgrunden.

Soundet på Message From The Country är därför knappast särskilt lättsmält om man vill jämföra med ELO. Men den här LP:n behöver egentligen ingen draghjälp av ELO. Det är ett alldeles lysande rockalbum som står stadigt på sina egna ben.

Jag gillar den fräcka och uppkäftiga tonen, den lite stökiga ljudbilden och att det finns flera riktigt bra låtar. Favoriten är titelspåret Message From The Country som inte går att tycka illa om. Jag nämner gärna också It Wasn´t My Idea To Dance och The Words Of Aaron utan att för den skull glömma nån annan. På minuskontot antecknar jag dock låtarna där Wood och Lynne ger sig på 50-talsrock, vilket egentligen inte blir särskilt bra.

Nr: 118/2222

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar