The Musical Box: april 2018

lördag 21 april 2018

Paul Kelly funkar alltid

PAUL KELLY & THE COLOURED GIRLS – GOSSIP – 1986

Paul Kellys skivor kan man plocka fram i precis alla lägen. När man kommer hem trött från jobbet, är på dåligt humör rent allmänt, eller är laddad för fest. Paul Kelly funkar av någon anledning alltid, på sommarens grillfest, eller när det blåser iskalla vindar och snödrivorna blir meterhöga utanför dörren.
1986 kom dubbel-LP:n Gossip. I Australien, på Mushroom, med The Coloured Girls som kompgrupp. Den kom jag över av en händelse. En importskiva någon hade beställt men inte hämtat ut hos Peter på Mega Hertz. Dyr som skam, men värd pengarna.
Det är en platta full av små rockpärlor; Before The Old Man Dies, Before Too Long, Darling It Hurts och finstämda Stories Of Me, bara som exempel. Det finns hela 24 låtar på skivan, alla har sin egen känsla och är såna där låtar man inte tröttnar på i första taget.
Paul Kelly blandar den australiska musiktraditionen - det vill säga en massa country - med tuff och svettig gitarrock. Han drar sig inte heller för att tona ner ljuset och glida över i en stilla och eftertänksam ballad. En australisk Tom Petty kanske, men med stor förkärlek för dylanska textvändningar och med fötterna djupt nere i den röda australiska ökensanden.

Gossip släpptes i USA och Europa 1987, men nu hade kompgruppen fått byta namn till mer ofarliga The Messengers. Skivan var då nedkortad till bara en enkel-LP.

Visst är den bra den också. Men det fattas liksom nånting...ungefär hälften.

Nr: 741/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 20 april 2018

Kraftfull comeback av Steve Harley

STEVE HARLEY – YES YOU CAN – 1992

Yes You Can är en kraftfull comebackskiva av Steve Harley. Det var hans första album på tretton, men det märks inte. Steve Harley är full av självförtroende och låtarna är starka. Själv hade han stora förhoppningar.
Steve Harley var själv mycket stolt över skivan som han arbetat många år med och äntligen lyckats få ut. Men han blev irriterad över att inget skivbolag i England visat intresse. Albumet fanns ute i hela Europa, men inte i hans hemland. 1993 gav dock Food For Thoughts ut skivan.

Historien bakom Yes You Can började redan 1979 strax efter att Steve Harley släppt albumet The Candidate. Han hade då inga planer på ett tretton år långt uppehåll, utan släppte redan året efter en rad singlar som skulle ta plats på den kommande LP:n El Gran Senor.

Det var ett delvis nytt sound och låtarna spelades till och med på diskoteken, vilket inte var särskilt vanligt för Steve Harleys låtar. Det var inte på något sätt discopop, men soundet var kraftfullt och rytmerna ansågs tydligen dansvänliga i början av 80-talet.

Är det möjligtvis nån som kommer ihåg låtar som Irresistible, Promises eller Rain In Venice? Ingen av dem gick upp på några topplistor.
Men El Gran Senor blev aldrig av. 1986 köptes RAK upp av EMI där Steve Harley och hans skivprojekt hamnade på skivbolagets skuggsida, vilken kunde blivit för evigt om Harley inte själv tagit tag i saken.

Yes You Can spelades in i början av 90-talet med små medel och han fick till slut ett schweiziskt skivbolag att ge ut skivan. Låtmaterial saknades inte. Flera av låtarna från den avpolletterade El Gran Senor spelades in på nytt, några av dem togs med som de var och låtlistan kompletterades med låtar Harley 1989 spelat in tillsammans med Cockney Rebel efter en framgångsrik europaturné.

Yes You Can är ett bra Harley-album och en värdig uppföljare till Cockney Rebels klassiska 70-talare. Låtar som Irresistible, Rain In Venice, The Alibi, New-Fashioned Way och Dancing On The Telephone är till och med mycket starka. De som lyssnade på Steve Harley & Cockney Rebel på 70-talet ska inte vara utan den här skivan.

Nr: 186/CD

torsdag 19 april 2018

Slade var ändå ett glamrockband

SLADE – RUBY RED – 1981

När Ozzy med kort varsel hoppade av Readingfestivalen 1980 blev det Slades chans att komma tillbaka. Det blev succé och helt plötsligt älskade alla Slade igen. Nya albumet Til Deaf Do Us Part blev också en enorm framgång och Slade var med på topplistorna igen med låten Lock Up Your Daughters.
Vi som älskade Slade redan i början av 70-talet kunde andas ut. Bandet hade dessutom hittat en hel del nya fans som gillade deras hårdrockigare attityd som bandet ”lanserat” 1978 med albumet Whatever Happened To Slade men då aldrig lyckades få någon framgång.

Men efter Readingfestivalen satt allt på plats och Slade behövde inte längre åka runt på engelska landsbygden och spela på pubar utan var tillbaka på de stora scenerna.
Ruby Red var andra singeln från Til Deaf Do Us Part, men blev aldrig lika stor som Lock Up Your Daughters trots att det är en rockrökare av rang. Det ska dock påpekas att det Slade trots sin framtoning och de nya fansen ändå var ett glamrockband, särskilt mycket hårdrock blev aldrig Jimmy Leas och Noddy Holders band hur mycket de än ville. Deras ”hårdrockplattor” från det tidiga 80-talet funkar därför precis lika bra på oss gamla glamrockfans som för de nya fansen.
B-sidans Funk Punk & Junk är som så ofta med Slades singlar en låt som inte finns någon annanstans än just här. Det borde den kanske gjort, det är en riktigt kul rocker som jag gärna jämför med låtarna på album som Slayed eller Old New Borrowed And Blue.

Den första upplagan av singeln släpptes dessutom som dubbelsingel där den andra skivan innehåller två livelåtar från nån av Slades succéartade comebackkonserter på 80-talet (när och var framgår tyvärr inte). Rock And Roll Preacher finns annars på Til Deaf Do Us Part och b-sidans Tak Me Bak ´Ome är som vi alla vet en gammal sladeklassiker.

Nr: 121/singel

onsdag 18 april 2018

Det gällde att hänga med

SWEET – TURN IT DOWN – 1974

Har en känsla av att skivan köptes bara för de fräcka hojarna på omslagsbilden. Jag kunde inget om Sweet på den tiden, men ville visa att jag hade hängt med. De första åren på högstadiet var hårda tider, gillade man inte samma band som alla andra låg man illa till. 
Jag gillade Slade, mest för att Sladest var den enda skiva jag ägde. De flesta andra i klassen tyckte Sweet var bästa bandet. Det var en ypperlig ursäkt för mobbning, men gick bara delvis så långt. Men det var på grund av det jag kände mig tvungen att köpa Turn It Down.

Varför det blev just den var en tillfällighet, det var Sweets senaste. Mig spelade det ingen större roll, att visa att man hängde med var viktigare. Jag skaffade fler Sweetsinglar efter det. Men aldrig några LP.

Slade köpte jag däremot fullängdsskivorna med, de kändes mer värdefulla och var ju dessutom bandet jag gillade bäst. Flera av de där sweetsinglarna byttes några år senare bort mot skivor jag ville ha. Men Turn It Down och några till har sparats.
Turn It Down var andra singeln som släpptes inför lanseringen av Desolation Boulevard. Introt med stentuffa knastertorra gitarriff tyckte alla var så fräckt. Då var det häftigt. Förutom mc-hojarna kan jag dock inte påstå att jag idag har något speciellt förhållande till låten.

Singeln innan, The Six Teens, hade gått upp första platsen på engelska listan, Turn It Down tog sig också in på många listor, däremot inte på den brittiska. Låten förbjöds nämligen av vissa radiostationer på grund av texten som ansågs stötande av skäl vi idag inte kan förstå.

B-sidans ...Someone Else Will är som så många singelbaksidor från den här tiden unik för Turn It Down. Låten dök aldrig upp på någon fullängdare utan går bara att hitta när man vänder på singeln.

Nr: 134/singel

tisdag 17 april 2018

Midnight Oils listiga PR-trick

MIDNIGHT OIL – DIESEL & DUST – 1987

Diesel & Dust är ett av 80-talets mest intressanta rockalbum. Samtidigt är det ganska ordinär men snyggt förpackad mainstreamrock. Albumet är dock Midnight Oils stora internationella genombrott och ett smart trick för att få ut ett politiskt budskap utanför Australien.
Midnight Oils politiska engagemang, särskilt det uttalade stödet för Australiens urinvånare aboriginerna, var välkänt i deras hemland. Men att stå på barrikaderna hade bara marginell effekt, det politiskt laddade albumet 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 fick ingen större spridning, åtminstone inte utanför Australien. Red Sails In The Sunset gick samma väg.
Diesel & Dust innebar ett helt nytt tänk och väl genomtänkt sätt att nå ut med Midnight Oils vänsterorienterade budskap. De ylande gitarrerna tonades ner och soundet anpassades till det som gällde i slutet av 80-talet, alltså synthar. Ironiskt nog putsades texterna till att inte vara lika provocerande som tidigare, vilket visade sig vara ett bra grepp.
Kom nu ihåg att det inte var många som hört talas om Midnight Oil i Europa 1987. Det började med The Dead Heart, en explosiv synthrocklåt som gjord för hitlistorna. Det var bara det att den handlade om aboriginernas uråldriga rätt till Ayers Rock.

Mullret fortsatte med Beds Are Burning, en låt som blev etta på singellistorna i länder över hela världen, bland annat Sverige. Även den handlade om att de australiska myndigheterna borde återlämna land till kontinentens urinvånare.

Helt plötsligt, med enkla medel, hade Midnight Oil lyckats nå ut med sitt politiska budskap. För detta ska Diesel & Dust hyllas. Om man ska i lika mycket när det gäller de musikaliska kvaliterna är däremot tveksamt.

The Dead Heart, Beds Are Burning, Dreamworld och Warakuma är lysande läcker radiorock och lite till. Möjligtvis är albumet rent generellt dock lite för mycket mainstream för att det ska vara spännande på allvar.

Utan att förta något av storheten med Diesel & Dust: jag har inte analyserat varför, men jag har inte lyssnat på skivan på väldigt länge.

Däremot har jag emellanåt spelat 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 med stor behållning och även lyssnat på Midnight Oils senare album med intresse. De är ruffigare, mer gitarrer, och det politiska budskapet är tydligare, men de känns på något sätt ärligare.

Nr: 731/2222

Jag har berättat om skivan tidigare men var då lite onyanserad i min kritik. Nu jag försökt att bättre motivera min inställning till skivan och samtidigt kommit fram till att den nog är intressantare än jag tyckte för några år sedan.

måndag 16 april 2018

The Who satte trenderna

Det var The Who som satte trenderna, de följde aldrig efter. Deras första platta, 1965,My Generation kan ha varit tidernas första rockalbum. Och det är fortfarande ett av de största. Och långt före sin tid, det finns dem som jämför skivan med Never Mind The Bollocks.
Men The Who stannade inte där. Med A Quick One året efter siktade bandet mot nya mål, med The Who Sell Out tog de riktning mot ett helt annat håll. Det finns inte två studioalbum med The Who som går på samma linje.

The Who var hela tiden på väg. The Who var först med rockopera, Tommy, först med konceptalbum, Quadrophenia. The Who påstås vara det första arenarockbandet. Grogrunden var Pete Townshend, en rockgenrens största låtskrivare, och en märklig gnistrande dynamik i gruppen som gjorde att Roger Daltrey, Keith Moon, John Entwhistle och Townshend tillsammans kunde skapa tidlös musik.

Naturligtvis hör The Who till mina stora hjältar. Jag uppskattade eller förstod inte alla deras album när de var nya, det är något som kommit med åren. Jag har här i bloggenskrivit om alla deras studioalbum, och en del liveplattor och några samlingsalbum. Nu är det dags att göra en sammanställning.

STUDIOALBUM

My Generation (1965)
När man har facit skulle det vara lätt att hävda att My Generation var tidernas första punkalbum. Eller att Pete Townshend hade lika mycket självförtroende som Bob Dylan och gjorde sig till talesperson för en hel ungdomsgeneration.
A Quick One (1966)
A Quick One var The Whos andra studioplatta och här var bandet helt i händerna på skivbolaget. Jag kan tycka att idén att alla i The Who skulle skriva låtar till A Quick One var ganska dålig. Pete Townshend kunde väl fått all plats?
The Who Sell Out (1967)
Who Sell Out är så nära The Who någonsin kom ett mästerverk. Och då ska ni veta att den enda låt som egentligen ”överlevt” till diverse samlingsalbum, Greatest Hits, The Best Of och allt vad det kan vara bara är I Can See For Miles.
Tommy (1969)
Pete Townshends första rockopera är en rejält skruvad historia. Sjuårige Tommy blir döv, stum och blind av chocken när han får se sin pappa slå ihjäl mammans älskare. När han får ett flipperspel blir han trots sitt handikapp en oslagbar mästare.
Live At Leeds (1970)
Gamla rockers får alltid något drömskt i blicken när Live at Leeds kommer på tal. Man behöver kanske inte fundera över varför. The Whos klassisker från 1970 anses vara en av de absolut bästa liveplattor som någonsin gjorts inte bara för intensiteten och närvaron.
Who´s Next (1971)
Att världen blev påmind om storheten med Baba O´Reilly och Won´t Get Fooled Again tack vare deckarserien C.S.I i början av 2000-talet har säkert de flesta också koll på. Att Who´s Next är ett av de största rockalbumen genom tiderna är helt klart.
Quadrophenia (1973)
Det perfekta konceptalbumet finns. Den ultimata rockoperan, den enda rockoperan värd namnet, Pete Townshends Quadrophenia. Quadrophenia är högst närvarande från första låten till avslutningen fyra LP-sidor senare. Det är genomarbetat och genomtänkt, historien är delvis sann, delvis psykedeliskt galen.
Quadrophenia-Soundtrack (1979)
Det här albumet är inte en senare press av rockoperan Quadrophenia. Nej, det är musiken från den film som gjordes sex år senare. Soundtrackdubbeln har bara med tio av de 16 låtarna från originalet.
The Who By Numbers (1975)
Om jag inte minns alldeles fel var Who By Numbers den första Who-LP jag hörde. Det blev en märklig upplevelse. Jag hade hört talas allt om de vilda konserterna, om deras ilska och frustrationen i My Generation. Who By Numbers var något helt annat, en glad platta...
Who Are You (1978)
Who Are You är ett kontroversiellt Who-album. Det är experimentellt och udda. För många hardcorefans var det en skymf. Pete Townshend hade lagt gitarren åt sidan och ägnar sig åt att spela synth. Och för varje låt på skivan tar The Who sitt experiment ett steg längre.
The Kids Are Alright (1979)
Ett album man inte tror man behöver förrän man har det. För det verkar ju inte särskilt intressant; en samling gamla livelåtar och radioinspelningar som tillsammans blir soundtracken från The Whos rockdokumentär The Kids Are Alright. Men oj, vad rolig den här plattan är.
Face Dances (1981)
Face Dances är The Whos första album utan Keith Moon. Jag tror inte jag någon enda gång läst en positiv recension om denna skiva. Men kan en LP med en sån klassisk Who-låt som You Better You Bet verkligen vara kass? Den låten är ju den allra sista Who-klassikern.
It´s Hard (1982)
Närmare Joy Division än så här kom aldrig The Who. Det kunde inte bli något annat. Keith Moons död och Pete Townshends personliga problem satt för djupt, han var nära att gå samma väg som Moon. Det är inte konstigt att It´s Hard är The Whos värsta album någonsin.
Endless Wire (2006)
Ett comebackalbum efter över 20 år. Var det verkligen nödvändigt? Jo, det var det. Både för fansen, för de sista överlevarna Pete Townshend och Roger Daltrey, och för att It´s Hard, deras sista riktiga album, verkligen inte var något att gå till historien med.







SAMLINGSALBUM

Hur många samlingsalbum det finns med The Who är det nog ingen som vet. Jag har dock samlat på mig fyra, två som känns nödvändiga eftersom de innehåller alternativa tagningar och annat udda material och två som säkert kan vara bra att ha...

The Who (1968)
Det finns massor av olika pressningar, samma skivor med delvis andra låtar och andra namn i olika länder och alla möjliga andra varianter på det. Detta är en tyskpressad LP, något av ett samlingsalbum...vilket inte heller stämmer.
Odds & Sods (1974)
Gavs ut 1974 men innehåller material från slutet av 60-talet, och en del senare saker också, som inte fått vara med på The Whos olika tidigare album. Allt sammanställt av John Entwhistle.
Who´s Missing (1983)
En samlings-LP med gammalt överblivet Who-material från 60-talet är normalt inget att gå i taket över. Alldeles riktigt är Who´s Missing en onödig LP för icke troende. Men för alla dem som fortfarande har affischer Pete Townshend och The Ox uppnålade på väggarna är däremot skivan helt oemotståndlig.
My Generation-The Very Best Of (1996)
Är det verkligen nödvändigt att ha ett samlingsalbum på CD med The Who? Ett band som som jag har de flesta LP-skivor med. Bra att ha i bilen, försvarar jag mig med. The Who är lysande aggressiv bilmusik när man är ute på långresa.

söndag 15 april 2018

Supertramps officiella bootleg

SUPERTRAMP – LIVE 88 – 1988

En och annan bootleg-LP har letat sig in i min samling. Någon med Supertramp har jag dock inte, men Live ´88 är så nära man kan komma.
Några planer på att släppa en liveplatta det året hade inte Supertramp. Däremot var de ute på en lång turné över nästan hela världen, Sydamerika, USA, Kanada och Europa. För att ha lite koll på hur bandet lät på scenen spelade Rick Davies under turnén in delar av konserterna på en vanlig två-kanals bandspelare, som analyserades i efterhand. De tyckte själva att en del av inspelningarna blev riktigt bra. Det resulterade i Live ´88.
Den här liveplattan är ganska svår att hitta nu för tiden....nästan lika svår som en bootleg...
1988 stod inte Supertramp särskilt högt i kurs. Efter att Rodger Hodgson lämnat bandet ett par år tidigare hade gruppen släppt ett par allmänt sett lite svåra jazzrockalbum och blev allt mindre intressanta för den stora publiken.

Att då komma med en liveskiva tyckte nog många var lite onödigt. Det var nog därför inte särskilt många köpte skivan...och den hamnade tämligen omgående i radioskugga. Men jag kunde naturligtvis inte låta bli när jag hittade den för en tia i det lilla bok- och skivantikvariat som på 80- och 90-talen fanns på Smedjegatan i Jönköping. Ett ganska bra köp när jag nu tänker efter.

Supertramp utan karismatiske låtskrivaren och sångaren Rodger Hodgson var naturligtvis något helt annat än på de tidigare skivorna. Men inte alls så mycket som man tror.

Man kan inte ta ifrån Rick Davies och de övriga kvarvarande i bandet att de var mycket skickliga musiker. Även om de på den här plattan blandar friskt mellan gammalt och nytt material saknar jag inte Hodgson ett dugg, tvärtom.

Musiken är elegant, välgjord och sprakande elektrisk. Ljudet är fantastiskt bra. Särskilt när man vet att det spelades in med en vanlig analog två-kanals bandspelare.

Nr: 356/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men gör det nu en gång till med omskriven text.

lördag 14 april 2018

Slade och hårdrock

SLADE – WHATEVER HAPPENED TO SLADE – 1978

Jag blev jätteförvånad när jag hörde den skivan första gången. Jag hade hållit Slade på avstånd några år och inte följt vad som hände. Men så fick jag tag i Whatever Happened To Slade, vilket var precis den fråga jag ställde mig själv just då.
Whatever Happened To Slade är en hårdrockplatta. Först blev jag inte ett dugg imponerad. Att Slade skulle kasta sig in i hårdrockdjungeln var kanske inte helt oväntat, men ändå inte något jag räknat med.

Nja, det är inte metal som det ibland sägs om skivan, utan mer gammeldags hård rock med ett och annat metalriff. Att det är Slade som gör låtarna går så klart heller inte att missa. Noddy Holders raspröst skär som alltid långa revor i ljudvallen. Bra så långt alltså.

Jag gillade först inte det nya soundet. Det där med hårdrock var ju egentligen inte Slades grej, tyckte jag. De hade ju rötterna i klassisk boogierock och brittisk 60-talspop...och var ganska sympatiska killar.

Skivbolaget gillade det inte heller, ville ha med skivan att göra. Det var därför den till slut ut av producenten Chas Chandlers eget Barn Records.

Men när jag nu igen lyssnar på Whatever Happened To Slade kommer jag betydligt bättre överens med soundet och låtarna. Men nu har jag ju haft möjlighet att jämföra med senare hårdrockalbum av Slade, inte minst Til Deaf Do Us Part och liveplattan Slade On Stage.

Då blir det en annan sak. Noddy och grabbarna var ju det soundet på spåren redan 1978. Så Whatever Happened To Slade ska nog uppskattas mer än den gjort av både mig och andra förr i tiden.
Men 1978 var den inte bra för Slades karriär. Då var det nära att sagan tog slut. Slade var desperata, pengarna slut, glamrocken stendöd och hemma i England hade punk och new wave tagit över.

Så här i efterhand är det lätt att inse att just då börja lira tung hårdrock kanske inte var någon bra idé. Men det är nya tider nu, nu funkar Whatever Happened To Slade, även om albumet fortfarande lider av att det saknas riktigt bra låtar.

Nr: 1203/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men ger den nu ny chans med delvis ny text.

fredag 13 april 2018

Steve Forberts raspiga röst

STEVE FORBERT – ROCKING HORSE HEAD – 1996

Rocking Horse Head sägs vara ett ganska svagt album av Steve Forbert. Men jag kommer väldigt bra överens med plattan, vilket jag inte gör med alla hans skivor. Anslaget är vemodigt och Forberts raspiga röst bär knappt, men humor saknas inte.
Jag lyssnade ganska mycket på skivan när den var ny. Då hade jag inte hört något av Steve Forbert på många år och förmodligen fanns det något av nyhetens behag över den. Jag fastnade omgående för lite knepiga låtar som If I Want You Now, My Time Ain´t Long, Don´t Stop och Good Planets Are Hard To Find. Tycker dock att skivan är lite ojämn, men det har alltid funnits något dylanskt över Steve Forberts låtar och det kommer fram här.
Att det är lågmäld countryrock gör mig ingenting, tvärtom. Möjligtvis beror det på bandet Forbert fick med sig in i studion, ett gäng rutinerade musiker som inte helt följer givna mönster utan går egna vägar och gavs den friheten av känsliga producenten Brad Jones. Stämningen känns avslappnad och behaglig.

Därför blir Rocking Horse Head ett helt okej forbertalbum utan att för den skull vara något av hans större verk. Det var dock en sjysst uppföljare till Mission Of The Crossroad Palms, som av många anses vara en av Steve Forberts allra främsta.

Nr: 74/CD

torsdag 12 april 2018

Roger Waters har aldrig varit särskilt trevlig

ROGER WATERS – IS THIS THE LIFE WE REALLY WANT? - 2017

Albumet inleds med med ett tal av Donald Trump efter hans valseger. Roger Waters svarar själv på frågan i albumets titel; Is This The Life We Really Want?
Nej, säger Waters med eftertryck och ger på fyra LP-sidor argumenten till varför. Det är därför Roger Waters första album på över 20 år känns extremt angeläget.
Men han har inte blivit muntrare med åren, det är en surmagad 73-åring som talar till oss genom den vägg av ljudeffekter, radioröster, tickande klockor och ilskna hundar han byggt upp ända sedan han första gången byggde The Wall. Den dystopiska stämningen är monumental. Men att han hela tiden droppar referenser till Pink Floyds verk, det vill säga hans egna, lättar upp.
Roger Waters har aldrig varit särskilt trevlig. De historier han berättat genom åren har alla varit högst angelägna och känts viktiga. Men att han blivit allt bittrare har framgått med all tydlighet. Det har dock inte gjort hans album tråkiga att lyssna på eller mindre intressanta, det är tvärtom en del av Rogers Waters skapande som måste finnas där.
Is This The Life We Really Want känns därför som en naturlig fortsättning och inte det minsta överraskande. Albumet lever i samma anda som den 25 år äldre Amused To Death och givetvis också Radio K.A.O.S.

Det är också tvunget att dra paralleller till Pink Floyd-album som Animals, The Wall, Wish You Were Here och Dark Side Of The Moon eftersom Waters själv refererar till dem i antingen texter eller ljudeffekter.

För de Pink Floyd-fans som orkar med Waters tungsinne borde därför Is This The Life We Really Want vara en högtidsstund för de nostalgiska återblickarna och för att Waters inte för ett ögonblick viker från sina ideal.

Jag kan inte påstå att Is This The Life We Really Want är eller nånsin kommer att bli någon av de skivor jag ofta kommer att gå tillbaka till.

Det är inte ett verk som ger energi utan snarare suger kraften ur sina lyssnare på ett nästan plågsamt sätt. Jag är glad att jag har skivan hemma och jag skulle inte vilja vara utan den eller upplevelsen av att ha lyssnat på den. Jag kommer nog att lyssna på den igen, men det lär dröja.

Nr: 194/2222

onsdag 11 april 2018

Rå och ärlig bluesrock

J GEILS BAND – NIGHTMARES – 1974

J Geils Band var en gång i tiden ett bra bluesrockband. Långt innan Centerfold och 80-talets powerrock. Den låten blev förresten början till slutet. Men det är en annan historia, även om det är en få låtar med J Geils som folk möjligtvis kommer ihåg nu för tiden.
Nu har jag lyssnat på Nightmares (and Other Tales from the Vinyl Jungle) igen. Den är från den tiden när J Geils och Magic Dick lirade tuff och skitig bluesrock. Det är ett av gruppens bästa studioalbum.

Skönt! Det behövs såna där urblåsningar av skallen ibland. När man slipper tänka och bara kan åka med. Det här är en sån skiva. Det är fullt ös från början.

Detroit Breakdown är en grym öppning. Ungefär som att bli instoppad i en cementblandare kan jag tänka mig. Fläskig bluesrock med mycket blås.

Lite som Blues Brothers några år senare. Men väldigt mycket tyngre och framför allt - ärligare. Men J Geils Band är inte onyanserade på något sätt. De gör flera bra ballader också

 Must Of Got Lost är en snygg sak, med handklapp, körer, blås och hela köret. Den gillar jag också. Jag har för mig att det blev en mindre hit.
Råa Stoop Down är också nåt så sagolikt cool. Hur de gör för att få ett munspel att låta så skitigt? Och pianot! Väldigt mycket Canned Heat kan man väl säga. Och lite ZZ Top också. Nightmares är en bra skiva.

Nr: 644/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.