The Musical Box: februari 2018

onsdag 28 februari 2018

Inget nytt...och inte särskilt spännande

MOTT THE HOOPLE – TWO MILES FROM HEAVEN – 1980

Mott The Hooples allra första låt var en instrumental cover på Kinks You Really Got Me. Så här nästan 50 år senare kan jag tycka att det inte var det allra bästa sättet att försöka dra igång en rockkarriär på.
Men så gick ju Mott The Hooples allra första år ganska knackigt. Det var inte förrän David Bowie fick upp ögonen för bandet, gav dem All The Young Dudes, som gjorde dem till ett av sin tids främsta glamrockband.

Men tillbaka till Motts version av You Really Got Me. Är det nån mer än jag retade sig på att inte veta hur den låten kunde blivit med sång?

Svaret på det kom redan 1980 med skivan Two Miles From Heaven. Det är album som absolut inte hör hemma inom allmänbildningen, utan en skiva bara de verkliga Mott The Hooplefansen har koll på.

1980 hade Mott kastat in handduken, Ian Hunter hade gått sin egen väg och det som blev kvar av bandet lyckades aldrig hitta tillbaka till 70-talets stjärnglans. Two Miles From Heaven var förmodligen bara ett sätt att dra in lite pengar till ett skepp som redan gått till botten med man och allt (utom Ian).

Men skam den som ger sig. Gamla demotejper och tagningar letades fram, det gjordes pålägg av sång, keyboards och gitarr. Och helt plötsligt fanns en ny Mott-LP klar.
Nåja, nytt var det ju inte och inte blev det särskilt spännande heller. Låtarna från Motts första tid, i brytningen mellan 60- och 70-talen, hade inte charmat någon då och gjorde det inte tio år senare heller.

Därför är Two Miles From Heaven bara ett album för gamla Mottfans som kan tänka sig att damma av till exempel en låt som You Really Got Me bara för att få höra hur det låter när Ian Hunter sjunger texten i stället för att Mick Ralphs lirar gitarr.

Att sen få höra förlagan till Rock And Roll Queen, som i sin späda barndom hade fått namnet Surfin´ UK är så klart också en aha-upplevelse för oss som älskade den låten. Eller varför inte Ride On The Sun som av alla gamla fans identifieras som förlagan till Sea Diver.

Jag kan inte påstå att Two Miles From Heaven är ett stort rockalbum, för det är det inte. Men jag kan nog utan darr på rösten påstå att det är ett album jag själv hade ganska stort nöje av att lyssna på. Men då är ju som sagt uppväxt med Mott The Hoople.

Nr: 159/2222

tisdag 27 februari 2018

Att rota i en sophög...

STEPPENWOLF – SKULLDUGGERY - 1976

Jag tyckte jag hade tur när jag hittade Steppenwolfs platta Skullduggery i ett antikvariat i Helsingborg redan samma år den kom ut. Försäljaren var jättetrevlig, han skrattade hela tiden. Jag fick den för en tia. Jag var den enda bland mina kompisar som hade skivan. Jag var den ende som gillade den.
Så här skrev en musikrecensent om detta Steppenwolfalbum för några år sedan: ”Det är som att rota i en sophög. Antingen hittar man skräp som är användbart, eller skräp som inte går att använda”.
Det var elakt, men han satte fingret på rätta punkten. Skullduggery är egentligen ingen höjdare. Något storverk är det inte, kan man nog slå fast utan att få smäll på fingrarna. Men det finns ett par undantag.
Det känns som John Kay ändå gjorde ett ärligt försök. På Skullduggery finns en del fräcka låtar, som tunga Skullduggery och Lip Service. Det är bra rock, även om det inte var direkt nyskapande ens 1976. Men som alltid när det gäller John Kays skivor är den lite ojämn. Det finns ett par lågvattenmärken också.

Eftersom jag trots allt haft ett gott öga till denna LP vill jag lägga till att Skullduggery absolut inte är Steppenwolfs värsta på långa vägar. Säger bara Hour Of The Wolf...

Nr: borttagen ur samlingen och såld.

måndag 26 februari 2018

Bortglömd av Fleetwood Mac

BOB WELCH – FRENCH KISS - 1977

När Fleetwood Mac blev invalda i rocken Hall of Fame 1998 fanns inte Bob Welch med vid ceremonin. Mick Fleetwood bjöd aldrig in honom till festen. Oförlåtligt anser många Fleetwood Mac-fans, men bandet hade säkert sina anledningar.
Bob Welch var mellan 1971 och 1974 medlem i Fleetwood Mac. Hans tid i bandet blev kort, men utan tvekan var det han som höll gruppen flytande under några turbulenta år. När Lindsey Buckingham och Stevie Nicks dök upp och förändrade Fleetwood Macs sound i grunden fick Bob Welch kicken.

Han försökte sig efter sparkningen på en solokarriär. Det gick inte särskilt bra, mest beroende på att Welch ägnade sig mer åt sin stora hobby, heroin, i stället för att försöka skriva bra låtar...

Första soloplattan French Kiss, kommer dock undan med godkänt resultat. Visserligen flörtar han vilt med både disco, soul och amerikansk hitlistepop. Men två låtar tog sig i alla fall upp på amerikanska topplistorna, Ebony Eyes och Sentimental Lady.

Nu för tiden är det mest intressanta med skivan kanske att låten Sentimental Lady tidigare spelats in av Fleetwood Mac, på Bare Trees från 1972. Jag köpte skivan för väldigt många år sedan och har väl aldrig varit så där jätteentusiastisk över det. Den fick stå kvar länge, men till slut gjorde jag som Mick Fleetwood...

Nr: borttagen ur samlingen pga platsbrist.

söndag 25 februari 2018

Storstadsrock med attityd

STEVE GIBBONS BAND – ROLLIN´ ON – 1977

Steve Gibbons Band var undergroundrockarna som efter många år på Birminghamns rökiga rockklubbar till slut fick chansen. Rollin´ On var Gibbons tredje men det första där man kan anan vad som skulle komma sen.
Det stora genombrottet kom ett år senare med albumet Down In The Bunker och singelhits som Any Road Up och No Spitting On The Bus. Rollin´On andas samma attityd och svettiga rock and roll. Ganska typiskt att plattans stora hit blev Chuck Berry-covern Tulane. Steve Gibbons är cool och avspänd och han verkar lira med ett hånflin på läpparna. I låten Mr Jones får man följa med på en resa genom storstadsdjungelns skitiga verklighet.

Men direkt efter vänder han och bjuder på en smäktande ballad i Till the Well Runs Dry, för att sedan höja blodtrycket till max med Tulane.

Gibbons tvekar inte att dra ner tempot och spela countryinspirerad storstadsrock. Och ibland går det nästan att jämföra honom med Steve Miller Band, som i psykedeliska Right Side of Heaven och Rollin´On.

Det är en oförutsägbar LP. Den kan bli kvällens stora behållning, eller också så sitter man och kliar sig i nacken och undrar vad det egentligen är frågan om. Det gjorde i alla fall jag där jag satt i källaren och spelade Tupelo Mississippi Flash om och om igen.

Men jag kom fram till att Steve Gibons Band inte kunde placeras i samma fack som pubrockrävarna Mickey Jupp, Dave Edmunds, Nick Lowe och andra. De kom visserligen från samma generation och hade liknande bakgrund, men Gibbons visade med Rollin´ On att det inte var den vägen han ville gå.
Steve Gibbons visste vad han gjorde, han var veteran redan i mitten av 70-talet. Men till det stora genombrottet 1978 med Down in the Bunker rakade han av sig skägget, sög åt sig än mer new wave-trenderna man kan ana på Rollin´ On och blev en knivskarp bandledare med cynisk blick och elaka samhällskritiska texter.

Min skiva är förresten signerad av Steve Gibbons. Det gjorde han när jag för några år sedan träffade honom för en intervju inför en konsert i Jönköping.

Nr: 209/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 24 februari 2018

Fascinerande på sitt sätt

ELOY – INSIDE – 1972

Galna och grönaktigt metallglänsande gitarrsolon, en blåsvart orgel som suger i sig luften och sen pressar, stöter, kastar ut den i virvlar av medeltida folkmusik eller djuriska skrik direkt från ryggraden.
Jodå, visst var det krautrock och spacerock Eloy ägnade sig åt i början av 70-talet. Inside, som är bandets andra, är en skiva som kan ge den som tolkar in lite för mycket i musiken både vredesutbrott, hallucinationer och krypningar under skinnet. Här kastas flummiga meningslösheter fram och tillbaka av musiker som inte kan varit annat än övertända när de kom på de här genialiteterna.
Eloy är fascinerande på sitt sätt. En sångare, Frank Bornemann, med en så udda och märklig tysk brytning att det bara blir effektfullt, nästan komiskt. Fyra låtar på en LP, varav 17 minuter långa Land Of No Hope tar upp hela ena sidan. Ett hopp rakt ner i ett svart hål av bly och koldioxid.

Visst är det spacerock och ganska charmigt gjort, på sitt eget sätt. Helt ogenerat snor nämligen Eloy från Pink Floyd och gör sin egen Interstellar Overdrive men kallar den Land Of No Hope, som i likhet med sin föregångare är en spöklik rymdresa utan början eller slut. I sammanhanget blir den hejdlöst roligt och oerhört underhållande.

På andrasidan, med tre kortare låtar (nåja), balanserar Eloy mellan hårdrock och krautrock och snuddar mer än en, två, tre gånger vid Jethro Tull. Kanske är denna sida något mer lättlyssnad.
Eloy hittade aldrig krautrockens innersta kärna, men ambitionen fanns där. Ibland blir deras musik lite för pompös och pretentiös, så bör ska nog vänja sig vid Eloy i små doser, deras eviga malande tar på krafterna. Men det är ändå rätt bra melodier, och så har de snott sjyssta prylar, utan att ens ha viljan eller den goda smaken att dölja det. Eloy gör sin egen grej av det och tror på idén.

Nr: 440/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 23 februari 2018

En samlares mardröm

WHO – LIVE AT LEEDS – 1970

Den här texten har jag skrivit om... Första gången jag skrev fick den namnet ”En samlares våta dröm”. Men så kom jag på att det är precis tvärtom. Who legendariska liveplatta från Leeds är inget annat än en mardröm för samlare. Den finns ju i hur många olika varianter som helst...
Live At Leeds har givits ut i ett nästan oräknerligt antal olika pressningar och upplagor. För att krångla till det ytterligare har de olika upplagorna försetts med diverse posters, kopior på skivkontrakt eller konsertkontrakt och liknande. Naturligtvis inte samma i någon av upplagorna.

Sen har den kommit ut på cd också, naturligtvis, men då med 14 låtar och dessutom i en De Luxe-version med två skivor. Originalpressningen av LP:n består av det klassiska gråbruna kartongomslaget och skivnamnet tryckt med röd text.
Gamla rockers får alltid något drömskt i blicken när Live at Leeds kommer på tal. Man behöver kanske inte fundera över varför. The Whos klassisker från 1970 anses vara en av de absolut bästa liveplattor som någonsin gjorts inte bara för intensiteten och närvaron. Det är också en av de mest högljudda inspelningarna av en livekonsert som finns.

Den gjordes när the Who stod på topp, både musikaliskt och i popularitet. Ändå är det bara sex låtar på LP-skivan; Mose Allisons Young Man Blues, Whos egna Substitute, rockklassikerna Summertime Blues och Shakin All Over samt wholåtarna My Generation och Magic Bus.

Men som de gjorde dem. Legendaren My Generation blir i liveversionen en 15 minuter lång röjarmedley där både See Me, Feel Me, Listening to You och ytterligare några till får plats. Why Don´t You All f...f...Fade Away.

Skivan kom i min ägo av en sån där slump som skivsamlare drömmer om. Någon hade precis lämnat in en hel skivsamling med rockplattor från 70- och 80-talen i en av Jönköpings second-handbutiker när jag kom in i affären. Och där mitt i högen stod den. Live At Leeds.

Nr: 1044/2222

torsdag 22 februari 2018

Apples And Oranges på väggen

PINK FLOYD – APPLES AND ORANGES – 1967

Pink Floyd började sin karriär i slutet av 60-talet med tre obskyra popsinglar, See Emily Play, Arnold Layne och Apples And Oranges. Det var Syd Barretts låtar och de singlarna går knappt att få tag på nu för tiden.

Men av någon märklig anledning hittade jag Apples And Oranges-singeln i en undangömd låda i Råslätts second-handbutik. Vilket förmodligen är det enda ställe där en sån skiva skulle kunna dyka upp nu för tiden. Det var den upplaga med omslaget som gjordes i Sverige, vinylskivan pressades dock i England.

Nu var den kanske i lite för dåligt skick. Men när det handlar om en sån här skiva gör det inte så mycket. Jag kommer inte att spela den utan har ramat in den och hängt den på väggen, vid sidan av Beatles och Elvis Presleys Jailhoyse Rock. För där ska en sån skiva vara.

B-sidans Paint Box är en låt av Rick Wright som dock väger lätt i jämförelse med skivans huvudattraktion. Barrett-singlarna har förresten inte mycket med Pink Floyds senare grejer att göra. Det är pop.

Nr: 8/singel

onsdag 21 februari 2018

Från krautrock till 2000-talets electro

Kraftwerk är tveklöst en av de konstellationer som påverkat den elektroniska popmusiken mest. Men det var ingen tillfällighet, Det som uppenbarade sig 1974 på albumet Autobahn och sen fullbordades med Trans Europa Express var ett resultat av många års testande och experimenterande med nya musikformer och ljud.
Foto: Bilden är hämtad från omslaget till albumet The Man Machine från 1978.

Historien om Kraftwerk är intressant. Delvis för att det i början inte alls var självklart för Ralf Hütter och Florian Schneider att det var elektronica de skulle jobba med. Kraftwerks två första minimalistiska album är experiment för att se hur långt de kunde gå med vanliga instrument.

Det är lite märkligt att det ur det kaoset sen skapades storheter som The Man Machine och Kraftwerks karaktäristiska robotstil. Hur otillgänglig Kraftwerks musik än kan verka vara är det en fascinerande resa att ta sig igenom gruppens hela diskografi, vilket jag har gjort.

Samtliga Kraftwerks studioalbum har resencerats här på bloggen. Nu är det dags att göra en sammanställning. Det är bara att hänga med, från krautrock hela vägen fram till 2000-talets suggestiva electropop.

Tone Float (1969)
Första skivan från Ralf och Florian, då bandet hette Organisation, är en märklig sak, möjligtvis krautrock i den minimalistiska anda som Kraftwerk senare skulle utveckla åt ett alldeles eget håll. Inte alls så kass som folk i allmänhet påstår, men det krävs ett visst mått tålamod...
Kraftwerk (1970)
Kraftwerks första ljudexperiment består förvånande nog inte av synthloopar och elektroniskt processade toner. Nej, det handlar i stället om enbart vanliga instrument. Men att kalla detta musik är svårt att göra. Det är ett ljudexperiment i minimalistisk anda.
Kraftwerk 2 (1971)
Tydligen var minimalismen inte tillräcklig på första skivan, så här drar Kraftwerk ut på det ännu längre. Men när någon bryter mot så många regler att de passerar gränsen för vad som är musik och det i stället blir ljud har det gått för långt.
Ralf & Florian (1973)
Kraftwerks första riktiga elektroalbum och kanske den första sådana skivan i sitt slag. Dock hade duon ganska långt kvar till det sound de skapade på Autobahn men framför allt The Man Machine och Trans-Europe Express.
Autobahn (1974)
En banbrytnade 22 minuter lång bilresa längs autobahn etablerar Kraftwerk som sin tids stora inom den elektroniska rocken. LP:n är ett synnerligen ambitiöst projekt som helt säkert fortfarande kan vara provocerande.
Radio-Activity (1975)
Autobahn var ett experiment, det var med skivan efter Kraftwerk på allvar satte sitt sound. Det sound som blev prototypen för all senare dancepop. Men skivan når inte upp till The Man Machine eller Trans-Europe Express, men är ett steg på vägen.
Trans-Europe Express (1977)
Betraktas som ett av Kraftwerks viktigaste album. Det var här de definitivt tog steget från kraut till electronica. Ett minimalistiskt album med suggestiva upprepade melodislingor och dataprocessade sångröster.
The Man Machine (1978)
Om man ska ha en enda synthskiva i samlingen är det detta album. The Man Machine är ett nästan plågsamt perfekt album trots att det egentligen bara handlade om ett antal ganska primitiva synthriff och att klä ut sig till robotar.
Computerwelt (1981)
Ett Kraftwerkalbum som står sig bra även idag. 1981 var datorer något synnerligen futuristiskt och spännande. Eventuellt är det ett konceptalbum, men samtidigt ett av tyskarnas mest lättillgängliga album som påminner om samtida brittisk synthpop.
Electric Café (1986) http://ollesmusik.blogspot.se/2017/01/music-non-stop.html Kraftwerks comeback efter fem år av tystnad blev inte så kraftfull som många hoppats. Electric Café skapade inga nya trender och presenterade inga nya ideér från Ralf & Florian. Lite besviket kunde man konstatera att den här gången var det Kraftwerk som sneglat på andra i stället för tvärtom. En sell-out med andra ord.
The Mix (1991)
Det är inget samlingsalbum trots att alla låtarna på denna dubbel är återanvänt material från äldre tider. Alla låtar har mixats om och i vissa fall även arrangerats om. Tveksamt dock om detta är tillräckligt för folket utanför den innersta kretsen ska behöva lägga nån energi på albumet.
Tour De France (2003)
17 år efter Electric Café kom Kraftwerk tillbaka på ett sätt man inte trodde var möjligt.Tiden hade inte sprungit ifrån Hütter och Schneider, det var dem som låg före igen. Den här gången i ett etapplopp på cykel, Frankrike runt. Malande, sövande, suggestivt och vanebildande.

tisdag 20 februari 2018

Var tog Iommis riff vägen?

BLACK SABBATH – HEADLESS CROSS – 1989

Andra skivan med Tony Martin som sångare i Black Sabbath. Men ingen Bev Bevan på trummor, där fick Cozy Powell ta över. Och nånstans på vägen glömde Toni Iommi sina blixtrande riff. Var tog dem vägen?
Föregångaren till Headless Cross, The Eternal Idol, gillade jag, mest för Toni Iommis riffande. Men den här gången blev det inte lika roligt. För av någon anledning ville Toni Iommi tona ner sina riff, vilket fick till effekt att låtarna, som är ganska mediokra, förlorade det intressanta de hade.
Headless Cross blir snabbt ett tråkigt metalalbum som upprepar sig själv gång på gång. Jag kan inte låta bli att placera den i samma hög som Born Again, Seventh Star och där möjligtvis även Never Say Die under dåliga dagar kan finnas. Headless Cross avslöjar desutom att The Eternal Idol levde högt på Iommis riffande och att skivan utan dem inte skulle varit särskilt intressant.
Okej, jag vet att jag har snöat in på Iommi i denna text, men det är svårt att göra något annat. Som alla Sabbathkännare givetvis vet om var Toni Iommi den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet när den här skivan spelades in. Att han var bandet obestridde ledare var det ingen tvekan om.

Möjligtvis kände kanske Cozy Powell att han borde ha mer att säga till om än han fick. För min del tycker jag Headless Cross avslöjar att hans rykte stundtals varit lite för överreklamerat.

Nu när jag kan jämföra med The Eternal Idol tycker jag faktiskt att Bev Bevan, som hackade morötter på skivan innan, var roligare att lyssna på. Och det säger jag inte bara för att han varit med i ELO.

Några bra låtar då? Nja, Headless Cross, When Death Calls och Nightwing är nog helt okej ändå, men hade behövt några uppiggande riff för att lyfta.

Nr: såld!

måndag 19 februari 2018

Det knackade i progrockmotorn

ATOMIC ROOSTER – HEADLINE NEWS – 1983

Headline News är bara en fotnot i Atomic Roosters karriär. Den kom ut när allt redan var över. 1983 knackade den gamla proggrockmotorn betänkligt. Bara Vincent Crane fanns kvar av ursprungsmedlemmarna.
Musikaliskt går Headline News inte att jämföra med Atomic Roosters stora album. Det tidiga 70-talets tunga acid- och jazzinspirerade rock var här helt borta och ersatt av elektronik och synthar. En kul detalj är dock att Pink Floyd-gitarristen David Gilmour finns med på ungefär hälften av låtarna.
Kanske hade det varit bättre om Vincent Crane gett ut plattan som ett soloalbum, han skrev all musik och text, då kunde den nog tagits emot på ett annat sätt. Sett lite snett från sidan är Headline News nämligen ett rätt intressant experimentellt album. Här finns tankar och idéer inte alls långt från Be Bop Deluxe, delvis Tangerine Dream och givetvis också Pink Floyd.

Plattan är märklig men har sina ljuspunkter. Hold Your Fire och tungt rockiga Land of Freedom på förstasidan tål att spelas flera gånger, liksom Pink Floyd-inspirerade Machine och Time från b-sidan.

Atomic Rooster gjorde i början av 70-talet ett flertal nu klassiska progressiva rockalbum, där andra LP:n, Death Walks Behind You anses vara det största. Gruppen kombinerade tung rock med jazzinfluenser i låtar med mörka texter, intelligent och poetiskt, som de själva förmodligen skulle sagt.

Slitningarna inom bandet var stora redan från början och medlemmarna skiftade ständigt, trots att det bara existerade några få år. Headline News kom till under en av gruppens många återföreningar, men blev en avslutning som inte hade mycket gemensamt med ursprunget.

Nr: borttagen ur samlingen.

söndag 18 februari 2018

Det är antingen eller

MEAT LOAF – BAT OUT OF HELL – 1977

Det finns folk som älskar Bat Out of Hell, Meat Lofs bombastiska rockmusikal från 1977. Det finns också de som uppriktigt avskyr den.
Jag har gillat den. För länge sen. Har inte lyssnat på den på väldigt många år förrän nu. Jag hittade inte den storheten man förr tyckte Bat Out Of Hell hade. Bat Out Of Hell har en gräns. Antingen tycker om den här skivan fortfarande. Eller så har man lyssnat klart på den.
De första gångerna jag hörde Bat Out of Hell slogs jag av överdådigheten, det grandiosa och storartade. Motorcykeldån, feta solon av hårdrocksgitarrer och massiva körer var svårt att stå emot. Jag var inte ensam. Bat Out of Hell är väl en av de skivor det sålts mest av genom tiderna. Och alla som köpt den har förmodligen en åsikt – Det är antingen eller.

För min del tog det slut efter ett par veckor. Jag orkade inte med Meat Loafs pompösa uttryck. Det blev för mycket. Den känslan har jag fortfarande kvar.

Men Meat Loaf och Jim Steinman, som producerade, gjorde ett fantastiskt bra jobb, Paradise By the Dashboard Light, den där duetten med Ellen Foley, är mästerlig på sitt sätt. Men jag är övertygad om en sak.

Produktionen och mixningen var väldigt mycket viktigare än musiken. Jim Steinman, som skrev både text och musik, ville ha det där maxade överdrivna soundet.

Nr: 573/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 17 februari 2018

Det borde varit en dubbel...

GENESIS – LIVE – 1973

Jag tycker Genesis liveplatta från 1973 är underskattad. Den är bättre än både sitt rykte och sitt utseende. Det borde varit en dubbel, jag bara vill ha mer, fem låtar är alldeles för lite.
Det känns underligt att Genesis bara släppte en enda liveplatta på den tiden Peter Gabriel var med i bandet. När man nu har historieskrivningen helt klar för sig var ju det Genesis enda riktiga storhetsperiod. Men jag gissar att tekniken kanske inte fanns där då för att ge en livekonsert med Genesis full rättvisa. Genesis och främst Peter Gabriel låg ju i framkant när det gällde att testa ny teknisk utrustning.

De ynka fem låtar som finns på albumet är dock lysande, Watcher of the Skies och Get´em Out By Friday från Foxtrot, The Musical Box och The Return of the Giant Hogweed från Nursery Cryme och så The Knife från den ”gamla tiden”.

Nästan som låtarna var utvalda som ett slags Greatest Hits, men live. För mig är det slående hur bra bandet gör det här. Genesis var kända för sina noggranna och exakta studioinspelningar. Inte heller live saknas det en enda ton.

Det enda som inte funkar riktigt som i studion är Peter Gabriels röst, som ibland låter lite väl avlägsen och dov. Men det beror troligen på de spektakulära och storslagna scenkostymer han använde sig av på den tiden. Kläderna var i vägen helt enkelt.

Nr: 840/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 16 februari 2018

Ian Hunters hemliga supergrupp

CORKY LAING-IAN HUNTER-MICK RONSON – THE SECRET SESSIONS – 2011

Man får ta den här CD:n för vad det är; några polare som satte sig ner och lirade utan planer på något mer. Att inspelningarna blev liggande ända från 1978 fram till 2011 är en annan del av historien.
Om låtarna släppts då kunde det blivit en supergrupp, nu är det en parentes enbart spännande för fans till Mott The Hoople, West Bruce & Laing och kanske hängivna fans till Clapton och Allman Brothers.

För en supergrupp var exakt vad det handlade om. Ständiga duon Ian Hunter och Mick Ronson anslöt till Corky Laings projekt, som dessutom lockat med sig Felix Pappalardi.

Todd Rundgren, Eric Clapton, Dickey Betts, Leslie West och John Sebastian fanns också med på ett hörn. Men mer än en rad taper som blev liggande undangömda i nästan 40 år blev det inte. Något namn gav de aldrig sin ”grupp”.

Med CD-skivans entré på 90-talet dök det också upp en aldrig sinande rad av liknande inspelningar. Kinks bortglömda album, aldrig utgivna stonesinspelningar, alternativa inspelningar av den eller den skivan. Höjdpunkten, som aldrig kommer att överträffas, Dylans utgivning av en CD-box med bara alternativa tagningar av Like A Rolling Stone.
De flesta ”Secret Sessions” som dyker kan därmed avfärdas som tämligen ointressanta. Men den här gången gör jag ett undantag, denna CD är faktiskt den enda i sitt slag i min samling. Givetvis hänger det på Ian Hunter och Mick Ronson, två av den här bloggens stora husgudar.

Mitt intresse blev inte mindre eftersom inspelningarna gjordes ungefär samtidigt som Ian Hunter spelade in Never Alone With A Schizophrenic, som jag påstår är ett av hans starkaste album. En av låtarna från den skivan finns dessutom i en alternativ tagning ihop med Leslie West, The Outsider, som inte oväntat är betydligt mer bluesrockig här än den blev i Ian Hunters egen version.

Ian Hunter sjunger dock bara på ungefär hälften av låtarna. Och där är det skillnad, det hörs vem som har resurserna och vem som inte har det, utan att nämna några namn.

Det är låtar som Easy Money, Silent Movie och The Outsider som är albumets stora behållning. Mick Ronson måste jag så klart också nämna.

Nr: 179/CD

torsdag 15 februari 2018

Belgiens svar på Jethro Tull

WATERLOO – FIRST BATTLE – 1970

Det här är en skiva för dem som gillar Jethro Tulls tidiga skivor, Blodwyn Pig och Emerson Lake & Palmers ljudlandskap. Det är heavy-prog med mycket orgel, där psykedelia blandas med jazzrock och beatpop. Upplevelsen är märklig, låtarna oväntat korta förutom elva minuter långa progmästerverket Diary Of An Old Man.
Skivan spelades in i Soho under en julhelg, gavs ut av franska Vogue i ”några tusen exemplar” och blev därför en av de mest eftersökta och svårhittade skivor som spelats in av ett belgiskt band. Ett bara någorlunda snyggt exemplar kan gå på närmare 15.000 svenska kronor. Senare vinylpressar på spanska Guerssen och franska Absinthe gör dock att skivan nu går att få tag på till överkomligt pris.
Det är en LP progsamlare absolut bör fundera på att skaffa till sin samling. Waterloo har en mycket säregen stil men har samtidigt tagit stora intryck av brittiska storheter som främst Jethro Tull och Emerson Lake & Palmer. Att kalla Waterloo för Belgiens svar på Jethro Tull är kanske att gå för långt, men bandet hade en flöjtist som inte låg långt bakom Ian och en keyboardist som kunde sina Keith Emersonackord.
Skivan är dessutom oväntat varierad där Waterloo går från beatpop i Meet Again (som faktiskt blev en mindre hit i Frankrike), via jazzrock och blues till nästan hård rock och blytung seriös prog. First Battle, som blev en seger för Waterloo, är mycket varierad och omväxlande utan att för den skull förlora fokus. Bandet har en röd tråd som finns med från första till sista låten.

First Battle blev den enda LP som Waterloo släppte. Denna nypress, troligen en pirat, innehåller dock två spår som gavs ut senare, Plastic Man och The Youngest Day. De tillför dock inget extra.

Nr: 606/2222