The Musical Box: februari 2018

tisdag 20 februari 2018

Var tog Iommis riff vägen?

BLACK SABBATH – HEADLESS CROSS – 1989

Andra skivan med Tony Martin som sångare i Black Sabbath. Men ingen Bev Bevan på trummor, där fick Cozy Powell ta över. Och nånstans på vägen glömde Toni Iommi sina blixtrande riff. Var tog dem vägen?
Föregångaren till Headless Cross, The Eternal Idol, gillade jag, mest för Toni Iommis riffande. Men den här gången blev det inte lika roligt. För av någon anledning ville Toni Iommi tona ner sina riff, vilket fick till effekt att låtarna, som är ganska mediokra, förlorade det intressanta de hade.
Headless Cross blir snabbt ett tråkigt metalalbum som upprepar sig själv gång på gång. Jag kan inte låta bli att placera den i samma hög som Born Again, Seventh Star och där möjligtvis även Never Say Die under dåliga dagar kan finnas. Headless Cross avslöjar desutom att The Eternal Idol levde högt på Iommis riffande och att skivan utan dem inte skulle varit särskilt intressant.
Okej, jag vet att jag har snöat in på Iommi i denna text, men det är svårt att göra något annat. Som alla Sabbathkännare givetvis vet om var Toni Iommi den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet när den här skivan spelades in. Att han var bandet obestridde ledare var det ingen tvekan om.

Möjligtvis kände kanske Cozy Powell att han borde ha mer att säga till om än han fick. För min del tycker jag Headless Cross avslöjar att hans rykte stundtals varit lite för överreklamerat.

Nu när jag kan jämföra med The Eternal Idol tycker jag faktiskt att Bev Bevan, som hackade morötter på skivan innan, var roligare att lyssna på. Och det säger jag inte bara för att han varit med i ELO.

Några bra låtar då? Nja, Headless Cross, When Death Calls och Nightwing är nog helt okej ändå, men hade behövt några uppiggande riff för att lyfta.

Nr: 39/2222 (ska säljas, annons ligger på Tradera)

måndag 19 februari 2018

Det knackade i progrockmotorn

ATOMIC ROOSTER – HEADLINE NEWS – 1983

Headline News är bara en fotnot i Atomic Roosters karriär. Den kom ut när allt redan var över. 1983 knackade den gamla proggrockmotorn betänkligt. Bara Vincent Crane fanns kvar av ursprungsmedlemmarna.
Musikaliskt går Headline News inte att jämföra med Atomic Roosters stora album. Det tidiga 70-talets tunga acid- och jazzinspirerade rock var här helt borta och ersatt av elektronik och synthar. En kul detalj är dock att Pink Floyd-gitarristen David Gilmour finns med på ungefär hälften av låtarna.
Kanske hade det varit bättre om Vincent Crane gett ut plattan som ett soloalbum, han skrev all musik och text, då kunde den nog tagits emot på ett annat sätt. Sett lite snett från sidan är Headline News nämligen ett rätt intressant experimentellt album. Här finns tankar och idéer inte alls långt från Be Bop Deluxe, delvis Tangerine Dream och givetvis också Pink Floyd.

Plattan är märklig men har sina ljuspunkter. Hold Your Fire och tungt rockiga Land of Freedom på förstasidan tål att spelas flera gånger, liksom Pink Floyd-inspirerade Machine och Time från b-sidan.

Atomic Rooster gjorde i början av 70-talet ett flertal nu klassiska progressiva rockalbum, där andra LP:n, Death Walks Behind You anses vara det största. Gruppen kombinerade tung rock med jazzinfluenser i låtar med mörka texter, intelligent och poetiskt, som de själva förmodligen skulle sagt.

Slitningarna inom bandet var stora redan från början och medlemmarna skiftade ständigt, trots att det bara existerade några få år. Headline News kom till under en av gruppens många återföreningar, men blev en avslutning som inte hade mycket gemensamt med ursprunget.

Nr: borttagen ur samlingen.

söndag 18 februari 2018

Det är antingen eller

MEAT LOAF – BAT OUT OF HELL – 1977

Det finns folk som älskar Bat Out of Hell, Meat Lofs bombastiska rockmusikal från 1977. Det finns också de som uppriktigt avskyr den.
Jag har gillat den. För länge sen. Har inte lyssnat på den på väldigt många år förrän nu. Jag hittade inte den storheten man förr tyckte Bat Out Of Hell hade. Bat Out Of Hell har en gräns. Antingen tycker om den här skivan fortfarande. Eller så har man lyssnat klart på den.
De första gångerna jag hörde Bat Out of Hell slogs jag av överdådigheten, det grandiosa och storartade. Motorcykeldån, feta solon av hårdrocksgitarrer och massiva körer var svårt att stå emot. Jag var inte ensam. Bat Out of Hell är väl en av de skivor det sålts mest av genom tiderna. Och alla som köpt den har förmodligen en åsikt – Det är antingen eller.

För min del tog det slut efter ett par veckor. Jag orkade inte med Meat Loafs pompösa uttryck. Det blev för mycket. Den känslan har jag fortfarande kvar.

Men Meat Loaf och Jim Steinman, som producerade, gjorde ett fantastiskt bra jobb, Paradise By the Dashboard Light, den där duetten med Ellen Foley, är mästerlig på sitt sätt. Men jag är övertygad om en sak.

Produktionen och mixningen var väldigt mycket viktigare än musiken. Jim Steinman, som skrev både text och musik, ville ha det där maxade överdrivna soundet.

Nr: 573/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 17 februari 2018

Det borde varit en dubbel...

GENESIS – LIVE – 1973

Jag tycker Genesis liveplatta från 1973 är underskattad. Den är bättre än både sitt rykte och sitt utseende. Det borde varit en dubbel, jag bara vill ha mer, fem låtar är alldeles för lite.
Det känns underligt att Genesis bara släppte en enda liveplatta på den tiden Peter Gabriel var med i bandet. När man nu har historieskrivningen helt klar för sig var ju det Genesis enda riktiga storhetsperiod. Men jag gissar att tekniken kanske inte fanns där då för att ge en livekonsert med Genesis full rättvisa. Genesis och främst Peter Gabriel låg ju i framkant när det gällde att testa ny teknisk utrustning.

De ynka fem låtar som finns på albumet är dock lysande, Watcher of the Skies och Get´em Out By Friday från Foxtrot, The Musical Box och The Return of the Giant Hogweed från Nursery Cryme och så The Knife från den ”gamla tiden”.

Nästan som låtarna var utvalda som ett slags Greatest Hits, men live. För mig är det slående hur bra bandet gör det här. Genesis var kända för sina noggranna och exakta studioinspelningar. Inte heller live saknas det en enda ton.

Det enda som inte funkar riktigt som i studion är Peter Gabriels röst, som ibland låter lite väl avlägsen och dov. Men det beror troligen på de spektakulära och storslagna scenkostymer han använde sig av på den tiden. Kläderna var i vägen helt enkelt.

Nr: 840/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 16 februari 2018

Ian Hunters hemliga supergrupp

CORKY LAING-IAN HUNTER-MICK RONSON – THE SECRET SESSIONS – 2011

Man får ta den här CD:n för vad det är; några polare som satte sig ner och lirade utan planer på något mer. Att inspelningarna blev liggande ända från 1978 fram till 2011 är en annan del av historien.
Om låtarna släppts då kunde det blivit en supergrupp, nu är det en parentes enbart spännande för fans till Mott The Hoople, West Bruce & Laing och kanske hängivna fans till Clapton och Allman Brothers.

För en supergrupp var exakt vad det handlade om. Ständiga duon Ian Hunter och Mick Ronson anslöt till Corky Laings projekt, som dessutom lockat med sig Felix Pappalardi.

Todd Rundgren, Eric Clapton, Dickey Betts, Leslie West och John Sebastian fanns också med på ett hörn. Men mer än en rad taper som blev liggande undangömda i nästan 40 år blev det inte. Något namn gav de aldrig sin ”grupp”.

Med CD-skivans entré på 90-talet dök det också upp en aldrig sinande rad av liknande inspelningar. Kinks bortglömda album, aldrig utgivna stonesinspelningar, alternativa inspelningar av den eller den skivan. Höjdpunkten, som aldrig kommer att överträffas, Dylans utgivning av en CD-box med bara alternativa tagningar av Like A Rolling Stone.
De flesta ”Secret Sessions” som dyker kan därmed avfärdas som tämligen ointressanta. Men den här gången gör jag ett undantag, denna CD är faktiskt den enda i sitt slag i min samling. Givetvis hänger det på Ian Hunter och Mick Ronson, två av den här bloggens stora husgudar.

Mitt intresse blev inte mindre eftersom inspelningarna gjordes ungefär samtidigt som Ian Hunter spelade in Never Alone With A Schizophrenic, som jag påstår är ett av hans starkaste album. En av låtarna från den skivan finns dessutom i en alternativ tagning ihop med Leslie West, The Outsider, som inte oväntat är betydligt mer bluesrockig här än den blev i Ian Hunters egen version.

Ian Hunter sjunger dock bara på ungefär hälften av låtarna. Och där är det skillnad, det hörs vem som har resurserna och vem som inte har det, utan att nämna några namn.

Det är låtar som Easy Money, Silent Movie och The Outsider som är albumets stora behållning. Mick Ronson måste jag så klart också nämna.

Nr: 179/CD

torsdag 15 februari 2018

Belgiens svar på Jethro Tull

WATERLOO – FIRST BATTLE – 1970

Det här är en skiva för dem som gillar Jethro Tulls tidiga skivor, Blodwyn Pig och Emerson Lake & Palmers ljudlandskap. Det är heavy-prog med mycket orgel, där psykedelia blandas med jazzrock och beatpop. Upplevelsen är märklig, låtarna oväntat korta förutom elva minuter långa progmästerverket Diary Of An Old Man.
Skivan spelades in i Soho under en julhelg, gavs ut av franska Vogue i ”några tusen exemplar” och blev därför en av de mest eftersökta och svårhittade skivor som spelats in av ett belgiskt band. Ett bara någorlunda snyggt exemplar kan gå på närmare 15.000 svenska kronor. Senare vinylpressar på spanska Guerssen och franska Absinthe gör dock att skivan nu går att få tag på till överkomligt pris.
Det är en LP progsamlare absolut bör fundera på att skaffa till sin samling. Waterloo har en mycket säregen stil men har samtidigt tagit stora intryck av brittiska storheter som främst Jethro Tull och Emerson Lake & Palmer. Att kalla Waterloo för Belgiens svar på Jethro Tull är kanske att gå för långt, men bandet hade en flöjtist som inte låg långt bakom Ian och en keyboardist som kunde sina Keith Emersonackord.
Skivan är dessutom oväntat varierad där Waterloo går från beatpop i Meet Again (som faktiskt blev en mindre hit i Frankrike), via jazzrock och blues till nästan hård rock och blytung seriös prog. First Battle, som blev en seger för Waterloo, är mycket varierad och omväxlande utan att för den skull förlora fokus. Bandet har en röd tråd som finns med från första till sista låten.

First Battle blev den enda LP som Waterloo släppte. Denna nypress, troligen en pirat, innehåller dock två spår som gavs ut senare, Plastic Man och The Youngest Day. De tillför dock inget extra.

Nr: 606/2222

onsdag 14 februari 2018

Kinks sista album

KINKS – TO THE BONE – 1996

Att detta är Kinks sista album kan man med viss osäkerhet påstå. Man vet ju aldrig med Ray Davies, men å andra sidan är det över 20 år sen skivan kom, så...
To The Bone finns tydligen i två upplagor, en amerikansk dubbel-CD och en europeisk enkel-CD, där en del andra låtar tagit med.
Tillbaka till det tidiga 60-talet alltså, inte bara vad det gäller låtarna. I början av 60-talet släpptes sällan samma skivor på båda sidor Atlanten, och om det gjordes det hade vissa låtar bytts ut beroende på vilka singlar som gått högt upp på listorna.

To The Bone är en sammanfattning av Kinks 30-åriga karriär, från 1964 fram till 1993. Det är dock inget samlingsalbum, alla låtarna är nyinspelningar inspelade live 1996 inför en liten publik.
Om det är ett bra album behöver man väl inte diskutera. Kinks diskografi, särskilt på 60-talet, är så fullproppad med superhits att det inte kan bli annat än jättebra. När sen de gamla låtarna här piffats till antingen genom ett och annat stenhårt metalriff, eller som Apeman fått ett tufft skabeat, eller helt enkelt blivit akustiska versioner går det inte att göra annat än att gilla det man hör.
Apeman, Sunny Afternoon, Dedicated Follower Of Fashion, Picture Book, Lola, Come Dancing, Dead End Street, Till The End Of The Day, State Of Confusion är bara några av de låtar jag tycker jag borde nämna.

De två sista låtarna är dessutom två nya spår, Animal och To The Bone, där jag får för mig att den sistnämnda är någon slags fristående fortsättning på Come Dancing, uppskattas.

To The Bone är ett kul album och överraskande bra efter 1993 års Phobia, Kinks sista studioalbum och deras allra värsta. To The Bone är något helt annat, det är en ypperlig sammanfattning på en lång karriär och ett album varje samlare av Kinks borde ha i sin samling.

Nr: 184/CD

tisdag 13 februari 2018

Min målvaktsräddning av Lou Reed

LOU REED – MISTRIAL – 1986

”Hur många skivor har den där jävla Lou Reed gjort egentligen”, sa han med irriterad röst och singlade iväg Mistrial genom luften. Jag lyckades fånga den med båda händerna, en fotbollsmålvakt med lite taskig tajming.
Min kompis hade ställt ut sin skivsamling på ett vingligt bord i trädgården och rensade ut de han inte ville ha kvar. Man gjorde så i början av 90-talet. De som skulle ut åkte i sophögen mitt på gräsmattan. Men jag fick ta över Mistrial. Det finns nu säkert de som tycker att jag inte borde lagt ner nån energi på att rädda den där skivan. Mistrial har ett ganska dåligt rykte.

Lou Reed anses ha gjort flera hyfsade album även på 80-talet, men Mistrial ska inte höra till dem. Jag tycker inte så. Vi tar den tråkiga delen först...det är ju en 86:a...och inte ens Lou Reed kom ifrån att produktionen blev lite för utslätad och tråkig. Den låter lite som alla andra album från den tiden. Det andra tråkiga är att det saknas riktiga hitlåtar.
Man skulle kunna nöja sig där och lite lojt konstatera att Mistrial alltså inte är särskilt kul... Men...för det finns så klart ett sådant...
Lyssnar man lite, lite mer på skivan finns det saker att upptäcka. Till exempel att Lou Reeds sångröst är ovanligt bra den här gången. Så är det inte på alla hans skivor.

För att få eventuella negativa kritiker av skivan över på min sida tipsar jag (bara som exempel) också om No Money Down, en låt med en hel del Chuck Berry-känsla (trots att det handlar om trummaskin i bakgrunden). Halvfunkiga Video Violence och stentuffa Spit It Out är också såna där låtar man gärna spelar igen.

Nr: Tyvärr borttagen ur samlingen pga platsbrist, såld.

måndag 12 februari 2018

En annan sida av Lynyrd Skynyrd

LYNYRD SKYNYRD – GIMME BACK MY BULLETS – 1976

Gimme Back My Bullets är sydstatsrocker av rang, jag menar låten. Men å andra sidan är skivan också respektingivande, även om det faktiskt finns ganska många som påstår precis tvärtom.
Nåja, det där hänger nog mest på att kritikerna under 70-talet var så förblindade av Second Helping, som mer eller mindre förklarats som amerikansk nationalskatt och gett Lynyrd Skynyrd ett rykte som sydstatsbandet före alla andra.

Men låt mig förtydliga det lite. Det där hängde bara på en enda sak, Sweet Home Alabama, som nog skulle kunnat bli nationalsång om inte för alla sydstater men åtminstone för Alabama, om det inte varit så att countryn var ännu större där än sydstatsblues.
Men nu över till det roliga med LP:n Gimme Back My Bullets. Nej, förresten jag måste inleda med själva låten, som givetvis finns med på alla Lynyrd Skynyrds samlingsalbum och på varenda liveplatta jag kan komma på av den enkla anledningen att den är briljant, sugande smäktande chilidoftande huggormsgiftigt briljant. Ronnie van Zants budskap med låten var dessutom angeläget: Jag vill ha tillbaka mina kulor.

Gimme Back My Bullets är skivans bästa spår, men det finns mycket annat att hänga sin tillavaro på en bara den. Hela b-sidan blev jag helt plötsligt väldigt imponerad av efter att fått höra Double Trouble och sen Roll Gypsy Roll.

Det är rejäl handfast sydstatsrock det, inte för mycket hård rock som Molly Hatchet, utan mer angelägen och påträngande. Musik som när man minst anar det tar över och sen vägrar släppa sitt grepp.

Min känsla av Gimme Back My Bullets är ungefär samma som när jag första gången hörde Dickey Betts and Great Southerns märkliga men samtidigt fantastiska Bouganvillea (vilket jag förstår kan vara en förklaring som utesluter en och annan från att förstå den här texten, men jag tycker det passar så bra med just den jämförelsen, så jag kan inte låta bli).

Eller så här då. Gimme Back My Bullets känns som mer renodlad och äkta southern rock, inte så spekulativ och (nu kommer ett fel ord, men jag kör ändå) mainstream som Sweet Home Alabama, vilket sen blev det allmänna intrycket av hela Lynyrd Skynyrds produktion, men så är det alltså inte. Gimme Back My Bullets visar en lite annan sida av Lynyrd Skynyrd, mustig, stark, mystisk och kryddad med cayenne.

Nr: 265/2222

söndag 11 februari 2018

Ian Hunter i synthpopsvängen

IAN HUNTER – ALL OF THE GOOD ONES ARE TAKEN – 1983

Min gamle hjälte Ian Hunter gav sig in i synthpopsvängen med All Of The Good Ones Are Taken. Ett grepp som inte var särskilt uppskattat av alla fans. I början av 80-talet var det väldigt noga med vem som var rocker, punkare eller synthrockare.
Idag är givetvis detta ”felsteg” förlåtet även om det inte är glömt. Det var ju såna tider och tron på synthens storhet var nästan av religiösa format. Gränserna suddades dessutom ut. I början hette synthpopbanden Duran Duran, Spandau Ballet och Depeche Mode. Men det dröjde inte länge innan alla använde sig av synthar och trummaskiner, till och med Rolling Stones och alltså även Ian Hunter.

Därför är mitt förhållande till All Of The Good Ones Are Taken kluven. Jag gillar låtarna, men har svårt för arrangemangen. Det är hans synthigaste platta någonsin, men tack och lov höll han det ändå någorlunda smakfullt (som vi på rockkanten tyckte), men visst är det plastigt så det räcker.

Albumet anses väl inte heller vara något av den gamle Mott the Hoople-sångarens storverk. Titelspåret All Of The Good Ones Are Taken spelades väl nån gång emellanåt på radio. Men sen var det rätt tyst.
Jag köpte skivan på NK i Stockholm. Jag skuttade glad i hågen in där efter att ha läst recensionen i DN. Kanske är jag en av färre som tycker den är rätt hyfsad ändå. För naturligtvis gjorde Ian Hunter bra låtar på 80-talet också, även om han inte kan ha varit i absoluta toppform.

Essen i leken är ovanligt få. Fun är en rätt bra rocker. Speechless är inte heller dum. Men vad han sen hittade på i Captain Void ´n´ the Video Jets vågar jag inte ens gissa...

Nr: 403/2222

Har skrivit om skivan tidigare, men gör det nu igen med en omskriven text.

lördag 10 februari 2018

Svaret på Steve Millers storhet

STEVE MILLER BAND – BOOK OF DREAMS – 1977

Jag vet inte om detta är sant. Men det sägs att när Steve Miller Band spelade in superskivan Fly Like An Eagle 1976 hade de 22 låtar klara. Men det finns bara tolv på den skivan. Resten sparades och hamnade i stället på uppföljaren Book Of Dreams från 1977.
Tänk om de gjort Fly Like An Eagle till en dubbel-platta i stället. Vad bra det kunde blivit, för Book Of Dreams är nästan bättre än Fly Like An Eagle.

Det här är väl en platta som finns i nästan varenda någorlunda välsorterad skivsamling. Superhiten Jet Airliner gick knappast spårlöst förbi på den tiden.

Det var väl den låten som etablerade Steve Miller Band som ett av de där klassiska amerikanska radiorockbanden, på gott och ont. Låten är fortfarande skitbra, men inte den enda, som sagt var.

Book Of Dreams, liksom Fly Like An Eagle, kanske kan anklagas för att kännas lite väl ”daterade”. De där svischande spacerockiga synthljuden som finns med på flera av låtarna förpassar den här skivan till facket för sånt man inte gärna spelar nu för tiden.

Men det tar inte bort det faktum att det är en ruggigt bra platta, inte bara på grund av Jet Airliner. Här finns flera skönheter i det fördolda. Lyssna bara på Threshold, Swingtown, The Stake och läckra Jungle Love.
Glöm inte heller bort Electro Lux Imbroglio och efterföljande Sacrifice. Två låtar som nästan ingen kommer ihåg idag – de har vad jag vet aldrig funnits med på någon av alla de Greatest Hits som getts ut – men de är svaret på Steve Miller Band storhet. Psykedelisk spacerock, det är vad det är.

Nr: 1222/2222

Texten har publicerats tidigare, men då jag lyssnat på skivan igen, och fortfarande tycker den är lysande, kunde jag inte låta bli att publicera texten igen.

fredag 9 februari 2018

Jag ville ge Born Again upprättelse...

BLACK SABBATH – BORN AGAIN – 1983

Min plan var att försöka ge Born Again någon slags upprättelse. När jag skrev om skivan förra gången sågade jag den ganska ordentligt, vilket jag emellanåt haft lite dåligt samvete för. Jag gav mig därför in i lyssnadet med en synnerligen positiv inställning, jag gillar ju verkligen Ian Gillans röst.
Men efter att på nytt lyssnat på skivan, den här gången ingående och analyserande, är jag inte säker på att jag kan ro projektet i land. Born Again är verkligen ingen bra platta, den måste definitivt nämnas på samma gång som ”storheter” typ Headless Cross, Seventh Star och Never Say Die.

Jag trodde ett tag på idén med Gillan som sångare i Sabbath. Det gör jag inte längre. Med denna (hädiska) tanke i bakhuvudet blir skivans titel naturligtvis ironisk. Och den lilla djävulsungen på bilden blir precis så jävlig som han framställts. Born Again skulle kunna vara någon slags återfödelse för Black Sabbath, men det blev ingen positiv sådan.
Var det så bandet tänkt sig att det skulle bli? Om det var så är ju titeln vansinnigt rolig, med Disturbing The Priest som huvudnummer. Det Ian Gillan gör där är inget annat än humor. Men ett metalband med glimten i ögat existerar väl inte?

Nej, jag tror helt enkelt att de ljuger oss rakt upp i ansiktet. Vill få oss att tro att Black Sabbath verkligen föddes på nytt 1983, och då som röda jävlar. Dock uppskattar jag paroditanken mera...

Nåja, tänkte jag. Nån låt borde man väl ändå kunna dra fram från den mörka sidan och påvisa nån form storhet. Det brukar jag klara av.

Men till min förvåning lyckades jag inte med det den här gången. Och då har jag ändå spelat skivan flera gånger i rad, vilket för mig var oerhört tålamodasprövande och till slut faktiskt ganska störande, rent av tråkigt.

Exakt, det var precis vad Born Again blev trots Gillan och trots den röda snorungen med horn i pannan, tråkigt. Förra gången hotade jag med att sälja skivan på Tradera. Det är dags för det nu.

Nr: borttagen ur samlingen för andra gången, såld.

torsdag 8 februari 2018

Låtarna spelas fortfarande i radio

JETHRO TULL – AQUALUNG – 1971 (CD)

Jethro Tulls största kommersiella album är knappast mainstreampop. Men man vet ju inte om Ian Anderson hade en bra dag när han satte ihop låtarna eller om han bara var ute efter framgång.
Framgånsrik blev Aqualung hur som helst. Det sägs att det fortfarande, 45 år senare, ännu finns en del amerikanska radiostationer som spelar låtar från skivan dagligen. Inte illa. LP:n Aqualung har självklart vederbörligen hyllats långt tidigare på denna blogg. Självklart också liveinspelningen från 2005.

Men eftersom jag även har albumet på CD-skiva tar jag tillfället att skriva om den igen. Jag kunde liksom inte låta bli. Det är inte bara amerikanska radio-DJ:s som fortfarande gillar plattan, även jag har ett gott öga till Tulls mästerverk.
Att Aqualung innehåller ett av rockvärldens fräckaste gitarriff vet väl alla. Som alla också känner till är det Martin Barre som ligger bakom, vilket förmodligen retar en hel värld av metalgitarrister som ser den sortens uttryck som deras. Men så är det alltså inte, Martin Barre är deras överman.

Två nya medlemmar tog plats i Jethro Tull inför inspelningen av Aqualung, John Evans på keyboard, piano och mellotron samt Jeffrey Hammond på bas. Kanske berodde det på att Ian Anderson inte alls var nöjd med skivan innan, Benefit, och ville förändra sitt sound. Det lyckades han med kan man väl säga...
Aqualung på CD-skiva har så klart mer att bjuda på än vinylskivan. PÅ just denna utgåva skickar skivbolaget med sex extraspår. Först och främst (för tullfansen) spännande Lick Your Fingers Clean som skulle varit med på skivan men i sista stund drogs tillbaka av Anderson.

1974 hamnade i stället en omarbetad version med namnet Two Fingers på LP:n Warchild. Dessutom finns en quadraversion av Wind Up, en kortare radiointervju med Ian Anderson där han berättar om skivan samt BBC-inspelningar av Songs For Jeffrey, Fat Man och Bouree. Skåpmat så klart, men sånt går ju givetvis att frossa i om man är lagd åt det hållet.

Nr: 19/CD

onsdag 7 februari 2018

Världens första appalbum

BJÖRK – BIOPHILIA – 2011

Biophilia är Björks märkligaste och mest avancerade skapelse. Det är för det första inget album i den vanliga bemärkelsen. Visserligen har låtarna getts ut på CD och vinyl, men finns också i en serie mobilappar gjorda i samarbete med Apple.
Biophilia skulle då alltså vara tidernas första app-album. Om det är framtiden eller ett stickspår av Björk är omöjligt att säga, men jag gillar tanken. Biophilia har dessutom ambitionen att fungera som mer än bara ljud eller bild/film utan existerar också som appar, installationer och liveframträdanden. Biophilia går därmed långt utanför de vanliga musikramarna, lämnar vinylspår, cd-skivor och andra ljudformat långt bakom sig och blir ett konstverk eller snarare en installation.
Albumet är dessutom synnerligen ambitiöst uppbyggt, ett slags konceptalbum uppbyggt runt frågor om natur och vetenskap. Björks tanke med det är att hitta beröringspunkter mellan vetenskap och musik. Låtarna berör ämnen som månens faser, blixtar, sfärernas harmoni och så vidare. Vid inspelningarna användes dessutom ett antal tämligen oortodoxa ”musikinstrument” på temat vetenskap, som till exempel en teslaspole på låten Thunderbolt, för att få fram ett elektriskt sprakande.
Att då bara lyssna på de två vinylskivorna och efter det bilda sig någon slags uppfattning som går att förmedla är naturligtvis svårt. Biophilia skiljer sig inte nämnvärt musikaliskt från sin föregångare Volta. Men Biophilia ger förmodligen ett helt annat intryck för dem som har möjlighet att uppleva andra delar av denna installation eller konstverket i sin helhet (om det är möjligt).

Nr: 301/2222

tisdag 6 februari 2018

Glamrockigt men ganska fattigt...

W.A.S.P. - THE CRIMSON IDOL – 1992

W.A.S.P var arvtagarna till Alice Cooper och Kiss och en period på 80-talet ett av den amerikanska glamrockens allra fräckaste liveakter. Men när The Crimson Idol dök upp 1992 var det ingen som längre vågade tro på bandet. Ett glamrockband som gör ett konceptalbum kunde väl inte funka?
Nja, det gjorde det nog inte heller. The Crimson Idol floppade ganska ordentligt var förmodligen orsaken till att minnet av W.A.S.P under det tidiga 90-talet började suddas ut hos pudelrockfansen. När sen uppföljaren fyra år senare Still Not Black gick i samma spår och dessutom inte var någon utveckling till det bättre, trodde väl alla att bandet aldrig skulle resa sig igen.

Men som för alla gamla rockband går det alltid att lita på nostalgin, så W.A.S.P har fortsatt göra skivor för en mindre men trogen skara fans och håller på än i dag.

Det är enligt historieskrivarna tveksamt om The Crimson Idol verkligen ska vara med i W.A.S.P:s diskografi. Det är egentligen ett soloalbum av sångaren, basisten och bandledaren Blackie Lawless där en del av de gamla medlemmarna hoppar in i diverse gästspel.

Men å andra sidan är det inte mycket som skiljer låtarna på detta album från andra och tidigare W.A.S.P-album, det är glamrockigt, texterna provokativt sexistiska, vilket är precis det man skulle kunna förvänta sig, utan att de för den skull når upp till Fuck Like A Beast...
Bekymret för The Crimson Idol som konceptalbum är i stället den kalkonmässiga intrigen och frånvaron av riktigt, riktigt bra låtar, där The Invisible Boy och Chainsaw Charlie är undantagen utan att de för den skull lyckas träffa de rätta glamrocknervtrådarna. Jag gissar att The Crimson Idol därför är ett album de mest hårdhudade fansen har någon större glädje av.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

måndag 5 februari 2018

Frågetecknen rätades ut

NEON ROSE – RELOAD – 1975

Nu när jag äntligen letat fram Reload i CD-hyllan får jag ett svagt minne av att jag en gång i tiden ägde vinylskivan. Men att jag inte gillade den och därför sålde den. Det var naturligtvis enfaldigt utan dess like.
Hade då varit nu skulle jag definitivt inte gjort så, då hade den hamnat på skivsamlingen finhylla. Men när man var 15 år och gillade Mott The Hoople, höjde volymen till det outhärdliga när In Rock hamnade på skivtallriken och spelade sina Lizzyplattor så det - på riktigt - skallrade i rutorna, då kunde man leva utan Neon Rose.

Ett svenskt hårdrockband hade liksom inte den pondusen att de oavsett hur bra låtar de gjorde kunde påverka en envis och när det gällde musik, tjurig, 15-åring.

Man lär sig ett och annat på vägen , en del av det nyttigt, annat – som i det här fallet – inte nödvändigt, men det hade ju varit kul att ha plattan kvar.

Å andra sidan var det ganska många skivor som gick den vägen, som man antingen sålde till nån begagnataffär eller bytte med nån kompis. Alla de där affärerna var inte särskilt klyftiga, om man ser det med dagens ögon.

Men å tredje sidan fick man genom de där bytesaffärerna tag i ett antal andra skivor som man troligen aldrig hade fått tag i annars. Pengar hade man ju inte något överflöd av, så de skivor man till slut köpte på Musikhallen eller Skivor & Band valdes ut med omsorg.
Reload påstås av både kännare och bandet själv vara bästa plattan med Neon Rose. Det tog dem några år och ett par album att utveckla sitt sound till fulländning, och Reload blev deras mästerverk. Jag kan hålla med om att Neon Rose sound på den här plattan är synnerligen kompetent, de är här ett väl sammantrimmat rockband som vet vad de vill med sina låtar.

Att de har hittat sin inspiration från det tidiga 70-talets brittiska hårdrock står helt klart. För den som kan sin hårdrock går det att hitta referenser till allt från Thin Lizzy, Led Zeppelin och Deep Purple till Status Quo och Nazareth. Den lilla folkrockådra som man på de båda tidigare skivorna kunde ana har bandet putsat bort här. Reload är en klockren hårdrockplatta, utan utsvävningar.

För egen del är jag inte lika övertygad om Reloads överlägsenhet jämfört med A Dream Of Glory And Pride och Two. Jag förstår varför hårdrockfolket skattar Reload så högt, men jag tycker den saknar variation i samma utsträckning som de tidigare skivorna.

Gissar att jag tyckte de båda första var lite proggiga och därmed spännande. På Reload har frågetecknen rätats ut. Avdelningen skojig kuriosa: omslaget och omslagsbilden har skapats av ingen mindre än Anders F Rönnblom.

Nr: 13/CD