The Musical Box: maj 2018

söndag 20 maj 2018

Vågad och fantasifull

JETHRO TULL – SONGS FROM THE WOOD – 1977

Songs From The Wood är en fantastisk Jethro Tull-platta. Allt annat man spelar efter den låter tråkigt och segt. Samtidigt är det en skiva som kräver full uppmärksamhet. Det tar på krafterna att lyssna på denna LP.
Musiken är vågad och fantasifull, men också seriös och allvarlig, romantisk och spännande. Plattan kom till under en av Jethro Tulls allra bästa perioder, Ian Andersons experimenterande med folk-prog-rock i slutet av 70-talet, vilket han gjorde på Songs From the Wood och sen nådde sin höjdpunkt på Heavy Horses 1978. Egentligen är det inte särskilt mycket folkrock, det är mer prog. Men vad gör det.
Från Songs From the Wood kommer flera låtar Tull fortfarande lirar på sina konserter. Högst seriöst måste The Whistler vara en av de bästa folkrocklåtar Ian Anderson någonsin gjorde, en vacker episk sång där Anderson briljerar mer än en gång på flöjt. Jack-in-the-Green är också en låt som fastnar.


Hunting Girl är kanske en klassisk start- och stopplåt, men den bra. Ring Out Solstice Bells gillar jag också, inte bara för att den blev en mindre hit, den är kul och fantasifull. Titelspåret Songs From the Wood borde också kunna räknas till Jethro Tulls bästa.

Nr: 8/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

lördag 19 maj 2018

Queen Live killers

QUEEN – LIVE KILLERS – 1979

Live Killers blev en rasande och frustande avslutning av 70-talet för Queen. Det är något så ovanligt som ett bra live-album, hett och adrenalinpumpande. Den nästan utmattande starten med We Will Rock You, Let Me Entertain You och Death on Two Legs kunde inte varit bättre.
Okej, som alla liveplattor har Live Killers sina brister. Ljudet är naturligtvis inte det allra bästa. Det är till och med ganska kasst. De som gillar Queens studioplattor med alla over-dubs och finesser kan nog tycka det här är lite för klent. Men va tusan, vilka livealbum från 70-talet hade egentligen bra ljud?
Men för dem som gillar en vrålande publik, Brian Mays gitarr och Queen precis som de är. Då är det här skivan att ha. Saken blir inte sämre av att Queen redan på 70-talet hade hundra tunnor att ösa när det gäller bra låtar.

På den här dubbeln staplas den ena superhiten på den andra. Killer Queen, Don´t Stop Me Now, Brighton Rock, Tie Your Mother Down...och självklart...Bohemian Rhapsody. Det är bra grejer. Och det på ett enda album.
Den enda låt jag har svårt för är Now I´m Here. Men den gillade jag inte studioversionen av heller. Så det kan väl kvitta. Nej, Live Killers är en riktig festskiva. Åtminstone var den det på den tiden det begav sig.

Nr: 890/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 18 maj 2018

Snorvalpar med eget rockband

MOTT THE HOOPLE – LIVE IN SWEDEN 1971 – 2010

Jag hade inte uppskattat den här skivan om den funnits när jag upptäckte Mott The Hoople. Inspelningen är från långt innan All The Young Dudes, glamrock och Roll Away The Stone. Men nu älskar jag den för dess naiva charm och oskuldsfulla Mott The Hoople som försöker låta som Mountain, men bara är snorvalpar med ett popband.
Inspelningen är gjord 16 februari 1971 och är från Stockholms konserthus. Vi kommer in när sista delen av konserten drar igång, då har Mott The Hoople sex låtar kvar.

Den första delen finns inte inspelad, eller så blev tejperna förstörda efter att under många år samlat damm på vinden hemma hos Overend Watts. Inspelningen gjorde han tydligen själv och var aldrig avsedd att ges ut, men nu så här nästan femtio år senare är det så klart annorlunda. Jag gillar den så jag får tårar i ögonen.

Det är för det första en mycket bra inspelning, betydligt bättre än många andra liknande saker som numera släpps både på vinyl och CD.

Själva konserten sägs dessutom varit en av Mott The Hooples allra bästa från den här tiden, alltså från innan David Bowie kom in i bilden, gav dem All The Young Dudes och därmed stakade ut Mott The Hooples väg som en av glamrockens fixstjärnor på 70-talet.

1971 ägnade sig bandet åt att snegla på amerikanska bluesrockgiganter och såg framför sig en framtid som jämlikar med Leslie West. De hade bara hunnit ge ut två skivor, den bluesrockiga debutskivan och sen mer än lovligt förvirrade, men ohyggligt charmiga Mad Shadows.
Jag känner sympati för Mott. När dem kom till Stockholm 1971 har de aldrig varit i Sverige innan, och inte många svenskar har hört talas om Mott. Det är nog därför publiken är så tystlåten och bara applåderar artigt mellan låtarna trots att Ian ber dem hjälpa till för att få igång stämningen...som aldrig riktigt infinner sig och Ian får till slut något desperat i rösten.

Men avslutningen med Keep A Knockin´ blir ändå fatnastiskt röjig. Med den låten i öronen är det lätt att påstå att Mott stockholmskonsert 1971 var alldeles lysande. Men den här inspelningen är nog inget som bör ingå i någon normal skivsamling. Det är egentligen bara ett obskyrt tidsdokument från det tidiga 70-talet intressant för de allra äldsta Mott-fansen, dem som kommer ihåg de tidiga skivorna och gillade dem. 

Nr: 243/2222

torsdag 17 maj 2018

En polsk-svensk One-hit-wonder

IZABELLA – SHAME SHAME – SHAME – 1992

Svensk-polska Izabella Scorupco, fotomodell och skådespelerska, hade många järn i elden i början av 90-talet. Hon gjorde ett försök att få igång en sångkarriär.
Ett album 1991 och några singlar blev det. Efter den här CD-singeln, Shame Shame Shame från 1992, gav hon upp och satsade på skådespeleriet i stället. Och folk får säga vad de vill, men låten var knappast särskilt originell. Men jag tror inte hon var ledsen för det, 1995 blev hon Bond-brud i filmen Golden Eye.

Shame Shame Shame var förresten en cover, första gången den spelades in var 1974 av amerikanska discogänget Shirley & Company. Izabella tog sig så högt upp som till tredje plats på svenska topplistan. Shirley och hennes kompani låg som bäst på tolfte plats på Billboardlistan.

Två one-hit-wonders med samma låt alltså. Låten finns förresten som karaokeversion på baksidan, om nån skulle vara intresserad av att göra ett nytt försök...

Nr: ingår inte i samlingen, har den bara...

onsdag 16 maj 2018

Fox On The Run – en glamrockklassiker

SWEET – FOX ON THE RUN – 1974

Man kan tycka vad man vill om Sweet men Fox On The Run är en glamrockklassiker. Singeln blev en enorm framgång för Sweet, låten toppade listor över hela världen och gick högt upp på nästan alla andra. I Sverige låg den som högst på en sjätte plats.
Det var också en framgång för Sweet som låtskrivare. Fox On The Run var den första låt bandet skrev själva, inte av hitmakare som Chinn/Chapman.

Låten funkar fortfarande och dyker över 40 år senare upp på diverse nostalgilistor och otaliga samlingsalbum med 70-talslåtar. Jag kan inte heller låta bli att gilla den, Fox On The Run är ju så att säga en del av min uppväxt. Men har den inte blivit lite tjatig...
Låten finns i två versioner. Den första dyker upp på den europeiska upplagan av LP:n Desolation Boulevard, den andra låg på den amerikanska av samma album. Det var den amerikanska versionen som gavs ut på singeln.

Sweets Fox On The Run ska inte blandas ihop med Manfred Manns låt med samma namn, det är en helt annan låt.

B-sidans Miss Demeanor är nu för tiden minst lika intressant som förstasidan, åtminstone för samlare. Den finns nämligen inte med på något av Sweets fullängdsalbum utan hittas bara här. Den finns dock numera på ett antal samlingsplattor och bland annat som extraspår på den CD-upplaga av Give Us A Wink som släpptes 1990.

Nr: 133/singel

tisdag 15 maj 2018

Can´t Buy A Thrill - ett irriterande album

STEELY DAN – CAN´T BUY A THRILL – 1972

Do It Again är en bedövande inledning. Mycket bättre än så kan det inte bli. Det var en kaxig första låt av Steely Dan på deras allra första album. Men efter det har jag en kluven inställning till Can´t Buy A Thrill.
Okej, Reeling In The Years är också en så där låt jag får gåshud av. Om jag lyssnar på LP:n igen kan jag säkert räkna upp flera till. Om jag är på helt rätt humör blir det i så fall förmodligen alla. Men om jag vaknat på fel sida kanske det inte blir någon.
Nej, jag kommer inte överens med Can´t Buy A Thrill, det är ett album som kan irritera, men samtidigt vet jag att jag vid andra tillfällen inte kan låta bli den.
Can´t Buy A Thrill skiljer sig från andra Steely Dan-plattor. Den stora skillnaden är att den är betydligt rockigare än nästan allt annat de gjorde senare. Möjligtvis hänger det på att Walter Becker och Donald Fagen här tagit hjälp av sångaren David Palmer på flera spår.

Jag vet inte varför och kan inte historien bakom. Men när Becker/Fagen något år senare spelade in Countdown To Ecstacy var han borta, vilket jag med facit i hand kan tycka var ett bra val för Steely Dan utan att för den skull förringa David Palmer.

Med andra ord tycker jag bättre om många senare Steely Dan-plattor än Can´t Buy A Thrill. Jag vet dock att ganska många kännare anser att debutskivan är gruppens mest intressanta album.

Jag nöjer mig dock med att konstatera att Do It Again och Reeling In The Years är några av Steel Dans allra bästa låtar.

Nr: 153/2222

måndag 14 maj 2018

Supertramp före sin tid

SUPERTRAMP - CRISIS? WHAT CRISIS? - 1975

Crisis? What Crisis? kunde inte mäta sig med sin föregångare Crime Of The Century. Men nu för tiden framstår skivan ändå som ett av Supertramps storverk. Men 1975 var det många som var tveksamma, även om det fanns några få som jublade.
De som gillade skivan var nog främst de få som upptäckt Supertramp redan under bandets tidiga era som udda progrockband. Med Crisis? What Crisis? tog Supertramp tillbaka en del av sitt progrocksound, men balanserade ändå på gränsen till pop.

För alla oss som kom in i historien med Crime Of The Century blev albumet först en besvikelse, men sen en aha-upplevelse.

Crisis? What Crisis? är helt fristående från sin föregångare men toget bästa från två världar och skapade något helt nytt. Ett popalbum baserat på pop, soft jazzrock och progrock.

Något liknande gjorde Supertramp sedan inte på många år, Crisis? What Crisis? har mer gemensamt med bandets album från 80- och 90-talen än de som skulle komma närmast efter, tänker då främst på Some Things Never Change och Slow Motion. Var skivan kanske före sin tid?
Fullt möjligt. Den håller nämligen fortfarande mycket hög klass och känns inte alls daterad. Det finns ett par riktigt starka låtar här, som till exempel A Soapbox Opera och Just a Normal Day. Plattan är dock lite ojämn, The Meaning, Two of Us och Another Man´s Woman kan jag emellanåt tycka är ganska jobbiga.

Men sammantaget är Crisis? What Crisis? fortfarande värd att lägga tid på. Musiken är underhållande, omväxlande och fantasirik. Ett riktigt bra album med andra ord.

Nr: 293/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men har nu skrivit en ny text.

söndag 13 maj 2018

Bolin var inte Blackmore

DEEP PURPLE – COME TASTE THE BAND – 1975

Det var med Come Taste The Band mitt förhållande med Deep Purple tog slut. I mitten av 70-talet fick kvartersgänget en lysande idé. I stället för att köpa alla skulle köpa alla nya skivor gick vi ihop och köpte olika skivor.
Sen skickades alla skivorna runt och spelades in på kassettband. När det var klart fick man behålla sin skiva. Det var den tidens illegala nedladdning och vad jag minns var skivbolagen minst lika irriterade över kassettbanden som de är över Pirate Bay nu. Jag drog nitlotten och var den som fick köpa Come Taste The Band från 1975.
Så här i efterhand kan man lätt se att Come Taste The Band var ett av Deep Purples mindre intressanta album. Men på den tiden såg vi lite annorlunda på saken, till en början. Just i det ögonblicket jag drog min lott kändes det inte så illa. Jag var nyfiken på hur Deep Purple skulle låta med Tommy Bolin som gitarrist i stället för Ritchie Blackmore.
Men det lilla spänningsmomentet gick över rätt snabbt. Tommy Bolins rykte var redan då överskattat. Och i min värld kunde han inte jämföras med Blackmore. Det insåg jag redan efter de två första låtarna, Comin´ Home och Lady Luck. Och på den vägen var det. Med både Blackmore och Gillan borta från Deep Purple fanns det egentligen inte mycket kvar av det jag gillade.

Därför är Come Taste The Band fortfarande ett litet hatobjekt för mig. Inte nog med det. Efter att den gått runt i hela gänget var den dessutom så repig och knastrig att jag fick åka ner till Musikhallen på Västra Storgatan och köpa en ny.

Nr: 859/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

lördag 12 maj 2018

Slade ovanligt seriöst

SLADE – NOBODY´S FOOL – 1976

Jag blir lite imponerad av att ett glamrockband som Slade kunde göra en så bra skiva så sent som i mitten av 70-talet, ungefär då glamrocken redan dött ut och förpassats till forntiden. Nobody´s Fool är en riktigt intelligent skiva och möjligtvis Slades allra bästa.
Bäst musikaliskt sett alltså, låtarna är varierade, genomtänkta och så är det hög kvalitet hela vägen. Jag vågar nog påstå att varenda låt har något särskilt. Men räknar man antalet sålda album hamnar den inte särskilt högt, snarare tvärtom.

Do the Dirty är en av de rockigare låtarna, men välgjord och rent av trevlig. Let´s Call it Quits är en tuff rocker men nästan brittisk folkrock och en av bandets bästa låtar någonsin, vågar jag nog påstå. Balladen In For a Penny är en mycket bra låt, fullt i klass med Everyday och Far Far Away. Nej, det här är ett bra slade-album som jag fortfarande kan få för mig att spela.
Slade hade anpassat sig och dragit ner på tempot i nästan alla låtar för att bli mer lyssningsvänliga för fler. Och Noddy Holders avgrundsvrål får man leta efter. De där adrenalinkickarna får man vänta förgäves på.

Men Nobody´s Fool ska i stället uppskattas för att det är snygg platta, seriös, även om bilderna på omslaget tyder på något helt annat. Men skivan gick inte hem hos de gamla glamrockfansen. Det där med de ironiska röda clownnäsorna var att gå för långt, så många dissade den.
Det var med Nobody´s Fool Slade försökte slå sig in på den amerikanska marknaden med. Det borde funkat men gick inte alls. Varför det gick så har jag en egen teori om. Om jag inte minns fel jämfördes Slade av någon anledning med Kiss, de sminkade amerikanska nationalhjältarna.

Och då kommer Slade där i clownnäsor. Det är nästan så att man skulle kunna tro att de drev med Simmons och grabbarna...i alla fall hoppas jag det...

Nr: 1169/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men ger den nu ny chans med delvis ny text.

fredag 11 maj 2018

”Jag som inte ens gillar Uriah Heep”

KEN HENSLEY – PROUD WORDS ON A DUSTY SHELF – 1973

Jag vet inte vad som flög i mig där på skivmässan i Skövde. Men helt plötsligt var jag ägare till en skiva med Ken Hensley. Jag betalade ganska mycket för den. Jag som inte ens gillar Uriah Heep.
Jag tror det hängde på den där ökända tyska inrökta LP:n Weed, som Hensley under några förvirrade dygn spelade in ihop med tyska Virus. En inspelning som han sen inte ville kännas vid, vilket man kan förstå. Det är en rejält skum platta som det krävs tålamod för att orka med. Rekommenderas därför.

Redan i bilen på vägen hem var jag på det klara med att mitt fynd från Skövdemässan skulle säljas på nätet så fort det gick. Men för ordningens skull tänkte jag först lyssna på den, oavsett min negativa inställning till Uriah Heep, som inte alls är särskilt välgrundad utan troligen bygger på någon obehaglig upplevelse från tonårstiden.

Jag blev överraskad. En LP med Ken Hensley borde så klart ha mycket Uriah Heep i sig, särskilt då både basisten Gary Thain och trummisen Lee Kerslake backade upp. Mycket orgel, fläskigt sound, höga skrik. Men nej, så är det inte.
Det är inte David Byron som sjunger, det gör Ken Hensley själv, och han gör det oväntat bra. Låtmaterialet har bara delvis med Uriah Heep att göra, Hensley visar i stället upp en lite annan sida här, en känslosam och försiktig akustisk sida jag inte trodde fanns där. Det är lite blues, lite country och musiken har en helt annan framtoning än Uriah Heeps minst sagt burdusa ton.

Hensley skrev vid den här tiden nästan nästan allt material till Uriah Heep, så det är anmärkningsvärt. Säkert kunde flera av låtarna från den här skivan tagit plats på Uriah Heeps skivor också. Men nu blev det bara en, märkligt nog balladen Rain som man hittar på Magicians Birthday.
Att jag skulle tycka så om en skiva med Ken Hensley hade jag inte ens anat. Jag fick därför spela den flera gånger i rad för att känna mig mer på den säkra sidan. Jag har förvånansvärt nog kommit fram till att Proud Words On A Dusty Shelf är ett riktigt bra soloalbum från Ken Hensley som jag kanske kommer att behålla trots allt.

Nr: 523/2222

torsdag 10 maj 2018

Närvaron är total

DOORS – ABSOLUTELY LIVE – 1970

Den här inspelningen är inte hämtad från en eller ett par konserter utan från en rad olika platser under 1969 och 1970, därav namnet. Men det är inte något Greatest Hits-album med livelåtar, tro inte det, det är precis tvärtom.
Albumet är ett lysande exempel på hur bra Doors egentligen var på scenen. Doors var ett liveband, studioalbumen visar bara upp en skugga av bandets storhet. Många av de saker som finns med på den här liveplattan hade Doors dessutom inte kunnat göra i en studio.

Jim Morrison var expert på att bygga upp stämningar och det gör han här. Ta 14 minuter långa sviten Celebration Of The Lizard som när det kommer till kritan nog inte är musik utan en suggestiv självmordsillustration av Morrison. Närvaron är total.
Who Do You Love är ett intro som blir nästan otäckt och man förstår redan där att något stort är på gång. När man kommer upp till ytan nästa gång är det under Soul Kitchen, albumets sista spår som är en mäktig men garanterat flummig avslutning. Så några bästa låtar eller höjdpunkter kan jag tyvärr inte räkna upp.
Vad jag dock gillar extra mycket är att Doors inte på något sätt följer låtarnas ordinarie strukturer utan undantagslöst har en tendens att dra iväg åt alla möjliga olika håll hela tiden. Till slut handlar det egentligen mer om atmosfär än musik, vilket var exakt det Doors ville uppnå med sina konserter. Det här är alltså en alldeles nödvändig liveplatta även för dem som har alla studioskivorna. Något liknande går inte att hitta någon annanstans.

Jag kan utan att behöva tänka särskilt länge lätt utnämna Absolutely Live till ett av tidernas (absolut) bästa liveplattor. Enda felet med albumet är kanske den onödigt långa inledningssnacket där arrangören försöker få ordning på publiken, vilket givetvis är helt lönlöst.

Den delen kunde man strukit, jag hade hellre lyssnat på Jim Morrison, till och med nån av hans beryktade diktuppläsningar som när man tänker efter inte höll särskilt hög klass, men det berodde säkert på att han själv redan var på en annan planet just då.

Nr: 990/2222

onsdag 9 maj 2018

Slades första singelhit

SLADE – GET DOWN AND GET WITH IT – 1971

Det var Get Down And Get With It som blev starten för framgångssagan Slade. Det var gruppens första singel som tog sig in på hitlistorna. Det var också en av de första låtar jag hörde med Slade och orsaken till en livslång kärlek.
Jag hörde dock inte hitsingeln först, för min del dök låten upp på Slades första liveplatta, Slade Alive, som alla vi knattar i kvarteret lyssnade på igen och igen och bara älskade, särskilt Noddy Holders vrålande.

Det visade sig vara rätt sätt att ta sig an Get Down And Get With It. Långt innan Slade spelade in låten gjorde de den live och publiken älskade den. Det var därför den valdes ut. Slade behövde en riktigt säker hitlåt efter tämligen misslyckade albumet Play It Loud där de försökt sig på någon slags image som skinheadsband och misslyckats fullständigt.

Planen gick hem, Get Down And Get With tog sig direkt upp på listorna och blev den första av 17 sladesinglar i rad som gick upp på topplistorna, varav sex förstaplatser. En legendarisk singel och viktig singel för Slade alltså. Och för mig också.
Låten togs dock aldrig med på något av Slades studioalbum, utan fick vänta till samlingsalbumet Sladest där den fick trängas med en rad andra hitsinglar. B-sidans underliga Gospel According To Rasputin finns inte heller med på någon studio-LP.

Så gjorde band ofta med sina b-sidor, de fanns bara där och ingen annan stans. Det är därför det idag finns ganska många samlare av till exempel sladesinglar. Ett vanligt samlarsyndrom är ju att man måste ha tag i allt...

Inspelningen av Get Down And Get With It är också legendarisk. Producenten Chas Chandler sa nämligen till bandet att spela låten i studio precis på samma sätt som de gjorde live. Det räckte med en tagning. Det enda som gjordes i efterhand var pålägg av lite handklapp och fotstamp.

Till historien hör också att det inte var deras egen låt, utan en cover de lånat från – trodde dem – Little Richard. När låten började gå uppåt på listorna hörde dock den rätte låtskrivaren av sig, amerikanske r´n´b-sångaren Bobby Marchan. Det var därför det snabbt trycktes en ny upplaga av singeln med rätt upphovsman och dessutom med låtens rätta namn, Get Down With It.

Nr: 136/singel

tisdag 8 maj 2018

Lola - en historia om en ovanligt mörkröstad kvinna

KINKS – LOLA VERSUS POWERMAN AND THE MONEYGOROUND-PART ONE – 1970

Ännu en hopplöst lång och meningslös skivtitel. Var tog förresten del 2 vägen? Glömde Ray Davies den nånstans. Det här är dock ett viktigt kinksalbum, ett av Ray Davies första konceptalbum.
Det är dock ganska förvirrat, låtarna har lite löst fogats samman runt ett tema om rockmusikers villkor och taskiga kontrakt. Ett outtömligt ämne där George Michael var med och skrev ett av de viktigare kapitlen. Men det var på 90-talet, långt långt senare än Lola och The Moneygoround.

Lola är skivans viktigaste spår, förmodligen en av Kinks viktigaste låtar någonsin. Det är bandets största hit någonsin och en låt som till och med gjorde Kinks till superhjältar i USA.

Lola var på sin tid en suspekt låt. Texten handlar om någon av bandmedlemmarnas påstådda äventyr med en mörkhyad och mörkröstad kvinna, troligen en transvestit. Vem det var och vad som egentligen hände är oklart.

Vad Ray Davies säger är att det inte hände något alls, de var bara ute och åt middag. Trummisen påstår något helt annat, men då ska inte Ray varit inblandad. Eller så handlade den om en något bandets manager råkade ut för under en vild festnatt.

Under det tidiga 70-talet var såna saker tabu att ta upp i rocklåtar. Och när Kinks dessutom fått med en textrad om Coca Cola passade många radiokanaler på att svartlista lilla mörka Lola. Det problemet fixade dock Ray när singelversionen släpptes, Coca Cola blev Cherry Cola.
Lola är en fascinerande låt även utan den historien. Det är ingen vanlig kinkslåt i den meningen att texten inte är det minsta samhällskritisk. Den är dessutom enkel, genialt enkel, vilket inte var något Ray Davies vanligen ägnade sig åt under det tidiga 70-talet. En annan bedrift var att få in Lola i konceptalbumets berättelse, vilket nog kan ha varit minst lika knöligt.

Lola Versus Powerman And The Moneygoround är inte något av Kinks större album. Förutom Lola finns det bara två riktigt bra låtar, Apeman och Stranger, övriga är håller inte lika hög klass. Det går nog att påstå att albumet är Kinks definitiva brytning med 60-talets hitlistekavalkad och att det pekade ut vägen mot den långa rad av tämligen anonyma konceptalbum som följde Kinks till långt in på 80-talet.

Samtidigt går det att ana det Ray Davies skapade på Muswell Hillbillies, vilket gör skivan intressant ändå.
För min del tog Lola Versus Powerman And The Moneygoround lång tid på sig innan den hamnade i min samling för inte alls länge sen, en reissue från -72, men vad gör man...

Men det var märkligt nog den första kinksskiva jag hörde. Redan i början av 70-talet hade jag skivan hemma som lån, men gillade den inte tillräckligt mycket för att skaffa den själv. På den tiden räckte det inte med en bra låt.

Nr: 212/2222

måndag 7 maj 2018

10cc var före sin tid

10 CC – DECEPTIVE BENDS – 1977

En del musik skulle mått bäst av att få stanna kvar på 70-talet och inte tvingats följa med in i framtiden. Men 10cc var det tvärtom, de var långt före sin tid och jag är inte säker på att tiden kommit ikapp ännu...
10cc:s album Deceptive Bends var spännande redan på sin tid. 1977, året den kom, blev den en av de mest spelade skivorna på min Toshiba-grammofon. Jag hade den dessutom på kassettband och minns särskilt när juniorlaget i handboll åkte buss för att spela match i Bodafors och den kassetten spelades om och om igen. Jag väl lägga till att det här var innan punken slagit till och new wave-popen slagit till på allvar och det fortfarande var helt okej att lyssna på lite mer avancerade grejer.
Låtar som tuffa Good Morning Judge, sockersöta The Things We Do For Love och så den där tio minuter långa sviten Feel the Benefit, var nästan oemotståndliga då och är det fortfarande. Deceptive Bends var en experimentell platta, artrockig, utan att för den skull tappa fotfästet, Eric Stewart och Graham Gouldman var ju fostrade i den brittiska beatpoperan.
Deceptive Bends var första skivan efter att 10cc splittrats, Lol Creme och Kevin Godley hade gått sin egen minst sagt experimentella väg medan Stewart och Gouldman fortsatte på popspåret men hade så klart tagit intryck.

Det är fortfarande ett bra artrockalbum som stått sig väldigt bra genom åren. 10cc:s album fått ganska hård kritik, inte minst skivorna de gjorde på 80-talet, men det är med 35 år i backspegeln en orättvis bedömning anser jag.

Både Lol Cremes och Kevin Godleys album och de Stewart och Gouldman gjorde håller mycket hög klass, där känslan för pophits inte går att missa samtidigt som de vågade gå utanför de vanliga ramarna, ibland så långt utanför att tiden inte kommit ikapp dem ännu.

Nr: 67/2222

söndag 6 maj 2018

Het rykande asfalt

MINK DEVILLE – CABRETTA – 1977

Året var 1977 och det osade punk och musikrevolution överallt. Då dök Willy DeVille upp med sin första platta, Cabretta. Bandet kallade sig Mink DeVille och hade inte ett dugg med punk att göra. Däremot frustade skivan av spelglädje, en enorm energi och het rykande asfalt.
Mink DeVille blandade Velvet Undergrounds brutala bakgatsrock med latinska rytmer, soul och jazz. Då var det en både märklig och spännande kombination. Jag minns att jag valde mellan den här skivan och Ramones platta Leave Home i affären. Det blev Mink DeVille och sedan dess har denne fantastiske musiker, innovatör och tänkare följt med, och givetvis satt djupa spår i min skivsamling.
Cabretta är inte Willy DeVilles bästa album, men för att vara en förstaplatta är den ohyggligt stark. Här finns låtar som finstämda Little Girl, som nog ska räknas in bland Devilles allra bästa. Mixed Up, Shook Up Girl har också en sån där liten melodislinga som gärna dröjer sig kvar.

Tuffa Gunslinger, Cadillac Walk, Spanish Stroll och inte minst She´s So Tough är lysande bakgatsrock från New York. Cabretta är en bra skiva, fortfarande.

Nr: 1183/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

lördag 5 maj 2018

Ian Hunter och E Street Band

IAN HUNTER – YOU´RE NEVER ALONE WITH A SCHIZOPHRENIC – 1979

Det här är en musikskatt att ha hemma, Ian Hunters You´re Never Alone With A Schizophrenic är ett briljant rockalbum, ett av sin tids bästa. Men så tog han också hjälp av E Street Band.
Det sena 70-talet var Bruce Springsteens. Därför var det inte så märkligt att Ian Hunter tog med sig Gary Tallent, Max Weinberg och Roy Bittan in I studion när han fick chansen. Albumet spelades in i New York dit Hunter tagit vägen för att hitta det sound han var ute efter. Ett rakt, rått och ärligt sound men ändå fylligt och kraftfullt. Det fick han med E Street Band bakom sig.
You´re Never Alone With A Schizophrenic är så här långt Ian Hunters mest lyckade rockplatta. Inledningen med Just Another Night, Wild East och Cleveland Rocks är minst sagt bedövande, som följs upp av svalkande balladen Ships som Hunter av någon anledning själv inte fick någon större hit med själv, det fick i stället märkligt nog Barry Manilow.

Men å andra sidan fick Hunter en dundrande singelhit med Cleveland Rocks, som måste ha gått flera varv runt jorden innan den stannade av.

You´re Never Alone With a Schizophrenic kom i rätt tid för vår gamle glamrockshjälte. Hans stjärna hade efter splittringen av Mott the Hoople börjat dala och CBS ville knappt ge ut hans skivor. Men det här albumet blev en vändpunkt, tack vare E Street Band.

Nr: 115/2222

Favorit i repris med delvis ny text.

fredag 4 maj 2018

Psychedelic Lollipop ett fynd

BLUES MAGOOS – PSYCHEDELIC LOLLIPOP – 1966

Ett extremt charmig skiva från oskuldsfulla 1966 då psykedelia fortfarande kunde vara som godis, bubblegum pop. Att Blues Magoos inte lirade psykedelia, eller ens särskilt bra, hör inte till saken. Det är ganska slamrig garagerock.
Blues Magoos debutskiva är naturligtvis ganska svår att hitta nu för tiden. Och skulle den dyka upp är den nästan säkert i risigt skick. Men den här återutgivningen från Music On Vinyl, på genomskinlig blåmelerad vinyl, blir en pop-pärla den också. Om det beror på den blå färgen eller på något annat, tja...
Gillar man det där slamrigt ofokuserade som karaktäriserar ett typiskt garageband från den här tiden, inte minst amerikanska, är Psychedelic Lollipop ett fynd. Inspirationen hittade de säkert både i brittisk beatpop, blues och psykedelia. Att det sen blir ganska rörigt är något man får leva med.

Låtarna är förresten överraskande bra med (We Ain´t Got) Nothin´ Yet som största nummer. Den blev på sin tid en superhit och går nog att hitta på de flesta samlingsplattor med 60-talspop som numera finns både på bensinmackar och ICA.

Man skulle av den anledningen kunna hävda att Blues Magoos var en one-hit-wonder, de gjorde efter det aldrig någon annan låt som blev lika välkänd, eller ens kom i närheten av det.

Men om man ska döma av deras Psychedelic Lollipop var Blues Magoos mer än så. Det finns flera bra låtar, (We Ain´t Got) Nothin´ Yet är inte ens skivans bästa spår, högst på min lista ligger tveklöst Tobacco Road, här i en briljant beatlesinspirerad popversion som efterhand faktiskt blir lika galet psykedeliskt förvirrande som Roky Ericksons 13th Floor Elevators.

Nr: 579/2222